"Det finns bara en makt som verkligen räknas: Den politiska påtryckningens makt. Vi judar är världens mäktigaste folk, eftersom vi besitter denna makt, och vet hur man tillämpar den."- "Jewish Daily Bulletin", 27/7-1935.
Index:
Strategier för judisk politisk makt:
Sverige:
Judar, Israel och politiken i Sverige
De svenska judarna och Mellanösternfrågan
Hur sionisterna arbetar i Sverige - ett belysande exempel:
Per Gahrton utrensad efter judisk kampanjJudar och politisk inflytande i Sverige - några historiska exempel
Partierna:
Övrigt:De "pro-palestinska" grupperna
Den s.k. "antirasistiska" grupperingarna - Afa/Elevkampanjen
De s.k. extremhögerpartierna - Framstegspartiet (sedermera Sverigepartiet), Sverigedemokraterna, Skånepartiet
***
Introduktion
- Dr. Israel Singer, generalsekreterare i World Jewish Congress, i The Jewish Press, 20:e februari, 1998).
När man ger sig in på temat judar och politisk makt närmar man sig genast minerad, farlig, terräng.Citaten som vi här redovisar, hämtade från ledande judiska källor anger dock att det faktiskt kan vara så att judarna genom sitt flitiga bruk av den politiska påtryckningen som effektivt maktverktyg kommit i stånd att utöva politisk makt - på den internationella, globala skalan - och vida överstigande proportionerlighet till judarnas antal av världens sammantagna befolkning.
I det här avsnittet kommer vi att ta upp några vanliga metoder för judisk maktutövning inom den politiska världen, redovisa några konkreta exempel, och sedan ge oss in på förhållandena i Sverige.
Når man läser det som följer skall man komma ihåg att källorna till allt vi redovisar inte kommer från några skumma "nynazistiska" flygbladspamfletter - utan är hämtat från sådana källor som judarna själva godkänner (förutom Sions Vises Protokoll förstås, ett dokument vi citerar nedan).
Vad vi har gjort är att samla data från icke-judiska och judiska källor om olika personers bakgrund och politiska aktivism för att sedan försöka bearbeta och sytematiskt kategorisera innehållet.
Det är upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning i dessa frågor, förstås, men vi har här samlat information som gör att man som icke-jude kanske kan börjar betrakta det politiska spelet på ett annat sätt. För den s.k. "judiska faktorn" finns alltid med i dagens skeenden, även om den sällan diskuteras i de medier som majoritetsbefolkningen läser. Många politiska händelseförlopp, allianser och dylikt, kan förklaras om man känner till dessa bakgrundsfakta. Exkluderar man den judiska faktorn kan förloppen bli svåra eller omöjliga att begripa. (Typ "hur kan han som är sosse helt plötsligt vara bästa vän och politisk allierad med han som är från högern?")
Judarna själva betraktar hela sin omgivning genom sina judiska glasögon. För att förstå deras inflytande måste man tyvärr tillfälligtvis göra likadant, d.v.s. man måste anlägga ett judiskt perspektiv där man tar hänsyn till folks bakgrund avseende judiskt påbrå, vilka de umgås med och deras kända förhållande till den judiska staten Israel.
"Jag anser att alla judar i diasporan och i Frankrike ska ge sitt stöd till Israel, det är därför det är viktigt att judar tar politiska uppdrag. Sammantaget, i mitt dagliga liv och mina göranden, i allt jag företar mig, försöker jag ge mitt blygsamma bidrag till uppbyggandet av Israel."
- Dominique Strauss-Kahn, fransk-judisk politiker och f.d. minister, intervjuvad i France Inter, 13:e maj 2004.
***
Strategier för judisk politisk makt Det indirekta maktutövandet
Den judiska maktutövningen i sin klassiska form utövas ej av judar direkt utan genom deras ombud eller genom att judarna via penning- och mediemakt kan utöva just påtryckningar och således foga de icke-judiska politikerna till att dansa efter den judiska pipan.
Detta påpekande vi nu gjorde är enligt judarna och deras tillskyndare ett typiskt "antisemitiskt" påstående, "myten om 'den judiska världskonspirationen' ".
Men hur är det med verkligheten? Stämmer påståendet eller inte?
Benjamin Disraëli-Beaconsfield, Storbritanniens judiske premiärminister under 1868 och 1874-1880 och en av historiens främsta judar enligt judarna själva, skriver i sin bok "Coningsby", 1844:
"Som ni ser styrs världen inte alls av de personer som är synliga på den politiska arenan, utan av dem som håller sig bakom kulisserna... "Detta efter att dessförinnan berättat om alla de judar han under sina resor stöter på i de icke-judiska ländernas styrelseskick.
Detta autentiska judisk citat från 1800-talet passar väl ideologiskt överens med det lika judiska citat som här följer och som är taget från den israeliska tidningen Jerusalem Post (Internet utgåvan, Jewish World sektionen), och som publicerades den 4/9-2000. Där kan man läsa en artikel med rubriken "Good for the Jews?" ("Bra för judarna?") av juden Stuart Weiss som skriver apropå den ortodoxe juden Liebermans utnämning till vicepresident kandidat för demokraterna i USA, inför valet 2000:
"Others [Jews] are clearly uncomfortable with the huge amount of exposure being given Lieberman, preferring the time-honored role of Jews as behind-the-scenes movers and shakers, who traditionally advance their agenda while letting someone else occupy the public spotlight."En del judar räds således den massmediala exponeringen av juden Lieberman som aspirant på en av de högsta politiska posterna i USA, utan önskar snarare: "[...] the time-honored role of Jews as behind-the-scenes movers and shakers, who traditionally advance their agenda while letting someone else occupy the public spotlight."
Här tillstår Jerusalem Post att de kritiker av judendomen som alltid hävdat att judar föredrar att röra sig bakom scenen och dra i trådarna för att på så sätt få igenom sin politik utan att för den skulle hamna i rampljuset och avslöjas, att dessa kritiker alltid haft rätt.
Hur det judiska strategiska politiska tänkandet fungerar avslöjas av judiska berömdheter som exempelvis den judiske greven Richard N. Coudenhove-Kalergi, grundare av den Pan Europeiska Unionen, i dennes bok "Praktischer Idealismus" (Wien, 1925). Här följer ett utdrag som vi har tillgängligt i engelsk översättning från originalspråket tyskan. Juden Coudenhove-Kalergi skriver:
"Today democracy is a facade of plutocracy. Because the peoples will not tolerate naked plutocracy, power is nominally turned over to them, while real power rests in the hands of the plutocrats. In democracies, whether republican or monarchical, the statesmen are marionettes, and the capitalists are the wire pullers: they dictate the political guidelines, they control the voters by buying public opinion, through business and social connections [they control] higher government officials ... The plutocracy of today is more powerful than the aristocracy of the past, because nothing stands above it except the state, which is its tool and helper."
Här är också en judisk antidemokrat som vet att s.k. "demokratier" bara är detta på pappret. Ett samhällssystem där man bedrar folket genom att ha en skenbar folkrepresentation men där i verkligheten de icke valbara makthavarna "kapitalisterna" - läs judarna - i det fördolda drar i trådarna på sina marionetter. Ett totalt odemokratiskt maktutövande som har sin grund i den penninga och mediala makt de besitter.
Not: Denne Richard N. Coudenhove-Kalergi omnämns också i den svenska judenhetens tidskrift Judisk Krönika som en politisk auktoritet.
En strategi som judarna verkar använda sig av när de ska välja sina icke-judiska galjonsfigurer och frontmän som de skall lansera och massmedialt sponsra, är att välja folk som ofta har någon komprometterande affär bakom sig. Man förstår snabbt det djävulska med en sådan taktik då dessa icke-judar - gojer - alltid kommer att vara lojala mot husse Juden, en husse som sitter med kopplet på journalistdrevet i sin ena hand och kan se till att kandidatens pikanta affärer och andra skandaler kommer till den s.k. "allmänhetens" kännedom skulle han eller hon visa sig ej vara foglig.
Redan i Sions Vises Protokoll, protokoll nr.10 talar man i detta judiska dokument om en sådan strategi i det judiska valet av politiska företrädare:
"För att försäkra oss om att vår plan ger ett sådant resultat ska vi arrangera val av presidenter som i sitt förflutna har någon okänd, mörk affär, något "Panama". Då kommer de, av fruktan för att bli avslöjade och p g a av det för varje människa, som uppnått makten, kännetecknande begäret att försöka behålla sina privilegier och det anseende som är förenat med presidentvärdigheten, att bli tillförlitliga personer att verkställa våra föreskrifter."
Och i protokoll nr. 8 skriver man:
"Åt vem bör man anförtro de ansvarsfulla posterna i regeringen?
Tills vidare, medan det ännu inte är ofarligt att anförtro de ansvarsfulla posterna i våra riken åt våra bröder, ska vi ge dem åt personer, vilkas förflutna och karaktär är sådan att det finns en klyfta mellan dem och folket. Personer som, i händelse av olydnad mot våra föreskrifter, kan vänta sig antingen dom eller landsflykt som påföljd - detta gör att de måste försvara våra intressen till sitt sista andetag."
***
Ett klassiskt exempel på den judiska påtryckningens makt kommer från George Bush d.ä..
Den f.d. amerikanske presidenten George Bush, blev 1991 förgrymmad över de judiska gruppernas ständiga krav på USA att förse deras internationella socialfall "Israel" med amerikanska skattebetalardollar i bidrag. Bush kunde inte hålla sig längre utan sade till slut ifrån.
I ett uppmärksammat tal i Vita Huset den 12 september 1991 kallade han således de pro-israeliska judiska lobbygrupperna för "mäktiga politiska krafter", ett ordval han snart skulle få ångra.
Den judiska reaktionen på uttalandet blev våldsam. Bush, som lagt ner så mycket tid och pengar på Israel, anklagades helt plötsligt för "antisemitism"!
Till det mest häpnadsväckande i denna affär är det fantastiska citat som stod att finna i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika (nr. 4-5, november 1992, sid. 23). Där frågar man ut Phil Baum, biträdande direktör för American Jewish Congress, om George Bushs ovannämnda uttalande om den judiska lobbyn:
"Men Baum medger att det rådde en "viss känslighet" i lojalitetsfrågan när president Bush i sitt tal den 12 september 1991 kallade judarna för "mäktiga politiska krafter".- "Men vår reaktion präglades inte av fruktan. Det var vrede och indignation. Vi tvingade honom att be om ursäkt.""
George Bush påpekar att det finns en stark judisk lobby, att de utgör "mäktiga politiska krafter", Den judiska lobbyn blir förbannad för att han högt sade sanningen, och använder sin makt till att tvinga Bush, USA:s president, att be om ursäkt.
Vad är detta om inte just makt! Skrytsamt berättat av American Jewish Congress´ biträdande direktör, och publicerat Judisk Krönika.
Den judiske författaren J. J. Goldberg skriver apropå denna affär i introduktionen till sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, sid. xxvi):
"[...] the Jews were undisputably a powerful political force. George Bush was not wrong i believing that when he convened his September 12 [1991] press conference.Bush´s mistake was saying it aloud."
Sveriges judaiserade ledare
Partiledarna Lars Werner, Ingvar Carlsson och Carl Bildt med judiska kalotter på sina huvuden.
Bild tagen på den judiska begravningsplatsen i Stockholm i samband med en gravskändning som Radio Islam i Bonnier-pressen anklagades för att ha inspirerat och som passande för våra sionister sammanföll med att den franske revisionisten professor Robert Faurisson inbjudits till Sverige av Radio Islam för att hålla föredrag.
Det skall här tilläggas att historien har visat att flera av dessa gravskändningar av judiska begravningsplatser ute i världen, utförts av judiska aktivister som del i deras kampanjer mot sina politiska motståndare.
***
Det direkta judiska maktutövandet
"Även om den judiska gruppen utgör en mycket liten del av den totala befolkningen, så har judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik. Det beror bland annat på [...] den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia."
- Den svenske juden Ricki Neuman, i tidskriften Menorah, nr.4-1976, organ för Förenade Israelinsamlingen.
På senare tid har judarna börjat känna sig allt mer säkra i sadeln. Som ett resultat därav har allt fler öppna judar börjat erövra minister- och partiledarposter i den icke-judiska världen varpå man börjar gå från det indirekta styret som utövades via påtryckningar och rådgivare till ett mer direkt styre.Det direkta styret är förstås mer riskabelt eftersom skulle juden fallera i sitt värv finns det förstås risk att anti-judiska sentiment bland den icke-judiska befolkningen som drabbas av judens tabbar, skulle börja ge sig tillkänna. Således tar man bara detta radikala steg i länder där man sedan årtionden tillbaka preparerat terrängen med en bedövande judaiserings-propaganda där man försökt indoktrinera folk att judar är särskilt förträffliga, intelligenta och humanistiska och att kritik av judar är något fult, närmast kriminellt och självklart straffbart.
Det land där denna judiska direkt maktutövning har gått längst är supermakten USA där man särkilt under president Bill Clintons administration kunde se en otrolig ökning av antalet öppna judar på ledande poster.
United States of Israel?
"I phoned the State Department ... Suddenly someone picked up the receiver and then I heard a voice saying in perfect Israeli Hebrew: »Good Morning, how can I help you?«"
(Israeliska tidningen Ma´ariv, Tel Aviv, 2 september, 1994)
"The Jewish World Congress has got a vast political and economical influ-ence and has got a say on all political decisions in the USA."
Kommentar gjord av generalsekreteraren i World Jewish Congress, Israel Singer. Singer citeras i boken "Die Deutschlandakte" ("Tysklands filen", edition ferency bei Bruckmann, München, 1995, sid. 343), en bok skriven av den israeliske professorn Michael Wolffsohn (bilden).
Vi tar upp detta mer utförligt i vårt introduktionskapitel om den judiska makten i USA. Värt att notera här är att judarna själva ser det faktum att deras bröder och systrar börjar erövra höga politiska poster som en seger för den judiska saken och en ökning av den judiska makten.
Avi Beker, en prominent jude som är direktör för International Affairs of the World Jewish Congress, skriver i Internetversionen av den israeliska tidningen Jerusalem Post, 25/8-2000, en avslöjande artikel om judarnas politiska makt i USA. En artikel där han använder följande makttermer om de amerikanska judarna - några exempel:
"After reaching the top in almost every field of life and achieving great positions of influence"
"It will demonstrate how fully practicing Jews can integrate into the highest positions of power"
"Many Israelis, while recognizing the proximity of their American brethren to the centers of political power"
"the American Jews‚ accession to power"
Beker är av övertygelsen att de amerikanska judarna kommit högst upp i makthierarkin; "the highest positions of power", "great positions of influence"," the centers of political power".
Och i Jerusalem Post, Internet upplagan, publicerad 27/12-2001, recenserar man den nyutkomna judiska boken "Jews in American Politics", en bok skriven av L. Sandy Maisel and Ira N. Forman (Rowman & Littlefield). Recensenten Elliot A. Green talar skrytsamt där om hur:
"[...] Jews and Jewish affairs are still a significant factor in the politics of the world's only superpower [...]."Det mest intressanta är att judarna förutsätter att deras egna på höga positioner inom den icke-judiska politiska världen skall använda sina poster för att främja den judiska saken och driva fram de s.k. judiska frågorna där säkrande av apartheidstaten Israels överlevnad är en av hörnstolparna.
Tidningen "Ma´arivs" logga.
När det gäller judar i politiska topp-positioner kan vi se följande exempel från Clintons administration.
I den uppmärksammade artikel från den israeliska tidningen Ma´ariv, "Judarna som styr vid Clintons hov" (publicerad 2/9-1994), skriven av tidningens Washington-korrespondent Avinoam Bar-Yosef, talar han om alla de "varma judar" som representerar den "den judiska makten i USA".
Avinoam Bar-Yosef rabblar också upp namnen på dessa judar, judar som bl.a. "alla Clintons administrativa tjänstemän som sysslar med Israel - Ross, Kurtzer, Indik och Miller" som "dock i allt" är "varma judar".
Ma´ariv skriver:
"Det är på grund av denna deras djupa tro [på Israel, Radio Islams anmärkning], som de åstadkommit, att Clintons regim helt anslutit sig till deras uppfattning om relationerna mellan USA och Israel."Här illustreras också det vi brukar talar om. Att det är dessa judar på höga positioner i det icke-judiska landet USA som påverkat landets utrikespolitik gentemot den judiska staten Israel.
När Madeleine Albright erhöll posten som USA:s utrikesminister förstod judarna att det kunde bli känsligt, då denna judinna bl.a. skulle sköta USA:s relationer gentemot arabvärlden. Således talade man till att börja med tyst om hennes judiskhet då man räddes att hon som "öppen" judinna skulle bli mindre benägen att agera proisraeliskt, då sambanden med Israel ju skulle vara så självklara.
Den 13 februari 1997 kunde man läsa följande i tidningen Washington Posts elektroniska version. Rubriken är "Albright´s background known to Israel since ´94":
"More than two years ago, long before last week's public disclosure and before Madeleine K. Albright said she knew herself, the Israeli government learned of her Jewish roots and treated them as a sensitive diplomatic confidence, according to current and former Foreign Ministry officials.
[...]
It was of paramount importance to Israel, two current officials said on condition of anonymity, not to embarrass a woman they regarded as an influential friend in the Clinton administration -- and who now has become secretary of state. They said Israel was careful not to thrust upon her information she might not wish to know or discuss. Some officials also believed it was not in Israel's interest for Albright's Jewish roots to be widely known, lest she feel pressure to prove her even-handedness at Israel's expense."Washington Posts judiske korrespondent Barton Gellman som skrivit artikeln erkänner att Israel betraktar judinnan Albright som "en inflytelserik vän i Clinton-administrationen".
Washington Post skriver också att israeliska regeringstjänstemän ansett att "om Albrights judiska rötter blev allmän känt, skulle det vara till Israels nackdel, eftersom hon skulle kunna känna en press på sig att agera opartiskt - på Israels bekostnad". Logiken är att om hennes judiskhet förblir okänd kan hon fortsätta verka, med sitt maktutövande, för sionismen och Israel, utan att någon amerikan eller annan börjar undra och misstänka att något lurt är på gång.
Washington Post fortsätter i artikeln att berätta hur den stora israeliska tidningen Yedioth Aharonoth skrutit om Albrights judiskhet; man hade t o m stoltserat med huvudrubriken om Albright som "One of Us" - "En av de våra" - tryckt i fet stil.
Med detta i åtanke kan man undra hur de israeliska massmedierna hade reagerat om den socialdemokratiske juden Jan Nygren hade blivit Sveriges statsminister, vilket var nära att hända på 1990-talet. Hade de också skrutit stort om att "en av de våra" nu tagit över styret i Sverige?
Innan vi går in på det egentliga området judarna och de politiska förhållandena i Sverige skall vi stanna upp vid några belysande exempel från Sveriges närområde och exempel på direkt judiskt inflytande i politiken.
I Judisk Krönika, nr.1-1985, skriver man skrytsamt om den danske juden Arne Melchior, en person som då var trafikminister i Danmark, och publicerar en intervju med honom:
"Trafikminister Arne Melchior är inte precis i känd för att vara till hundra procent pro-israelisk, Om något så är han till åtminstone femhundra procent pro-israelisk.- Det står helt klart att jag inte skulle kunna vara medlem i en regering som inte vore pro-israelisk. Men det är den danska regeringen. Danmark hör fortfarande till Israels starkaste stöttepelare i internationella sammanhang. [...]"
På Judisk Krönikas fråga "- Kan du bekräfta att du drar den danska regeringen åt det pro-israeliska hållet?", svarar Arne Melchior helt kort: "Ja." och tillägger: "Men jag står långt ifrån ensam. Israel har många goda vänner i regeringen."
På frågan: "- Har du mött några reaktioner på ditt pro-israeliska engagemang i dansk politik?", svarar Melchior:
"- Det sker emellanåt att judar kommer fram till mig och frågar mig, om det inte vore bättre att jag höll en låg profil i judiska och israeliska frågor. Det har jag aldrig hört från icke-judar."
I grannlandet Norge har man länge haft juden Jo Benkow som inflytelserik politisk aktör. I Judisk Krönika, nr.2-1986, publiceras en hyllningsartikel om honom skriven av den politiska journalisten och judinnan Margit Silberstein (som vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT).
Jo Benkows farfar Chaim Benkowitz-Benkow var kejserlig hovfotograf i Grodna i Vitryssland. I slutet av 1800-talet flydde han med familjen till Göteborg och sedan Stockholm och Ystad för att senare sticka över till Norge.
Jo Benkow själv valde den politiska banan och blev talman i norska Stortinget, en karriär han berättar om i sin bok "Fran Synagoggen till Løvebakken". Løvebakken är den sluttning som leder till Norges storting).
Margit Silberstein skriver i Judisk Krönika
"Jo Benkow säger att han under hela sin ungdom drevs av ett behov att hämnas. Hämnd på alla dem som tryckte ned honom för att han var annorlunda. Han har fått sin revansch för länge sedan. I dag är det ingen som ser ned på stortingspresidenten för att han är jude.""Fram till dess att Jo Benkow skrev sin bok talade han sällan offentligt om sin judiska bakgrund. Nu har han på senare tid integrerat sin judiska identitet med den politiska. För en tid sedan var han en av huvudtalarna vid en stor konsert i Oslo för Sovjets judar. Han gav ryssarna svar på tal efter att den sovjetiska ambassaden i Oslo gått ut med aggressiva protester mot konserten och dess deltagare.
[...] Till saken hör att Jo Benkow skall leda en delegation norska parlamentariker som skall göra ett offentligt besök i Moskva. Benkow tvekar inte och tycks inte vara rädd för att eventuellt störa de norsk-sovjetiska relationerna. Han lovar att ta upp de ryska judarnas sak."
Här visar man hur en jude "integrerar sin judiska identitet med den politiska" vilket i klarspråk betyder att han missbrukar sin position i det icke-judiska samhället för att driva den judiska politiska agendan, och detta på ett sådant sätt så att han riskerar skadar relationerna mellan sitt värdland och en annan främmande stormakt.
***
I Tyskland har man sedan återföreningen gjort ett stort nummer av den tyske juden, författaren och politikern Stefan Heym.Heym föddes 1913 i Chemnitz (senare östtyska Karl-Marx-Stadt) som Helmut Flieg. Som den jude han var lämnade han Tyskland p.g.a. nazismen 1933. Efter andra världskriget återvände han i amerikansk soldatuniform och valde att bosätta sig och verka i den sovjetiska ockupationszonen där han blev en känd författare. Efter återföreningen av Tyskland valdes han 1994 till den tyska förbundsdagen som kandidat för partiet PDS och fick som alla judar av hans kaliber en oproportionerlig positiv uppmärksamhet i sionistpressen. Denne judes band med Israel var också stark, så starka att det var just "under ett besök i Israel", som DN uttrycker det i en mindre artikel, 18/12-2001, som han plötsligt och oväntat avled.
***
Strategier för judisk politisk makt Samverkan massmedia - politik
Vad som mer och mer framträder som en oerhört potent maktkombination som kanske tidigare underskattats är kombinationen massmedia och politik. Den politiker som har tillgång till mediemegafoner, medier som i sin tur åtnjuter ett förtroende från det s.k. "folkets" sida, den politikern har ovedersägligen det bästa trumfkortet på sin hand, oavsett vilken politik han eller hon önskar genomdriva.Om en politiker säger en sak bakom talarstolen i riksdagen är en sak. Vad han eller hon säger brukar allmänt betraktas med viss skepsis av gemene man. Men skulle i princip samma ideologiska tankegångar artikuleras i ett modernt massmedium, låt det vara i en tidning, ett TV-program eller liknande, så får budskapet en helt annan pondus och möjlighet att tränga in och få acceptans och sympati hos den som tar del av budskapet.
Därför är det numera A till O i en politisk kampanj i ett modern västerländskt land att på något sätt som politiker försöka vinna massmediernas gunst då man utan deras välvilliga inställning är såld.
Ett alternativ är ju förstås att som politiskt parti bygga upp en egen mediesfär, som sossarna och deras A-press men det är vanskligt och kan bli kostsamt.
Det är här kopplingen judisk media och politik framträder.
Ty judiska mediemagnater utnyttjar detta medieberoende från de icke-judiska politikernas sida för att ingå politiska allianser med de partier som de anser kan främja deras egna egoistiska, judiska, mål. På så sätt kan de använda sin mediamakt för att forma politiken.
Detta är inte något konspiratoriskt påstående utan väl känt bland de som studerar moderna politiska förhållanden och förstås en logisk konsekvens av mediernas ständiga expansion.
Som vi sagt har vi i Sverige just familjen Bonniers, men utomlands finns det en rad exempel på samma politiska påverkan styrd av judiska mediemagnater.
Ett exempel är Rupert Murdoch och hans påverkan på partipolitiken i Australien och senare även Storbritannien, där politikerna gjorde allt för att vara mediekungen Murdoch till lags.
Som den brittiske journalisten Sam Kiley skriver i brittiska The Evening Standard, 5/9-2001, är Rupert Murdoch "en nära vän till Ariel Sharon, Israels premiärminister" och en person som har "investerat tungt i Israel".
Och den framlidne juden Robert Maxwell är en annan judisk mediemogul som ägde tidningar både i England och Israel och var en person vars medie-konglomerat politikerna i Storbritannien ville hålla sig väl med.
En sionist som t.o.m. vid sin död förärades med begravning som heders-sionist på Oljeberget i Jerusalem!
***
Strategier för judisk politisk makt Samverkan pengar - politik I andra länder grundar sig den judiska politiska makten också på ekonomiska donationer.I USA är det demokratiska partiet väldigt beroende av judiska pengar.
|
"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", |
I den judiska boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, sid. xxi) berättas att amerikansk-judiska donatorer står för "mellan en fjärdedel och hälften av hela det Demokratiska partiets kampanjstöd".I samma bok (sid. 288) berättar författaren J. J. Goldberg att judarna som styr Hollywood också "utgör en stor källa för finansieringen av de Demokratiska valkandidaterna".
Om något går dem emot kan de raskt dra undan sitt ekonomiska stöd.
Ett bra exempel på hur judar söker använda sin kraft av ekonomiska donatorer, ses i fallet med den äldre George Bush.
Han hade som vi berättade ovan gjort judarna förbannade då han officiellt i ett tal i september 1991, tröttnat på deras ständiga påtryckningar och kallat dem för "mäktiga politiska krafter".
Det Republikanska partiet som George Bush företrädde hade inte alls så många judiska donatorer som Demokraterna, men likväl mobiliserade judarna ändå de tunga judiska finansiärer som fanns på Republikan-sidan och dessa såg genast till att bestraffa Bush för vad han - som demokratiskt vald president - sagt i sitt tal. Detta genom att förflytta sina donationer till Demokraterna.
J. J. Goldberg beskriver i sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (sid. xxiv) hur den Republikanske kandidaten och Bush-vännen Dick Thornburgh i valet om senatorsposten för Pennsylvania helt plötsligt såg hur de judiska finansiärer han förlitat sig på snabbt växlade över till hans konkurrent från det Demokratiska partiet Harris Wofford, som ett direkt resultat av Bushs tal. Något som ledde till att Thornburghs ledning inför det stundande senatorsvalet i ett kast förvandlades till en förlust och där den viktiga senatorsposten istället gick till Israelvännen Harris Wofford.
Att de judiska ekonomiska donationerna påverkar politiken i USA till att bli mer pro-israelisk är uppenbart. J. J. Goldberg skriver på sid. 266 i boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment":
"One scholarly study published in 1990 compared senators' voting records on Israel-related issues with their campaign contributions from Jewish donors. The study found a strong correlation between donations and voting records. Looking at the voting records of 130 senators who served between 1970 to 1982, the study found that a senator's likelihood of voting in a "pro-Israel" manner - backing arms sales to Israel, opposing arms sales to Arab states, resisting administration efforts to pressure Israel - rose in direct relation to the amount of funding received from Jewish sources.Of the 130 senators examined, ten received 15 percent or more of their total campaign funding from Jewish sources, meaning pro-Israel PACs and donors with Jewish surnames. These ten voted pro-Israel, on average, 95 percent of the time. By contrast, the fifty-three senators who received less than 2 percent of their funding from Jewish sources voted pro-Israel only 53 percent of the time (Table 4) [se tabellen intill]."
***
Förutom USA har Radio Islam gett prov på när det gäller Storbritannien och Australien. I en artikel i den israeliska tidningen Jerusalem Post (11/5-1997) under rubriken "British Jews set to back Blair" avslöjades att Storbritanniens Labourregering delvis finansierade sin valkampanj med pengar från hemliga judiska donatorer. Motprestationen för detta var att landet skulle trappa ner sitt engagemang i Mellanöstern för att inte stöta sig med de judiska intressena.
Ytterligare en artikel i ämnet publicerad i the The Sunday Times (25/6-2000, se "Blair tycoon paid just £5,000 tax") berättar hur en av dessa donatorer, en jude vid namn Michael Levy sedan premieras av Labourregeringen - en s.k. arbetar regering - genom att både upphöja den judiske miljonären till Lordstatus, och sedan se mellan fingrarna när det gäller hans mystiska skatteinbetalningar.
Och denne Levy, som t.o.m. är vän till den israeliska premiärministern Ehud Barak, belönas för sina pengar med att han får ta över Storbritanniens Mellanöstern-politik då Sunday Times berättar att Levy "utnämnts av Blair till att bli hans "personliga sändebud" för Mellanöstern" ("appointed by Blair as his ´personal envoy´ to the Middle East").
Den brittiske journalisten John Pilger i Aftonbladet, 9/1-2002 skriver under rubriken "Blairs svek mot palestinierna":
"Kort efter att han blivit vald 1997 utnämnde Blair skamlöst en vän, Michael Levy, en välbärgad affärsman som hade dragit in pengar åt new labour, till posten som "särskilt sändebud" i Mellanöstern, efter att dessförinnan ha gjort honom till Lord Levy. Denne före detta ordförande i Jewish Appeal Board och före detta styrelsemedlem i Jewish Agency, som både har ekonomisk verksamhet och ett hus i Israel och en son som arbetade för den israeliska justitieministern, var den man som den brittiske premiärministern gav uppdraget att föra opartiska samtal med palestinier och israeler."
Och i en artikel i den australiensiska Melbourne-tidningen "The Age" (10/8-2000), som vi citerat berättas det om hur den judiske stordonatorn, affärsmannen Joseph Gutnick, använder sig av sina donationer för att försöka styra politiken till att följa hans politiska smak och önskemål.
Och i det postkommunistiska Ryssland har vi exemplet juden Boris Berezovsky och hans medieimperium.
Det är känt att det var tack vare denne jude och hans medieimperium som praktfyllot Boris Jeltsin blev återvald. Boris Berezovsky skryter själv om hur han finansierade Boris Jeltsins valkampanj:
"Vi hyrde Tjobajs [den judiske vice premiärministern]. Vi investerade stora summor pengar. Vi garanterade Jeltsins återval. Nu har vi rätt att överta regeringsposter och njuta frukterna av vår seger."(Sagt till London Financial Times och citerat i den NewYork-judiska tidningen "Forward", 4/4-1997.)
Förövrigt är den judiske magnaten Berezovsky känd för sitt citat att han och sex andra av hans (huvudsakligen judiska) gelikar "kontrollerar 50 procent av Rysslands ekonomi".
Boris Berezovsky har dessutom haft ett israeliskt medborgarskap(!) vid sidan om sitt ryska, något han fick problem med då han skulle tillträda som vice chef för Rysslands Nationella Säkerhetsråd. Berezovsky svarade då sina kritiker:
"Varje jude, oavsätt var han är född eller bor, är de facto en medborgare i staten Israel.""Det faktum att jag idag annullerat mitt israeliska medborgarskap ändrar inte på något sätt det faktum att jag är jude och närhelst jag vill igen kan bli israelisk medborgare. Det får inte finnas några illusioner om saken, 'varje jude i Ryssland har dubbelt medborgarskap´."
(Citerad i den ryska tidningen "Segodnya", 14/11-1996.)
Judar ledande partidonatorer (2003-03-04) |
***
Judar, Israel och politiken i Sverige
"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."
- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i Judisk Krönika (nr.4-5/1988, sid. 36 och 37).
I Sverige finns det ett stort judiskt inflytande inom politiken som inte är helt uppenbart för den som bara ytligt betraktar den svenska politiska världen. Men gör man lite efterforskningar och går igenom den judiska pressen kommer man ganska snart att se att det under årens lopp alltid har funnits stadigt med judar och deras närmaste på maktpositioner.
Förutom direkt påverkan av judiska partiaktivister har vi också den generella proisraelism som länge genomsjudat det politiska etablissemanget (likväl som det massmediala och kulturella).
Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 39) om Sverige och sionismen:
"Efter kriget var opinionen i Sverige odelat Israelvänlig. Insamlingar till förmån för Israel, t.ex. Svenska Israelhjälpen, stöddes av ett flertal politiker och kulturpersonligheter."
Och tittar man på dessa politiska höjdare häpnar man över hur många från etablissemanget under åren efter andra världskriget - då man så vackert talade om fred och fördömde angreppskrig som metod - som samtidigt lät sig värvas till att stödja den judiska ockupationsstaten och aggressorn Israel. Ett land vars hela existens bygger på brott mot allt det FN pläderar.
En del av dessa var förstås aningslösa naiva stackare som gått på den judiska propagandan om den lilla staten Israel, skapad av trashankar som överlevt de "nazistiska dödsfabrikerna" och som nu hotades av horder av hatfyllda araber. Men andra, och det en stor del, stödde Israel trots att de förstått de reella förhållanden och kan inte ursäktas med att de skulle ha varit okunniga om sanningen om vad den judiska staten åstadkommit för brott.
Stöd för Israel och beundran av sionismen som politisk rörelse och judendomen som livsfilosofi är inget annat än ett omhuldande av äkta fascistiska idéer om den starkes rätt, vapnens makt och djungelns lag.
|
Journalisten och författaren Jan Guillou analyserade de traditionellt mest proisraeliska partiernas hycklande inställning till det judiska apartheidsystemet i Israel, i en krönika publicerad i Aftonbladet (18/5-1998):"Inte en enda moderat politiker, folkpartist eller kristdemokrat, eller deras skribenter i morgonpressen var anhängare av apartheid, statligt rasistiskt förtryck, i Sydafrika. Det är möjligt att jag missat någon enstaka kuf som inte vågade tala riktigt ur skägget.Men inte en enda moderat politiker, folkpartist eller kristdemokrat, eller deras skribenter i morgonpress, är motståndare till apartheid-politiken i Israel. Det är möjligt att jag även här missat någon enstaka avvikare.
Allt som var fel i Sydafrika före demokratins införande är enligt dessa människor dock rätt om det görs i Israel."
***
Propaganda riktad mot de folkvalda samt judiska förhör
En taktik judarna har utvecklat är att ständigt tvinga på makthavare s.k. "information" om judefrågan och Palestinakonflikten.
Det finns en rad andra judiska organisationer som i Sverige för ett välfinansierat arbete för Israel-propaganda. Solidaritetskommittén för Israel, sedermera Svensk Israel-Information, bildades, enligt organisationens egen hemsida "av Sveriges judiska församlingar, judiska föreningar och sionistiska organisationer" där "syftet var att informationsutbudet om den arabisk-israeliska konflikten skulle balanseras".
Den sionistiska organisationen Solidaritetskommittén för Israel har en helsidesannons i Judisk Krönika, nr.1-1982 där man ber om "stöd för fortsatt informationsarbete om Israel", för att bemöta den "hatpropaganda" som "skadar Israels anseende" då Israel "blivit en internationell syndabock". Organisationen förespråkar i sin annons "Israels rätt att leva". Man skryter där hur man "kunnat sända informationsmaterial till aktiva personligheter i de demokratiska partierna och c a 15 000 andra opinionsbildare inom olika verksamhetsfält".
Och i en artikel om Solidaritetskommittén för Israel i Judisk Krönika, nr.3-1987, skriver man att:
"En av Solidaritetskommitténs uppgifter är alltså att reagera när något händer. Det gör man dels genom inlägg i massmedia, dels genom att ta personlig kontakt med politiker."
Efter detta bombardemang med pro-judisk, pro-israelisk propaganda bjuder man sedan in de icke-judiska politikerna på judiskt dirigerade s.k. "diskussions-forum" där man provokativt frågar ut dem om deras hållning i dessa frågor.
I Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-1998. redovisas exempelvis hur man en kväll i början av mars 1998 i Stockholms Judiska Församlings sessionssal, hade ett sådant möte under ledning av utfrågaren och moderatorn, Thomas Gür, turkisk jude och ledarskribent på Svenska Dagbladets och som då t.o.m. var SvD:s utrikespolitiske redaktör.
Denna panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel sköttes av den sionistiska propagandaorganisationen Svensk Israel-Information.
Och den judiska tidskriften Judisk Krönika brukar regelmässigt inför valen ha en utfrågning av framträdande representanter för riksdagspartierna om deras respektive partiers inställning till olika judiska frågor. Tidskriften redovisar svaren på utfrågningarna och när man läser dessa får man en stark känsla av att representanterna för de olika riksdagspartierna känner trycket att svarar så fogligt som möjligt för att klara sig undan en eventuell "Israelfientlig" stämpel. Således vågar de ej, på sedvanligt fegt sätt, bemöta judarnas insinuationer utan försöker överträffa varandra i deklarationer om att just deras parti stödjer Israel.
Och skulle någon uttrycka sig lite kritiskt mot Israel är det alltid från ett perspektiv av att man är vänligt sinnad och en "vän" till den judiska staten.
Ett annat exempel som Radio Islam tidigare påtalat var hur den förre centerpartiledaren Lennart Daléus och ett gäng andra pro-sionistiska riksdagsmän och partirepresentanter höll en speciell paneldiskussion inför valet 1988. Frågan som panelen skulle besvara var "Vad kan Sverige göra för Israel?"! Om detta kunde man läsa i den pro-israeliska tidningen Dagen 13/9-1988.
Tidningen Dagen, 13/9-1988. Förtydligande av bildtexten ovan:
"I panelen som skulle besvara frågan Vad kan Sverige göra för Israel? ses från vänster kds-aren Dan Eriksson, folkpartisten Hadar Cars, socialdemokratiska statsrådet Anita Gradin, diskussionsledaren Bonnie Bernström, centerpartisten Lennart Daléus och moderaten Henrik Landerholm."(Illustrationerna i nedre hörnen kommer från Radio Islams bok "Vad är Israel?" där Dagen-artikeln finns återgiven.)
***
De svenska judarna och Mellanösternfrågan
I vårt introduktion har vi ett långt kapitel som visar den intima mentala kopplingen mellan de svenska judarna och den judiska staten Israel.Den judiske forskaren David Fischer har gjort en mycket intressant doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996) som handlar om olika aspekter av det judiska livet i dagens Sverige.
På sida 49, under rubrikerna "Israel och zionism" / "Förhållandet till Israel", berättar forskaren Fischer om hur denna svenskjudiska proisraelism mycket riktigt lyste igenom deras politiska ställningstaganden:
"Det framkom också att en klar majoritet av medlemmarna tar stor hänsyn till de olika riksdagspartiernas inställning till Israel när de röstar vid riksdagsval. [...] Israelfrågan har med andra ord stor praktisk betydelse för medlemmarna i Församlingen."
Fischer har således visat att lojaliteten till Israel alltid går i första hand för de svenska judarna; att sionismen och stödet till apartheidstaten Israel och dess statsterrorism är den stora gemensamma nämnaren för den svenska diaspora-judenheten.
I en artikel i DN (25/11-1996) kunde man läsa följande om Fischers doktorsavhandling:
"Israel har stor betydelse för svenska judar när de röstar i de svenska valen.En ny doktorsavhandling vid Uppsala Universitet visar att nästan alla medlemmar i Stockholms judiska församling tar hänsyn till partiernas inställning till den judiska staten när de lägger sin röst.
- Resultatet är överraskande, säger David Fischer, som har gjort undersökningen. Jag kunde inte tro att Israel betydde så mycket i politiken.
55 procent av den judiska församlingens medlemmar säger sig ta stor hänsyn till riksdagspartiernas inställning till Israel i samband med val till riksdagen.
36 procent säger sig ta viss hänsyn och endast 9 procent säger sig strunta i inställningen till Israel.
Allra viktigast tycks partiernas hållning gentemot Israel vara för de äldre och för de judar som invandrat från Östeuropa."
Just ett fint hycklande från Fischer att han skulle vara "överraskad" av resultatet.
Det är viktigt att med detta ånyo svart på vitt, också ha i minnet de judiska ledarnas ständiga deklarationer att det är en plikt för judarna utanför Israel att verka för Israel, att deras lojalitet alltid i första land skall vara till den judiska staten, och inte till värdlandet de bor i.
I vårt introduktion till detta arbete gjorde vi också en summering av de två judiska ledarna Nahum Goldmanns (judisk ordförande för World Jewish Congress och World Zionist Organsiation) och David Ben Gurions (chef för Jewish Agency, partiledare och Israels förste premiärminister) officiella uttalanden till sina judiska fränder i diasporan:
- "Israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."
- "Alla judar i diasporan, alltså utanför Israel är i landsflykt."
- Diaspora-judarna kan endast "befrias och fullkomnas i Israel".
- Det är diaspora-judarnas "plikt att säkra Israels fortsatta existens".
- Diaspora-judarna skall "hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt".
- Och de skall bistå Israel "lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel".
- All länders diaspora-judar skall "samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet".
- Diaspora-judarna skall ha "en lojalitet till landet de bor" men samtidigt skall de ha "en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel".
Ty "de skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel".
Vi återger här än en gång ett annat tungt citat av David Ben-Gurion inför Världssionistiska Organisationens 23:e kongress om plikten för en jude som lever "utomlands", i diasporan:
"...det är de olika ländernas sionistiska organisationers kollektiva plikt att under alla omständigheter, villkorslöst, bistå den judiska staten, även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna."(David Ben-Gurion, "Tasks and character of a modern sionist", "Jerusalem Post", 17 augusti 1952, och "Jewish Telegraphic Agency", 8 januari 1951.)
Man skall då fråga sig; till vilket land hyser vår statsminister Göran Perssons högra hand, det judiska statsrådet Leif Pagrotsky, sin lojalitet?
Och de andra judarna i den socialdemokratiska maktapparaten, Jan Nygren (som skriver i den judiska tidningen Judisk Krönika). Var står han?
Och landet judiske rikspolischef Sten Heckscher, var står han? Vad sade Heckscher till den judiska frimurarorganisationen B´nai B´riths representant när denne besökte Sverige och skulle instruera Heckscher hur han skulle bekämpa "antisemitismen" i Sverige (d.v.s. Radio Islam)? På vilket sätt kan Israel utnyttja att de har en så framstående jude på en så känslig position i den svenska maktapparaten? (T.o.m. Judiska Muséet i Stockholm visade tidigare stolt upp Heckschers fotografi som ett av otaliga exempel på judiskt inflytande i det svenska etablissemanget.)
Och vår EU-judinna, "Madame Europa" - Anita Gradin, EU-kommissionären som sagt att vi svenskar "har mycket att lära av Israel" - är det svårt att se var hon står på lojalitetsskalan Sverige-Israel?
Hur kommer dessa judar och tusentals andra judar i vårt etablissemang att reagera om deras Israel utlöser ett storkrig, där t.ex. EU blir indraget, tack vare deras förtjänst.
Kommer de då att skicka svenska soldater att dö för Israels sak, i s.k. "fredsbevarande operationer"?
Skall våra bröder och söner användas som tennsoldater i deras storpolitiska spel, för att mörda araber och underkuva antisionistiska stater?
Tyvärr ger en reflektion över den judiska makten i USA och hur den används för Israels räkning, ett entydigt Ja-svar på denna fråga. Och därför är det extra angeläget som svensk medborgare och humanist att bekämpa det judiska maktövertagandet i vårt gemensamma land.
***
Hur sionisterna arbetar i Sverige - ett belysande exempel Per Gahrton utrensad efter judisk kampanj
Här följer nu en berättelse om en snuskig historia som utspelade sig i det svenska politiska livet under det tidiga 1970-talet. Ett nu känt exempel på hur sionister i detta land - d.v.s. de som stöder staten Israel i trots mot FN och omvärldens fördömanden och resolutioner - hur dessa politiska aktivister för en sjuk sak med smutsiga metoder avpolletterade och politiskt avrättade en av sina ideologiska meningsmotståndare.Den historia som följer handlar om Per Gahrtons uppgång och fall inom den folkpartistiska maktapparaten.
Den numera framträdande miljöpartisten Per Gahrton var, långt innan miljöpartiet skapades, en frontgestalt i folkpartiet. I slutet av 1960-talet och tidigt 1970-tal var Gahrton aktiv folkpartist, bl.a. som redaktör för tidningen Liberal Debatt 1968-1969 och ordförande för folkpartiets ungdomsorganisation FPU åren 1969-1971.
Tidigt fick han problem med den judiska, proisraeliska falangen som då, och alltjämt, dominerade partiet. Gahrton hade nämligen brutit mot ett folkpartistiskt tabu, han hade officiellt kritiserat ett land på andra sidan Medelhavet som bombar flyktingläger, han hade vågat fördöma Israel.
Dessa folkpartijudars hat mot Gahrton ökade efter det att han fullt ut deklarerade sin hållning i Mellanösternfrågan i.o.m. utgivningen av sin insiktsfulla bok "Kampen om Palestina" år 1970.
Att judarna bedriver skumraskarspel mot sina politiska motståndare är något som sedan länge är känt i antisionistiska kretsar. Den amerikanske kongressmannen Paul Findley tog upp detta tema i sin mycket läsvärda bok "They Dare to Speak Out". En bok som handlar om hur just judemaffian i USA rensar bort alla politiskt oliktänkande, alla antisionister, från den amerikanska politiska arenan. Genom judiskt inflytande över massmedia missbrukas den för att sprida förtal mot motståndarna med syfte att smutskasta dem och på detta sätt tillintetgöra deras politiska verksamhet. Paul Findley har just själv blivit offer dessa judiska hetskampanjer.
Att även den Israelkritiske Gahrton också blev det i samband med att han lämnade folkpartiet, är inte nytt, men detaljerna kring hur det gick till är det ingen som vetat, förutom sionisterna själva.
Ända fram tills nu.
Den 28 januari 1997 kunde man i tidningen Dagen på ledarsidan läsa en artikel av tidningens andreredaktör Torbjörn Freij. Man bör veta att den "kristna" dagstidningen Dagen är en av de mest proisraeliska tidningarna i Sverige, ibland nästan överträffande självaste Judisk Krönika. Man bör också känna till att Torbjörn Freij, under tidigt 1970-tal, var vice förbundsordförande för just FPU och därför jobbade parallellt med Gahrton, och dennes efterträdare som FPU-ordförande, Lars Leijonborg.
Artikeln i Dagen handlade om Leijonborgs dåvarande kandidatur (1997) till posten som ny folkpartiledare. Eftersom Gahrton uttalat sig negativ om Leijonborg som ny partiledare tog Freij upp historien bakom konflikten mellan Gahrton och Leijonborg. Rubriken på artikeln var "Sanningen om Gahrton och Leijonborg":
Eftersom Lars Leijonborg kan bli ledare för folkpartiet liberalerna är det av allmänt intresse vad som egentligen hände när Leijonborg 1971 ersatte Gahrton som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU).Jag var själv viceförbundsordförande till både Gahrton och Leijonborg, men idag räknar jag mig som partipolitisk vilde med frisinnade rötter. Den utgångspunkten ger mig en viss inblick i vad som hände de där heta åren.
[...]
Själv blev jag viceordförande i FPU under Gahrtons tid. På västkusten blev vi mer och mer skeptiska till Gahrton. Det som slutligen blev droppen till att vi frisinnade såg Gahrton som ett avgörande problem var hans hållning i Mellanösternfrågan. Här kände vi större samhörighet med liberaler som Per Ahlmark och Olle Wästberg i Stockholm"
Radio Islams kommentar: Här sägs tydligt att "det avgörande problemet" med Gahrton "var hans hållning i Mellanösternfrågan", d.v.s. att han stödde de terroriserade och etniskt rensade palestinska folket. Freij avslöjar också sin sionism när han säger att han kände "större samhörighet" med Per Ahlmark och juden Olle Wästberg (Hirsch). Båda är fanatiska sionister.
Ahlmark är Mr. Israel Number One i Sverige och "hedersjude" på köpet. Wästberg (Hirsch) är en av landets ledande judiska profiler. Han figurerar i tidskriften Judisk Krönika, och som Expressens chefredaktör har han hållit appell för Israel och Förenade Israelinsamlingen. Båda har arbetat för den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel, Ahlmark som vice ordförande, Wästberg som styrelseledamot.
Artikeln fortsätter:
"När västkustfrisinnade och unga Stockholmsliberaler fann varandra blev fronten ganska stark.
[...]
Vi bestämde oss: Gahrton måste bytas ut. Planerna gjordes upp hemma hos Jan Friedman i Stockholm, och vi började se efter hur starkt stöd vi hade inför FPU-kongressen i Falkenberg 1971."
Radio Islams kommentar: Jan Friedman är en av de judar som infiltrerat folkpartiet. På senare tid är han engagerad i massmediebranschen och ordnar judiska kulturtillställningar.
Freijs artikel fortsätter:
"Vi lanserade den unge Leijonborg som motkandidat till Gahrton. Med hans djupa rötter i frikyrkligheten var han ett intressant alternativ för oss frisinnade.Det blev en lång och tidvis mycket smutsig kampanj. Vi formade en "rörmokargrupp" som gjorde de mindre fina jobben. Leijonborg hölls hela tiden utanför sådant för att bevaras okorrumperad. Några av de mest aktiva rörmokarna var Olle Wästberg och jag själv. Det var också jag som höll i det sista anförandet före omröstningen i Falkenberg, då jag hotade med sprängning av hela FPU, om Gahrton skulle vinna.
När debatten var avslutad sent på kvällen visste vi att röstställningen var 50 mot 50. Det var då Olle Wästberg visade mitt pressmeddelande (som var förberett) om sprängningen av FPU för ett vacklande Gahrton-ombud. Ombudet bröt ihop och bestämde sig för att lägga ned sin röst. Så vann Lars Leijonborg med 50 röster mot Gahrtons 49.
Det är faktiskt sant att Leijonborg stod utanför mycket av detta smutsiga spel. Själv hade jag varit desto mera inblandad och genomgick en rejäl personlig kris de närmaste följande åren."
Här erkänner alltså denne sionist, på ledarplats i sin tidning hur man utrensar en obekväm politisk motståndare, för att denne vågat kritisera den judiska apartheidstaten Israel. Freij kallar själv det för en "mycket smutsig kampanj", och den styrdes av kända sionister som Ahlmark och Wästberg. Den senare deltog dessutom själv som "rörmokare" med uppdrag att smutskasta och underminera Gahrtons politiska ställning i folkpartiet.
Den judiska cirkeln blir sluten när Freij avslöjar att hela kampanjen planerats hemma hos juden Jan Friedman. Det låter som om historien var inspirerad av självaste "Sions Vises Protokoll" - den judiska strategin för maktövertagande i de icke-judiska samhällena.
Sionisterna kan numera kosta på sig sådana här avslöjanden av hur de tillskansat sig den politiska makten i Sverige. De vet att de inte kommer få några repressalier, ingen offentlig debatt kommer att föras, Expressen och DN kommer att låta deras avslöjanden gå förbi med en talande tystnad.
Det hela får symbolisera den sionistiska rötan i det svenska samhället. Det visar hur fräcka sionisterna blivit de senaste åren, när de nu öppet vågar berätta om sina skumraskaraffärer, de tror sig sitta säkert i sadeln. Och samtidigt har de den oerhörda fräckheten att trots dessa bevis på den värsta politiska korruption och åsiktsförtryck, kalla sig för "frisinnade" och "liberala"!
Hur många liknande, smutsiga, sionistiska kampanjer pågår idag, just i detta nu, som vi inte får reda på? Det är den relevanta frågan.
Per Gahrton får i tidningen Dagen av den 20/3-1997 kommentera de ovannämnda avslöjandena från andreredaktören Torbjörn Freij.
Gahrton är självklart mycket upprörd över Freij och hans kumpaners gangstermetoder. I Gahrtons artikel, som har rubriken "Ahlmarksekten gör come-back", skriver han att "det viskades om hot och odemokratiska metoder" riktade mot honom för att se till att han ej blev återvald till FPU:s ledare. Men nu har en av de ansvariga för kampanjen mot Gahrton erkänt hur det gick till, svart på vitt! Gahrton skriver:
"Nu bekräftar Torbjörn Freij de allra snuskigaste ryktena!"
[...]
"Visst var det ett ungdomsförbund. Visst har drygt ett kvartssekel passerat sedan det skedde. Ändå: Metoder man trodde tillhörde stalinismens Sovjet eller möjligen Nixons USA. Maffiametoder. I ett parti som ständigt skryter om sin egen speciella rättrådighet när det gäller demokrati. Dessutom: Dessa unga herrar som 1971 ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia."Gahrton går även till verbal attack mot Per Ahlmark, Sveriges mest rabiate arabhatare och Israelpropagandist:
"Efter Per Ahlmarks år som FPU-ordförande 1960-62 bildades kring honom en gruppering som har alla likheter med en fanatisk sekt. Byggstenar i tron var anti-kommunism, krav på svenskt atomvapen och svensk Nato-anslutning, McCarthyisk misstänksamhet mot alla vänstertendenser. Herbert Tingsten var gud, hans profet var Per Ahlmark och paradiset hette Israel.""Minsta förståelse för palestiniernas situation var liktydig med medbrottslighet till Hitlers judeutrotning."
[...]
"Jag kom lyckligtvis aldrig in i den stockholmsbaserade slutna sekten, som dessutom bedrev inavel i en utsträckning som måste få Livets ord att blekna av avund."Och Gahrton är mycket kritisk till Lars Leijonborg, mannen som var sionisternas favorit under kampen mot Gahrton 1971, och som nu senast valts till partiledare för folkpartiet.
Freij påstod i sin artikel att "Leijonborg hölls hela tiden utanför [skumraskeriet] för att bevaras okorrumperad", d.v.s. han skulle ha varit omedveten om vilka metoderna var som ledde till att han vann ordförandeposten för FPU från Gahrton 1971. Gahrton bemöter detta påstående, och skriver:
"Även om det vore sant, lär Lars Leijonborg knappast i efterhand ha hållits ovetande om med vilka metoder hans seger hade säkrats. Vilket inte hindrade honom från att sitta kvar.Och nu går han [Leijonborg] bildligt talat över lik för att återföra partiledarposten till sekten. Allt medan gurun själv [Per Ahlmark], som för ett antal år sedan försökte inbilla omvärlden att han drabbats av mänsklighet och blivit poet, nu åter för femtioelfte gången har gett ut en skrift där han försöker bevisa att större delen av nuvarande och politiska ledare i Sverige egentligen är själsliga folkmördare och medbrottslingar till Hitler, Stalin med flera. Det är omöjligt att inte instämma med Anders Ferms recension av Per Ahlmarks "Det öppna såret - massmord och medlöperi" i Sydsvenskan (14 februari) - denne Per Ahlmark är sannerligen en "illvillig och intolerant människa". Via sin gamle torped Lars Leijonborg gör han nu slut på ett mellanspel där folkpartiet gjorde några förtvivlade försöka att damma av sin stendöda socialliberalism. Tillbaka till hätskheten, antivänsterismen, personförföljeriet, Nato-förälskelsen, Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten.
Liksom 1971 blir det gurun själv, Per Ahlmark, som håller i tåtarna"
Så här fungerar alltså de politiska aktivister som omhuldar sionismen, som vi visat på är fanatiska sekterister intimt allierade med en stat som ständigt smider planer för anfall och territoriell expansion för att trygga terräng för ytterligare miljoner judar. Ett land som behärskar en skrämmande arsenal av massförstörelsevapen.
Dessa sekterister från den sekten "judendomen" och dess sionism, som enligt Per Gahrton "ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation" ja, dessa individer "sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia", för att återkalla Garhtons egna formuleringar.
***
Judar och politisk inflytande i Sverige - några historiska exempel
I vårt introduktionskapitel berättar vi bl.a. om hur judar genom ingift i den s.k. "eliten" fick tillträde till de fina salongerna och kom närmare den ekonomiska och politiska makten i Sverige. Det finns åtskilliga exempel att ge.Som exempel kan vi nämna Sveriges statsminister, Erik Gustaf Boström (1842-1907). Han var ledamot i Andra Kammaren 1876-1893, tidigare ordförande för riksgäldsfullmäktig, och tillträdde 1891 posten som statsminister, en position han behöll t.o.m. september 1900.
Erik Gustaf Boströms hustru, född Maria Augusta Karolina Almqvist, var av judisk börd då hennes mor stammande från den döpta judiska släkten Levin (d.v.s. Adolf Ludwig Lewin, se denne). Marias far var det icke-judiske statsrådet Almqvist.
Paret Boström fick en dotter Lisa Boström, som gifte sig med direktören Karl Reuterskiöld, där denne Reuterskiöld, som "av en slump" också råkade ha judiskt påbrå då Karl var son till judinnan Henriette Benedicks, som i sin tur var sondotter till den välkände judiske affärsmannen Michael Benedicks.
För att visa vilken typ av inflytelserik familj judarna valt att gift in sig i kan vi också nämna att Erik Gustaf Boström var brorson till Christopher Jacob Boström (1797-1866) som ansågs vara "Sveriges störste filosof", och Erik Gustaf hade en bror Filip Boström (1843-1908) som satt i Första Kammaren fr.o.m. 1887 och som varit bl.a. landshövding för Södermanlands län.
Erik Gustaf Boström ersattes på statsminister posten år 1900, av friherren Fredrik Vilhelm von Otter (1833-1910), en person som på mödernet stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").
Fredrik Vilhelm von Otter hade dessförinnan varit statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 1874-1880, amiral fr.o.m. 1900, ledamot av Första Kammaren 1891-1899, (samt 1902-1905 och Andra Kammaren 1900-1902).
Fredrik Vilhelm von Otters bror Carl Gustaf von Otter (1827-1900), hade en likartad karriär. Carl Gustaf var statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet åren 1880-1892, d.v.s. efter sin bror, och blev sedan "bara" vice amiral år 1889.
Fredrik Vilhelm von Otters son, Kasten von Otter, blev kammarråd och sekreterare i Nobelstiftelsens styrelse, och svärsonen greve Alarik Hansson Wachtmeister var viceamiral.
Politikern Oscar von Sydow (född 1873), som varit expeditionschef för civildepartementet, civilminister och statsråd, landshövding, riksmarskalk och Sveriges statsminister 1921, var f.ö. gift med en kvinna Mary Wijk, som också stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").
Paret von Sydow-Wijks son Erik von Sydow (född 1912), var verksam i UD och placerad i Berlin (1937), byråchef på UD 1947-1949, utrikesråd och chef för UD:s handelsavdelning 1959-1963 och senare ambassadör och chef för Sveriges delegationer till EFTA och FN-organisationerna i Genève och EG i Bryssel. Erik von Sydow gifte sig med dottern till Estlands forne president och utrikesminister, Fredrik Akel.
Erik von Sydows bror Kristian von Sydow (född 1917), är direktör och var bl.a. VD för Svenska Ostasiatiska kompaniet.
Genom denna typ av inlemmande i det svenska etablissemanget har judar alltmer kunnat få sin röst hörd och sina krav genomdrivna.
Not: Vi har i vårt introduktionskapitel berättat hur judar själva anser att dop och konvertering till "kristendomen" ej nämnvärt påverkar en persons judiskhet. Under utarbetandet av detta arbete har vi också sett åtskilliga exempel - som vi redovisar - för hur personer med ett mycket avlägset judiskt påbrå, ändå agerar för den judiska saken.
Det har också tidigt funnits flera exempel på direkt och öppen judisk participation i det politiska livet i Sverige.
När det gäller direkt judisk påverkan och deltagande i det offentliga svenska politiska livet brukar judarna nämna juden (Salomon) Moritz Rubenson (1834-1906), ursprungligen från Malmös Mosaiska Församling, som en av de två första judarna som invaldes i den svenska riksdagen.
Rubenson var Stockholms stadsfullmäktiges sekreterare 1867-1904, d.v.s. han innehade den viktiga posten som chef för ledningen av huvudstadens förvaltning, och var ledamot av Andra Kammaren 1873-1884. F.ö. var hans lika judiske bror Semmy Rubenson (1839-1922) fr.o.m. 1885 polismästaren i Stockholm (Semmy var farfar till operachefen Göran Gentele, SvD-journalisten Jeanette Genteles far).
(Salomon) Moritz Rubensons andre bror var Robert Rubenson, känd professor och meteorolog.
Den andre personen som omnämns är den judiske advokaten i Göteborg, Aron Philipson (1826-1881), som representerade Göteborg i Andra Kammaren 1873-1877 (då han efter 1877 skall ha blivit "sinnesjuk"). Denna jude hade dessförinnan haft ett stort politiskt inflytande i hemstaden Göteborg, där han under åren 1863-1877 satt i stadsfullmäktige (likt en drös andra judar), där "intog han en ledarplats under ett för stadens [Göteborgs] utveckling viktigt skeende" (se Nordisk Familjebok, 1931).
I Göteborg var f.ö. den judisk politiska makten redan stor på denna tid och helt utan proportion till judarnas ringa andel av stadens befolkning. En disrepresentation som grundade sig i de Göteborgsjudiska klanernas stora ekonomiska makt i denna stad.
Något som med skrytsamhet upprepas av chefredaktören Jackie Jakubowski, då han i Judisk Krönika, nr.1-1989, skriver:
"Som en intressant parentes kan tilläggas att under en period på. I870-talet tillhörde 20% av Göteborgs stadsfullmäktige stadens mosaiska församling."
Hur som helst är det från denna period som den judiska makten inom den svenska politiken ändrar karaktär och går från indirekt maktutövande via korruption av adeln och de högre stånden m.h.a. av det judiska guldet, till direkt judisk representation.
Sedan skulle det dröja ytterligare innan judar börjar framträd som statsråd och partiledare då det tidigare fanns restriktioner mot att inlemma icke-kristna personer i regeringen.
Den judiske affärsmannen Josef Sachs (1872-1949), VD för NK i Stockholm blev exempelvis uppringd av dåvarande civilministern Walter Murray (i nytillträdde statsminister Louis de Geers regering) som ringde upp Josef Sachs en morgon 1920 och frågade denne om han vill bli finansminister i den nya regeringen. Sachs avböjde erbjudandet. Samtalet återgives i Josef Sachs memoarer. DN:s judiska journalist Magdalena Ribbing, skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 103):
"Josef Sachs betydelse för svenskt näringsliv var så stor, och hans person så självklar att den tillträdande statsministern inte noterat hans judiska börd som ett hinder: regeringsformens fjärde paragraf stadgade att regeringens ledamöter skulle omfatta "den rena evangeliska läran". Josef Sachs själv insåg genast problemet."
F.ö. var Walter Murray själv gift med en en Emma Albertsdotter Uggla, som också var judisk-ättad och härstammande från business-juden Michael Benedicks.
Magdalena Ribbing skriver även i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm", om den judiske finansmannen Ernest Thiel (på sid. 103-104) och hur:
"[...] finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel på 1890-talet tillfrågats underhand om han ville ta finansministerposten. Ernest Thiel hade enligt familjetraditionen blivit lika lycklig över frågan som sorgsen över att hans judiska börd hindrade att han accepterade. Det var enligt samma familjehistoria denna händelse som åstadkom att Ernest Thiel lät döpa sina barn."
***
Partierna Här följer nu en analys, parti för parti, för deras relationer med den judiska maffian, vilka aktörer från det judiska nätverket som verkar inom dessa partier, samt namnen på sionistsympatisörer och judarnas närmaste allierade.
Folkpartiet
Introduktion
När det gäller de svenska riksdagspartierna så är det traditionellt mest pro-israeliska det "liberala" folkpartiet.
Folkpartiet är det part som de svenska judarna kallad för "vårt parti". Partiets ledning och riksdagsrepresentanter har alltid visat upp en judisk-sionistisk profil, där ohämmat stöd för den judiska staten Israel har varit A-O.
I Judisk Krönika, nr.4-1979, återges en intervju med Sveriges nytillträde utrikesminister, folkpartiledaren Ola Ullsten, under rubriken "Utrikesminister Ola Ullsten: Stödet till Israel står fast", där Ullsten stolt deklarerar:
"Inom mitt parti hyser vi starka känslor for Israel som en demokrati och vi vill ge Israel allt stöd vi förmår."
Inom partiet har man haft en mängd aktivister direkt från den judiska gruppen, personer som Arnheim, Romanus, Schück, Friedmann, Wästberg (Hirsch), Tarschys, Kvart, Wolodarski och SchatzDärutöver ses en mängd personer med kopplingar till de prosionistiska frireligiösa grupperingarna, personer som Torbjörn Freij, Jan-Erik Wikström (från Svenska Missionsförbundets Ungdom och Frikyrkliga studieförbundet) och fp-allierade Bo Strömstedt på Expressen.
Och den nuvarande partiledaren Lars Leijonborg tillhör Svenska Missionsförbundet där han varit aktiv sedan 10 års ålder (se DN, 15/7-2002), och Leijonborgs far var t.o.m. pastor i Missionsförbundet.
Dessa pseudokristnas pro-israelism berättar vi mer utförligt om i vårt avsnitt om kristendomen i Sverige och dess relationer till judarna och Israel.
