Kazarernas uppgång och fall
1. Uppgång
2. Omvändelse
3. Nedgång
4. Fall
Arvet
5. Uttåg
6 Varifrån?
7. Motströmmar
8. Ras och myt
Sammanfattning
Appendix
Noter
Bibliografi
Första delen
Kazarernas uppgång och fall
"I Kazarien finns får, honung och judar i stora
mängder."
Muqaddasi, Desciptio Imperii Moslemici
(900-talet)
1
Uppgång
UNGEFÄR VID DEN TID då Karl den store
kröntes till västerlandets kejsare behärskades
Europas östra utkanter mellan Kaukasus och Volga av en
judisk stat, det kazariska väldet. Då dess makt stod
som högst, från 600-talet till 900-talet e Kr,
spelade det en betydande roll i utformningen av det medeltida
och följaktligen även det moderna Europas öde.
Den bysantinske kejsaren och historikern Konstantin
Porfyrogenitus (913-959) måste ha varit väl medveten
om detta då han i sitt verk om hovetikettl noterade att
brev adresserade till påven i Rom och till kejsaren i
väst var försedda med ett guldsigill värt
två solidi, budskap till kazarernas kung med ett
värt tre solidi. Det var inte smicker utan realpolitik.
"Under denna period var kazarernas khan sannolikt lika
betydelsefull med avseende på den kejserliga
utrikespolitiken som Karl den store och hans
efterträdare", skriver Bury.2
Landet tillhörigt kazarerna, ett turkiskt folk, hade
ett strategiskt nyckelläge på det oerhört
viktiga området mellan Svarta havet och Kaspiska havet,
där tidens stora östmakter konfronterade varandra.
Det tjänst gjorde som en buffert som skyddade Bysans
från invasioner av de kraftfulla barbariska folken
på stäpperna i norr bulgarer, magyarer, petjeneger
osv och längre fram vikingar och ryssar. Lika viktigt, om
inte viktigare från den bysantinska diplomatins och den
europeiska historiens synpunkt, är att kazarernas
härar effektivt stoppade den arabiska lavinen i dess
mest
11
förödande begynnelseskeden och därmed
förhindrade den islamiska erövringen av
Östeuropa. Professor Dunlop vid Columbia University, en
ledande auktoritet på kazarernas historia, har
sammanfattat denna avgörande men så gott som
okända episod:
Kazarernas land ... låg tvärs över
arabernas naturliga framryckningslinje. Inom några
år efter Muhammeds död (632) nådde
kalifatets arméer, som svepte norrut över
ruinerna av två kejsardömen och inte lät sig
hindras av något, Kaukasus väldiga barriär.
När denna barriär väl var forcerad låg
vägen öppen till östra Europas länder.
Vid Kaukasus rand mötte emellertid araberna styrkor
tillhöriga en organiserad militärmakt som
effektivt hindrade dem från att utvidga sina
erövringar åt det hållet. Krigen mellan
araber och kazarer, som pågick i över hundra
år, är visserligen föga kända men har
avsevärd historisk betydelse. Karl Martells franker
på slagfältet utanför Tours slog tillbaka
den arabiska invasionen. Vid ungefär samma tid var
hotet mot Europa i öster knappast mindre starkt. ...De
segerrika muslimerna möttes och övermannades av
det kazariska kungadömets styrkor. ...Det kan ...
knappast betvivlas att Bysans, den europeiska
civilisationens bålverk mot öster, skulle ha
överflyglats av araberna om inte kazarerna hade funnits
i regionen norrom Kaukasus, och kristenhetens och islams
historia skulle mycket väl ha kunnat bli en helt annan
än den vi känner.
Under dessa omständigheter är det inte
överraskande att den blivande kejsar Konstantin V år
732 äktade en kazarisk prinsessa efter en rungande
kazarisk seger över araberna. I sinom tid uppsteg deras
son på tronen som kejsar Leo IV, känd som Leo
Kazaren.
Ironiskt nog slutade krigets sista slag, som
utkämpa-
12
des 737, med ett nederlag för kazarerna. Vid det laget
var emellertid kraften i det muslimska heliga kriget
uttömd, kalifatet skakades av inre stridigheter och de
arabiska inkräktarna drog sig tillbaka över Kaukasus
utan att ha vunnit varaktigt fotfäste i norr. Kazarerna
däremot blev mäktigare än de varit tidigare.
Några år senare, antagligen 740, övergick
kungen, hovet och den härskande militära klassen till
den mosaiska läran, och judendomen blev kazarernas
statsreligion. Deras samtida blev säkert lika häpna
inför detta beslut som moderna forskare blev när de
stötte på spåren av det i arabiska,
bysantinska, ryska och hebreiska skrifter. En av de senaste
kommentarerna finner man i ett verk av den ungerske marxistiske
historikern dr Antal Bartha. Hans verk The Magyar Society in
the Eighth and Ninth Centuries4 innehåller flera
kapitel om kazarerna, eftersom de var ungrarnas härskare
under nästan hela denna period. Ändå diskuteras
deras omvändelse till judendomen bara i ett enda stycke
och i märkbart besvärad ton. Stycket lyder:
Våra efterforskningar kan inte gå in
på problem rörande idéhistoria, men vi
måste rikta läsarens uppmärksamhet på
statsreligionen i det kazariska kungadömet. Det var den
judiska läran som blev den officiella religionen i de
härskande skikten. Det säger sig självt att
det faktum att ett etniskt sett icke judiskt folk antar den
judiska läran skulle kunna vara föremål
för intressanta spekulationer. Vi skall emellertid
begränsa oss till att påpeka att denna officiella
omvändelse - i trots mot Bysans kristna missionerande,
det muslimska inflytandet från öster och det
politiska trycket från dessa båda makter - till
en religion, som inte hade något stöd av
någon politisk makt utan förföljdes av
nästan alla,
13
har kommit som en överraskning för alla
historiker som har studerat kazarerna. Den kan inte
betraktas som en tillfällighet utan måste ses som
ett tecken på det oberoende som detta kungadöme
eftersträvade.
Av detta blir vi inte mycket klokare. Trots att
källorna skiljer sig i smärre detaljer är
emellertid de stora dragen ovedersägliga.
Det som är omtvistat är vad som hände med de
judiska kazarerna sedan deras välde slagits i spillror
på 1100- eller 1200-talen. Här är källorna
torftiga, men olika senmedeltida kazariska bosättningar
är belagda på Krim, i Ukraina och i Ungern, Polen
och Litauen. Den allmänna bild som framträder ur
dessa fragment av information visar en utvandring av kazariska
grupper och samhällen till dessa regioner av
Östeuropa mestadels Ryssland och Polen där den
största koncentrationen av judar fanns då den
moderna tiden grydde. Detta har lett flera historiker till
hypotesen att en betydande del, kanske de allra flesta, av
östjudarna och därmed av hela världens judar
är av kazariskt och inte semitiskt ursprung.
Denna hypotes leder så långt att det kanske
är därför som historikerna nalkas ämnet med
så stor försiktighet om de inte undviker det helt
och hållet. I 1973 års upplaga av Encyclopaedia
Judaica är artikeln "Kazarer" undertecknad av Dunlop,
men det finns ett separat avsnitt om "Kazariska judar efter
kungadömets fall" som är undertecknat av
redaktörerna och uppenbart skrivet för att de som
tror på dogmen om det utvalda folket inte skall ta illa
vid sig:
De turkisktalande karaiterna [en
fundamentalistisk judisk sekt] på Krim, i Polen
och annorstädes har bekräftat ett samband med
kazarerna, vilket eventu-
14
ellt bestyrks av folkloristiska och antropologiska
iakttagelser såväl som av språkliga. Det
synes föreligga en betydande mängd bevis för
att kazarernas avkomlingar lever kvar i Europa.
Hur många är då dessa "avkomlingar" till
Jafets kaukasiska söner i Sems tält? En av de mest
radikala förespråkarna för hypotesen
angående judarnas kazariska ursprung är A. N.
Poliak, professor i judisk medeltidshistoria vid Tel Avivs
universitet. Hans bok Khazaria (på hebreiska) utgavs 1944
i Tel Aviv, en andra upplaga 1951.5 I inledningen
framhåller han att fakta kräver
en ny syn, både på frågan om
relationerna mellan de kazariska judarna och andra judiska
samhällen och på frågan om hur långt
vi kan gå i att betrakta dessa
[kazariska]judar som kärnan i den stora judiska
bosättningen i Östeuropa . ... Avkomlingarna till
dessa bosättare de som stannade där de var, de som
utvandrade till Förenta staterna och andra länder
och de som begav sig till Israel utgör nu den
övervägande majoriteten av världens judar.
Detta skrevs innan förintelsens fulla vidd var
känd, men det förändrar inte det faktum att de
allra flesta judar som finns kvar i världen är av
östeuropeisk, och därmed kanske huvudsakligen av
kazarisk, härkomst. I så fall betyder det att deras
förfäder inte kom från Jordan utan från
Volga, inte från Kanaan utan från Kaukasus,
där den ariska rasen en gång troddes ha uppkommit,
och att de genetiskt är närmare besläktade med
hunner, uigurer och magyarer än med Abrahams, Isaks och
Jakobs säd. Om detta visar sig vara fallet förlorar
termen antisemitism all mening, byggd som den är på
en missuppfattning från både mördarnas och
deras offers sida. Det kazariska väldets histo-
15
ria, så som den långsamt framträder ur det
förflutna, börjar te sig som historiens grymmaste
spratt.
2
"NÄR ALLT KOM omkring var Attila kung över ett
tältrike och ingenting annat. Hans stat försvann
medan den föraktade staden Konstantinopel förblev
mäktig. Tälten försvann, städerna blev
kvar. Hunnernas rike var en virvelvind..."
Artonhundratalsorientalisten Cassels antyder med dessa ord
att kazarerna av liknande skäl delade ett liknande
öde. Hunnernas närvaro på den europeiska arenan
varade endast i åttio år,* kazarernas
kungadöme däremot stod sig i nästan fyra sekel.
Även de levde mestadels i tält men hade också
stora stadsbosättningar och var i färd med att
omvandla sig från ett nomadiserande krigarfolk till ett
folk av bönder, boskapsuppfödare, fiskare, vinodlare,
handelsmän och hantverkare. Sovjetiska** arkeologer har
blottlagt spår efter en tämligen utvecklad kultur
som var något helt annat än "hunnernas virvelvind".
De har funnit lämningar av byar som bredde ut sig
över flera kvadratkilometer,7 där husen var
förbundna genom gallerier med väldiga boskapsskjul,
fårfållor och stall (dessa mätte 3-3,5
gånger 10-14 meter och hölls uppe av pelare).
Några bevarade oxplogar röjer ett betydande
hantverkskunnande, liksom föremål som spännen
och prydnadsbeslag på sadlar.
* Från omkring 372, då hunnerna
började röra sig västerut från
stäpperna norr om Kaspiska havet, till Attilas död
453.
** Originalet till denna bok utkom 1976 och
innehåller följaktligen beteckningar som "sovjetisk"
och ortnamn som "Leningrad". De kvarstår i
översättningen. Även originalets latinska former
av grekiska namn har behållits. (övers.
anm.)
16
Speciellt intressanta är de nedsänkta grunderna
till runda hus? De sovjetiska arkeologerna
påträffade sådana över hela de
områden som kazarerna hade bebott, och de var äldre
än deras "normala" rektangulära byggnader. De runda
husen står givetvis för övergången
från bärbara, kupolformade tält till permanenta
bostäder, från en nomadiserande till en bofast,
eller rättare sagt halvbofast, tillvaro. Samtida arabiska
källor berättar nämligen att kazarerna höll
till i städerna även i sin huvudstad Itil endast
under vintern. Så fort våren kom packade de sina
tält, lämnade husen och gav sig ut på
stäpperna med får och nötboskap eller slog sig
ned på sädesfält eller vinodlingar.
Utgrävningarna visade också att det kazariska
riket i sitt senare skede var omgivet av en kedja av
fästningar från 700- och 800-talen som skyddade dess
nordliga gränser ut mot de öppna stäpperna.
Fästningarna bildade en ungefär halvcirkelformad
båge från Krim (där kazarerna härskade en
tid) över Donets och Dons nedre lopp till Volga. Mot
söder skyddades det av Kaukasus, mot väster av Svarta
havet och mot öster av "Kazarsjön", Kaspiska havet.*
Den norra fästningskedjan markerade emellertid endast en
inre ring som skyddade kazarrikets stabila kärna. De
verkliga gränserna för kazarernas makt över
folken i norr fluktuerade med krigslyckan. Då deras
välde stod som högst behärskade de eller
utkrävde skatt från ett trettiotal olika folk som
bebodde de väldiga territorierna mellan Kaukasus,
Aralsjön, Ural, staden Kiev och Ukrainas stäpper.
Bland dem som lydde under kazarerna
* "Än i denna dag kallar muslimerna
Kaspiska havet, ett hav lika oförutsägbart som
nomaderna och som sköljer över deras
stäppmarker, för Bahr ul Khazar, 'Kazarsjön',
ett minne av den skräck som kazarernas anfall ingöt i
araberna." (W. E. O. Allem A History of the Georgian People,
London 1952).
17
ingick bulgarer, burta, ghuzzturkar, magyarer (ungrare), de
gotiska och grekiska kolonierna på Krim och de slaviska
stammarna i de nordvästra skogarna. Bortom dessa
vidsträckta områden härjade kazariska
arméer också i Georgien och Armenien och
trängde in i kalifatet så långt som till
Mosul. Som den sovjetiske arkeologen M. I. Artamonov
skriver:10
Fram till 800-talet hade kazarerna inga
medtävlare om sin överhöghet i regionerna
norrom Svarta havet och de angränsande stäpp och
skogsregionerna vid Dnjepr. Kazarerna var de oomstridda
härskarna över den södra hälften av
Östeuropa i ett och ett halvt sekel och bildade ett
mäktigt bålverk, som spärrade vägen
från Asien mellan Ural och Kaspiska havet in i Europa.
Under hela denna period höll de tillbaka
nomadstammarnas anfall från öster.
Ur ett fågelperspektiv på de stora östra
nomadväldenas historia intar kazarernas kungadöme en
mellanställning i tid, storlek och civilisationsnivå
mellan hunnernas och avarernas som föregick det och
mongolernas som efterträdde det.
3
VILKA VAR DÅ DESSA märkliga människor
märkliga lika mycket i sin makt och sina prestationer som
i sin omvändelse till en de utstöttas religion? De
beskrivningar som finns kvar är hämtade ur fientligt
sinnade källor och vi kan inte sätta någon
större tilltro till dem. "Vad kazarerna angår",
skriver en arabisk krönikör,11 "håller de till
i den norra delen av den bebodda jorden mot det sjunde
luftstrecket och har över sina huvuden Plogens
stjärnbild. Deras land är kallt och blött.
Följaktligen är de vita i hyn, ögonen är
blå, håret långt och
18
huvudsakligen rödaktigt. De är storväxta i
kroppen och kalla till sin läggning. De ser vilda ut."
Efter ett århundrades krig hade den arabiske
författaren synbarligen ingen större sympati för
kazarerna. Det hade inte heller de georgiska och armeniska
skriftställarna vilkas länder, med en mycket
äldre kultur, gång på gång hade
härjats av kazariska ryttare. Med återklang av en
urgammal tradition identifierar en georgisk krönika dem
med Cogs och Magogs - horder "råbarkade män med
skräckinjagande anleten som beter sig som vilddjur och
dricker blod". 12 En armenisk författare talar om "den
förfärande massan av kazarer med fräcka, breda
ansikten utan ögonfransar och långt, nedfallande
hår, som kvinnor"." Slutligen har den arabiske geografen
Istakhri, en av de viktigaste arabiska källorna,
följande att säga:" "Kazarerna liknar inte turkarna.
De är svarthåriga och av två sorter. Den ena
kallas karg kazarer [svarta kazarer], svartmuskiga som
om de vore ett slags indier, och den andra är vit
[ak-kazarer], som ser påfallande bra ut."
Detta är mer smickrande men ökar bara
förvirringen. Det var nämligen sed bland turkiska
folk att beteckna de härskande klasserna eller klanerna
som "vita", de lägre skikten som "svarta". Det finns
alltså ingen anledning att tro att de "vita bulgarerna"
var vitare än de "svarta bulgarerna" eller att de "vita
hunnerna" (eftaliterna) som invaderade Indien och Persien
på 400- och 500-talen var mer ljushyade än de andra
hunnstammar som trängde in i Europa. Istakhris uppgifter
om mörkhyade kazarer byggde liksom mycket annat i hans och
andra krönikörers skrifter på
hörsägen och myter, och vi står där lika
okunniga som förut om kazarernas yttre och deras etniska
ursprung.
Den sistnämnda punkten kan besvaras endast i vaga och
allmänna termer. Det är emellertid lika
fruktlöst
19
att forska i ursprunget till hunner, alaner, avarer,
bulgarer, magyarer, basjkirer, burta, sabirer, uigurer,
saragurer, onogurer, utigurer, kutrigurer, tarniaker,
kotragarer, kabarer, zabender, petjeneger, ghuzzturkar,
kumaner, kiptjaker och dussintals andra stammar eller folk som
under det kazariska väldets tid passerade genom
vändkorsen till dessa tummelplatser för nomader. Till
och med hunnerna, som vi vet mycket mer om, är av oviss
härkomst. Namnet anses vara härlett av det kinesiska
Hiung-nu som betecknar krigiska nomader i
allmänhet, medan andra folk använde ordet hunn om
nomadiska horder av alla slag, däribland de "vita hunner"
som nämndes ovan, sabirer, magyarer och kazarer.*
Under det första århundradet e Kr drev kineserna
dessa obehagliga grannar västerut, och därmed
inleddes en av de periodiska folkfloder som i många sekel
svepte från Asien mot väster. Från 400-talet
kallades många av dessa stammar på väg
västerut för "turkar". Även det ordet lär
vara av kinesiskt ursprung (eventuellt härlett av namnet
på ett berg) och användes därefter om alla folk
som talade språk med vissa gemensamma kännetecken
den turkiska språkgruppen. Termen turk syftar i den
betydelse som medeltida författare gav den och ofta
även moderna etnologer huvudsakligen på
språklig och inte på etnisk tillhörighet. I
denna bemärkelse var hunner och kazarer "turkiska" folk.**
Kazarerna talade eventuellt en tjuvassisk
* Britterna använde ordet "hunn" under
första världskriget i samma nedsättande
bemärkelse. I mitt hemland Ungern fick skolbarnen
däremot lära sig att se upp till "våra
ärorika hunnförf"ader" med patriotisk stolthet. En
exklusiv roddarklubb i Budapest hette Hunnia, och Attila
är alltjämt ett populärt
förnamn.
** Dock inte magyarerna, vilkas språk
tillhör den finsk ugriska språkgruppen.
20
dialekt av turkiska som alltjämt lever kvar i Autonoma
tjuvassiska sovjetrepubliken mellan Volga och Sura. Tjuvasserna
tros vara ättlingar till bulgarerna, som talade en dialekt
snarlik kazarernas. Alla dessa samband är dock
tämligen svaga och vilar på forskarnas i
orientaliska språk mer eller mindre spekulativa
slutsatser. Det enda vi med säkerhet kan säga är
att kazarerna var ett "turkiskt" folk som bröt fram
från de asiatiska stäpperna, antagligen på
400-talet e Kr.
Namnet kazar och de moderna varianterna av det har
också varit föremål för många
snillrika hypoteser. Ordet härstammar sannolikt från
den turkiska roten gaz "att vandra", och betyder helt
enkelt "nomad". Av större intresse för amatören
är vissa moderna ord som sägs ha sitt ursprung i det,
till exempel det ryska kosack och det ungerska husar, som
båda betecknar krigiska ryttare,* och även det tyska
Ketzer, kättare, det vill säga jude. Om dessa
härledningar är korrekta visar de att kazarerna
starkt sysselsatte fantasin hos en rad olika folk på
medeltiden.
4
VISSA PERSISKA OCH arabiska krönikor utgör en
angenäm kombination av sägner och skvallerspalter. De
kan börja med skapelsen och sluta med rena sladdret.
Så till exempel spårar den arabiske
800-tallhistorikern Yakubi kazarernas ursprung till Jafet, Noas
tredje son. Jafetmotivet återkommer här och där
i litteraturen. Andra sägner knyter dem till Abraham eller
Alexander den store.
En av de äldsta faktiska anspelningarna på
kazarer-
* Ordet husar har förmodligen gått
genom serbokroatiskan från grekiska hänsyftningar
på kazarerna.
21
na finns i en syriansk krönika av "Zacharia Rhetor"*
från mitten av 500-talet. Den nämner kazarerna i en
lista över folk som bebor Kaukasusregionen. Andra
källor anger att de redan hade gjort sig bemärkta
hundra år tidigare och var nära förknippade med
hunnerna. År 448 sände den bysantinske kejsaren
Teodosius II en delegation till Attila i vilken en berömd
vältalare som hette Priscus ingick. Denne upptecknade
noggrant inte bara de diplomatiska förhandlingarna utan
även hovintrigerna och det som pågick i Attilas
överdådiga bankettsal han var i själva verket
den fulländade skvallerkrönikören och är
alltjämt en av de viktigaste källorna till uppgifter
om hunnernas seder och bruk. Men Priscus återger
också anekdoter om ett folk som lydde under hunnerna och
som han kallar akatzirer det vill säga högst
sannolikt ak kazarer eller "vita" kazarer (i motsats till de
"svarta" kara kazarerna).** Den bysantinske kejsaren
försökte vinna över detta krigsfolk på sin
sida, berättar Priscus, men den snikne kazarhövdingen
Karidach tyckte att den muta han erbjöds var för
liten och tog hunnernas parti. Attila besegrade Karidachs
rivaler bland hövdingarna, gjorde honom till akatzirernas
ende härskare och inbjöd honom till sitt hov.
Karidach tackade honom översvallande för inbjudan och
fortsatte: "Det vore alltför svårt för en
dödlig människa att se in i en guds
* Den skrevs egentligen av en anonym person,
som sammanställde olika skrifter, och uppkallades efter en
tidigare grekisk historiker vars arbeten sammanfattas i
kompilationen.
** Akatzirerna nämns också som
ett krigarfolk av den store gotiske historikern jordanes hundra
år senare, och "Geografen från Ravenna"
identifierar dem uttryckligen med kazarerna. Detta godtas av de
flesta moderna auktoriteter. (Marquart var ett undantag; se
dock Dunlops vederläggande av hans hypoteser, op cit, s
7£) Exempelvis Cassel påpekar att Priscus uttal och
stavning följer armeniskan och georgiskan:
kazir.
22
ansikte, ty lika litet som man kan blicka in i solskivan kan
man se in i ansiktet på den störste guden utan att
ta skada." Attila måste ha blivit belåten, ty han
befäste Karidach i hans välde.
Priscus krönika bekräftar att kazarerna
framträdde på den europeiska scenen ungefär vid
mitten av 400-talet som ett folk under hunnernas
överhöghet och att de tillsammans med magyarerna och
andra stammar kan betraktas som avkomlingar till Attilas
hord.
5
DÅ HUNNERNAS VÄLDE föll samman efter Attilas
död uppstod ett maktvakuum i Östeuropa där
våg efter våg av nomader på nytt vällde
fram från öster till väster. Bland dem
märktes särskilt uigurer och avarer. Större
delen av denna period tycks kazarerna ha ägnat sig
åt plundringståg i Georgiens och Armeniens rika
transkaukasiska områden där de samlade dyrbart byte.
Under andra hälften av 500-talet blev de dominerande bland
stammarna norr om Kaukasus. Flera av dessa sabirer, saragurer,
samandarer, balanjarer och så vidare nämns
från och med nu inte längre vid namn i
källorna. De hade kuvats eller absorberats av kazarerna.
Det var av allt att döma de mäktiga bulgarerna som
bjöd det hårdaste motståndet, men även de
led ett förkrossande nederlag (omkring 641), och
följaktligen splittrades detta folk i två delar.
Några vandrade västerut till Donau in i det moderna
Bulgarien, andra åt nordost till mellersta Volga som
låg kvar under kazarerna. Under framställningens
gång kommer vi ofta. att stöta på både
Donaubulgarer och Volgabulgarer.
Men innan kazarerna upprättade en suverän stat
måste de fullgöra sin lärlingstid hos ett annat
kortlivat välde, det så kallade Västturkiska
väldet eller Turkut-
23
riket. Det var en federation av stammar som hölls
samman av en härskare, kaganen eller khaganen,* en titel
som även kazarhärskarna skulle lägga sig till
med så småningom. Denna första turkiska stat,
om man så får kalla den, varade i hundra år
(omkring 550-650) och föll därpå sönder
utan att lämna många spår efter sig. Det var
dock först sedan den upprättats som ordet "turkisk"
användes om en viss nation, till skillnad från andra
folk som talade turkiska språk, till exempel kazarer och
bulgarer.**
Kazarerna hade gått i lära hos hunnerna,
därpå hos turkarna. Efter turkarnas fall vid
600-talets mitt var det deras tur att härska över
"Norra kungadömet", som perser och bysantiner kom att
kalla det. Enligt en tradition` hade den store perserkonungen
Khusraw (Chosroes) Anushirwan (Den välsignade) tre gyllene
gästtroner i sitt palats, reserverade för kejsarna av
Bysans, Kina och kazarriket. Inga statsbesök av dessa
potentater kom till stånd och de gyllene tronerna om de
nu existerade måste ha tjänat ett rent symboliskt
ändamål. Vare sig det är sanning eller legend
stämmer dock historien bra med kejsar Konstantins
officiella beskrivning av det tredubbla guldsigill som det
kejserliga kansliet fäste vid breven till kazarernas
härskare.
6
UNDER 600-TALETS första årtionden, alldeles innan
den
* Stavas också kaqan, khaqan eller chagan
med flera varianter. Orientalisterna har fixa idéer om
stavning (se Appendix I). Jag kommer att hålla mig till
kagan som det enklaste för en västerlännings
blick.
** Detta hindrade dock inte att beteckningen
"turk" fortfarande användes hur som helst om alla
nomadstammar på stäpperna som en eufemism för
barbar eller synonym för hunn. Det har lett till stor
förvirring i tolkningen av gamla skrifter.
24
muslimska orkanen släpptes loss från Arabien,
dominerades Mellanöstern alltså av en triangel av
makter: Bysans, Persien och det västturkiska väldet.
De båda förstnämnda hade periodvis fört
krig med varandra i hundra år och båda
föreföll stå på randen till sammanbrott.
Efter hand hämtade sig Bysans men perserriket skulle snart
möta sitt öde, och det var kazarerna som avlossade
nådaskottet.
Nominellt stod de fortfarande under det västturkiske
väldets suveränitet. Inom det utgjorde de den
starkaste faktorn och skulle snart träda i dess
ställe. Följaktligen ingick den romerske kejsaren
Heraklius år 627 en militärallians med kazarerna den
första av en serie då han förberedde sitt
avgörande fälttåg mot Persien. Det finns flera
versioner av den roll som kazarerna spelade i detta
fälttåg den förefaller ha varit föga
ärorik men de viktigaste fakta är fastslagna.
Kazarerna försåg Heraklius med 40 000 ryttare under
en hövding vid namn Ziebel, som deltog i framryckningarna
in i Persien men som därpå vände tillbaka och
belägrade Tiflis. Han var förmodligen utled på
grekernas försiktiga strategi. Belägringen
misslyckades, men året därpå gick kazarerna
återigen samman med Heraklius, intog den georgiska
huvudstaden och begav sig hemåt med rikt krigsbyte.
Gibbon har gett en färgstark skildring (byggd på
Teofanes) av det första mötet mellan den romerske
kejsaren och den kazariske hövdingen. 16
Mot Chosroes fientligt sinnade allians med avarerna
ställde den romerske kejsaren det praktiska och redliga
vapenbrödraskapet med turkarna.* På hans
välvilliga inbjudan förde chazarernas hord sina
tält från Volgas slätter till Georgiens
berg, Heraklius
* Med "turkar" avser han kazarer, vilket
framgår av det följande.
25
mottog dem i trakten av Tiflis och khanen med sina
ädlingar satt av från sina hästar, om vi
skall sätta tilltro till grekerna, och föll
raklånga på marken för att visa sin
vördnad för Caesars purpur. Sådan frivillig
hyllning och betydelsefull hjälp påkallade de
varmaste erkännanden, och kejsaren tog av sitt eget
diadem och satte det på den turkiske furstens huvud
och hälsade honom med en öm omfamning och
tilltalet "son". Efter ett överdådigt
gästabud skänkte han Ziebel de fat och prydnader,
det guld, de ädelstenar och det siden som hade prytt
det kejserliga bordet och fördelade med egen hand
ståtliga smycken och örringar till sina nya
bundsförvanter. I ett hemligt samtal tog han fram
porträttet av sin dotter Eudokia och behagade smickra
barbaren med löftet om en fager och högättad
brud, varpå han omedelbart fick bistånd i form
av fyrtiotusen ryttare.
Eudokia (eller Epifania) var Heraklius enda dotter i det
första äktenskapet. Löftet att ge henne till
hustru åt "turken" anger än en gång vilket
stort värde det bysantinska hovet satte på alliansen
med kazarerna. Äktenskapet blev dock inte av eftersom
Ziebel dog medan Eudokia och hennes följe var på
väg till honom. Det finns också en svårtolkad
formulering hos Teofanes om att Ziebel "föreställde
sin son, en skägglös gosse" för kejsaren betalt
kvitterat?
En armenisk krönika innehåller en annan pittoresk
passage som återger texten till vad som skulle kunna
kallas en mobiliseringsorder för det andra
fälttåget mot Persien, utfärdad av den
kazariske härskaren. Den var ställd till "alla
stammar och folk [under kazariskt välde],
invånarna i bergen och på slätterna, de som
bor under tak eller öppen himmel, de som har
26
sina huvuden rakade eller bär håret
långt".17
Detta ger oss den första antydan om den
mångskiftande etniska mosaik som det kazariska
väldet skulle komma att bestå av. De "riktiga
kazarer" som styrde det var förmodligen alltid en
minoritet, alldeles som österrikarna i den
österrikisk ungerska monarkin.
7
DET PERSISKA RIKET hämtade sig aldrig från det
förintande nederlag som kejsar Heraklius tillfogade det
år 627. En revolution utbröt och kungen dräptes
av sin egen son som i sin tur dog några månader
senare. Ett barn upphöjdes på tronen, och efter tio
års anarki och kaos utdelade de första arabiska
härar som bröt in på scenen dråpslaget
för det sassanidiska väldet. Ungefär samtidigt
upplöstes den västturkiska federationen i sina
stambeståndsdelar. En ny makttriangel ersatte den
föregående: det islamiska kallfatet, det kristna
Bysans och det kazariska norra kungadömet som nyss
framträtt. Det föll på det sistnämnda att
ta stöten av den arabiska attacken och skydda
Östeuropas slätter från inkräktarna.
Under de första tjugo åren av Hegira,
alltså den arabiska tideräkningen som tar sin
början med Muhammeds flykt till Medina 633, hade
muslimerna erövrat Persien, Syrien, Mesopotamien och
Egypten och omringat det bysantinska rikets hjärta
(våra dagars Turkiet) med en livshotande halvcirkel som
sträckte sig från Medelhavet till Kaukasus och
Kaspiska havets södra stränder. Kaukasus var ett
mäktigt naturhinder men inte mer respektingivande än
Pyrenéerna, och det kunde forceras genom
Darielpasset*
* Nu Kasbekpasset.
27
eller kringgås genom Darbandpassagen längs
Kaspiska havet.
Denna befästa passage, som araberna kallade Bab al
Abwab, Portarnas port, var ett slags historiskt vändkors
genom vilket kazarerna och andra härjande stammar sedan
urminnes tider hade anfallit länderna i söder och
dragit sig tillbaka igen. Nu var det arabernas tur. Mellan 642
och 652 bröt de flera gånger genom Darbandporten,
stötte långt in i Kazarien och försökte
erövra Balanjar, den närmaste staden, för att
på så sätt tillförsäkra sig ett
fotfäste på den europeiska sidan om Kaukasus. De
slogs tillbaka vid varje tillfälle i denna första fas
av kriget med kazarerna, sista gången år 652 i en
stor drabbning där båda sidor använde artilleri
(katapulter och stenslungor). Fyratusen araber stupade och
även deras befälhavare Abd alRahman ibn Rabiah.
Resten flydde hals över huvud över bergen.
I trettio eller fyrtio år framåt gjorde araberna
inga nya försök att tränga in i kazarernas
fäste. Deras främsta anfall riktades nu mot Bysans.
Vid flera tillfällen* belägrade de Konstantinopel
till lands och till sjöss. Om de hade lyckats omringa
huvudstaden efter att ha gått över Kaukasus och runt
Svarta havet, skulle det romerska rikets öde antagligen ha
varit beseglat. Under tiden hade kazarerna underkuvat bulgarer
och magyarer och fullbordat sin expansion åt väster
in i Ukraina och Krim. Det var inte längre slumpartade
plundringståg i syfte att ta byte och fångar utan
erövringskrig, som inlemmade det besegrade folket i ett
rike med stabil förvaltning och styrt av den mäktige
kaganen. Han utsåg sina provinsguvernörer att
förvalta och ta ut skatt i de erövrade territorierna.
I början av
* År 669, 673-78, 717-18.
28
700-talet var deras stat tillräckligt konsoliderad
för att kazarerna skulle kunna gå till offensiv mot
araberna.
På över tusen års avstånd ter sig den
period av återkommande krig som följde (det "andra
arabiska kriget", 722-37) som en serie ointressanta episoder i
obetydlig skala efter samma enahanda mönster: kazarernas
kavalleri i sina tunga rustningar bryter igenom Darielpasset
eller Darbandporten in i kalifens domäner i söder,
vilket följs av arabiska motanfall genom samma pass eller
port mot Volga och tillbaka igen. När man alltså
tittar genom fel ände av teleskopet kommer man att
tänka på den gamla visan om den ädle hertigen
av York som hade "tiotusende män": "Han förde dem upp
till bergets topp och så förde han ned dem igen." I
själva verket talar de arabiska källorna (som dock
ofta överdriver) om härar på 100 000 och till
och med 300 000 man på vardera sidan. Det
överträffar antagligen de arméer som avgjorde
västvärldens öde i slaget vid Tours ungefär
samtidigt.
Den dödsföraktande fanatism som karakteriserade
dessa krig belyses av episoder som den där invånarna
i en hel kazarisk stad brände sig inne hellre än att
kapitulera, eller då en arabisk general förgiftade
Bab al Abwabs vattentäkt, eller den traditionella
uppmaningen som hejdade en besegrad arabisk arme då den
tagit till flykten och förmådde den att slåss
till sista man: "Till Lustgården, muslimer, inte till
Elden!" Varje muslimsk soldat som stupade i Det heliga kriget
var garanterad paradisets fröjder.
I ett skede under dessa femton års strider vällde
kazarerna in över Georgien och Armenien, tillfogade den
arabiska armen ett fullständigt nederlag i slaget vid
Ardabil (år 730) och ryckte fram så långt som
till Mosul och Dyarbakir, mer än halvvägs till
Damaskus som var kalifatets huvudstad. En nymobiliserad
mus-
29
limsk arme spärrade dock vägen, och kazarerna drog
sig tillbaka hemåt över bergen. Året
därpå intogs Balanjar av Maslamah ibn Abd al Malik,
sin tids mest berömde arabiske härförare som
tidigare lett beläg ringen av Konstantinopel, och han kom
ända till Samandar, en annan stor kazarisk stad
längre norrut. Men än en gång misslyckades
inkräktarna med att upprätta en permanent garnison,
och än en gång tvingades de till reträtt
över Kaukasus. Den suck av lättnad som genomfor det
romerska riket tog konkret form i en ny dynastisk allians
då arvtagaren till tronen giftes bort med en kazarisk
prinsessa. Parets son skulle härska över Bysans som
Leo Kazaren.
Det sista arabiska fälttåget leddes av den
blivande kalifen Marwan II och slutade i en pyrrhusseger.
Marwan erbjöd den kazariske kaganen en allians men gjorde
därpå en överrumplingsattack genom båda
passen. Den kazariska armen hämtade sig inte från
den första chocken utan drog sig tillbaka ända till
Volga. Kaganen blev tvungen att begära fred och Marwan
fordrade att han skulle övergå till Den sanna
läran, samma krav som alltid ställdes i erövrade
länder. Kaganen lydde men omvändelsen till islam
måste ha varit en läpparnas bekännelse, ty det
talas inte mer om episoden i de arabiska eller bysantinska
källorna i motsats till de varaktiga effekterna av att
judendomen infördes som statsreligion*, vilket skedde
några år senare. Marwan var nöjd med de
resultat han uppnått, bjöd Kazarien farväl och
förde sin här tillbaka till Transkaukasien utan att
lämna kvar någon garnison, guvernör eller
förvaltningsapparat. Tvärtom bad han kort
efteråt kazarerna diktera sina villkor för ännu
en allians mot de upproriska stammarna i söder.
* Omvändelsen skedde sannolikt
omkring 740. Se I, 9.
30
Han kom undan med knapp nöd. Man kan spekulera
över skälen till Marwans skenbara storsinthet, liksom
över mycket annat i detta bisarra kapitel i historien.
Araberna kanske insåg att dessa hårdföra
barbarer från norr till skillnad från de
tämligen civiliserade perserna, armenierna eller
georgierna inte kunde styras av en muslimsk marionettfurste och
en liten garnison. Marwan behövde emellertid varenda man i
sin här för att kväsa stora uppror i Syrien och
andra delar av omayadkalifatet, som höll på att
falla sönder. Marwan själv var
överbefälhavare i de inbördeskrig som
följde och blev år 744 den siste av omayadkaliferna
(han mördades sex år senare då kalifatet
övergick i abbasidernas händer). Med tanke på
denna bakgrund hade Marwan helt enkelt inte råd att
uttömma sina resurser i ytterligare krig med kazarerna.
Han fick nöja sig med att lära dem en läxa som
skulle avskräcka dem från fler utfall över
Kaukasus.
Den väldiga muslimska kniptångsrörelsen
över Pyrenéerna i väster och över
Kaukasus in i Östeuropa hejdades alltså på
båda håll vid ungefär samma tidpunkt. Alldeles
som Karl Martells franker räddade Gallien och
Västeuropa så räddade kazarerna de östliga
uppmarschvägarna till Volga, Donau och själva det
östromerska riket. Åtminstone på denna punkt
är den sovjetiske arkeologen och historikern Artamonov och
den brittisk amerikanske historikern Dunlop fullkomligt
överens. jag har redan citerat den sistnämndes ord om
att "Bysans, den europeiska civilisationens bålverk mot
öster, skulle ha överflyglats av araberna" om det
inte hade varit för kazarerna, och då skulle
historien högst sannolikt ha tagit en helt annan
väg.
Artamonov är av samma åsikt: 18
Kazarien var Östeuropas första feodalstat
som stod
31
på samma nivå som det bysantinska
väldet och det arabiska kalifatet . ... Det var endast
tack vare att de mäktiga kazariska anfallen tvingade de
arabiska arméernas flodvåg mot Kaukasus som
Bysans stod emot dem.
Slutligen säger professorn i rysk historia i Oxford,
Dimitry Obolensky:l9 "Kazarernas främsta bidrag till
världshistorien var att de lyckades hålla
Kaukasusfronten mot arabernas anfall norrut."
Marwan var inte bara den siste arabiske härföraren
som anföll kazarerna, han var också den siste
kalifen som drev en expansionistisk politik vilken,
åtminstone i teorin, gick ut på att göra islam
segerrik i hela världen. Med de abbasidiska kaliferna
upphörde erövringskrigen, och den gamla persiska
kulturens återuppväckta inflytande skapade ett
blidare klimat och gav till sist upphov till Bagdads prakt
under Harun al-Rashid.
8
UNDER DEN LÅNGA pausen mellan det första och det
andra arabiska kriget blev kazarerna indragna i en av de
råare episoderna i Bysans historia, typisk för sin
tid och för den roll kazarerna spelade i den.
År 685 blev Justinianus II Rhinotmetus östromersk
kejsare vid sexton års ålder. Gibbon har tecknat
ynglingens porträtt på sitt oefterhärmliga
sätt:20
Hans lidelser var starka, hans förstånd
var klent och han var berusad av dåraktigt högmod
. ... Hans favoritministrar var två varelser utan
varje spår av mänsklig medkänsla, en eunuck
och en munk. Den förre agade kejsarens moder med ett
gissel, den senare hängde upp de utblottade
skattskyldiga med
32
huvudet nedåt över en långsam och
rykande eld.
Efter tio års olidligt vanstyre utbröt en
revolution och den nye kejsaren Leontius gav order om att
Justinia nus skulle stympas och fördrivas: 21
Avskärandet av hans näsa, och eventuellt
av hans tunga, utfördes ofullständigt. Det
grekiska tungomålets välsignade smidighet bestod
honom med namnet Rhinotmetus ("Avskuren näsa") och den
stympade tyrannen förvisades till Chersonae i
Krimtartarien, en enslig bosättning där
spannmål, vin och olja importerades som utländska
lyxvaror.*
Under sin förvisning i Cherson smidde Justinianus
ränker för att återvinna tronen. Efter tre
år ljusnade chanserna då Leontius avsattes i Bysans
och även han fick näsan avskuren. Justinianus rymde
från Cherson till staden Doros på Krim där
kazarerna härskade och sammanträffade med kaganen,
kung Busir eller Bazir. Kaganen måste ha välkomnat
detta tillfälle att få ett finger med i den
lönsamma bysantinska dynastiska spelet, ty han ingick en
allians med justinianus och gav honom sin syster till hustru.
Denna syster, som döptes till Teodora och sedermera
kröntes i vederbörlig ordning, tycks ha varit den
enda anständiga människan i denna serie smutsiga
intriger och uppriktigt älskat sin näslöse make
(som fortfarande bara var några och trettio). Paret och
deras följeslagare flyttades nu till staden Phanagoria
(det nuvarande Taman) på Kerch-
* Den behandling Justinianus utsattes för
betraktades i själva verket som mild. Det rådde en
allmän tendens under denna tid att humanisera strafflagen
genom att ersätta dödsstraff med stympning. Att
handen höggs av (för stöld) eller näsan
skars bort (för hor och så vidare) var de vanligaste
formerna. De bysantiska härskarna var också fallna
för att blända rivaler men skonade storsint nog deras
liv.
33
sundets östra strand, som lydde under en kazarisk
guvernör. Här förberedde de invasionen av Bysans
med bistånd av de kazariska härar som kung Busir
tydligen utlovat, men den nye kejsaren Tiberias III:s
sändebud övertalade Busir att ändra sig genom
att erbjuda honom en riklig belöning i guld om han ut
lämnade justinianus, död eller levande, till
bysantinerna. Busir befallde därför två av sina
lakejer, Papatzes och Balgitres, att mörda svågern,
men den trogna Teodora fick korn på komplotten och
varnade sin man. Justinianus inbjöd Papatzes och Balgitres
var för sig till sina gemak och ströp dem i tur och
ordning med ett snöre. Därpå gick han ombord
på ett fartyg, seglade över Svarta havet in i
Donaudeltat och bildade ett nytt förbund med en
mäktig bulgarisk stam. Dess härskare, Terbolis,
visade sig en tid pålitligare än kazarernas kagan,
ty 704 försåg han justinianus med 15 000 ryttare
för ett anfall på Konstantinopel. Efter tio år
hade bysantinerna antingen glömt de mörkare sidorna
av justinianus ledarstil eller också funnit den
härskare de hade för ögonblicket ännu mer
svåruthärdlig, ty de reste sig genast mot Tiberias
och återinsatte justinianus på tronen. Den
bulgariske kungen belönades med "en hög guldmynt som
han mätte med sin skytiska piska" och for hem (men blev
indragen i ett nytt krig mot Bysans några år
senare).
justinianus andra regeringsperiod (704-11) visade sig
ännu värre än den första: "Han betraktade
yxan, snöret och sträckbänken som kunglighetens
enda instrument". 22 Han blev sinnesrubbad och besatt av hat
mot invånarna i Cherson, där han hade tillbringat de
flesta av sina svåra år som landsförvisad, och
skickade en här mot staden. Några av Chersons
ledande män brändes levande, andra dränktes och
många fångar togs, men det räckte inte
för att stilla justinianus
34
hämndlystnad ty han sände ännu en här
med order att jämna staden med marken. Den här
gången hejdades hans styrkor av en mäktig kazarisk
arme, varpå justinianus representant på Krim, en
viss Bardanes, bytte sida och anslöt sig till kazarerna.
Den demoraliserade bysantinska expeditionsstyrkan avsvor sig
sin trohet mot iustinianus och valde Bardanes till kejsare
under namnet Filippikus. Men eftersom Filippikus var i
kazarernas händer måste upprorsmännen betala en
kännbar lösesumma till kaganen för att få
tillbaka sin kejsare. Då expeditionsstyrkan
återvände till Konstantinopel mördades
justinianus och hans son och Filippikus hyllades som befriare
och uppsteg på tronen. Ett par år senare avsattes
och bländades han.
Poängen med denna bloddrypande historia är att
visa vilket inflytande kazarerna i detta skede utövade
på det östromerska rikets öden; förutom
deras roll som försvarare av Kaukasus bålverk mot
muslimerna. Bardanes Filippikus hade blivit kejsare tack vare
kaza rerna, och justinianus svåger kaganen satte punkt
för detta skräckvälde. För att citera
Dunlop: "Det är ingen överdrift att säga att
kaganen vid denna tid var i stånd att i praktiken utse en
ny härskare över det grekiska väldet."23
9
FRÅN KRONOLOGISK synpunkt borde vi nu ta upp
kazarernas omvändelse till judendomen omkring år
740. Men för att kunna se denna märkliga
händelse i dess rätta perspektiv bör man ha
åtminstone en rudimentär uppfattning om kazarernas
levnadsvanor, seder och vardagsliv före
omvändelsen.
Tyvärr har vi inga livfulla
ögonvittnesskildringar, sådana som Priscus
beskrivning av Attilas hov. Vad vi
35
har är huvudsakligen andrahandsredogörelser och
sammanställningar av bysantinska och arabiska
krönikörer, tämligen schematiska och
fragmentariska med två undantag. Det ena är ett brev
som sägs vara skrivet av en kazarkung. Det diskuteras i
nästa kapitel. Det andra är en reseskildring av en
observant arabisk resenär, Ibn Fadlan, som i likhet med
Priscus var medlem av en diplomatisk beskickning från ett
civiliserat hov till barbarerna i norr.
Hovet tillhörde Kalifen al Muktadir och beskickningen
färdades från Bagdad genom Persien och Buchara till
Volgabulgarernas land. Den officiella förevändningen
för denna storståtliga expedition var en inbjudan
från bulgarernas kung som bad kalifen (a) skicka
religiösa lärare som skulle omvända hans folk
till islam, samt (b) att bygga honom en fästning som
skulle sätta honom i stånd att trotsa sin
härskare, kaza rernas kung. Denna inbjudan som
säkerligen var arrangerad i förväg genom
tidigare diplomatiska kontakter gav också tillfälle
att skapa en vänlig inställning bland diverse
turkiska stammar som bodde på de områden genom
vilka beskickningen tog sig fram. Hjälpmedlen skulle vara
spridandet av Koranens budskap och rundhänt utdelning av
guld.
Vår resenär inleder sin skildring på
följande sätt:*
Detta är skrivet av Ahmad ibn Fadlan ibn al
Abbas, ibn Rasid, ibn Hammad, ämbetsman i tjänst
hos [härföraren] Muhammed ibn Sulayman,
Kalifens av Muktadir sändebud till bulgarernas konung.
Han beskriver vad han såg i länderna
tillhöriga turkar, kazarer, ruser, bulgarer, basjkirer
och andra, deras olika religioner, deras kungars historia
och deras
* Citaten bygger på Zeki Validi Togans
tyska översättning av den arabiska texten.
36
uppträdande i livets olika skiften.
Brevet från bulgarernas konung nådde De
trognas befälhavare al Muktadir. Däri ombad
konungen honom att sända någon som kunde ge honom
religiös undervisning och bekanta honom med islams
lagar och bygga honom en moské och en predikstol,
så att han kunde utföra sin uppgift att
omvända folket i hela sitt land. Han vädjade
också till kalifen att åt honom bygga en
fästning som försvar mot fientligt sinnade
kungar.* Allt som konungen bad om beviljades av kalifen. Jag
valdes att läsa upp kalifens budskap för konungen,
att överlämna de gåvor kalifen sänt och
att övervaka lärarnas och laguttolkarnas arbete .
... [Här följer en del detaljer om
finansieringen av beskickningen och deltagarnas namn.]
Och så begynte vi vår färd torsdagen den
elfte Safar år 309 [21 juni 921] i Fredens
stad [Bagdad, kalifatets huvudstad].
Denna expedition ägde alltså rum mycket senare
än de händelser som beskrivs i det
föregående avsnittet, men vad seder och
institutioner bland kazarernas hedniska grannar beträffar
spelar det förmodligen föga roll. De glimtar vi
får av dessa nomadstammars liv ger åtminstone en
viss uppfattning om hur kazarernas tillvaro gestaltade sig
under denna tidigare period före omvändelsen då
de hyllade en typ av schamanism lik den som alltjämt
utövades av deras grannar på Ibn Fadlans tid.
Beskickningens färd gick långsamt och till synes
utan missöden tills den var framme i Khwarizm, kalifatets
gränsprovins söder om Aralsjön. Här
försökte provinsguvernören hejda dem med
argumentet att
* Det vill säga kazarernas kung, vilket
framgår av senare avsnitt.
37
det mellan hans land och bulgarernas rike fanns "tusen
stammar av otrogna" som förvisso skulle döda dem.
Hans försök att nonchalera kalifens order att
låta beskickningen passera kan i själva verket ha
haft andra motiv: han insåg att beskickningen indirekt
var riktad mot kazarerna, med vilka han upprätthöll
en blomstrande handel och vänskapliga förbindelser.
Till sist måste han emellertid ge vika, och
sändebuden fick fortsätta till Gurganj vid Amu Darjas
utflöde. Här övervintrade de i tre månader
på grund av den starka kölden, en faktor som tar
stor plats i många arabiska reseberättelser:
Floden var frusen i tre månader, vi blickade
ut över landskapet och trodde att det kalla helvetets
portar hade öppnats för oss. Torget och gatorna
var fullständigt tomma på grund av kölden .
... En gång när jag kom ut från badet och
begav mig hem, märkte jag att skägget hade frusit
till en isklump och jag måste tina det framför
elden. Jag bodde några dagar i ett hus som låg
inuti i annat hus och där det stod ett turkiskt
filttält, och jag låg inne i tältet insvept
i kläder och pälsverk, men icke desto mindre
hände det flera gånger att kinderna frös
fast vid kudden.
Det började töa kring mitten av februari.
Beskickningen skulle slå följe med en mäktig
karavan på 5 000 man och 3 000 lastdjur över de
norra stäpperna och anskaffade förnödenheter:
kameler, stövlar gjorda av kamelskinn att ha vid
flodövergångar, bröd, hirs och kryddat
kött för tre månader. De infödda
förvarnade dem om den ännu förskräckligare
kölden i norr och gav dem råd om lämpliga
kläder:
Vi satte sålunda alla på oss en kurtak
[särk], ovanpå
38
den en yllekaftan, över den en buslin
[pälsfodrad kappa], ovanpå den en burka
[päls] samt en pälsmössa under vilken
endast ögonen syntes; ett enkelt par underbyxor och ett
fodrat par, ovanpå dem byxorna; innerskor av kaymhut
[chagräng] och över dem ett par
stövlar, och när vi satt upp på en kamel
kunde vi inte röra oss för alla dessa kläders
skull.
Den granntyckte Ibn Fadlan gillade varken klimatet eller
folket i Khwarizm:
I fråga om språk och utseende är
de högst motbjudande. Deras språk liknar tjatter
av starar. En dagsresa bort ligger en by som heter Ardkwa,
vars invånare kallas kardaler. Deras språk
låter exakt som grodors kväkande.
De avreste den 3 mars och stannade för natten i en
karavanseraj som hette Zamgan, porten till ghuzzturkarnas
territorium. Från och med nu befann sig beskickningen i
ett främmande land och "lade vårt öde i den
allsmäktige och upphöjde Gudens händer". Under
en av de täta snöstormarna red Ibn Fadlan bredvid en
turk, som klagade: "Vad är det Härskaren vill att vi
skall uträtta? Han tar livet av oss med kyla. Om vi visste
vad han vill ha skulle vi ge honom det." Ibn Fadlan: "Det enda
han vill är att ditt folk skall säga: 'Det finns
ingen Gud utom Allah." Turken skrattade: "Om vi visste att det
var så, skulle vi säga det."
Ibn Fadlan redogör för många sådana
episoder, tydligen utan att varsebli det
självständiga tänkande som de avspeglar. Inte
heller förstod sändebudet från hovet i Bagdad
att nomaderna i grund och botten föraktade all
överhöghet. Följande episod inträffade
också i de mäktiga ghuzzernas land. De betalade
skatt till kazarerna och var enligt vissa källor nära
släkt med
39
dem: 24
Nästa morgon mötte en av turkarna oss.
Han var ful i kroppen och smutsig, han uppträdde
oförskämt och var gemen till sin natur. Regnet
öste ned över oss. Då sade han: "Halt." Hela
karavanen på 3 000 djur och 5 000 man stannade.
Därpå sade han: "Inte en enda en av er får
fortsätta." Vi stannade i hörsamhet mot hans
befallning.* Så sade vi: "Vi är Kudarkins
vänner." Han brast i skratt och sade: "Vad bryr jag mig
om någon kudarkin! Jag skiter på hans
skägg." Så sade han: "Bröd." Jag gav honom
några brödlevar. Han tog dem och sade:
"Fortsätt er färd. Jag har förbarmat mig
över er."
Ghuzzernas demokratiska metoder, utövade då ett
beslut måste fattas, var ännu mer förbryllande
för representanten för en auktoritär
teokrati:
De är nomader och har hus av filt. De stannar
en tid på ett ställe och går sedan vidare.
Man kan se deras tält spridda här och där
överallt enligt nomadernas sed. De har ett hårt
liv men uppför sig som åsnor som har gått
vilse. De har ingen religion som knyter dem till Gud, och
inte heller styrs de av förnuftet. De dyrkar ingenting.
I stället kallar de sina hövdingar för
herrar. Då en av dem rådfrågar sin
hövding spörjer han: "Herre, vad skall jag
göra i det och det ärendet?" Hur de handlar
bestäms genom att de rådslår sinsemellan,
men då de har beslutat sig för en
åtgärd och är beredda att genomföra
den, kan till och med den fattigaste och sämst
ställde bland dem komma och riva upp det beslutet.
* Ledarna för den väldiga karavanen
måste uppenbarligen till varje pris undvika en konflikt
med ghuzzerna.
40
Ghuzzernas och andra stammars sexuella sedvänjor var en
märklig blandning av vidsynthet och råhet:
Deras kvinnor bär inte slöjor i
närvaro av sina män eller främlingar. Inte
täcker kvinnorna heller någon del av sin kropp i
andras närvaro. En dag stannade vi hos en ghuzz och
satt där. Hans hustru var också med. Medan vi
samtalade avtäckte kvinnan sin blygd och kliade den,
och vi såg det allesammans. Därpå lade vi
händerna över ansiktet och sade: "Må Gud
förlåta mig." Mannen skrattade och sade till
tolken: "Säg till dem att vi avtäcker den i er
närvaro så att ni kan se och behärska er.
Den är emellertid omöjlig att få. Detta
är bättre än när den är täckt
och möjlig att få." Äktenskapsbrott är
helt främmande för dem. Om de upptäcker att
någon är äktenskapsbrytare klyver de honom i
två delar. De för samman grenarna på
två träd, binder fast honom vid grenarna och
släpper sedan båda träden, så att den
fastbundne slits i två delar.
Han säger inte om kvinnan får lida samma straff.
Längre fram, då han talar om Volgabulgarerna,
beskriver han en lika brutal metod att klyva
äktenskapsbrytare som tillämpas på både
män och kvinnor. Han påpekar emellertid med
häpnad att bulgarer av båda könen badar nakna i
sina floder och är lika skamlösa när det
gäller kroppen som ghuzzerna.
Angående homosexualitet - som i arabländerna togs
för något helt naturligt - säger Ibn Fadlan att
"turkarna betraktar det som en fruktansvärd synd". I den
enda episod han återger som bestyrker detta slipper
ändå förföraren av "en skägglös
yngling" undan med böter på 400 får.
41
Van som vår resenär var vid Bagdads ypperliga bad
kunde han inte komma över hur smutsiga turkarna var.
"Ghuzzerna tvättar sig inte sedan de tömt tarmen
eller blåsan, inte heller sköljer de sig efter
sädesavgång eller vid liknande tillfållen. De
vägrar ha något med vatten att göra,
särskilt på vintern." Då ghuzzturkarnas
överbefälhavare tog av sin överdådiga
brokadkappa och satte på sig en ny rock som beskickningen
hade haft med sig i gåva, såg de att hans
underkläder "föll sönder av smuts, ty det
är deras sed att aldrig ta av det plagg de bär
närmast kroppen förrän det går i stycken".
Ett annat turkiskt folk, basjkirerna, "rakar av sig
skägget och äter upp lössen. De letar igenom
vecken i sina underkläder och krasar sönder
lössen med tänderna." När Ibn Fadlan såg
en basjkir göra detta sade denne: "De är
läckra."
Allt som allt är det ingen intagande bild. Vår
nog räknade resenär föraktade barbarerna djupt,
men endast på grund av deras orenlighet och det han
ansåg vara ett otillständigt blottande av kroppen.
Råheten i deras bestraffningar och offerriter
lämnade honom helt likgiltig. Han beskriver till exempel
bulgarernas straff för dråp med sakligt intresse,
utan sina eljest ymnigt förekommande uttryck för
indignation: "De tillverkar åt honom [delinkventenj
en låda av trä, sätter honom i den, spikar fast
locket på lådan, ställer tre brödlevar
och en vattenkanna bredvid den och hänger lådan
mellan två höga stolpar och säger: 'Vi har
placerat honom mellan himmel och jord på det att han
må utsättas för solen och regnet och gudomen
kanhända förlåter honom.' Och så
får han hänga där tills tiden upplöser
honom och vinden blåser bort honom."
Lika oberört beskriver han begravningsoffret av
hundratals hästar och hjordar av andra djur och det
42
ohyggliga ritualmordet på en rusisk* slavflicka vid
hennes husbondes bår.
Han har föga att säga om de hedniska religionerna.
Basjkirernas falloskult väcker dock hans intresse ty genom
tolken frågar han en basjkir varför han dyrkar en
träpenis och antecknar svaret: "Därför att jag
har mitt ursprung i något liknande och inte känner
till någon annan skapare som har gjort mig." Han
tillägger att "några av dem [basjkirerna]
tror på tolv gudomar, en gud för vintern, en
för sommaren, en för regnet, en för vinden, en
för träden, en för människorna, en för
hästen, en för vattnet, en för natten, en
för dagen, en för döden och en för jorden.
Den gud som dväljs i himlen är den störste av
dem men rådgör med de andra och därmed är
alla nöjda med varandras gärningar .... Vi har sett
några av dem som dyrkar ormar och några som dyrkar
fiskar och några som dyrkar tranor."
Bland Volgabulgarerna träffade Ibn Fadlan på en
märklig sed:
Då de iakttar en man som utmärker sig i
kvicktänkthet och kunskaper säger de: "För
denne lämpar det sig bättre att tjäna
Herren." De griper honom, lägger ett rep runt hans hals
och hänger honom i ett träd där han får
hänga tills han ruttnar bort.
Den turkiske orientalisten Zeki Validi Togan, obestridd
auktoritet på Ibn Fadlan och hans tid, säger
apropå denna text:" "Det ligger inget mystiskt i att
bulgarerna grymt bestraffade personer som var alltför
intelligenta. Det byggde på det enkla, nyktra
resonemanget hos vanligt folk som bara ville leva vad de
ansåg vara ett normalt liv och undvika alla risker
eller
* Rus: vikingarna som grundade de första
ryska bosättningarna. Se kapitel III.
43
äventyr som 'geniet' kunde tänkas leda dem in i."
Han citerar ett tartariskt ordspråk: "Om du vet för
mycket blir du hängd, om du är för
anspråkslös trampar de på dig." Han drog
slutsatsen att offret "inte bör betraktas som en lärd
person utan som ett oregerligt snille, en som är för
kvick i huvudet för sitt eget bästa." Man får
intrycket att seden bör betraktas som ett socialt
försvar mot alla förändringar, en bestraffning
av dem som inte konformerar och mot potentiella förnyare.*
Några rader längre ned ger han emellertid en annan
tolkning:
Ibn Fadlan beskriver inte det enkla mordet på
alltför intelligenta personer utan en av deras hedniska
seder, nämligen människooffer, där de som
utmärkt sig mest offrades till Gud. Denna ceremoni
utfördes förmodligen inte av vanliga bulgarer utan
av deras tabib eller medicinmän, det vill säga
deras schamaner, vilkas motsvarigheter bland bulgarer och
ruser också hade makt över människornas liv
och död i kultens namn. Enligt Ibn Rusta kunde rusernas
medicinmän lägga ett rep runt halsen på vem
som helst och hänga honom i ett träd för att
nedkalla Guds barmhärtighet. När detta skedde sade
de: "Detta är ett offer till Gud."
Båda typer av motiv var eventuellt kombinerade:
"Eftersom offer är nödvändigt så låt
oss offra bråkstakarna."
Som vi skall se förekom människooffer även
bland kazarerna, däribland ritualmordet på kungen
då hans regeringstid var ute. Vi kan utgå
ifrån att många andra likheter förekom mellan
sederna hos de stammar som
* Som stöd för sitt resonemang
anför författaren turkiska och arabiska citat utan
att översätta dem en påfrestande ovana utbredd
bland moderna experter på området.
44
Ibn Fadlan beskriver och kazarernas. Tyvärr var han
utestängd från kazarernas huvudstad och fick lita
till uppgifter som han skaffat i territorier under kazarernas
överhöghet och särskilt vid det bulgariska
hovet.
10
DET TOG KALIFENS beskickning nästan ett år
(från den 21 juni 921 till den 12 maj 922) att nå
sin bestämmelseort, Volgabulgarernas land. Den direkta
vägen från Bagdad till Volga går över
Kaukasus och genom Kazarien för att undvika det
sistnämnda måste de göra en ofantlig omväg
runt "Kazarsjöns", alltså Kaspiska havets,
östra strand. Ändå påmindes de
ständigt om hur nära kazarerna befann sig och vilka
faror som därmed lurade på dem.
En typisk episod ägde rum under deras sejour hos
ghuzzernas armsbefälhavare (den med de obehagliga
underkläderna). Först blev de väl mottagna och
hedrades med en bankett, men efter hand blev ghuzzledarna
tveksamma på grund av sina relationer med kazarerna.
Hövdingen samlade sina närmaste män till
rådslag:
Den förnämste och mest inflytelserike
bland dem var tarkhanen. Han var halt och blind och hade en
stympad hand. Hövdingen sade till dem: "Dessa är
budbärare från arabernas konung, och jag anser
mig inte ha befogenhet att låta dem fortsätta
utan att ha rådfrågat er." Därpå tog
tarkhanen till orda: "Detta är en fråga vars like
vi aldrig har sett eller hört förr. Aldrig har ett
sultanens sändebud färdats genom vårt land
sedan vi och våra förfäder kommit hit.
Sultanen bedrar oss säkerligen. Dessa människor
sänder han i själva verket till kazarerna för
att
45
hetsa upp dem mot oss. Det bästa är att
hugga itu alla dessa budbärare och lägga beslag
på alla deras tillhörigheter." En annan sade:
"Nej, vi bör hellre ta deras ägodelar och
låta dem löpa tillbaka nakna dit där de kom
ifrån." Ännu en sade: "Nej, kazarkungen
håller några av oss som gisslan. Låt oss
skicka dit dessa människor som lösen."
De diskuterade sinsemellan i sju dagar, och fn Fadlan och de
andra i beskickningen fruktade det värsta. Till sist
lät ghuzzerna dem gå, okänt varför.
Sannolikt lyckades Ibn Fadlan övertyga dem om att hans
uppdrag i verkligheten var riktat mot kazarerna. Ghuzzerna hade
tidigare kämpat vid kazarernas sida mot en annan turkisk
stam, petjenegerna, men på senare tid visat en fientlig
inställning. Det var därför kazarerna tagit
gisslan.
Hotet från kazarerna tornade upp sig vid horisonten
under hela resan. Norrom Kaspiska havet gjorde araberna
ännu en lång utvikning innan de var framme vid
bulgarernas bosättning någonstans nära
sammanflödet av Volga och Kama. Där väntade
bulgarernas kung och ledare på dem i stor ängslan.
Så fort ceremonierna och festligheterna var över
skickade kungen efter Ibn Fadlan för att diskutera
affärer. Han skrädde inte orden ("hans röst
lät som om han talade från botten på en
tunna") då han påminde Ibn Fadlan om beskickningens
främsta syfte, det vill säga att han själv
skulle få pengar "så att jag skall kunna bygga en
fästning till skydd mot judarna som underkuvade mig".
Tyvärr hade dessa pengar, 4 000 dinarer, inte
överlämnats till beskickningen på grund av
något byråkratiskt krångel utan skulle
skickas senare. Då kungen "en imponerande gestalt, bred
och korpulent" fick veta detta tycktes han nära
förtvivlans gräns. Han miss-
46
tänkte beskickningen för att ha förskingrat
pengarna: " 'Vad skulle du säga om en skara män som
får en penningsumma avsedd för ett svagt,
belägrat och förtryckt folk men som ändå
försnillar pengarna?'
'Det är förbjudet, de männen vore onda', blev
mitt svar.
Han frågade: 'Är detta din egen åsikt eller
delar alla denna syn?'
Jag svarade: 'Alla delar denna syn.' "
Så småningom lyckades Ibn Fadlan övertyga
kungen om att pengarna endast var försenade* men inte
lugna hans oro. Kungen upprepade gång på gång
att hela syftet med inbjudan hade varit uppförandet av
fästningen "ty han fruktade kazarernas kung". Och han
tycks ha haft all anledning att vara rädd, så som
Ibn Fadlan beskriver läget:
Den bulgariske kungens son hölls som gisslan
av kazarernas kung. Det berättades för kazarernas
kung att den bulgariske kungen hade en vacker dotter. Han
skickade en budbärare som skulle framföra ett
frieri till henne. Den bulgariske kungen tog till olika
förevändningar för att vägra sitt
samtycke. Kazaren skickade ännu en budbärare och
förde bort henne med våld, trots att han var jude
och hon muslim, men hon dog vid hans hov. Kazaren sände
ännu en budbärare och begärde den bulgariske
kungens andra dotter, men i själva den stund då
budbäraren anlände gifte den bulgariske kungen i
all hast bort henne med askilernas furste, som var hans
undersåte, av fruktan för att kazaren skulle
röva bort även henne med våld, så
söm han gjort med hennes syster. Detta var det enda
skälet till att
* Tydligen kom de verkligen fram efter en tid,
eftersom det inte talas vidare om ärendet.
47
den bulgariske kungen inledde en brevväxling
med kalifen och bad honom om bistånd till en
fästning därför att han fruktade kazarernas
kung.
Det låter som ett omkväde. Ibn Fadlan
specificerar också den årliga tribut den bulgariske
kungen måste erlägga till kazarerna: ett sobelskinn
från varje hushåll i riket. Eftersom antalet
bulgariska hushåll (det vill säga tält)
beräknas ha varit omkring 50 000 och bulgarisk sobel
värderades högt i hela världen, var det en
ståtlig tribut.
11
DET HIN FADLAN HAR ATT berätta för oss om
kazarerna vilar som sagt på uppgifter han samlade in
under resan, dock huvudsakligen vid det bulgariska hovet. Till
skillnad från resten av texten, byggd på livliga
personliga iakttagelser, innehåller sidorna om kazarerna
andrahandsinformation och faller ganska platt. Dessutom är
källorna till hans uppgifter partiska, helt begripligt med
tanke på att den bulgariske kungen avskydde sin kazariske
härskare. Att kalifatet inte ville veta av ett
kungadöme som anslöt sig till en rivaliserande
religion behöver knappast påpekas.
Berättelsen går abrupt över från en
beskrivning av rusernas hov till kazarernas:
Angående kazarernas konung, vars titel
är kagan, framträder han offentligt endast en
gång var fjärde månad. De kallar honom
Storkaganen. Hans ställföreträdare kallas
Kagan Bek. Det är han som för befälet
över och skaffar fram härarna, har hand om statens
angelägenheter, framträder offentligt och för
an i krig. Grannkungarna lyder hans order. Han träder
varje dag in i Storkaganens närvaro, med
48
vördnad och blygsamhet, barfota och med en
träkäpp i handen. Han bugar djupt och
antänder käppen, och när den har brunnit ned
sätter han sig på tronen på kungens
högra sida. Närmast under honom i rang kommer en
man som kallas K-nd-r-kaganen, efter honom jawshyghrkaganen.
Det är Storkaganens sed att inte umgås med
undersåtarna eller tala med dem eller att ge
någon tillträde utom dem vi har nämnt.
Makten att fängsla och frige, utmäta straff och
styra landet tillhör hans
ställföreträdare, Kagan Bek.
Det är ävenledes Storkaganens sed att en stor
byggnad uppförs åt honom då han dör.
Den innehåller tjugo kamrar och i varje kammare
grävs en grav åt honom. Stenar bryts sönder
tills de blir som pulver, som strös över golvet
och täcks med beck. Under byggnaden rinner en flod,
stor och strid. De för flodvattnet över graven och
säger att det sker för att ingen djävul,
ingen människa, ingen mask och inga krälande
varelser skall kunna nå honom. När han har
begravts halshuggs de som begravde honom så att ingen
skall veta i vilken av kamrarna hans grav är. Graven
kallas "Paradiset" och de har ett ordstäv: "Han har
trätt in i paradiset." I alla kamrarna breder man ut
sidenbrokad med invävda guldtrådar.
Det är den kazariske kungens sed att ha tjugofem
hustrur. Varje hustru är dotter till en kung som
är hans vasall. Han tar dem med samtycke eller med
våld. Han har sextio frillor, alla utsökta
skönheter.
Ibn Fadlan övergår sedan till en fantasifull
skildring av kaganens harem där var och en av de
åttiofem hustrurna och konkubinerna har ett "eget palats"
och en tjänare eller eunuck som på kungens
befallning för
49
henne till hans alkov "fortare än det går att
blinka".
Efter ett antal tvivelaktiga påståenden om
kazarkaganens "seder" (vi återkommer till dem senare)
kommer Ibn Fadlan slutligen med en del faktiska uppgifter om
landet:
Kungen har en stor stad vid floden Itil
[Volga] på båda stränderna.
På den ena lever muslimerna, på den andra kungen
och hans hov. Muslimerna regeras av en av kungens
ämbetsmän som själv är muslim. Denne
ämbetsman har hand om de processer som gäller
muslimer bosatta i kazarernas huvudstad och besökande
köpmän från utlandet. Ingen annan
lägger sig i deras angelägenheter eller sitter
till doms över dem.
Ibn Fadlans reseskildring, i den utsträckning den
är bevarad, slutar med orden:
Kazarerna och deras kung är alla* judar.
Bulgarerna och alla deras grannar är hans underlydande.
De bemöter honom med vördnadsfull lydnad.
Några hävdar att Gog och Magog är kazarerna.
12
JAG HAR ÅTERGETT Ibn Fadlans odyssé
tämligen utförligt, inte så mycket på
grund av den tunna information han ger om kazarerna själva
utan för att den sprider
* Detta låter överdrivet med tanke
på att det fanns en muslimsk befolkningsgrupp i
huvudstaden. Zeki Validi strök följaktligen ordet
"alla". Vi får utgå ifrån att beteckningen
"kazarerna" här syftar på den härskande
folkgruppen eller stammen inom Kazariens etniska mosaik och att
muslimerna åtnjöt juridisk och religiös
självständighet men inte betraktades som "riktiga
kazarer".
50
ljus över den värld som omgav dem, det
ohöljda barbariet hos de folk bland vilka de levde och som
avspeglar deras eget förflutna före omvändelsen.
Då Ibn Fad lan besökte bulgarerna var Kazarien
nämligen ett förvånansvärt utvecklat land
jämfört med grannarna.
Kontrasten omvittnas av redogörelserna av andra
arabiska historiker* och märks på alla nivåer,
från bostäder till rättsskipning. Bulgarerna
bor alltjämt uteslutande i tält, också kungen,
även om det kungliga tältet "är mycket stort och
rymmer tusen människor eller fler".26 Kazarernas kagan
däremot bor i ett slott byggt av bränt tegel, hans
kvinnor sägs uppehålla sig i "palats med tak av
teak"27 och muslimerna har åtskilliga moskéer, "en
vars minaret reser sig över det kungliga slottet".28
I de bördiga områdena utbredde sig jordbruk och
uppodlade ytor över 100 kilometer. Kazarerna hade
också omfattande vinodlingar. Ibn Hawkal skriver: "I Kois
[Kazarien] ligger en stad som heter Asmid
[Samandar] med så många
fruktträdgårdar och örtagårdar att hela
landet från Darband till Serir är täckt av
täppor och planteringar tillhöriga denna stad. Det
lär finnas omkring fyrtiotusen sådana. Många
av dem ger vindruvor."29
Regionen norr om Kaukasus var ytterst bördig. År
968 mötte Ibn Hawkal en man som hade besökt den efter
ett ryskt plundringståg:
"Han sade att det inte finns en smul kvar för de
fattiga i någon vinodling eller trädgård, inte
ett blad på grenen . ... Men tack vare den utmärkta
jordmånen och dess överflödande avkastning
kommer det inte att dröja tre år förrän
den åter blir vad den varit." Det
* Följande sidor bygger på verk av
lstakhri, al Masudi, Ibn Rusta och Ibn Hawkal (se Appendix
II).
51
kaukasiska vinet är alltjämt en glädje att
dricka och konsumeras i väldiga kvantiteter i
Sovjetunionen.
Den kungliga skattkistans främsta inkomstkälla var
emellertid utrikeshandeln. Storleken på
handelskaravanerna som vaggade fram mellan Centralasien och
regionen Volga Ural anges av Ibn Fadlan: som vi minns
anslöt sig hans beskickning i Gurganj till en karavan med
"5 000 man och 3 000 packdjur". Även om man drar av
för överdriften måste det ändå ha
varit ett imponerande tåg, och vi vet inte hur
många sådana som var på väg samtidigt.
Inte heller vet vi vilka varor de förde med sig.
Textilier, torkad frukt, honung, vax och kryddor tycks dock ha
spelat en viktig roll. En andra stor handelsväg ledde
över Kaukasus till Armenien, Georgien, Persien och Bysans.
En tredje bestod av den ökande trafiken av rusiska
handelsflottor nedför Volga till Kazarsjöns
östra stränder, huvudsakligen med dyrbara
pälsskinn, som var mycket efterfrågade av den
muslimska aristokratin, och slavar från norr som
såldes på Itils slavmarknad. På allt detta
transitgods, även slavarna, tog den kazariske
härskaren ut en tull på tio procent. Om man till
detta lägger den tribut som bulgarer, magyarer, burta och
andra folk erlade förstår man att Kazarien var ett
välmående land men också att dess
välstånd till stor del hängde på dess
militärmakt och den prestige den förlänade dess
skatteuppbördsmän och tulltjänstemän.
Frånsett de bördiga regionerna i söder med
deras vingårdar och fruktodlingar var landet fattigt
på naturresurser. En arabisk historiker (Istakhri)
säger att den enda inhemska produkt de exporterade var
gelatinämnet husbloss. Detta är utan tvivel ännu
en överdrift, men faktum kvarstår att deras
främsta kommersiella verksamhet tycks ha varit att
återexportera gods som förts in utifrån. Bland
dessa varor fängslades de
52
arabiska krönikörernas fantasi speciellt av honung
och bivax till ljus. Muqaddasi skriver: "I Kazarien finns
får, honung och judar i stora mängder."s° En
källa, Darbands Namah nämner visserligen guld
eller silvergruvor på kazarernas område men man har
inte lyckats fastställa var de låg. Däremot
påstår flera källor att kazariska varor
förekom i Bagdad och att kazariska köpmän
verkade i Konstantinopel, Alexandria och ända borta i
Samara och Fergana.
Kazarien var alltså ingalunda isolerat från den
civiliserade världen. Jämfört med sina
nomadiserande grannar i norr var det ett kosmopolitiskt land,
öppet för alla slags kulturella och religiösa
inflytanden men ändå svartsjukt vaksamt på
sitt oberoende mot två religiösa världsmakter.
Som vi skall se beredde denna inställning marken för
den coup de theâtre - eller coup
d'état - som upprättade judendomen som
statsreligion.
Konst och konsthantverk förefaller ha blomstrat,
däribland haute couture. Då den blivande kejsar
Konstantin V äktade kazarkaganens dotter (se ovan av
snitt1) medförde bruden i sin hemgift en magnifik
dräkt som gjorde sådant intryck på det
bysantinska hovet att det blev förebilden för en
manlig ceremoniell dräkt. Den kallades tzitzakion
härlett av prinsessans kazar turkiska smeknamn Chichak
eller "blomma" (tills hon döptes och fick heta Eirene).
"Här har vi ett belysande fragment kulturhistoria",
skriver Toynbee.sl Då en annan kazarprinsessa giftes bort
med den muslimske guvernören över Armenien
innehöll hennes följe utöver uppvaktande och
slavar tio tält monterade på hjul, "gjorda av det
finaste siden med guld och silverbeslagna dörrar och
golven täckta av nobelskinn. Tjugo andra bar de guld och
silverkärl och andra klenoder som utgjorde hennes
hemgift."32 Ka-
53
ganen själv färdades i ett flyttbart tält som
var ännu mer luxuöst inrett och vars topp var prydd
med ett granatäpple av guld.
13
KAZARERNAS KONST VAR liksom bulgarernas och magyarernas
huvudsakligen imitativ och tog upp persisk sassanidiska
mönster. Den sovjetiske arkeologen Baderss understryker
kazarernas roll i utbredningen norrut av silver i persisk stil.
Några av dessa fynd kan ha återexporterats av
kazarerna i enlighet med deras roll som mellanhänder.
Andra var imitationer framställda i kazariska
verkstäder, vilkas ruiner har spårats nära den
gamla kazariska fästningen Sarkel.* De smycken som har
grävts fram på fästningsområdet är
av lokal tillverkning.s4 Den svenske arkeologen T. J. Arne
nämner prydnadsplattor, knäppen och spännen med
sassanidiska och bysantinska motiv som påträffats
så långt bort som i Sverige och tillverkats i
Kazarien eller territorier under dess inflytande.35
Kazarerna var sålunda de främsta
mellanhänderna i spridningen av persiskt och bysantinskt
konsthantverk bland Östeuropas halvbarbariska stammar.
Efter sin uttömmande översikt av arkeologiska
vittnesbörd och dokument (mestadels från sovjetiska
källor) drar Bartha följande slutsats:
Att kazarerna ödelade Tiflis, förmodligen
våren 629, är av betydelse för vårt
ämne . ... Under ockupationen sände kaganen ut
kontrollanter som skulle övervaka tillverkningen av
guld-, silver-, järn och
* Tyvärr har Sarkel, den viktigaste
kazariska arkeologiska fyndplatsen, lagts under vatten av
dammen till ett kraftverk byggt på 1970-talet.
54
kopparföremål. Basarerna, handeln i
allmänhet och även fisket stod likaledes under
deras kontroll . ... Under loppet av sina oupphörliga
kaukasiska fälttåg på 600-talet kom
kazarerna i förbindelse med en kultur som hade vuxit
fram ur den persiska sassanidtraditionen. Följaktligen
spreds produkterna av denna kultur till stäppernas folk
inte endast genom handel utan även med plundring och
beskattning . ... Alla de spår vi träget har
följt i hopp om att upptäcka ursprunget till den
magyariska konsten på 900-talet har lett oss tillbaka
till kazariskt territorium. 36
Denna sista anmärkning av den ungerske forskaren syftar
på de ytterst märkliga arkeologiska fynd som brukar
kallas "Skatten från Nagyszentmiklos" (Kunsthistorisches
Museum i Wien). Skatten, som består av tjugotre
guldkärl från 900-talet, påträffades 1791
i närheten av byn med detta namn.* Bartha påpekar
att figuren föreställande den "segerrike fursten" som
släpar en fånge i håret, den mytologiska
scenen på baksidan av guldkrukan liksom även
mönstret på andra prydnadsföremål är
nära besläktade med fynden i Novi Pazar i Bulgarien
och i det kazariska Sarkel. Eftersom både magyarer och
bulgarer stod under kazariskt välde i långa perioder
är detta inte överraskande, och krigaren
jämsides med resten av skatten ger oss åtminstone
ett visst begrepp om det konsthantverk som bedrevs i det
kazariska riket (det persiska och bysantinska inflytandet
är som väntat dominerande).**
* Den hör nu till Rumänien och heter
Sinnicolaul Marc
** Den intresserade läsaren finner en
utmärkt samling fotografier i Gyula Lász1ós
The Art of the Migration Period (hans historiska
kommentarer bör dock behandlas med
reservation).
55
En ungersk arkeologisk skola hävdar att de guldoch
silversmeder som arbetade i Ungern på 900-talet var
kazarer.37 Som vi skall se längre fram (kapitel III
avsnitt 7 och 8) anfördes magyarerna av en
oliktänkande kazarstam då de drog till Ungern 896.
Dessa utbrytare kallades kabarer och slog sig ned sida vid sida
med magyarerna i deras nya land. Kabarkazarerna var kända
för sin skicklighet i guld och silversmide, och magyarerna
(från början mer primitiva) tillägnade sig
dessa färdigheter först sedan de kommit fram.
Därför är teorin om det kazariska ursprunget
till åtminstone några av de arkeologiska fynden i
Ungern inte osannolik, vilket kommer att framstå klarare
i ljuset av det band mellan magyarer och kazarer som diskuteras
längre fram.
14
OAVSETT OM KRIGAREN på guldkrukan är av
magyariskt eller kazariskt ursprung hjälper han oss att
föreställa oss hur en kavallerist från den
tiden såg ut, eventuellt en tillhörig ett
elitregemente. I den kazariska armen rider enligt Masudi
"sjutusen!*dneckungenbåskyttar med
bröstplåtar, hjälmar och brynjor. Några
är lansiärer, utrustade och beväpnade som
muslimerna .... Ingen av kungarna i denna del av världen
har en reguljär yrkesarme utom kazarernas kung." Och Ibn
Hawkal: "Denne kung har tolvtusen soldater i sin tjänst,
och när en av dem dör väljs genast en annan att
ersätta honom."
Här har vi ännu en viktig ledtråd till
kazarernas dominans: en permanent yrkesarme med ett
praetorgarde som i fredstid effektivt höll ordning
på de
* Istakhri nämner siffran 12
000.
56
mångskiftande etniska inslagen i befolkningen och i
krigstid tjänstgjorde som kärnan i den beväpnade
här som vid olika tillfållen kan ha svällt ut
till hundratusen eller däröver, som vi har sett.*
15
HUVUDSTADEN I DETTA brokiga välde var antagligen till
att börja med fästningen Balanjar på Kaukasus
nordliga utlöpare. Efter de arabiska anfallen på
700-talet flyttades den till Samandar på Kaspiska havets
västra kust och slutligen till Itil i Volgas delta.
Vi har flera beskrivningar av Itil som stämmer ganska
bra överens sinsemellan. Det var en tvillingstad byggd
på båda sidor om floden. Östra halvan kallades
Khazaran, den västra Itil,** och de förenades av
en
* Enligt Masudi bestod den "kungliga armen" av
muslimer som "invandrade från trakten kring Kwarizm.
För länge sedan, efter islams uppkomst, rådde
krig och farsoter i deras område och de begav sig till
den kazariske kungen . ... Då kazarernas kung ligger i
krig med muslimerna har de en avskild plats i hans arme och
slåss inte mot människor av deras egen tro."37a Att
armen "bestod" av muslimer är givetvis en överdrift
som motsägs av Masudi själv några rader
längre fram, där han talar om att den muslimska
kontingenten har "en avskild plats" i den kazariska hären.
Ibn Hawkal säger också att "kungen i sitt följe
har 4 000 muslimer och denne kung har 12 000 soldater i sin
tjänst". Kwarizmianerna bildade förmodligen ett slags
schweizergarde i armen och deras landsmäns tal om
"gisslan" (se avsnitt 10 ovan) kan syfta på dem.
Omvänt hade den by santinske