Tidningar
Tidningar
Finns det ett judiskt massmediainflytande i Sverige? Det är den fråga vi här vill väcka.
Vårt eget svar - baserat på efterforskningar är ett entydigt "Ja", både i ett historiskt och i ett mer nutida perspektiv.
Det judiska massmediainflytandet har framförallt varit framträdande inom tidningsutgivningen, något som även "officiella" källor tillstår i arbeten som huvudsakligen är ämnade att läsas av judarna och deras vänner.
Den projudiske docenten Gunnar Broberg konstaterar i sin artikel om den judiska kulturen i Sverige, efter att där ha listat upp en mängd kända historiska judiska namn inom den svenska tidningsvärlden:
"[Det judiska] Inflytandet över media är ovedersägligt."("Judiskt liv i Norden" Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227.)
Not: Broberg fokuserade sig på perioden kring sekelskiftet och början av 1900-talet, särskilt då Bonniers tagit över Dagens Nyheter medan deras judiske frände och halv-släkting bankiren Ernest Thiel tog över Svenska Dagbladet.
I tidningsvärlden har länge Bonnier-ägda tidningar haft en framträdande roll men även tidigt i förra seklet fanns det andra tidningsjudar.
Exempelvis den judiske redaktören Henry Muscat vilken efter praktik i Amerika och Tyskland 1920-1924, år 1933 blev direktör för den liberala tidningen "Östgöten" i Linköping, en post han höll t.o.m. sitt självmord, då tidningen sedan övertogs av socialdemokraterna.
En annan tidningsjude var Isidor Goldman, tidigare på "Mariestads Läns Tidning".
***
På den svenska tidningsmarknaden märks idag främst den judiska Bonnier-gruppen, men även den judaiserade Hjörne-gruppen (via ingifte med den judiska klanen Kaplan) och likaså den sionistiska familjen Pers och deras tidningar.
Enligt beräkningar 1993 var Peter Hjörnes Tidnings AB Stampen näst största tidningskoncern i Sverige, han överträffades bara av den judiska familjen Bonniers.
I ett Sverige där sannolikheten att någon är jude skall vara c:a en på fyrahundra, ser man således en stor del av landets tidningar fördelade på den hel-judiska familjen Bonnier och den enligt judisk tradition lika hel-judiske Peter Hjörne (Kaplan) och dennes tidningskoncern Stampen AB.
Detta judiska inflytande leder i sin tur till ett proportionerlig ökning av propagandamöjligheterna för de grupperingar som stödjer Israel i landet.
Ty både ledande familjemedlemmar från Bonniers och likaså familjen Hjörne är uttalade anhängare av staten Israel, där den senare har starka emotionella band till organisationer som Förenade Israelinsamlingen. Vi har även noterat att familjen Bonnier och dess överhuvuden Carl-Johan Bonnier och Pontus Bonnier donerat ekonomiska medel till Förenade Israelinsamlingens verksamheter i Israel (se organisationens tidskrift, nr Menorah, nr.1-2001).
Ledande Bonnier-personligheter som Carl-Johan Bonnier, Eva Bonnier och Pontus Bonnier avslöjas här (se högst upp i listan) som donatorer av ekonomiska medel till det främsta organet för pengainsamling till Israel - Förenade Israelinsamlingen.Tackannonsen är publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2001, sid. 23.
Familjen Pers och deras VLT-koncern å andra sidan är inte judar - vad vi vet - men har sedan många år arbetat för Israel och familjens ledande personer har och är mycket engagerade i organisationer som Förenade Israelinsamlingen och Samfundet Sverige-Israel.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1985, beklagar Anders Yngve Pers död, en man som enligt tidskriften var "en av Israels pålitligaste supportrar" och "som på bästa sätt arbetade i den anda, som bör prägla varje samfundsmedlem [Samfundet Sverige-Israel] och vän av Israel".
En annan vink om att det i detta land finns en hög grad av judiskt inflytande inom tidningsvärlden får man om man betraktar de gratistidningar som med stor framgång distribueras i landets huvudstad, där tidningen Metro har en israelisk politiker, Uriel Savir, som ordförande för Metro International S.A. (“Metro”) sedan 2002, och där Metros värsta konkurrent i Stockholm sedan hösten 2002 är en tidning från den judiska - och Israelstödjande - Bonnier-pressen, tidningen Stockholm City, och där den numera nedlagda konkurrenten Stockholm News också hade en jude i chefposition, chefredaktören Lars Weiss.
*** I denna sektion kommer vi att berätta om några större tidningar i Sverige, både sådana som existerar, men även några intressanta fall av nedlagda tidningar.
Många namn kommer att passera förbi här. Vad vi dock vill påminna om är att denna framställning förstås icke är komplett. Det reella anatalet sionistiska judar och "vänner av Israel" som har inflytande inom tidningsvärlden är fler än de vi anger. För att få det korrekta antalet och de korrekta namnen måste man gå till de Judiska Församlingarna i Sverige och deras stödorganisationer, för de känner väl till vilka journalister som tillhör "De våra" - som de så fint uttrycker det.
Vi hoppas även på ett engagemang av läsarna för att bidra till ökad klarhet i dessa frågor. Särskilt som den judiska kolonialstaten Israel trappat upp sin krigföring mot den palestinska ursprungsbefolkningen och laddar upp för storkonflikt med den muslimska världen, där Israels nätverk i omvärlden inte kommer att dra sig för att även dra in Sverige på den sionistiska apartheidrörelsens sida.
Förutom detta avsnitt om tidningar rekommenderar vi också läsning av följande avsnitt:
Massmedia
Tidningar
Sydsvenska Dagbladet (-Snällposten)
SDSVestmanlands Läns Tidning - VLT
Nedlagda tidningar av intresse
Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning - GHT
Socialdemokraten/Morgon-Tidningen
***
Dagens Nyheter
Tingstens sionistiska medarbetare
Hamrin Seniors vinkling av Israelrapporteringen
Lagercrantz - en judisk "självhatare"?
Andra intressanta DN-profiler...
Dagens Nyheters utrikessidor - Israelbevakningen
DN:s Kultursidor - Judisk Krönika i storupplaga
Introduktion - DN:s ställningstaganden
Dagens Nyheter har länge varit den svenska judenhetens och den pseudo-liberala "judeocratins" flaggskepp när det gäller att propagera för de judiska värderingarna och sprida den propaganda, som för Israels överlevnad är så oumbärlig.Bonniers har, med sin makt över denna stora "svenska" dagstidning inte bara fått det enorma privilegiet att via sina köpta journalister sätta agendan för den dagliga politiska diskursen, man har också privilegiet att sålla bland telegram och inkommande nyheter, och presentera för läsarna den "sanning", man anser att de skall få ta del av.
DN är i högsta grad ett politiskt instrument mer än en källa för information och objektiv journalistik. Forskning har visat att DN i Mellanöstern tagit en extremistisk hållning - till stöd för Israel.Vi har i vårt kapitel om massmedia och judiskt inflytande redovisat den avhandling som lundasociologen Robin Cheesman gjorde om behandlingen av Israel och dess antagoniststat Egypten i europeisk "elitpress" - "Israel and Egypt in European Elite Press", Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitet, februari 1970 - och där av åtta europeiska tidningar just Bonnier-ägda Dagens Nyheter framstod som den tidning som konsekvent beskrev Israel på ett fördelaktigt sätt jämfört med arablandet Egypten. På detta sätt förvandlas tidningen från att bli ett informationsorgan till att bli ett instrument för den israeliska propagandan. För att läsa politikern Per Gahrtons analys av Cheesmans avhandling, hänvisas ni till att denna länk.
Och detta proisraeliska/projudiska förhållningssätt går som en rak linje genom DN:s spalter, för att inte minst tala om tidningens ledarsidor.
Man har i ur och skur ställt upp för Israel, omtolkat skeenden till Israels fördel och på ett ofta löjeväckande sätt försökt förvränga reella historiska skeenden så att de skall passa in i en förvrängd sionistisk spegelbild av Sanningen och Verkligheten.
DN har under årtionden hetsat mot arabländer och man har inte dragit sig för att uppmuntra till massakrer och folkmord. Ett läsande av DN:s ledare under det s.k. "Gulfkriget" visar hur man med frenesi verkat för en oförståelse av den andra sidans argument genom att helt enkelt förtiga dem, och istället förespråka vapenskrammel och massbombningar.
På DN:s ledarsida 3/2-1998 kan man exempelvis läsa rubriken "Saddam Husseins Irak utgör ett livsfarligt fredshot som måste neutraliseras" där uppenbarligen Bonniers menar att inte bara personen Saddam Hussein, utan hela landet Irak med dess folk, måste krossas.
Jan Guillou beskrev i en artikel i Aftonbladet, 23/2-1998, om den pågående militära och propagandistiska upptrappningen mot arablandet Irak, där Guillou varnade för att man håller på att iscensätta "ännu ett massmord på araber".
"Att amerikanska presidenter då och då vill sända bombflygsflottor över ett eller annat muslimskt land är ingen nyhet. Den kommande massmordsaktionen ingår helt enkelt i vår tids politik, det är muslimerna som ersatt Sovjetunionen som vår stora fiende och fördelen med muslimer är att de är civilbefolkning och kan massmördas utan att försvara sig."Och han utvecklar detta resonemang:
"För att möjliggöra den här politiken krävs nu inte bara att man persionifierar fienden till "Saddam". Det krävs också ett avmänskligande av araber. Offren är inte människor som vi andra.Ty inte skulle Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor drömma om att kräva en miljon vita människors död av ditt eller datt politiska skäl. Massmord i vår tid kan bara försvaras av sådana ledarskribenter om offren är araber."
Här sade Guillou det väsentliga: massmord är helt OK enligt dessa herrar så länge de inte är "vita" som masslaktas.
Eller som Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver i en kolumn i Aftonbladet 7/6-2001: "[...] vi har sett Israels premiärminister Ariel Sharon mörda palestinier medan DN klappar händerna [...]."
Ett bra exempel på hur dessa Bonnier-personligheter på DN fungerar sågs i DN, 16/12-2001, då Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdahl skriver:
"Efter Kuwaitkriget etablerades myten om en halv miljon döda irakiska barn, ett påstått resultat av FN sanktioner."Här försöker DN nedtona den vedervärdiga utsvältningen av ett helt folk och t.o.m. kalla det för en "myt" trots att siffrorna om över 500 000 döda barn samt att det dör 4500 barn varje månad p.g.a sanktionerna är hämtade från självaste FN. Och t.o.m. judinnan Madeleine Albright som tidigare var USA:s utrikesminister hade inget att invända när man i det amerikanska TV-programmet CBS 60 Minutes, 12/5-1996, tog upp dessa civila irakiers massdöd, utan konstaterade cyniskt:
"Vi tycker att det är värt priset."
Och många är de ledare där DN skrivit att man hyllar inrättandet av internationella domstolar mot krigsförbrytare, och där man ideligen nämner samma gamla slitna namn som Saddam Hussein och Milosevic, men i samma veva konsekvent glömmer den krigsförbrytande härskarskaran i Israels politiska maktapparat, med namn som Ariel Sharon (premiärminister) och Rafael Eytan (f.d. försvarsminister) för att bara nämna några.
Och judiska banditer och skojare släpps fram och får tala helt ostört utan motkommentarer. Exempelvis låter man den judiske finanshajen och symbolen för judisk ekonomiskt världsmakt - George Soros - få allt han säger publicerat i Dagens Nyheter, utan minsta klander för vad han gjort mot vårt lands ekonomi.
DN skriver upprörda spaltmeter om de svarta i Zimbabwe och deras "fruktansvärda" fördrivning av vita jordbrukare från sina landplättar och gods och kallar detta för de hemskaste av brott - men är samtidigt oerhört tyst och lågmäld när det gäller den tiofalt värre judiska ockupationsmaktens dagliga övergrepp, etniska rensning och ockupation av palestiniernas landområden.
Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1993.Svenska massmediaprofiler på två-dagars seminarium i regi av Solidaritetskommittén för Israel och medverkan av Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Yigal Caspi.
Notera att Expressens dåvarande ledarskribent och numera Dagens Nyheters politiske redaktör, Niklas Ekdahl, var en av deltagarna.
"Oberoende liberal", jo, man tackar!
***
Med politiska redaktörer som herr Ekdahl är det inte konstigt att DN blivit mästare på förvrängningar av perspektiven.Dagens Nyheters journalister har - precis som Expressens fast något mer sofistikerat - en tendens, närmast instinktiv sådan, till förvrängningar av fakta och subjektiva omtolkningar för att presentera en bild av verkligheten som passar dem själva.
Journalisten och författaren Jan Guillou skrev i en krönika i Aftonbladet 21/2-2000, om DN-journalisternas hantering av sanningen:
"Det finns sällan skäl att ta vår malligaste morgontidning [DN] i försvar. Blir man uppringd av någon av dess reportrar gäller det att passa sig. Risken är avsevärd att man blir felciterad med avsikt, antingen för att framstå som korkad eller som skyldig till vad nu anklagelsen gäller. Av detta har jag gedigen egen erfarenhet."
DN, 6/3-2001.
I samband med attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11:e september 2001 började man i DN och andra sionist-media enligt gamla ritualer att presentera "statistik" för att ge sken av att belysa svenska folkets åsikter i frågan om USA:s väntade svar på attacken - massbombningar mot något land i tredje världen.I Dagens Nyheter den 27/9-2001, toppades förstasidan av nyheten om en opinionsundersökning där man enligt DN:s stora rubrik skulle ha kommit fram till att "Sju av tio [svenskar] stöder USA-attack". I insidesrubriken förstärktes detta till att "Svenskarna stöder USA:s vedergällning".
På förstasidan stod det dessutom att "sex av tio" svenskar kunde acceptera en attack där oskyldiga dödas. Men av självaste Temo-diagrammet - d.v.s. grunden till undersökningsresultatet - på sidan A5 inne i tidningen framgick det istället att sex av tio svenskar var emot detsamma! Och endast 33 procent accepterade ett motangrepp där civila dödade!
DN har således på sedvanligt viss vänt upp-och-ner på innehållet i undersökningen och som vanligt presenterat den förvanskade informationen i storstil på huvudsidan i vetskapen om att folk sällan kollar staplarna och diagrammen.
TV-programmet "Mediemagasinet" på Sveriges Television har också tagit upp andra exempel från DN där man i sina rubriker påstått att en viss undersökning kommit fram till en viss slutsats, men där självaste artikeln och undersökningen i sig visar att slutsatsen och undersökningsresultatet var ett helt annat än det DN ville förespegla.
Ett annat litet exempel från högen: När Dagens Nyheter skulle skriva om den demonstration som hölls i Stockholm den 20 oktober 2001 i protest mot USA:s bombningar av Afghanistan lyckas man i en artikel 21/10-2001 påstå att en av demonstranternas paroller var "Solidaritet med Afghanistans krig" vilket förstås är en ordalydelse som låter ovanligt "fanatiskt" och osvenskt. Dock rättade man sig nästa dag (22/10-2001) och tillstod att "en text på en av banderollerna" återgivits "felaktigt" och att den korrekta ordalydelsen förstås var "Solidaritet med Afghanistans folk".
Enligt sedvanlig DN-ritual var självklart var den korrigerande artikeln med den rätta ordalydelsen bara en tredjedel så stor som den första med det desinformerande innehållet.
*** Vi kommer nu att gå mer konkret in på de sionistiska profiler, de flesta judar, men en del även deras nyttiga idioter - det som judarna kallar för "shabbez gojer" - som under årtionden använt DN som plattform för att torgföra sina extremistiska åsikter och propaganda.
|
"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", |
När vi skriver om DN förs tankarna till en artikel i Svenska Dagbladet den 7/3-1997, publicerad på kultursidornas "Under Strecket" och skriven av judinnan Nina Solomin med rubriken "Judarnas integration i det amerikanska samhället". Artikeln handlade om den amerikanske juden J. J. Goldbergs bok "Jewish Power" - på svenska rätt och slätt "Judisk makt".Som en parentes kan det här vara på sin plats att nämna att Nina Solomin sitter i redaktionen för judenhetens främsta tidskrift i Sverige - "Judisk Krönika".
I artikeln i SvD beskrev Solomin den amerikanska tidningen New York Times judiska profil, en tidning som verkar vara en judisk förlaga till Sveriges Dagens Nyheter:
"The New York Times har en litet kuriös historia i detta avseende. Samma familj äger tidningen i dag som då den köptes 1896 av Adolph Ochs, som var jude. Även om det finns familjemedlemmar i dag som till och med är döpta, är det många som ser The Times som en judisk tidning, inte minst bland de amerikanska judarna (Goldberg konstaterar ironiskt att den för organiserade judar äger "en nästan religiös kvalitet. Man ser den som ett slags församlingsanslagstavla, det enda verktyget med vilket man kan nå den judiska publiken.")"Det är precis detta - en judisk "församlingsanslagstavla" - vi anser att judarna håller på att åstadkomma med Dagens Nyheter.
***
En historisk överblick
Dagens Nyheter, grundad 1864, var från början en icke-judisk tidning med ringa judiskt inflytande, men där inflytandet ökade gradvis efter Bonniers övertag.
Dock skall vi inte glömma att nämna Dagens Nyheter AB:s judiske verkställande direktör 1908-1910, Henrik Koppel.
Henrik Koppel, född 1871, i Köpenhamn, var huvudsakligen engagerad i bokförläggarebranschen men även involverad DN och hade en stark judisk förankring där hans far var en jude från den kända klanen Koppel och där modern var en judinna från den likaledes judiska klanen Bendixsen.
Henrik Koppel var gift 1911-1914 med författarinna Else Kleen som var medarbetare på Dagens Nyheter 1906-1910, (gick 1914 över till Stockholms-Tidningen). Else Kleen gifte f.ö. om sig 1926 med statsrådet och partisekreteraren för socialdemokraterna, Gustav Möller.
När så Bonniers klev in på arenan ökade man genom förvärvet av DN sin makt.Docent Gunnar Broberg skriver i den projudiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227) om hur juden Karl Otto Bonnier genom köpet av Dagens Nyheter 1907 vid sekelskiftet "utan tvekan" kom att höra till en av "landets mest inflytelserika män".
Karl Otto Bonnier (1856-1941) var bokförläggaren som var delägare och senare ensam innehavare i Albert Bonniers Förlag AB. Efter övertagandet av Dagens Nyheter var han tidningens styrelseordförande 1909-1938. Hans son Tor Bonnier kom senare att ärva detta ordförandeskap.
Juden Karl Otto Bonnier ligger idag begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga i Stockholm, tillsammans med sin hustru Lisen (från den judiska klanen Josephson).
Dagens Nyheters Otto von Zweigbergk (1863-1935), chefredaktör för tidningen åren 1898-1921 samt VD i DN AB 1915-1919 (efter Koppel), var en nära allierad och vän till Bonniers, som dessutom som även satt som liberal ledamot i Första Kammaren 1919 och konstitutionsutskottet.
Redan på ett tidigt stadium kom tidningen under den Bonnierska ledningen att få en tilltagande judisk vinkling av det skrivna materialet. Den judiske liberale skribenten, ekonomiprofessorn Eli Heckscher (1879-1952) far till högerledaren Gunnar Heckscher och farfar till socialdemokraten och sedermera rikspolischefen Sten Heckscher, arbetade länge på DN.
Not: Eli delar numera plats med Karl Otto även på den Andra Sidan då han också är begravd på den norra judiska begravningsplatsen i Stockholm.
Som ytterligare led i judaiseringen av tidningen kopplade Bonniers in andra judar och deras allierade på ledande poster i tidningen.
På den strategiska posten som utrikesredaktör tillsatte Bonniers en viss herre Simon Brandell, där dennes judiska hustru Elin Brandell, född från den kända judiska klanen Henriques, också bereddes plats att arbeta på tidningen från 1906 och framåt. Elin Brandell var dotter till den judiske professorn vid tekniska högskolan, Pontus Henriques, och dennes maka Gustafva Heyman, den senare i sin tur dotter till den judiske professorn Elias Heyman.
Senare kom paret Simon Brandell-Elin Brandells judiska barn Ulf Brandell och Barbro "Jota" Jospehson att också bli kända DN-journalister, vi skriver mer om dessa två längre ner i vår genomgång.
En annan judisk medarbetare under tidningens tidiga historia i egenskap av musikrecensent i Dagens Nyheter var överkantorn i synagogan Felix Saul. Men även judar som Ernst Klein (Sr.) (son till överrabbinen Gottlieb Klein) och Gerda Marcus-Fall har arbetat på DN.
En annan jude var Axel Josephsson (född 1868), där modern kom från den judiska klanen Salmonson. Han var baserad på andra sidan Atlanten och medarbetare i USA för både Dagens Nyheter, Stockholms-Tidningen och Stockholms Dagblad.
Gabriel Grünewald, från den lika så kända judiska Grünewald-klanen, ansvarade under denna epok för Dagens Nyheters (och senare även Expressens) distribution, i egenskap av dess distributionschef. Gabriel var broder till den så beryktade och av judarna hårdlanserade judiske konstnären Isaac Grünewald, som tillika var professor vid Konsthögskolan åren 1932-1942.
Efter att Karl Otto Bonnier avgått som styrelseordförande för Dagens Nyheters AB tog hans lika judiska son Tor Bonnier över denna strategiskt viktiga post.
Nu inleddes ett nytt steg under den epok som Tor var styrelseordförande - 1938-1960 - en period som var kritisk för världsjudendomen och den sionistiska rörelsen.
***
Tingstens galna tid Herbert Tingsten (1896-1973), är en person som anses ha haft ett stort inflytande på opinionsbildningen i Sverige i egenskap av chefredaktör på Dagens Nyheter.
Den kände medie-forskaren, professor Stig Hadenius, skriver på DN-Debatt (24/2-2001):
"Herbert Tingsten var med DN:s ledarsida som medel landets främste opinionsbildare under nästan 15 år. Han bestämde dagordningen för debatten på ett sätt som har få motsvarigheter i svensk modern historia."
Herbert Tingsten var handplockad till posten som chefredaktör av självaste Tor Bonnier, trots att Tingsten saknade tidigare erfarenhet från tidningsvärlden. Tor Bonnier hade fått upp ögonen på professorn i statsvetenskap Tingsten, vars verk Bonnier-förlaget tidigare publicerat, och ansåg att denne passade de nödvändiga kriterierna för att erbjudas jobbet som DN:s nye chefredaktör. DN skriver själv i sin krönika (del 1, "Tingstens tid", Dagens Nyheters förlag, 1989, sid. 22) att Tor Bonniers val av Tingsten till posten som chefredaktör var rent politiskt:
"Det var inte en tidningsmakare eller ens en tidningsman bokförläggaren [Tor Bonnier] var ute efter. Han ville ha en karl med åsikter och förmåga att uttrycka dem."Tor Bonnier ville alltså ha en politisk nickedocka som skulle verka för politisk propaganda istället för att informera läsarna, han skulle driva en linje som föll den Bonnierska klanen i smaken. När det gäller Tor Bonniers val av Tingsten, måste man verkligen erkänna att han valt rätt, denne Bonnier hade åtminstone näsa för nosa sig till en opportunist att nyttja.
Tor Bonniers egen prosionistiska hållning avslöjas av hans hustru Jytte Bonnier, i hennes bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 107), där hon skriver om sin judiske make:
"Dock ömmande han [Tor Bonnier] för det späda landet [Israel] och förkastade, i motsats till sin far [Karl Otto Bonnier], inte sionismens idé. [...] Han reste till Israel och diskuterade sionismen med ledande politiker, bland annat med Golda Meir som försökte övertala honom att emigrera till Israel. Men släkten, familjen och firman var hans hem."Här ser vi alltså hur man tillstår att en ledande person från den judiska härskar-klanen Bonnier själv personligen reser till det stulna landet och diskuterar och förhandlar med ledande sionistiska personligheter som Golda Meir, sionismens Gran´ Ol´ Lady, kvinnan som exempelvis påstod att det inte fanns några palestinier.
Saxat från Judisk Krönika, nr.9/10-1973
DN-chefredaktören Herbert Tingsten var inte heller rädd att profilera sig som en av Israels främsta förkämpar. Hans bok "Det hotade Israel" (Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1957) var tongivande (1967, efter Sexdagarskriget, kom den ut i en andra reviderad, upplaga).
Per Ahlmark, den person som numera kan betraktas som den mest hysteriskt fanatiska proisraelen i svensk politik och massmedia, har aldrig stuckit under stol med att han är en hundraprocentig Tingsten-adept. Att sedan Ahlmark kopierade sin guru genom att ge ut boken "Det hatade Israel" ihop med sionisterna Thomas Hammarberg (Folkpartiet, Amnesty-aktivist, se mer här) och Ernst Klein (Expressen-redaktör, se mer här), visar graden av blind sekterism.
En del av Herbert Tingstens prosionism kan man säkerligen härleda till hans intima och nära umgänge med Tor Bonnier och hans familj. DN skriver i sin krönikebok, del 1, "Tingstens tid" (Dagens Nyheters Förlag, 1989, på sid. 229), om Herbert Tingstenoch Tor Bonnier:
"Herbert Tingstens relationer till familjen Bonnier, särskilt till Tor Bonnier, släktens ålderman och ordförande i Dagens Nyheters styrelse, var av allt att döma utomordentligt goda under större delen av hans chefredaktörstid, fram till slutet av 1957. Det är belagt från många håll att hans och Tor Bonniers kontakter gick långt utöver vad som automatiskt följde av deras 'yrkesroller'. Det var fråga om personlig vänskap som utvecklades under livligt privat umgänge och innefattande deras fruar, Gerd Tingsten och Jytte Bonnier."Då Herbert Tingsten var chefredaktör - under hela perioden 1946-1960 - kunde han således influera Dagens Nyheter med prosionistiskt propaganda under den viktigaste perioden av den kontroversiella judiska staten Israels grundande och etablerande på palestinsk mark,
Hans bok "Det hotade Israel" ger flera hints om graden av cynisk snarare än blåögd prosionism som infekterade det Tingstenska tänkandet. Vi kommer här att citera lite från detta verk, för att visa vad det var för förvriden sionistisk hållning som omfattades av chefredaktören för en Sveriges ledande tidningar. Citaten nedan är hämtade från 1957 års utgåva av hans bok, om inte annat anges.
Redan i sitt förord till boken berättar Tingsten om hur han kommit att fascineras av judarnas apartheid-stat Israel:
"Sedan dess har jag genom studier och senast genom min resa [till Israel] blivit övertygad om att Israel hör till det stora positiva i vår tid. Min övertygelse om detta är så stark att jag har svårt att tro att inte alla människor med ungefär samma allmänna värderingar vid en viss fördjupning av kunskaperna i frågan måste komma till samma uppfattning."Samma skönmålning och hyllning av sionismens Israel - "det stora positiva i vår tid" - löper som en röd tråd genom boken.
Exempelvis skriver han (sid. 175-176):
"Israel är vår tids stora exempel på att vad som alla utom ett fåtal besatta sett som en utopi inom några årtionden kan bli verklighet Den judiska staten är där, och den motsvarar i sin gestaltning planerna och drömmarna."Han deklamerar vidare om denna Utopia come true - Israel (sid. 26):
"Det är det positiva och vitala i en förening av traditionalism och utopism som utmärker den unga nationen [Israels] hållning."Och den sionistiska statens landvinningar de första nio åren efter tillkomsten 1948, kallar förövrigt Tingsten för "Israels storverk" (sid. 125).
Om de sionistiska inkräktarna i Palestina som i massor koloniserat landet skriver Tingsten (sid. 126):
"De [judarna] har kommit till Israel med en känsla av kallelse, plikt och stora syften, de har känt sig inbegripna i, ansvariga för, ett stort experiment som måste lyckas, de har - i ovanlig grad och i ovanlig omfattning - varit hängivna människor med god vilja."Hur det är med den "goda viljan" från sionisternas sida kan man fråga Palestinaaraberna om.
Avseende judarnas rätt till Palestina drar han inte sig för att ta upp parallellen mellan de vita nybyggarna i indianernas land, de som grundade "Amerika", och situationen i Palestina. Utan han tillstår att palestiniernas öde totalt sett liknar indianernas lott - d.v.s. att bli invaderade, ockuperade och degraderade i sitt eget hemland. Och detta är helt allright därför att judarna - enligt Tingsten - är de som är mest lämpade att förvalta landet, även om de inte ens kom därifrån.
I kapitlet med titeln "Israels rätt att leva", ger han olika argument för Israels existens, och där kan man under underrubriken "kulturarbetarens rätt" (sid. 167), läsa Tingstens summering av vad han kallar "kultur"-argumenten för en judisk stat i Palestina:
"Före Israels upprättande hade judarna redan omskapat Palestina. De hade, från västerländsk synpunkt, representerat en högre intellektuell, moralisk och materiell kultur, kännetecknad av rationalism, böcker, skolor, maskiner, nyodling."
Efter detta rasistiska dravel tar Tingsten sedan upp motargumentet mot detta sätt att betrakta rätten till ett land, motargumentet att i sådana fall ju inte ens självaste Hitler kan klandras för sin expansionism och att ett sådant förhållningssätt där den rådande principen skulle vara att "effektivitet gåve rätt att härska" ju gör att kolonialism och imperialism skulle vara helt legio. Detta är dock ett motargument som Tingsten rappt avfärdar. Han skriver istället - och på så sätt avslöjar sin imperialistiska människosyn - att det är acceptabelt att indianerna blev undantryckta, då det moderna USA som byggdes på indiansamhällets ruiner blivit en välsignelse för mänskligheten. Han skriver (sid. 167-168):
"Att Manhattan blivit ens stor stad istället för en ödemark, att Amerika kommit att bebos av 170 miljoner amerikaner i stället för några hundra tusen indianer ter sig som ett framsteg för alla. Enligt samma måttstock är det ett framsteg, då en demokratisk judisk regim ger arbete, bröd och bildning åt miljoner människor i ett område, där tidigare något hundratusental levde i ofrihet, okunnighet och nöd."Alltså inte ett ord om rätt versus orättvisa, om indianernas situation som de hunsade och massakrerade som i civilisationens namn måste ge plats och vika sig för den vite mannens stövel.
I samma bok avslöjar sig Tingsten igen som en imperialistisk nicke-docka då han (på sid. 139) skriver om Frankrike, som då den första utgåvan av boken skrevs var i full färd med att massakrera motståndet mot den franska ockupationen i det nordafrikanska arablandet Algeriet.
Man skall komma ihåg att det den franska statens krig för att försöka bibehålla sitt koloniala fotfäste i Algeriet kostade ungefär en miljon algerier livet. Enligt Tingsten var detta dock liktydigt med att Frankrike var "hotat av arabisk nationalism" - ett helt absurt förhållningssätt som är ungefär lika galet som att påstå att Nazityskland då det invaderat och sedan ockuperat landet Polen för att där befästa en tysk kolonial ockupation och införlivande i Stor-Tyskland - att Tyskland skulle varit "hotat" av polska nationalister, då den polska motståndsrörelsen började bita tillbaks mot aggressorn och ockupanten.
Nej, enligt Tingsten var den franska statens krig mot de algeriska nationalisterna och frihetskämparna av godo då de två staterna Frankrike och Israel då fick gemensamma fiender och Frankrike kom att bli "Israels mest aktive förkämpe bland de större staterna".
Med en sådan människosyn är det inte svårt att se hur Tingsten och hans maffiosokompisar kom att beundra Israel. Samtidigt förvånar det att inte tillräckligt många humanistiskt lagda svenskar inte i större skala protesterat mot denna förvrängda människosyn som Tingsten & Co spred.
Herbert Tingsten skriver också sin bok, (sid. 169-170) att det förstås är en plikt som icke-jude att stödja judarnas rov - det s.k. "Israel":
"Att ge en fristad åt detta [judiska] folk, åt en del av detta folk, och att skapa trygghet för denna fristad [Israel] borde vara en samvetssak för nationer, som säger sig vilja verka för kristna och humanitära ändamål."Och på sid. 141 heter det att:
"Israels politik söker fred och trygghet. Det låter banalt; alla stater förklarar sig arbeta för samma mål. Men kanske finns i nutiden ingen annan stat, där längtan efter fred och trygghet är så lidelsefull som i Israel. Det beror i någon mån på att Israels hela ideologi, i motsats till många andra staters, är inställd på fred mellan folken, ja, till och med traditionellt innehåller ett stänk av tro på att just den ur förskingringen frälsta judendomen har en fredsmission i världen."Detta är höjden av dumheter. Avslöjanden av den sionistiska ledargarnityrets planer på krigiska operationer och landvinningar är många och vittnar om en på förhand utstakad plan att sno åt sig så mycket territorium som möjligt från araberna.
Att tala om att Israel - av alla länder - skulle söka fred, är lika ohederligt som den sydafrikanska apartheidregimens påståenden från deras eget propagandabooklet "This is South Africa" - utgiven av apartheidregimens informationsbyrå i Pretoria 1987, och som vi nu här citerar från. På sid. 38 i denna apartheidförskönande skrift kan man läsa följande under rubriken "foreign relations" - utrikesrelationer, läsa:
"South Africa´s foreign policy is based on her commitment, as described in the preamble of the Constitution, to seek world peace in association with all peace-loving peoples and nations. In this pursuit she strives to maintain and promote relations with all nations on the basis of mutual advantage and respect for one another´s sovereignty, including non-interference in domestic affairs. [...] In the light of this awareness of the common destiny of states in Southern Africa, the South African Government has undertaken wide-ranging initiatives to promote co-operation and development in the region."Här ser vi också samma exempel på tillämpning av "tvärtom-språket" - där man säger en sak trots att man egentligen menar det motsatta. Under en period när den sydafrikanska regimen var nedblodad av sitt nedtryckande av den inhemska svarta oppositionen mot systemet och involverad i ockupation, destabilisering, ett massivt förstörande av infrastruktur och väpnad intervention och massmördande i grannländerna Angola och Mocambique, kunde man alltså samtidigt skriva att man hyllade freden - "seek world peace", "non-interference in domestic affairs" och t.o.m. hade "undertaken wide-ranging initiatives to promote co-operation and development in the region".
Samma falska teknik användes och används idag av Israels propagandister och apologeter, precis som när Israel talar om "Shalom" samtidigt som man bombar.
Tingsten berättar i sin bok om den judiske landsfadern David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, som den judiska statens fadersgestalt, och beskriver hur han hos Ben-Gurion identifierar en "kraft och vitalitet i den goda viljans tjänst, en helgelse som hos ingen annan politiker" (sid. 82, i 1967-års utgåva av boken).
Kan det möjligen vara Ben-Gurions blodtörst och effektivitet att fördriva och etniskt rensa Palestina på dess arabiska ursprungsbefolkning, Tingsten menar då han talar om "kraft och vitalitet" och "helgelse" i Ben-Gurions gärningar? Vi låter oss erinra att det var ingen annan än den sionistiska galjonsfiguren David Ben-Gurion som redan 1937, innan Israels grundande, i ett brev till sin son berättade hur en judisk stat skulle grundas: "Vi skall fördriva araberna, och ta deras boningar." (Se "Ben Gurion and the Palestinians", Shabtai Teveth, sid. 189.) Och 10 år senare, i sin dagboksanteckning för 19 december, 1947, skrev Ben-Gurion i samma blodtörstiga anda:
"Vid varje attack måste ett avgörande slag ges så att resultatet blir att hemmen förstörs och befolkningen fördrivs."(Se Ben-Gurions "Diary", Vol 1, 19 december, 1947, citerad i "The Palestinian Catastrophe", Michael Palumbo, sid. 40.)
Herbert Tingsten skriver vidare i sin bok om det s.k. "befrielsekriget" 1948 (sid. 147) med en djävulsk falskhet:
"Där judarna segrade, lämnades i regel den arabiska civilbefolkningen i fred och de som önskade det fick rätt att lämna landet."
Och de palestinier som fördrivits från sitt hemland av David Ben-Gurion och hans sionistpack, fråntar Tingsten rätten att återvända till sitt land. Tingsten skriver (sid. 149):"Arabflyktingarna vid landets [Israels] gränser har under när ett årtionde systematiskt hetsats mot judarna, att låta dem återkomma vore självmord."Alltså giver Tingsten legitimitet åt den judiska etniska rensningen med motivationen att de från sin hembygd bortvingade palestinierna, ju inte efter detta tycker om judar! Tänka sig att applicera ett liknande förhållningssätt på de tyska nazisternas ockupationer och folkflyttningar, eller för att inte tala om Stalins förflyttningar: "De till Sibirien fördrivna balterna får inte återkomma till Baltikum då de numera - efter att ha deporterats - inte tycker om ryssar och kommunister."
Skulle det fungera som ett positivt argument för Sovjets hållning?
Tingstens bok utgör ett skrämmande dokument. Det häpnadsväckande är att Tingsten själv avslöjar att: "Ungefär en tredjedel av min skrift har tidigare publicerats i artiklar i Dagens Nyheter." Alltså har en tredje del av denna subjektiva och proisraeliska partsinlaga blivit publicerad i hans egen tidning under hans chefredaktörskap. Vad är detta om inte ett formidabelt exempel på sionistisk propaganda i våra svenska medier, serverad för inte ont anande läsare?
Sin sionistpropaganda har Tingsten också spridit i en mängd andra medier under åren.
Exempelvis kunde man läsa följande i tidningen Idun/Veckobladet den 9/6-1967, just då Sexdagars-kriget rasade, där Tingsten skriver:
"Här finns en förening av kritik och tro, om man så vill av kritik och hängivenhet som gör Israel till världens blomma - jag tvekar inte att säga det. Här är något stort på gång. Här är ett land vi måste känna för, oberoende av om vi är svenskar eller israeler, judar eller kristna. Israel är det mänskliga landet framför andra."Kursivering av ordet det "mänskliga" landet, är Tingstens eget.
Per Gahrton tar upp fenomenet Tingsten i sin bok om Mellanöstern "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970, sid. 21):
"Det som gör Tingsten unik är hans ohöljda antiarabiska cynism.I en efterskrift - daterad den 12 juni 1967 - till en ny upplaga av 'Det hotade Israel' visar han en vidrig pojkaktig entusiasm över att det var hemmalaget som vann [i Sexdagarskriget]: 'Då jag skriver detta är det med en känsla av glädje som säkert finns hos hundratals miljoner människor i den demokratiska världen. Glädje över att kriget är slut, men framförallt över att det slutat som det gjort.'
Varken här eller någon annanstans finns ett ord om de många sårade, lemlästades, napalmbrända, ihjältörstade arabernas öde, inte en tanke på de gamla och nya Palestina-flyktingarna."
***
Den fanatiske prosionisten Herbert Tingsten, Per Ahlmarks lärofader, i sin arroganta prakt.
Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark (som f.ö. erhöll Lukas Bonniers Stora Journalistpris år 1999) skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om Dagens Nyheter, Herbert Tingsten och Israelfrågan (sid. 342):"Fallet Israel har för övrigt tidigare givit upphov till motsättningar på DN:s redaktion, nämligen på Tingstens tid, dvs. under kriget 1956. Tingsten var utomlands när kriget började, och Sven Öste - då ledarskribent - skrev några ledare som färgades av en mot Israel skeptisk ton. Men den passionerade Israelvännen Tingsten kom hem och ändrade med raska grepp tidningens hållning. Det kan tilläggas att DN även på reportageplats - främst genom Agne Hamrins artiklar - har drivit en mycket proisraelisk linje."
Läser man den sionistiska pressen ser man idel glädje över att under så många år ha en så hängiven propagandist som Tingsten på en så central och inflytelserik plats.
Herbert Tingsten, chefredaktör för Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, hedrades förstås senare av Samfundet Sverige-Israel, där Tingsten utsågs till "Samfundets förste hedersledamot" (se Menorah, nr. 2-1978).
Även efter döden fortsätter Herbert Tingstens proisraeliska gärning. I Judisk Krönika, nr.3-1991, rapporteras att "Gerd och Herbert Tingsten donerade sin villa i Roquebrune till Youth Aliya" ("Aliya" är det hebreiska ordet för att beteckna att judar "återvänder" till Israel). Den Tingstenska villan har sålts och pengarna går bl.a. till ryska immigrantbarn, samt kibbutzen Gan Schmuel.
Judisk Krönika skriver:
"Som alla vet hörde Gerd och Herbert Tingsten till Israels allra närmaste vänner. Vi som var med på den tiden känner fortfarande glöden och engagemanget i Herbert Tingstens försvar för Israels sak. När Gerd och Herbert Tingsten testamenterade villan i Roquebrune till Youth Aliya var detta en kärleksförklaring, en värdig tribut till kampen för Israel."
***
Tingstens sionistiska medarbetare
Utrikesredaktionen och Israelbevakningen i DN var länge i händerna på den sionistiske juden Ulf Brandell, på mödernet från den judiska klanen Henriques. En sionistisk aktör vars judiskhet uppmärksammas i exempelvis Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.Ulf Brandell började redan 1948 som utrikespolitisk medarbetare på Dagens Nyheter, och blev sedan utnämnd till utrikesredaktör under sionisten Tingsten. I egenskap av utrikeschef åren 1957-1972 hade denne jude under en period av yttersta vikt för Israel då de gällde att samla goodwill från omvärlden för att kunna befästa den judiska staten - ett avgörande inflytande på utrikes- och Israel-rapporteringen och den prosionistiska vinklingen i en av Sveriges största och mest inflytelserika tidningar.
Juden Ulf Brandell-Henriques (som trots att han är född 1910 så sent som år 2001 setts skriva i DN) hade också under sin glansperiod en stark påverkan och innehållet i tidningens ledare, avseende just Israel. Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om DN:s ledarsida och specifikt om Israelfrågan (sid. 341):
"Det är Brandell som helt dominerar det området och han företräder den traditionella [pro-israeliska] svenska politiken."Ett typexempel på hur en jude kapar - shanghajar - en del av ett massmedieområde d.v.s. Mellanösternpolitiken - för att tjäna sina egna etnocentriska, judiska, syften.
Juden Brandell var också duktig på att sprida propaganda om andra världskriget, propaganda som också hjälpte den judiska saken. Den av judar infiltrerade s.k. Naziguldkommissionen skrev i sin slutrapport, dokument SOU 1999:20:"Utrikesredaktören på Dagens Nyheter 1948-72, Ulf Brandell, gav god publicitet åt nya böcker och nya avslöjanden om andra världskriget, inte minst om den svenska politiken 1939-45."
Ulf Brandell blev hyllad av Israel och de svenska sionisterna för sina propagandainsatser.
I Judisk Krönika, nr.2-1969, berättas hur DN:s utrikeschef Brandell medverkade på Judiska Nationalfondens årliga Tubishvat-fest där "Ulf Brandell, välkänd DN-medarbetare" höll tal under rubriken "Israel i blickpunkten", där enligt Judisk Krönika "redaktör Brandells sakliga redogörelse om situationen övertygade de närvarande vilken israelvän och israelkännare han var".
Judisk Krönika, nr.2-1974, låter berätta om en tillställning som Judiska Nationalfonden (KKL) höll på hotell Sheraton 10:e februari 1974, och där bl.a. Irsaels dåvarande Sverigeambassadör Avner Idan medverkade och KKL:s svensk-judiske ordförande Harry Rock:
"Ambassadör Idan och hans maka Rivka delade ut diplom till dem som blivit inskrivna i Sefer Hajeled, Sefer Barmitsva, Batmitsva och Sefer Jeruschalajim samt dem som fått lundar och alléer planterade i sitt namn.Bland dem som fick lundar i sitt namn var signaturen Corinna i SvD, Greta Bolin, f. ordf. i Samfundet Sverige-Israel, pastor Einar Rimmerfors, och f. utrikesredaktören i DN, Ulf BrandelI. Dessa hade hjälpt till att sprida information om Israel på ett sådant sätt att de blev utnämnda till hederssionister av ordföranden Harry Rock. "Att du lämnat DN:s ledarsida, Ulf Brandell, märks mycket tydligt", sa Harry Rock och fick spontant bifall från den stora publiken."
Efter sin period på DN gick "hederssionisten" Brandell fr.o.m. 1976 över till att skriva artiklar i Svenska Dagbladet.
*** För att ytterligare peka på graden av judisk infiltration av den svenska pressen kan vi också påpeka att en annan individ från klanen Henriques, Pontus Henriques, under samma epok var redaktionssekreterare och frontman på Bonnier-ägda Expressen (vi skriver mer om honom i vårt avsitt om Expressen).Gör man sedan en liten analys av släktförhållandena upptäcker man dessutom att den sionistiske juden Ulf Brandell inte är mindre än kusin till nämnde Pontus Henriques! Detta då Ulf Brandells mor DN-journalisten Elin Brandell (född Henriques) var syster till Pontus Henriques far, advokaten Emil Henriques.
Sedan visar det sig att just advokaten Emil Henriques stod nära Bonnier-klanen och var en gammal skolkompis och klasskamrat till Tor Bonnier vilket framkommer i Tors memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 36). Emil Henriques förmedlade sedan å Tor Bonniers vägnar Bonniers förvärv av Åhlén & Åkerlunds Förlag 1929, från sin dåtida icke-judiske ägare.
Man ser här genast ett sjukt nystan av vänskapskorruption och nepotism inom ramen för det judiska nätverket, ett nätverk där makthavare från den judiska gruppen tätt samarbetar och ordnar inflytelserika maktpositioner åt varandra.
*** Under sin tid som chef på DN:s utrikesredaktion hade den sionistiska propagandamakaren och juden Ulf Brandell god tid att träna upp Olle Stenholm, som 1965-1967 var medarbetare på DN:s utrikesredaktion, till "det rätta tänkandet". Olle kunde sedan, efter att ha lärt sig de rätta sionistiska knepen, erövra så prestigefyllda och inflytelserika positioner inom svensk massmedia som chefposten för utrikesredaktionen Rapport på TV2, Ekot-chef på SR, programledare radions "Efter tre" och SVT:s "Magasinet", för att inte tala om posterna som ordförande för respektive Publicistklubben (PK) och landets Pressombudsman (PO).En annan politiskt aktiv person som fick sin Bonnier-träning som ledarskribent i DN under 1960-talet var den folkpartistiske partiledaren, Ola Ullsten, som sedan avancerade till posten som statsminister åren 1978-1979 och därefter till posten som utrikesminister 1979-1982 . (Vi skriver mer om Ullstens prosionism i kapitlet om den politiska sfären.)
En annan judisk DN-journalist var den ovannämnde judiske propagandisten Ulf Brandells syster Barbro, som gift in sig i den likaledes judiska familjen Josephson och som också skrev i DN. Hon var således också dotter till ovannämnde utrikesredaktören Simon Brandell och DN:s Elin Brandell (den senare från den judiska klanen Henriques).
DN:s chefredaktör under 1980-1990-talen, Christina Jutterström (som efter DN var chefredaktör på Bonnier-Expressen för att slutligen bli TV-chef på Sveriges Television), började för övrigt sin judaiseringskarriär som barnpassare åt DN-journalisten Barbro Josephson (mer om det nedan).
Bland övriga sionistiska profiler på tidningen under Tingsten-eran tänkte vi nu nämna Helge Heilborn och Erik Huss.
DN-direktören Helge Heilborn (1897-1960) kom från den judiska Heilborn-klanen, sedan länge etablerad i Sverige där ättfadern Heinrich Heilborn invandrat till Stockholm från Schlesien i början av 1800-talet. Helges far var i sin tur den judiske majoren Herman Heilborn, riddare samt frimurare av VIII graden.
Helge Heilborn, tidigare varit anställd vid Esselte och sedan vid svenska generalkonsulatet i Moskva (1919-1920), började först som annonsdirektör i Dagens Nyheter 1926-1939 för att sedan bli avancera till att bli tidningens vice VD 1939 och slutligen toppbefattningen som VD efter 1946. Observera att han samtidigt hade samma vice VD och VD positioner på tidningen Expressen.
Här ser vi alltså hur Bonniers besätter sina topp-positioner med människor av "den rätta extraktionen".
Helge Heilborn har därutöver haft ett antal andra tunga maktpositioner som det här är värt att rekapitulera. Denne jude var exempelvis ordförande i försvarslånets propagandautskott 1940, d.v.s. under brinnande krig, då det anti-judiska Tyskland utsattes för våldsam propaganda.
Han satt som ledamot av styrelsen för Tidningsutgivarna (TU) 1944, för AB Svenska Pressbyrån och Pressbyråns Intressenters AB sedan 1947, samt i styrelsen för det Bonnierska Åhlén och Åkerlunds Förlag fr.o.m. 1949.
Därutöver satt denne jude i styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå sedan 1955, således ännu en av dessa sionister som haft makt att via TT kunna påverka nyhetsflödet till svenska folket
Bland andra poster var Heilborn ordförande i Sveriges reklamförbund 1943-1945, ledamot av verkställande utskottet i Näringslivetsgranskningsnämnd 1944 (där han var 2:e vice ordförande 1948) och ordförande för styrelsen för Tidningarnas arbetsgivarförening 1945-1955.
Helge Heilborn själv var gift med en Adele Heilborn som var chef för Svensk-Amerikanska Stiftelsen (f.ö. en post som senare efterträddes av judinnan Suzanne Bonnier). Som parentes kan nämnas att parets son, Bengt Heilborn, fortsatte inom Åhlén & Åkerlunds Förlag AB och Bonnierföretagen för att senare bli direktör för Margarinbolaget AB.F.ö. berättar vi mer om Helge Heilborns judiska advokatbröder i vårt avsnitt om de judiska advokaterna i Sverige.
Den andra sionistiskt anstuckne DN-chefen under denna period är Erik Huss. Han var direktör DN AB 1946 och vice VD 1947-1954. Huss satte sedan i DN och Expressen AB under åren 1961-1971.Erik Huss är en inskolad folkpartist men också en som fötts till makt då hans far var tidigare generaldirektören Gunnar Huss. Inom folkpartiet avancerade den Bonnier-tränade Erik till borgarråd på 1950-talet för att sedan bli ordförande för partistyrelsens arbetsutskott (AU) under åren 1966-1970. Han gjorde sedan ett "avbrott" som landshövding i Göteborg och Bohuslän 1971-1978. Efter denna landshövdingskarriär fortsatte han som statsråd och chef för Industridepartementet 1978-1979.
Som Bonnier-tränade kunde han påverka informationsmediet inte bara genom DN men även efter då Erik Huss satt på höjdarposition i Sveriges Radio 1976-1978.
Huss har alltid haft starka sympatier för Israel.
Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.
När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att:
"Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel."Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande".
Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?
När Israel firade sitt 30-års jubileum var exempelvis Erik Huss med i festligheterna till Israels ära som hölls på Park Avenue Hotel i Göteborg 16 maj 1978, ihop Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.
I nr.3-1999, av den judiska tidskriften "Menorah" - organ för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - som vi nämnde ovan, kan man också läsa att Erik Huss avtackas för dennes bidrag till deras "EXODUS"-kampanj. Detta, om något, avslöjar, graden av sionistisk böjelse, där man t.o.m. donerar pengar till stöd för den sionistiska staten.
***
Hamrin Seniors vinkling av Israelrapporteringen Självaste Israelrapporteringen sköttes under de för den sionistiska staten mest kritiska skeendena av Agne Hamrin, den "legendariske" utrikeskorrespondenten.
DN:s forne
Mellanösternkorrespondent skriver en apell
för Israel i Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1977, sid.
5.
Agne Hamrin var dock inget annat än en projudisk och antiarabisk rasist, vilket med klar tydlighet framkommer i hans skrivargärning både i tidningen DN men även i de böcker han utgivit, vi tänker då på "Storm över Palestina" (1948), "Murslev och Svärd" (1955), "Bokslut Jerusalem" (1961) och "Medelhavskorrepsondenten".
En del av texterna i "Storm över Palestina" publicerades först i form av artiklar i DN, mycket på samma sätt som Tingsten senare gjorde med sin bok "Det hotade Israel" vi nämnde ovan.
Boken "Storm över Palestina" var resultatet av DN:s korrespondenten Hamrins resa till Palestina strax innan Israels utropande. Han kom till landet från Europa, i en båt med judiska immigranter som var på väg att etablera sig i palestiniernas land.
Efter den etniska rensningen traskade så Hamrin runt i ruinerna av det av sionister krossade palestinska samhället, och dess kringströdda övergivna ägodelar. Ägodelar som Hamrin i sin bok liknade vid "bråte", efter som det hela för honom ju påminde om "en lumpbod".
På så sätt karaktäriserade han det liv palestinierna levt innan den sionistiska fördrivningen!
Hamrins judiske chaufför ansåg f.ö. att de övergivna arabiska byarna borde DDT-bombas, något Hamrin tyckte var "ett gott förslag".
Hamrins propagandaversion gick ut på att det land judarna tog över (självklart utan att ange hur de kom i besittning av detta territorium) var i princip bortglömt och eftersatt av de imbecilla palestinierna, som dessutom knappt hade bebott landet.
Han beskriver ett Palestina i träda med "arabisk civilisation lagd likt ett tidlöst, grått skikt ovanpå ruinerna av en kristen europeisk kultur" ("Storm över Palestina", sid. 104 ).
Dock fanns det ju de tömda palestinska byarna, som vittnade om att det ändå funnits en arabisk närvaro innan den sionistiska framtryckningen, så Hamrin bestämde sig en dag att det var hög tid att "få se en tvättäkta arab som vittnesbörd i sanningshalten i påståendet, att Palestina inte är ett rent judiskt land" (sid. 84).
Under sin resa längs kusten kunde Hamrin åka mil efter mil utan att se några araber: "Här är i sanning Eretz Israel - judarnas land", konstaterade han glatt.
Efter att ha kommit till Haifa kunde han till sist för sina läsare skriva: "Varsågod - här har ni en arab!" Och naturligtvis satt då denne arab "hopkurad" vid sitt "ruckel" som "höll på att sjunka ihop" och "latade sig". Detta alltmedan de judiska jordbrukskolonisterna slet som en protest mot "den tidlösa orientaliska sommarlättjan".
Hamrins rasistiska bild av araber fortsätter också när han skriver att i Sverige skulle de fåtaliga araberna ha registrerats som "arbetsskygga medborgare" (sid. 85).
Så det här var den typ av gemena rasistiska bild som Bonnier-pressen spred för att legitimera det judiska rovet.
Agne Hamrin utvecklades sig sedan alltmer pro-israeliskt och har dykt upp i en allsköns öppet sionistiska sammanhang, vilket avslöjar hans partiskhet i frågan om Mellanöstern.
1967 belönas så Agne Hamrin med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Annonsen från Keren Kajemets tidskrift, nyårsnumret 1984.
Agne Hamrin hade också en bror Yngve Hamrin som satt för folkpartiet i Andra Kammaren och var huvudredaktör för Jönköpings-Posten.
Harald Hamrin, den man som på senare tid blev utrikeschefen på DN var inget annat än son till den ovannämnde sionisten Agne Hamrin. Innan Harald år 1989 avancerade till posten som utlandschef, var han tidningens Moskva-korrespondent.
Då man känner till graden av Hamrin den äldres beundran för den judiska staten och t.o.m. det faktum att hans stödde den judiska organisationen KKL:s sionistiska projekt i det stulna landet, så lär denna sionistiska entusiasm ha spillt över till sonen som ju också fått ett så bra jobb på faderns arbetsplats. Harald var bl.a. chef för dessa viktiga opinionsbildande utrikessidor under den första palestinska Intifadan och kriget, eller snarare massakern, av Irak år 1991. Viktiga skeenden där det var av yttersta vikt för staten Israel och des supporters att kunna sprida en förvrängd bild av skuldbördan och perspektivet på vem som är offer respektive bödel. Att då ha en sionist med "den rätta läran" insupen via moders(faders?)mjölken måste ha setts som en stor tillgång.
Not: Harald Hamrin har efter sin sejour på DN gjort karriär som minister på svenska ambassaden i Italien.
***
Efter Hamrins insatser hade Dagens Nyheter en judisk reporter, Richard Haas som fast anställd skribent på tidningen under 1960-talet, där han bl.a. tillhörde utrikesredaktion och som under 1970-talet var DN:s "stringer" i - den judiska - staten Israel, något som hyllats av Judisk Krönika.
***
Lagercrantz - en judisk "självhatare"? Samtidig med Tingstens chefredaktörskap var Olof Lagercrantz chef för DN:s kulturredaktion (åren 1951-1960).
När det gäller Olof Lagercrantz (1911-2002) respekterar vi honom för hans avståndstagande från Vietnamkriget men också för hans modiga motstånd mot det s.k. "Gulfkriget" i en tid då detta vara att betrakta som hädelse. Han har också - vilket få vet om - också försvarat Ahmed Ramis rätt till att yttra sig - under rättegången mot Radio Islam skrev Lagercrantz ett öppet brev, som lästes upp högt i rättssalen och där Lagercrantz försvarade Rami.
Per Ahlmark förargas också över Olof Lagercrantz i Judisk Krönika, nr.5-1993, och det brev Lagercrantz skrev till TV1-chefen (den 20/9-1991) där Lagercrantz protesterade mot dokumentärfilmen "Wahrheit macht frei" av juden Michael Schmidt, en film som påstods belysa den nazistiska internationalen och där Radio Islam pekades ut som spindeln i nätet. Programmet var en "ofattbar förolämpning" mot Rami, skrev Lagercrantz i sitt brev, detta var att "smäda och förnedra en man som redan straffats hårt och vars dom av många rättskaffens människor ifrågasatts".
Vad som dock också är intressant att nämna i fallet Olof Lagercrantz, är att han också, enligt judarnas blodssätt att tänka, också är judisk. I Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt..." som går igenom kända svenskar med judiskt påbrå gör man ett visst nummer av Olof Lagercrantz judiska härstamning via hovjuden Lewin, en bakgrund som han också måste vara väl förtrogen med.
Hovjuden Lewin har vi berättat om i vår introduktion, han var en av de första judarna i Sverige och gick över till kristendomen som en affärstransaktion för att öka sina möjligheter till ekonomisk expansion.
Nedan visas den ovannämnda artikeln "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985, i översiktsformat. En artikel vars läsning enligt Judisk Krönika kan leda till att "icke-judar [...] kan få för sig att hela det svenska kulturlivet är en judisk angelägenhet". För att läsa denna högintressanta och för den judiska etnofixeringen och rasismen så avslöjande artikeln, klicka på respektive bild nedan så länkas ni till respektive artikelsida i läsvänlig storlek (kom ihåg att maximera bildstorleken i er webläsare/browser):
|
|
|
|
Olof Lagercrantz, enligt judarna av judisk börd, har som vi berättat uppvisat en ovanligt stark integritet särskilt om man sätter det i ljuset av hans judiska bakgrund. Ändå kan man se att sionisterna, förmodligen innan de förstod att de inte riktigt hade Olof under sin kontroll, använde hans namn i sin propaganda.
I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns Olof Lagercrantz´ namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson och som "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv".
Här sällar sig alltså Lagercrantz med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.
Olof Lagercrantz är också, via sina familjeband ett annat gott exempel på släktkorruptionen i de övre skikten av dagens svenska samhälle. Hans far var bankdirektör, och hans anfader Karl Gustaf Lagercrantz, var finansminister i 1866-års ministär. Olofs mor kom från den ansedda familjen Hamilton.
Olof Lagercrantz bror Rutger Lagercrantz, blev läkare och professor och var under en tid gift med en judinna Marit Heyman, dotter till den kände juden Hugo Heyman. Deras son blev den judiske professorn i barnmedicin Hugo Lagercrantz.
Hugo Lagercrantz följde sina judiska instinkter och gifte sig med judinna, den mångbelönade barnboksförfattaren Rose Lagercrantz (född Schmidt) härstammande från judiska s.k. "överlevande från förintelsen". Rose Lagercrantz ställer upp i Judisk Krönika, där hon f.ö. berättade att hon undviker Olof Lagercrantz då denne anses pestflaggad i de judiska kretsarna. Av hennes barn med Hugo är sonen Leo Lagercrantz en känd prick som avancerat från kulturskribent på Bonnier-ägda Expressen till att bli en av tidningens ledarskribenter. Han är öppet judisk.
Olof Lagercrantz´ syster Ebba Lagercrantz var gift med professor Erik Lönnroth, medlem i Svenska Akademien och bl.a. styrelseledamot i Sveriges Radio. Paret Lagercrantz-Lönnroths son och sedermera professorn, Lars Lönnroth - således kusin till juden Hugo Lagercrantz - var 1991-1993 kulturchef på Svenska Dagbladet, alltså samma position som hans morbror Olof tidigare hade innehaft, fast på konkurrenten Dagens Nyheter.
(F.ö. kan vi nämna att Olof Lagercrantz startade sin mediakarriär som kulturskribent på SvD på 1940-talet. Och svågern Erik Lönnroth har varit kulturskribent på DN.)
Olof Lagercrantz i sin tur gifte sig med en Martina Ruin, dotter till professor Hans Ruin och syster till statsvetarprofessorn Olof Ruin. På detta sätt var Palme-vännen Olof Ruin också svåger till Olof Lagercrantz.
Not: Olof Ruin verkade tidvis som ledarskribent på Dagens Nyheter, vilket förstås kan se konstigt ut om man tänker på att hans svåger Olof Lagercrantz var höjdare på samma tidning.
Av Olof Lagercrantz´ barn är Marika Lagercrantz den kända skådespelerskan, och David Lagercrantz arbetar som journalist.
När Tingsten avgick fortsatte Lagercrantz som Dagens Nyheters chefredaktör 1960-1975.
***
Andra intressanta DN-profiler...
En annan hög DN profil som inte heller varit helt i sionismens sold är den är den politiske chefredaktören och ledarskribent Svante Nycander, mannen som retade upp judarna då han på ledarsida skrev om revisionismen (DN av den 18/4-1992, sid. 2):
"De flesta av oss har helt enkelt accepterat en allmänt etablerad version av vad som hände under nazismen.
En del sådana etablerade sanningar om historiska sanningar har visat sig vara myter. Människor med inflytande, även intellektuella, har fått många att tro på grova historieförfalskningar.
[...]
Varför kan då en endast måttligt historiek
