Svenska Kyrkan - De kristna samfunden

 

I detta avsnitt tänkte vi ta upp den judiska maffians grepp om den kristna kyrkan, för det är verkligen ett grepp de har om den. Tvivlar man på det är det bara att se vem det är som dansar efter vems pipa. Det var länge sedan minoritetsreligionen judendomen i detta land behövde böja sig för kristna diktat, utan idag är det judar som styr debatten, som definierar de religiösa diskussionsramarna, och de kristna följer följsamt med.

Hur har det blivit så?

Vi kommer här att med citat och namn visa på vilka de är som i kristendomens namn spelar med i det judiska spelet och på så sätt urholkar den religion de själva påstår bekänna sig till.

 

Bild och bildtext ovan från den "kristna" tidskriften "Israels Vän", nr.2-2003. Alliansen mellan sionistiska "kristna" och terrorstaten Israel. Helge Fossmo - numera känd som "Knutby-pastorn" i det beryktade morddramat - i glatt umgänge med Israels Sverige-ambassadör, huliganen och konstvandalen Zvi Mazel.

Index

Det judiska hatet mot kristendomen

Judendom versus kristendom

"Ersättningsteologi"?

 

Det ökade judiska inflytandet på den svenska kristenheten:

Ingifte i prästerskapet

Judiska konvertiter till kristendomen

 

De nyttiga idioterna inom den svenska kristenheten - Sions allierade

Svenska kyrkan

Frikyrkorna och Pingströrelsen, Livets Ord

Aktörerna - de viktigaste namnen

Samarbetsrådet för Judar och Kristna

Bibelkommissionen

 

***

Det judiska hatet mot kristendomen

 

Judendomen och judarna har ända sedan Jesus gjorde sig gällande på scenen, varit hatiskt inställda till denne "judiske avfälling" och hans adepter, de som tillhör den kristna läran.

 

Den heliga judiska skriften Talmud skall enligt samtida judar vara ett rättesnöre för dagens judar.

Rober Wolkoff, f.d. rabbin i Göteborg Judiska Församling. skriver i Judisk Krönika, nr.6-1991, om "Talmud":

"Att underkasta sig Talmuds intellektuella värld - det är detta som judendomen menar med ordet studera."

 

Vi skall titta lite närmare på denna judiska "intellektuella värld" - Talmud. 

När det gäller kristendomen så betraktas de kristnas "avguderi" av de ortodoxa judarna som särskilt brottsligt, ty de dyrkar "en oren", avfallen jude (d.v.s. Jesus, enligt Talmud), som borde utplånas ur allas minne enligt Talmudtraktaten Avoda Zara, folder 17 b.

I detta traktat sägs det också, att varje jude har rätt att bruka våld mot kristna och döda dem med vapen i hand. Men om judarna skulle erövra den politiska makten och överta statens alla funktioner, är de skyldiga, enligt Talmud, att avliva de kristna, oavsett under vilken förevändning detta görs, detta enligt Schul Arukh, Jore Dea 158.

Dessa hemskheter är en realitet, även om det är få icke-judar som känner till dem.

 

I en insändare, undertecknad Jan Forselius, i Kyrkans Tidning (KT) nr.11, 17 mars 1988, kan man läsa följande:

"I flera tidningar skrivs det f.n. artiklar om antisemitism och antisionism. Många ställer sig säkert frågor med anledning av detta. Personer som påstår följande, sprider de osanning och är de vulgära antisemiter?

1) I Talmud står det om Jesus att han är son till en romersk soldat.

2) I Talmud står det att Jesus kokar i manlig sädesvätska.

3) Enligt judisk lag (Halacha), är det förbjudet för judar att samarbeta med kristna. (Rabbi Mordechai Goldstein, Diaspora Yeshiva, Jerusalem).

4) Enligt judisk lag (Halacha) gäller, att när en kristen tappar pengar och en jude hittar dem, kan han behålla dem. (The Roots of Kahanism, tryckta seminarier hållna 1987 hos Israels president Chaim Herzog).

5) I den judiska bönboken står en förbannelse mot de kristna, som läses varje dag, ... man ber att Gud skall utrota (hebr. Toved) förtalarna (de kristna) ... Amida "Birkat Hamminim". Denna förbannelse är formulerad av Shmuel Hakkatan år 90, för att exkommunicera de judekristna medlemmarna i synagogan, som i dag är de kristna. (Geoffrey Wigoder, Hebr. University, Jerusalem Post 1987-09-19, recension till boken "Forgetting The Root, The Emergence of Christianity from Judaism").

Om seriösa samtal skall kunna hållas om antisemitismen-sionismen, är det då inte lämpligt att de inblandade inte bara säger att sådant som ovan nämnts är antisemitism, eller är citat från nazisternas tidning Der Stürmer, eller kalla det för fixa idéer, eller helt enkelt förneka detta som sanning? För det här ovan nämnda är ju tyvärr sant."

Dåvarande överrabbinen i Stockholm, Morton Narrowe, i KT nr.18, maj 1988, jämrade sig över att Jan Forselius i sin insändare gått till "angrepp mot judendomen" genom att påtala att det i Talmud står att Jesus av Nasaret var son till en romersk soldat. Men detta är ju inte alls "missvisande" eller "hatiskt" som Narrowe säger utan ett faktum som omtalas bl.a. i Jewish Encyclopedia (som väl överrabbinen inte gärna kan beskylla för att ljuga). Den romerske soldaten hette, enligt Talmud (och Toledoth Jeshua), Panthera.

 

 

Den judiske dissidenten och grundaren av Israels Förbund för Mänskliga Rättigheter för Israels, professor Israel Shahak, skriver i sin högintressanta bok "Judisk historia - judisk religion" (kapitel 2, "Fördomar och undanflykter"):

 

"Det fanns emellertid ett område där de inte fick förbli så nöjda med sig själva - det område som utgjordes av de kristna angreppen på de ställen i Talmud och talmudlitteraturen som är uttryckligen fientliga mot de kristna eller mer allmänt mot ickejudarna. Det är viktigt att märka att denna utmaning uppstod ganska sent i förhållandet mellan kristna och judar - först på 1200-talet. (Innan dess hade kristna auktoriteter i sina angrepp på judendomen använt antingen bibliska eller allmänna argument men förefallit helt okunniga om Talmuds innehåll.) Det kristna fälttåget mot Talmud utlöstes tydligen sedan judar, som var väl hemmastadda i Talmud, övergått till kristendomen. Dessa hade i många fall lockats till kristendomen av den kristna filosofin, som då hade utvecklats med sin starka aristoteliska (och således allmänmänskliga) prägel. Det måste inledningsvis medges att Talmud och talmudlitteraturen - alldeles frånsett dess genomgående inslag av fientlighet mot ickejudar i allmänhet, vilket skall diskuteras närmare i kapitel 5 - innehåller mycket kränkande uttalanden och föreskrifter direkt och uttryckligen riktade mot kristendomen. Talmud slungar en rad plumpa beskyllningar mot Jesus i sexuella ting och hävdar dessutom att han straffas i helvetet genom att kokas i avföring - ett påstående som knappast är ägnat att vinna troende kristna för Talmud. Eller man kan citera den föreskrift som anvisar judarna att, helst offentligen, bränna alla exemplar av Nya Testamentet de kommer över. (Denna föreskrift är inte bara alltjämt i kraft utan tillämpas även i nutiden; den 23 mars 1980 brändes hundratals exemplar av Nya Testamentet i Jerusalem under beskydd av jad le'akhim, en judisk religiös organisation, som erhåller anslag av Israels religionsdepartement.)

Hur som helst inleddes på 1200-talet ett i många stycken välgrundat, kraftigt angrepp på talmudjudendomen. Här avses inte okunniga smädelser, såsom anklagelsen för ritualmord, vilken spreds av förstockade munkar i små provinsstäder, utan seriösa disputationer som hölls vid tidens bästa europeiska universitet och på det hela taget fördes så hederligt som var möjligt under medeltida betingelser.

Hur mötte då judarna - eller rättare sagt rabbinerna - denna utmaning? Det enklaste sättet var att ta till de gamla beprövade vapnen: bestickning och mygel. I de flesta av Europas länder kunde man under den mesta tiden ordna vad som helst med en muta. Ingenstans var denna regel pålitligare än i renässanspåvarnas Rom. Editio princeps av den fullständiga samlingen av talmudisk lag, Maimonides' Mishne Tora - överfylld med inte bara de mest motbjudande föreskrifter mot alla ickejudar utan också med angrepp uttryckligen riktade mot kristendomen och Jesus (som författaren omnämner med det fromma tillägget 'må den ondes namn förgås') - utgavs i orensat skick i Rom år 1480 under Sixtus IV, en politiskt mycket aktiv påve som ständigt var i trängande behov av pengar. (Några år tidigare hade man i Rom också utgivit Apuleius' Den gyllene åsnan, den enda äldre utgåva av detta verk varifrån författarens våldsamma angrepp på kristendomen inte avlägsnats.) Även Alexander VI Borgis var i detta avseende vidsynt.

Också under denna period liksom dessförinnan fanns det alltid något land där en våg av mot Talmud riktad förföljelse rusade fram för en tid. Men det mer genomtänkta och utbredda angreppet kom först med reformationen och motreformationen, vilka medförde ett större mått av intellektuell ärlighet liksom bättre kunskaper i hebreiska bland kristna lärde. Från och med 1500-talet var all talmudlitteratur, Talmud själv inräknad, underställd kristen censur i skilda länder. I Ryssland fortgick detta till år 1917. Vissa censorer, såsom i Holland, var slappare, medan andra var strängare, och de förgripliga ställena ströks eller mildrades."

 

 Shahak skriver vidare:

 

"År 1962 publicerades i Jerusalem en del av den tidigare nämnda maimonideslagboken, den så kallade Kunskapens bok, som innehåller de mest grundläggande reglerna för judisk tro och levnad. Det var en tvåspråkig upplaga med den hebreiska texten och den engelska översättningen på motstående sidor.

Den hebreiska texten hade blivit återställd till sin ursprungliga renhet, och befallningen att utrota judiska otrogna stod fullt uttalad: 'Det är en plikt att utrota dem med ens egna händer.' I den engelska översättningen hade detta mildrats något: 'Det är en plikt att vidta åtgärder för att förgöra dem.'

Men sedan fortsätter den hebreiska texten med att ge exempel på 'otrogna' som måste utrotas: 'Såsom Jesus av Nasaret och hans lärjungar, och Tzadok och Baitos och deras lärjungar, må de ondas namn ruttna'. Icke ett enda ord av detta återges i den engelska texten på motstående sida (78a). Trots att denna bok har en stor spridning bland experter i engelsktalande länder, har så vitt jag vet inte någon av dem protesterat mot detta uppenbara bedrägeri, och detta är mycket betecknande."

 

Professor Israel Shahak skriver dessutom i "Judisk historia - judisk religion", kapitel 5, "Lagarna mot ickejudar":

 

"Inställningar till kristendomen och islam

Tidigare har jag i förbigående givit åtskilliga exempel på rabbinska inställningar till dessa två religioner. Men det vore nyttigt att här sammanfatta dessa attityder.

Judendomen är inpyrd med ett mycket starkt hat mot kristendomen i förening med okunnighet om religionen. Denna inställning förvärrades naturligtvis genom de kristna förföljelserna av judar men har ändå formats oberoende av dessa. Faktiskt härrör den från den tid då kristendomen fortfarande var svag och förföljd (icke minst av judar), och även judar, som aldrig blivit förföljda av kristna eller som rent av blivit hjälpta av dem, delade denna inställning. Så till exempel fick Maimonides utstå muslimska förföljelser genom almohadregimen och flydde undan dessa till korsriddarnas kungarike Jerusalem, men detta ändrade inte hans inställning det ringaste. Denna djupt negativa inställning bygger på två element.

För det första på hat och illvilligt förtal mot Jesus. Judendomens traditionella uppfattning om Jesus måste naturligtvis hållas strängt isär från den meningslösa ordstrid antisemiter och judiska apologeter fört rörande 'ansvaret' för hans avrättning. De flesta nutida experter på detta tidsavsnitt medger att avsaknaden av samtida förstahandsuppgifter och evangeliernas sena tillkomsttid samt deras inbördes motsägelser gör det omöjligt att skapa en tillförlitlig bild av omständigheterna vid Jesu avrättning. I alla händelser är föreställningen om kollektiv och nedärvd skuld både ond och orimlig. Men här gäller det inte fakta om Jesus, utan de oriktiga uppgifter och rena smädelser som finns i Talmud och den eftertalmudiska litteraturen - vilka är vad judarna trodde ända till 1800-talet och många, särskilt i Israel, tror alltjämt. Ty dessa uppgifter har förvisso spelat en viktig roll för formandet av den judiska inställningen till kristendomen.

Enligt Talmud avrättades Jesus av en behörig rabbinsk domstol. Han blev anklagad och fälld för att ha sysslat med avgudadyrkan, förlett andra judar till avgudadyrkan och visat förakt för rabbinernas auktoritet. Alla klassiska judiska källor, som nämner hans avrättning, låter gärna rabbinerna ta ansvaret för den. I Talmuds version av händelsen finns romarna inte ens omnämnda.

De folkligare berättelserna - som också de togs på fullt allvar såsom den ökända Toldot Jeshu, är ännu värre, ty förutom de nyss nämnda brotten anklagar de honom för svartkonst. Själva namnet Jesus var för judar en sinnebild för allt avskyvärt och denna folkliga tradition är alltjämt levande. Evangelierna är likaledes avskydda, och man får inte citera dem (än mindre undervisa om dem) ens i nutida judiska skolor i Israel.

För det andra: teologiska skäl, för det mesta grundade på okunnighet. I rabbinernas lära om religioner klassas kristendomen som avgudadyrkan. Detta bygger på en grov tolkning av de kristna lärorna om treenigheten och Kristi människoblivande. Alla kristna symboler och bildframställningar betraktas som 'avgudar' - också av de judar som faktiskt dyrkar bokrullar, stenar eller 'heliga mäns' personliga tillhörigheter."

 

Vi har fortfarande inte sett några vettiga motrepliker på vad Shahak skrivit, de judiska religiösa ledarnas strategi har snarare varit att försöka tiga ihjäl denne judiske dissident.

 

***

Judendom versus kristendom

 

På senare tid pågår det en kampanj från sionistiskt håll där man talar om den "judisk-kristna" etiken och försöker ge sken av att det skulle finnas en gemensam värdegrund mellan kristendom och den s.k. judendomen.

Denna "likhet" motsägs dock från ledande judiskt håll.

Den av våra svenska judar så uppburne judiske professorn Henrik Schück, skriver i sin bok "Den israelitiska litteraturen", andra delen, (Centraltryckeriet, Stockholm, 1901, sid. 2):

"Icke blott den medeltida teologien utan äfven teologien långt in i senare tid har i det stora hela förbisett, att den världsåskådning som ligger bakom det Gamla Testamentet, i synnerhet bakom dess äldre delar, är väsentligen skild från kristendomens [...]."

Och lite längre ner på samma sida (sid. 2):

"Men äfven det Gamla Testamentets mot kristendomen så starkt stridande moral och metafysik hafva varit bestämmande för de kristna, och under vissa perioder t.ex. under puritantiden, torde denna gammaltestamentliga uppfattning nästan fullkomligt hafva behärskat det religiösa och etiska åskådningssättet."

 

Så auktoriteten Schück talar själv om att judendomens världsåskådning "är väsentligen skild från kristendomens" och det judiska Gamla Testamentets "mot kristendomen så starkt stridande moral", vilket mer än väl visar att han inte tror på något likhetstecken mellan dessa religioner. 

 

DN, 22/12-1995. Den judiske överrabbinen Morton Narrowe anser att judarna är "lite mer utvalda", lite mer ett herrefolk.

 

*** 

 

Något som leder till våldsamma reaktioner i det judiska lägret är tal om att judendomen är förlegad, och att den kristna läran innehåller ett mer humant allomfattande sätt att betrakta människans relation till gud, där det är slut med stamguden och istället en och samma gud för alla, oavsett nations- och folktillhörighet.

Detta kallas av judarna för "ersättningsteologi" och är för dem mycket förhatligt.

Stockholms forne överrabbin Morton Narrowe citeras i Judisk Krönika, nr.3-1989, där han skall förklara begreppet "ersättningsteologi":

"Fram till 1965, och än idag, finns det en del katoliker som tyvärr inte har förstått vad Nostra Aetate innebär. De säger att fram till Jesu födelse var Israel det utvalda folket, men eftersom de inte har accepterat Jesus har judarna blivit förkastade. De har fördömts och ersatts av den sanna kyrkan, som egentligen är det sanna Israel, och därför har judendomen spelat ut sin roll. Denna inställning är förnedringens och föraktets teologi."

Narrowe sparar inte på orden, det är "förnedringens och föraktets teologi".

 

Nej, judarna vill helst forma de "kristna" till pro-judiska nickedockor som helst läser in sig på det judiska Gamla Testamentet, i allt större grad nedtonar det Nya Testamentet och "avfällingen" Jesus gärningar, och på så sätt blir formidabla allierade till den judiska makten.

Något som redan hänt med "kristna" sekter som Livets Ord och som judarna nu jobbar starkt för att det ska drabba även de övriga kristna grupperingarna.

 

 *** 

 

Precis som judar gifte sig med adel och borgare så finns det också många fall där judinnor gifte sig med svenska präster. Några exempel är;

Dövstumsprästen Blix i Örebro, som gifte sig med en kvinna från den judiska klanen Lamm. 

Pastor Wessberg, Gustavs pastorat, Lunds stift, gifte sig med en kvinna från döpta tysk-judiska klanen Kalm-Calms, likaså Pastor Johan Karlsson Stenhufvud i Okome, Herr af Wingård, ärkebiskop i Uppsala och komministern Emanuel Svensson i Tegnaby. 

Ripsapastorn Björkman, var gift med en kvinna från den judiska klanen Levin, deras dotter giftes med pastorn Joh. Larsson i Halla. Likaså gifte sig pastor Karlgren i Tisselskog med en kvinna från den judiska klanen Levin och även komministern i Räpplinge, friherre Falkenberg.

Småländske komministern Fagerlin från Hjorted, gifte sig med en kvinna från den judiska klanen Elliot (Josephssohn) likaså den östgötiske pastorn Arnell i ö. Husby. 

Metodistpastorn Emanuel Lindström, gifte sig med en kvinna från den judiska klanen Ruben. 

Biskop Jonas Jonson, gifte sig med en Rubenson, dotter till professor Sven Rubenson.

 

Herman Levin (född 1862), var lektor i kristendomsundervisning och son till hovpredikanten Carl Herman Levin och möjligen från den judiska klanen Levin (ej säkert).

Herman Levin blev lektor i kristendomsundervisning och teologie hedersdoktor i Uppsala och har författat ett antal skrifter om religionshistoria. Herman Levin gifte sig med en judinna Greta Fischerström, vars far var den icke-judiske bankdirektören Oscar Fischerström och vars mor var en judinna från den kända judiska klanen Marcus.

Herman Levins syster Elisabeth Levin gifte sig f.ö. med Astley Levin, f.d. t.f. professor och läkare. Denne Astley Levin hade dessförinnan varit gift med dottern till professor V. Eggertz

 

***

 

Hur är det då med de judar som inte längre framhäver sin judiska tillhörighet och som t.o.m. har konverterat till andra religioner? 

Ofta angriper Israel-lobbyisterna skribenter som påstår att någon är jude om denne jude sedan skulle visa sig rent formellt vara exempelvis "kristen". Då brukar sionisterna skrika högt om "nazistisk" metodik - att stämpla någon som jude bara för att den har ett judiskt påbrå och bakgrund. I boken "Det eviga hatet" (Albert Bonniers Förlag, 1993) skriver exempelvis den kände judiske författaren Per Wästberg en artikel om de judar som förföljdes i det nazistiska Tyskland. Enligt Wästberg mördades judarna av tyskarna och "om de var kristna hjälpte det dem inte" (sid. 9). 

Med sådana vinklingar försöker man dels inpränta att det är ondskefullt att ifrågasätta judar som konverterat till kristendomen, dels försöker man dra kopplingar till nazismen för att länka ihop ifrågasättandet med "nazistisk rasideologi". De judiska propagandisterna försöker vinkla det som vore judendomen något folk kan konvertera ifrån, precis som vilken annan religion som helst. Om en person numera skulle kalla sig för "kristen", så skall dennes judiska bakgrund inte ha någon som helst relevans längre utan varje påstående om att så är fallet är "nazistiskt".

Dock skriver man inte själva, som man lär - vilket vi här kommer att visa.

I samma bok "Det eviga hatet" utgiven av den Svenska Kommittén mot Antisemitism i samarbete med Bonniers och med artiklar av bl.a. Jackie Jakubowski, Georg Klein, Per Ahlmark, Henrik Bachner och Jerzy Einhorn, skriver också historieprofessorn Jörgen Weibull (sid. 46):

"Under 1800-talet fick judefientligheten en mer rasbiologisk inriktning och vände sig därmed mot alla judar, oberoende av trosbekännelse."

(Understrykning av Radio Islam.)

Här avslöjar alltså Weibull att det faktiskt finns judar som baserat på folkbegreppet är judar, men som kan ha andra religioner än judendomen.

Och i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika, (nr.4-5, november 1992, sid. 25) kan man läsa om judarna i USA:

"Av de 5,5 miljoner människor i USA som säger att de själva (och deras barn) är judar, identifierar sig 4,4 miljoner som judar i religiös mening och 1,1 miljoner gör anspråk på att vara judar utan religion. Ytterligare 1,3 miljoner är av judisk börd men har en annan religion."

(understrykning av Radio Islam)

 

Dessa citat visar på det logiska problem som drabbar dem som tror att judendomen är en tvättäkta "religiös" rörelse och som inte har förstått att det egentligen är inget annat än en rasistisk maffia - en sorts "Cosa Nostra" (eller som den judiske författaren Salomon Schulman skriver - en "Koscher Nostra"). En maffia där vissa är judar som utövar den s.k. "judiska religionen" medan andra är judar "utan religion" och vissa t.o.m. judar med "en annan religion".

Enligt idéer som förfäktas av ledande judiska auktoriteter gäller principen "en gång jude alltid jude" inte bara på basis av tidigare släktband, utan också oavsett eventuell konversion till andra religioner!

Den judiske tänkaren och sionistiske förgrundsgestalten, Moses Hess, skrev i sin bok "Rom und Jerusalem" (sid. 97-98):

"En jude tillhör sin ras och följaktligen tillhör han också judendomen, trots det faktum att han eller hans förfäder har blivit avfällingar." 

Såvitt vi vet har ingen jude tagit avstånd från den renodlade judiske rasisten Hess skrifter om denna "nedärvda" judendom.

Tvärtom man hyllar honom. Och våra svenska judar vet om det då man i deras egen tidning Judisk Krönika exempelvis kan läsa om hur sionismens grundare Theodor Herzl i sin dagboksanteckning för 2/5-1901, enligt Judisk Krönika (nr.4, 1975, sid. 67), skriver:

"Judendomen har inte frambragt en större ande efter Spinoza än denne glömde, förbleknade Moses Hess."

Och man berättar också i samma nummer av Judisk Krönika hur judendomens ledande filosof Martin Buber i sin bok "Israel och Palestina - en idés historia" (Zürich, 1950), kallar Moses Hess för en "banbrytare" för sionismen. 

Även andra kända judar talar om den judiska "nedärvdheten", en "nedärvdhet" som inte skall gå att förneka trots att en jude kan övergiva den judiska religionen till förmån för andra religiösa läror.

Exempelvis skriver juden dr. Cyrus Adler i förordet till "The Jewish Encyclopedia":

"Visst är judarna en ras. Det har befunnits vara omöjligt att utesluta de judar som övergått till andra religioner från judenheten." 

 

Madeleine Albright-affären är namnet på det spektakel som våra sionistiska medier bedrev 1997 om USA:s utrikesminister Madeleine Albright - "katoliken" som plötsligt skulle ha fått reda på att hon minsann var judinna. Officiellt var det inte förrän i februari 1997 som det gick upp för Albright att hon hela tiden varit judinna då den amerikanska tidningen Washington Post i sitt nummer för den 4:e. februari gick ut med sitt sensationella "avslöjande".

Den 13 februari 1997 kunde man dock läsa i samma Washington Post en artikel av tidningens judiske korrespondent Barton Gellman med rubriken "Albright´s background known to Israel since ´94". Där skriver han att det länge i Israel var känt att Albright var judinna men att israeliska regeringstjänstemän ansett att "om Albrights judiska rötter blev allmän känt, skulle det vara till Israels nackdel, eftersom hon skulle kunna känna en press på sig att agera opartiskt - på Israels bekostnad".

Washington Post skriver sedan:

"By Jewish tradition and religious law, Albright was born and remains a Jew despite her upbringing as a Catholic and her present identification as an Episcopalian. 'According to Judaism, if her mother was Jewish and her grandmother was Jewish, she is Jewish,' Rabbi Yitzhak Ohana, an official of Israel's Chief Rabbinate, said in a telephone interview. 'It is impossible to leave Judaism, even if there's a conversion.'"

Här skriver man att "en gång jude, alltid jude" - oavsett s.k. "konversioner". Judarna erkänner alltså att de som hävdat att s.k. "kristnade" judar innerst inne alltid förblivit judar har haft rätt hela tiden. T.o.m. självaste rabbinen Yitzhak Ohana från Israels chefsrabbinat säger: "Det är omöjligt att lämna judendomen, även om man har konverterat."

I samma artikeln från Washington Post uttalar sig en annan jude, Avigdor Dagan, som känt Albrights far, Josef Korbel, om Madeleine Albright:

"Självklart är hon judinna, på samma sätt som Korbel var jude, vare sig han ville det eller inte. Det är inte något man tvättar av sig."

Citaten från Hess et al ovan och Albright-affären visar att judarna själva betraktar sina fränders judiskhet på ett sätt, som de utåt sett bara tillskriver "antisemiter".

 

Hur är det då med kristnade judar i framträdande positioner som präster, biskopar och dylikt?

Redan i Jaroslav Haseks klassiker "Den tappre soldaten Svejk" berättas det om den judiske fältprästen Otto Katz. Han hade gått bankrutt med sin växelfirma Katz & Co och önskade nu en karriär i det militära. Juden Katz: "fick dock [...] en praktfull idé. Han lät döpa sig. Han omvände sig till Kristus, för att denne skulle hjälpa honom göra karriär. Han omvände sig till honom i den absoluta tron, att detta var en affärstransaktion mellan honom och guds son."

"Ärkebiskop Kohn var också jude" berättar Hasek för läsarna i sin hyllade bok.

Vi lämnar romanens värld (som förstås har en verklighets förankring, det är därför karikatyrerna i Haseks verk är så träffande), och förflyttar oss till nutidens realiteter.

Den socialdemokratiska debattören och politiske chefredaktören och ledarskribenten på Aftonbladet, Helle Klein, är barnbarnsbarn till överrabbinen Gottlieb Klein som på sin tid var verksam vid Stockholms Judiska Församling. Helle å sin tur har gått kristen teologisk utbildning och räknas som "nästan präst" och "i bland, på söndagsmorgnarna, predikar hon i någon kyrka. Hon har också hållit radiogudstjänster" (Aftonbladet 20/3-2001).

Helle Klein har t.o.m. varit ordförande i Kristna Socialdemokraternas Ungdomsförbund, KSU och i Aftonbladets nätutgåva 1/2-2000 berättades att hon var nominerad till ordförandeposten i Broderskapsrörelsen - de kristna socialdemokraterna. I hennes skrivargärning märks dock hela tiden den judiska nerven i de teman hon tar upp och de ståndpunkter hon har. Och mycket riktigt spricker hennes kristna fasad när Helle i en artikel i Aftonbladet berättade att som en reaktion på kritik mot judar, så "ska jag minsann bli en superjude!".

 

Den katolske kardinalen Aaron Lustiger i Paris är också jude. I samband med sitt besök i Israel 1995 bedyrade denne "katolske" ledare att han alltid tillhör det judiska folket, trots att han kallar sig för kristen. Svenska Dagbladets judiska Israelkorrespondent, Cordelia Edvardson skriver (SvD, 5/5-1995) om Lustigers tal inför sina judiska fränder i Israel:

"- Mitt namn är Aharon Jean-Marie Lustiger. Aharon är det judiska namn mina föräldrar gav mig, själv lade jag till Jean-Marie, sade kardinalen inför en entusiastisk, mestadels akademisk, publik i Tel Aviv. Han betonade att han för alltid tillhör det judiska folket, och eftersom judendomen och kristendomen förutsätter varandra anser han inte heller att han svikit sina förfäders tro."

Cordelia berättar också om hur den judiske kardinalen Lustiger, som "för alltid tillhör det judiska folket" vid "förintelse"monumentet Yad Vashem där "merparten av hans familj finns förtecknad", hedrade sina i "förintelsen" försvunna anhöriga med att be den judiska bönen för de döda - "kaddish"!

Så mycket var det med hans kristenhet.

Det är därför inte konstigt att judarna - bl.a. i sina uppslagsverk - räknar kända judiska konvertiter till kristendomen som kommunismens lärofader Karl Marx, den engelske statsmannen Benjamin D´Israeli och den franske författaren Marcel Proust som judar, trots deras officiellt "kristna" tro.

Den tyske 1700-tals religionsfilosofen Moses Mendelssohn var "kristen" per religiös definition då han konverterat till den kristna läran, men betraktas ändå av judarna som "den judiske religionsfilosofen" och som en jude de är stolta över. T.o.m. "Bonniers lilla uppslagsbok" (från 1995) skriver i sitt passus om honom som "tysk (judisk) filosof".

Den tyske 1800-tals författaren Heinrich Heine var också kristen per konfession men kallas ändå av judarna för "tysk-judisk".

Den tyske författaren Kurt Tucholsky var en till kristendomen konverterad jude men skall ändå ha yttrat att: "Jag är stolt över att vara jude." (Se Judisk Krönika, nr.1-1984.)

 

Rabbin Robert Wolkoff skriver i boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur Förlag, 1993) om dessa konvertiter till kristendomen (sid. 125):

"Problemet var dock att man ändå betraktades, och i många fall själv betraktade sig, som jude."

(Radio Islams understrykning.)

 

Wolkoff skriver vidare (sid. 126):

"De flesta "judiska" journalister och cirka hälften av alla "judiska" akademiker i Tyskland mot slutet av 1800-talet var faktiskt konvertiter till kristendomen. "Berlin," förklarar Peter Gay, "vimlade av judiska agnostiker, judiska ateister, judiska katoliker och judiska lutheraner"."

 

Egentligen skall man inte förvånas då judarna länge skrutit internt om begreppet "hemliga judar" eller "krypto-judar" i Spanien. Dessa "conversos" som de kallades på spanska, var spanska judar som för att rädda sitt skinn, för att förbättra sina positioner eller under hot, blev omvända till kristendomen.

Myndigheterna med den kristna kyrkan i spetsen misstänkte dock att dessa döpta judar innerst inne fortsatte med sina judiska ritualer. Denna misstanke används ofta av dagens sionister i sin propaganda som ett exempel på att icke-judar aldrig kan acceptera att en jude "lämnar" sin judiska religion och blir "kristen".

Men hur var det då med dessa "conversos"? I judarnas skrifter för intern publikation skryter man ohejdat om att de - precis som myndigheterna misstänkte - mycket riktigt fortsatte leva och tro på "judendomen".

Ludvig Igra, en judisk psykoanalytiker som tillhör vårt sionistetablissemang i Sverige, skriver i boken "Judisk identitet" (sid. 20-21), om dessa "conversos":

"Det stora flertalet glömde inte sitt ursprung, vilket ledde till att en säregen underjordisk judisk kultur utvecklades. På ytan var de kristna och gick i kyrkan, men i hemlighet tände de sabbatsljus, läste under tystnad de judiska bönerna och studerade i lönndom sin heliga Torah. Fenomenet 'hemliga' judar började uppstå."

Och Igra fortsätter (också sid. 21):

"Misstänksamheten mot "de nykristna" kulminerar 1492, samma år som Columbus styr ut på haven för att finna vägen till Den nya världen. Samma år fördrivs judarna från Spanien och otaliga conversos passar samtidigt på att fly. Väl utom räckhåll för inkvisitionen återupptar de öppet sin judiska religion och låter sig i många fall högtidligen bli omskurna."

 

För att visa att Igras slutsatser inte är isolerade väljer vi att också citera den judiske författaren Arthur Koestler. Denne skriver i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992, sid. 220), om judarna i Spanien:

"Efter massakrerna 1391 och 1411 som svepte fram över [Iberiska] halvön gick lågt räknat minst 100 000 judar med på att döpas. En betydande del av dem fortsatte dock att utöva sin judiska tro i hemlighet. Dessa kryptojudar, marranos, blev rika, vann höga poster vid hovet och i den kyrkliga hierarkin och gifte in sig i aristokratin. Sedan alla obotfärdiga judar fördrivits från Spanien (1492) och Portugal (1497) betraktades marranos med tilltagande misstänksamhet. Många brändes av inkvisitionen, de flesta utvandrade på 1500-talet till länderna runt Medelhavet och till Holland, England och Frankrike. Så fort de var i säkerhet [marranos efter att ha utvandrat från Spanien] återgick de öppet till sin tro och grundade tillsammans med dem som fördrivits 1492-1497 de nya sefardiska samhällena i dessa länder."

 

 

   

Judiska präster i Sverige

 

 

I ett historiskt perspektiv kan man se flera exempel på personer från prästerskapet som har en judisk bakgrund. När det gäller ättlingar till den döpta tysk-judiska klanen Kalm-Calms är det många som uppnått höga positioner inom den kristna kyrkan - det liknar faktiskt något Converso-judarna i Spanien där även där flera uppnådde höga positioner inom kristendomen. Självaste Gustav Björck som blev biskop i Göteborg, stammar från den döpta tysk-judiska klanen Kalm-Calms. Han blev far till flera barn, där Ernst blev komminister i Göteborg och poet och Ludvig pastor i Vinberg. Av hans åtta barn blev Ernst pastor i Gräsgård och Gustav assessor i Göteborg samt Sven och Karl präster i Göteborgs stift. Biskopsdottern Ellse Björck giftes f.ö. med pastorn Karl Heuman i Morlanda och av hennes sex barn var Elis Heuman kunglig hovpredikant och fader till 5 barn. Sigrid K:dotter H. hade barn med pastor Söhrman i Värö; Agnes R. hade barn med komministern Rextus i Göteborg; Hedvig H. hade barn med komministern Törnqvist i Fjärås.

Även Karl Gustaf Santeson, komminister i Örgryte, stammade från den döpta tysk-judiska klanen Kalm-Calms. Och pastorn i Varberg, Roserus von Achern, kom i sin tur från den judiska klanen von Achern.

 

Eugenius Hartvig är en annan känd jude som konverterad till kristendomen, och sedan blev berömd som kristen missionär i Västindien. 

 

Philippus Gordon är också ett intressant fall. Han var en rabbin som konverterat till kristendomen och blev missionspastor.

Den våldsamt pro-israeliska tidskriften "Shalom över Israel/Löfteslandet" (nr.10-2000, sid. 6), skriver:

"Rabbinen Philippus Gordon blev prästvigd i Svenska Kyrkan och vistades mycket i Karlskrona. En dotter, Elisabeth Gordon var tongivande arbetare i Karlskrona Israelkrets till 1990-talet."

 

Så vi ser här hur den kristnade judens barn ändå arbetar för det judiska nationsbygget Israel, nu under täckmantel som "kristen".

Philippus Gordons son Ernst Gordon (född 1892) blev präst vid Uppsala ärkestift, sedan kyrkoherde i Ljusterö 1923 och där sedan ordförande i Ljusterö kyrkostyrelse och skolstyrelse.

 

***

 

På senare tid finns det flera kända exempel på "kristna" judar.

Ett av de mer frapperande och avslöjande av dessa är Kerstin Vinterhed som t.o.m. är präst i Svenska Kyrkan.

Vinterhed är en av de mer kända journalisterna på Dagens Nyheter. Dock har hon själv berättat om sin judiska mor i tidningen och ser man sedan till hur Vinterhed skriver ser man att det judiska ingalunda är utsläckt, hon är fortfarande precis som vilken judinna som helst, även om det nu är lite kamouflerat. När det gäller information om den s.k. "förintelsen" så är Vinterhed än av de främsta att skriva om det i tidningen. Vi har t.o.m. sett hennes skriva recension i den judiska tidskriften Judisk Krönika (nr.4-1999), något som inte är förståeligt om det inte vore för att hon fortfarande kände starka band till judendomen. När den svenska regeringen arrangerade en resa juli 1999, till Israel, för att studera "förintelsen", var Kerstin Vinterhed en av de deltagande

Och i sitt skrivande där g hon fejkar att han tar upp kristendomen - lyser som alltid det judiska och Gamla Testamentet igenom, på ett mycket framträdande sätt vi är övertygade ej vore fallet om hon inte var judinna från början.

Kerstin Vinterhed som skryter om sin judiska moder och samtidigt är präst i Svenska Kyrkan, skrev exempelvis i en kolumn på DN:s ledarsida (14/8-2001) att: "Kristendomen är jordisk-judisk [...]."

I samma artikel betecknar hon den gud som beskrivs i Gamla Testamentet d.v.s. i judendomens heliga bibel, som en "befrielsens Gud, den som leder det förslavade Israel ut ur Egypten".

 

Kerstin Vinterhed har mycket inflytelserika anhöriga. Hon var själv länge gift med professor Bengt Börjesson som varit ordförande i Hem och Skola. Kerstin Vinterhed är också syster till Annette Kullenberg (Aftonbladet, PK) och Claes Borgström (JÄMO) och mor till den bitska Stella Fare, från Stockholmspartiet. Dessa är samtliga - enligt judisk definition att betrakta som judar. Kerstin Vinterheds kusin är f.ö. Gabriel Romanus, den folkpartistiske politikern som är starkt Israel-profilerad.

Nästa exempel kommer från självaste klanen Bonnier.

Där har sonen till den öppet judiske och proisraeliske förläggaren Gerard Bonnier, Åke Bonnier, blivit präst och kyrkoherde.

Dock är Åke Bonniers syster, Eva Bonnier, öppen judinna som t.o.m. på judiska möten har deklarerat högt sin tillhörighet till judendomen (se Judisk Krönika, nr.6-1998).

 

Och tittar man närmare på denne Åke Bonnier ser man också att det judiska fortsätter, hela hans tolkning av kristendomen kommer från ett judiskt perspektiv, och på så vis blir den "kristendom" han förkunnar inget annat än Gammal Testamentlig judendom i ett litet annorlunda emballage.

Därför förvånas man inte när man ser att det var den pseudokristne juden och prästen Åke Bonnier som ledde det samtal som hölls under rubriken "Vart är Israel på väg", i S:ta Anna gården, Lidingö, i september 2001, och där den sionistiske juden och journalisten Eli Göndör, var inbjuden för att där berätta om den aktuella situationen i Israel och vart den kan leda (se annons i DN 10/9-2001).

Eli Göndör har t.o.m. varit soldat i ockupationsmakten Israels förhatliga armé och jagat stenkastande palestinier på Västbanken, något Göndör berättade om i en av sina krönikor i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" (nr.4-1989).

 

I den svenska judenhetens tidskrift Judisk Krönika, nr.3-1995, gjorde deras judiska skribent Suzanne Gottfarb en oerhört intressant intervju med denne Åke Bonnier.

Här följer Suzanne Gottfarbs artikel i sin helhet - oredigerad: 

"Namnet Bonnier förknippas i Sverige med pressägande, bokförlag, framgångar och rikedom. Men också med det judiska.

När familjen Bonnier invandrade till Sverige på 1830-talet var det en judisk släkt. Idag är de flesta Bonniers helt assimilerade. Ändå är det nog många som förundrar sig när de hör talas om en kristen präst vid namn Bonnier.

Åke Bonnier, son till Gerard, är präst i Lidingö församling. Vi möts i S:ta Annagården mittemot Lidingö kyrka, där han har sitt tjänsterum. Han ser så "Bonniersk" ut att det är svårt att inte betrakta honom som jude, prästkragen till trots. Och intrycket förstärks av hans livliga sätt att tala och diskutera och inte minst av hans böjelse att dra judiska vitsar titt som tätt i stället för att svara på en fråga. Vad vi nu skall diskutera är hur en Bonnier kan välja att bli kristen präst. Särskilt en Bonnier vars far var medlem i Judiska Församlingen och som ligger begravd på den judiska begravningsplatsen.

 

Handlar det kanske om ett förtäckt fadersuppror?

- Inte alls, svarar han och ler blitt. Det fanns inget att revoltera mot hemma. Min far var visserligen församlingsmedlem men aldrig praktiserande jude. Det tändes aldrig ett shabatljus i vårt hem. Min far gick inte i synagogan. Han berättade aldrig något om det judiska för oss barn. Jag är inte omskuren och inte född av judisk mor. Jag kände överhuvudtaget inte till något om det judiska när jag valde att bli präst. Det fanns inget antingen-eller. Det judiska existerade inte för mig.

Något märkligt kan det tyckas med tanke på Åkes judiska rötter. Det var Åkes farfars farfar Albert Bonnier som startade Bonniers Förlag år 1837. Hans sonson, som också hette Åke, gifte sig med en judinna och de fick sonen Gerard, som alltså var jude både på fader- och modersidan.

 

Varför brydde du dig inte om att föra de judiska traditionerna vidare?

- Min far var konfessionslös. Han bekände sig aldrig till någon tro. Men han var i alla fall noga med att påpeka att vi barn var halvjudar. Och när jag protesterade mot själva begreppet och sa att antingen är man jude eller inte, kallade han mig skämtsamt antisemit, varpå jag svarade att om jag var semit kunde jag väl inte vara antisemit samtidigt. Så där kunde vi skoja men längre än så sträckte sig inte våra samtal kring de judiska rötterna.

I stället fylldes det Bonnierska hemmet av många intellektuella diskussioner i liberal anda. Åkes mor var visserligen medlem av svenska kyrkan men inte kristet religiös. Det förekom inte någon religionsuppfostran av något slag i hemmet.

 

Ändå blev du kristen präst. Varför?

- Varje julafton brukade min mor och jag ha en liten stund för oss själva. Det var enda gången på året som något andligt förekom hemma. Jag var minstingen bland barnen, och mina äldre syskon befann sig i något annat rum och spelade spel. Då tände min mor grenljus klockan fem och vi läste tillsammans några texter från profeten Jesaja, Lukasevangeliet och Selma Lagerlöf, medan vi såg ut över Hedvig Eleonora kyrka utanför fönstret. Dessa stunder gjorde ett starkt intryck på mig. De gav mig en känsla för mystik. Kanske hade jag kunnat uppleva samma känsla vid shabatljusens tändande och läsandet över dem, men nu var det inte så det gick till hemma hos oss.

- Redan innan jag konfirmerade mig kände jag den kristna kallelsen. När jag sedan såg ett TV-program med biskop Ingmar Ström blev jag ännu mer övertygad. Konfirmationen betydde mycket för mitt kristna liv. Både min syster och jag konfirmerade oss kristet, men däremot inte våra bröder. Vid femton års ålder var jag redan aktiv i en kristen församling och två år senare bestämde jag mig för att bli präst.

 

Även om pappa Gerard inte var religiös var han dock jude, och han måste väl ändå ha blivit ganska förbryllad över yngste sonens yrkesval?

- Ja, Åke nickar instämmande, även om det kanske inte direkt var ett dråpslag för honom så upplevde han det ändå som märkligt. Men min far var så oerhört hänsynsfull mot oss barn och respekterade oss som egna individer att han försökte dölja sin bestörtning. Det var faktiskt först långt senare som jag förstod hur han hade känt det.

- I hemmet togs det ju liksom för givet att vi alla skulle ägna oss åt förlags- och tidningsbranschen, så alla avsteg därifrån orsakade besvikelser. Men efter mycket funderande kom mina föräldrar på att prästyrket i alla fall hörde till den humanistiska sektorn, och allt som rör humanismen har alltid stått högt i kurs hemma hos familjen Bonnier. Det kunde ju ha varit värre! Så då accepterade de att sonen skulle bli präst. Pappa var mycket tolerant. Han hade ett uttryck som han ofta upprepade och som präglade hela hans väsen. Det löd: "Man ska vara intolerant mot intoleransen".

Åke Bonnier började studera teologi för att bli präst och därigenom kom han för första gången i sitt liv i ordentlig kontakt med judendomen. Idag håller han kurser för sin kristna församling om judendomen. Han har också besökt Israel två gånger.

 

Var det nödvändigt att först bli kristen för att upptäcka de judiska rötterna?

- Ja, det verkar faktiskt så. När jag först blev präst hade jag ju ingen aning om vilken utveckling mitt andliga liv skulle ta. Men intresset för judendomen har hela tiden vuxit. Nu skall jag studera Jesus ur ett judiskt perspektiv, för Jesus var ju jude och inte kristen. Det var andra som långt senare gjorde honom till kristen. Jag har alltså via kristendomen upptäckt judendomen, men min kristna identitet är viktig för mig. Jag kan aldrig bli jude. Men jag har ett halvsyskon i det judiska folket, och vi delar samme far.

När Åke Bonnier håller kurser i judendom kommer många kristna fram till honom och säger att han talar så väl om det judiska att de själva nästan känner lust att bli judar. Detta är säkert inte en helt vanlig attityd bland präster. Därför återkommer samma frågeställning: vem är han egentligen? Finns här ändå inte en oerhörd kluvenhet mellan det kristna och det judiska? Det håller Åke Bonnier gärna med om.

- Mitt judiska blod svallar ofta och visst känner jag mig kluven. Mina två besök i Israel har varit en enorm upplevelse. Första gången jag stod vid Västra Muren grät jag faktiskt. Jag blev själv förvånad över hur starkt jag kände. Jag erfor i hela kroppen att detta delar jag både med mina judiska bröder och med Jesus. Kanske kan jag bara känna mig som en hel människa om jag får springa mellan Klagomuren och Gravkyrkan i Jerusalem. Platserna är heliga för mig inte så mycket för att dessa stenar har funnits där så länge utan snarare för att de påminner mig om något heligt och omistligt. Men Västra Muren är ett av de få ställen man säkert vet är historiskt autentiskt. Templet stod faktiskt just där. När det gäller Gravkyrkan är det betydligt mer osäkert. Blev verkligen Jesus korsfäst på just den platsen eller någon annanstans? Och gick hans sista vandring längs den Via Dolorosa vi kan vandra idag?

- Jesus är viktig för mig. Kanske känner jag så starkt för honom, därför att i honom möts både mitt judiska blod och min egen kristna andlighet. Det får mig förresten att tänka på en historia: "En jude och en kristen möts, och de börjar tala om de olika karriärmöjligheter som står till buds inom religionen. Den kristne säger att först kan man bli präst, sedan biskop och därefter kardinal. Och allra högst upp på toppen blir man påve. Jaså, säger juden, det var väl inte så märkvärdigt. Hurså, påpekar den kristne förbryllad, tycker du att man ska bli Gud kanske? Jaa, svarar juden, det kunde ju en av de våra."

En viktig inkörsport till kunskapen och intresset för judendomen har varit Åke Bonniers vänskap med Stockholmförsamlingens kantor Maynard Gerber. Om de möttes av slump eller gudomlig skickelse låter han vara osagt.

- Som kristen präst var jag på studiebesök i synagogan och det blev Maynard som visade oss runt. Redan då hade jag insett att Jesus var jude, men jag ville också att mina elever i konfirmationsundervisningen skulle förstå det. Så jag frågade Maynard om han ville komma över till oss och hålla en föreläsning om den judiska påsken. Det gjorde han och sedan blev vi vänner. Vi har verkligen funnit varandra och förstår och respekterar varandras åsikter. Han brukar säga att jag skulle kunna bli hedersjude!

- Det som framförallt fascinerar mig med judendomen är någon sorts lätthet som finns där. Den är inte alls lika dogmatisk som kristendomen. Man har visserligen sina regler och ritualer, men det finns alltid undantag från allting, och det gör att man kan lösa de problem som uppstår på ett lättsammare sätt. Det sägs att där det finns två judar finns det också minst tre olika åsikter. Hela den tradition av talmuddebatt med diskussioner och tolkningar tilltalar mig oerhört. Man ställer frågor och det finns utrymme för många olika åsikter, medan kristendomen tenderar att mer ge ett svar på allting. Det är svårt att underordna sig tycker jag, och därför är jag kanske inte en riktigt god kristen.

- Jag kan ibland också nästan avundas det handlingskraftiga i judendomen och det att själva vardagslivet kan påminna en om vem man är. Identiteten blir tydligare så. En jude påminns till exempel om sin judendom varje gång han avstår från att äta en skinksmörgås! Vi kristna har inga sådana handfasta regler.

 

Något som borde upplevas som ett problem hos en så starkt judiskinspirerad präst som du är all den antisemitism som uttalats i kyrkans namn och fortfarande görs ibland?

- Visst har jag sett omedvetna antisemitiska tendenser hos svenska präster som förfäktar ersättningsteorin, det vill säga att judendomen skulle vara gammal, förlegad och ha spelat ut sin roll och därmed ersättas av kristendomen. När jag själv var ung och började studera kristendom trodde jag själv på den läran, men nu vet jag bättre och tar starkt avstånd från den. Vändpunkten kom när jag studerade på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem 1992.

- Jag blir mycket upprörd när jag stöter på antisemitism under religiös täckmantel. I samband med vårt stora prästmöte som hålls vart sjätte år stod det i den avhandling som presenterades ett par rader som fick mig att explodera. Där fick vi oss till livs att judarna enbart var utvalda till att föda Messias. Då steg jag upp i talarstolen och höll ett brandtal. Efteråt fick jag faktiskt en enorm respons av prästerna. "Äntligen", var det många som sa. "Äntligen säger någon högt det vi så många gånger har tänkt".

- Mina kristna åsikter kan nog upplevas som lite radikala ibland, lite annorlunda. När jag börjar tala om att Jesus egentligen inte kom med så mycket nytt utan mer pekade på viktiga saker, som redan fanns inom judendomen, då börjar det rycka lite i ögonlocken på präster och församlingsbor.

 

Reagerar aldrig några församlingsbor på att en kristen präst bär det judiska namnet Bonnier?

- Jag har faktiskt aldrig tänkt på att någon kan betrakta mig som jude för mitt namns skull. Men om det skulle ske känner jag mig i så fall bara hedrad. Jag skulle aldrig vilja byta namn eller förneka min barndom. Många i min talrika familj anlitar mig. Jag har både vigt, döpt och kristet begravt flera av mina släktingar. Min far valde att ha en borgerlig begravning bortom alla konfessioner och sedan läggas i jord på den judiska kyrkogården. Där finns en plats vikt för min mor också. Själv kan jag ju som aktiv kristen inte ligga där. Jag får begravas på en kristen kyrkogård tillsammans med min hustru.

Om din son en dag kommer till dig och deklarerar att han tänker bli rabbin, hur skulle du då reagera? Med samma häpnad som din egen far eller med stolthet och glädje?

- Då säger jag att han kan få låna min kipa! Nej, allvarligt talat så skulle jag nog bli lite förundrad. Han är ju trots allt prästson och det innebär att jag försökt påverka honom i kristen andlig riktning. Jag skulle nog uppleva det som ett sorts avståndstagande gentemot mig och det jag står för. Men problemet kommer inte att uppstå för jag har ingen son! Däremot har jag två döttrar, nio och elva år gamla. Om de vill övergå till judendomen så är det helt okey. Bara de helst inte bosätter sig i Mea Shearim! Det enda jag skulle önska är att de lever sitt judiska liv på allvar och iakttar allt som där hör till. Och jag skulle vara den förste att stå längst fram vid mina barnbarns bar- och bat-mitsva.

- Jag tycker inte det spelar så stor roll vilken religion man väljer. Jesus är viktig för mig, därför att i honom möter jag Gud. Men det finns många andra vägar till Gud, som kanske passar andra människor bättre. Jag ser våra religioner som en stor skog. Där finns en upptrampad väg som Jesus har gjort. Men det finns också andra sätt att ta sig fram på i skogen. Det viktiga för mig är att vi alla går åt samma håll. Vi kan ropa till varandra mellan träden och föra en dialog. Men vi skall inte ge oss in på andras vägar för att försöka övertala någon att följa med oss. Slutstationen är ändå densamma. Där möter oss Gud.

 

En kristen präst med svallande judiskt blod. Betyder Förintelsen något för dig personligen? Känner du dig själv drabbad eller upplever du bara ett medlidande på avstånd likt så många andra humanister?

- Min mamma utbildade sig till sekreterare - under kriget enkom för att kunna försörja min far, om han skulle behöva gå under jorden för den händelse Hitler intog Sverige. Så nog finns känslorna kring Förintelsen nära inpå. När jag såg filmen "Schindlers List" kände jag starkt att det här är mitt folk. Också vid Yad Vashem pulserar mitt judiska blod, liksom vid Klagomuren.

- Det är klart att man kan psykologisera över mitt stora intresse för judendomen. Visst handlar det säkert om en längtan efter pappa. Han dog 1987 och jag saknar honom oerhört. Jag började studera judendom allt intensivare efter hans död.

 

Reinkarnation är naturligtvis främmande för en kristen, men jag kan ändå inte låta bli att spekulera i om Åke Bonnier skulle kunna tänka sig att bli rabbin i sitt nästa liv. Det ligger väl ändå ganska nära till hands?

- Nej, snarare skulle jag bli munk och bo i ett kloster! Jag har alltid känt en stark dragning till munklivet. Att få gå helt upp i Gud och andligheten och inte ägna sig åt något annat än det.

Samtalet avbryts då en av Åke Bonniers döttrar kommer in och pockar på uppmärksamhet, Men jag känner mig inte riktigt övertygad om det där sista påståendet, när vi tar farväl. Månne han inte slutar som rabbin i alla fall och det redan i detta liv!

Om jag någon dag på 2000-talet kommer på besök till synagogan och plötsligt får syn på Åke Bonnier stående där framme svept i böneschal och böjd över Tora-rullarna med sitt ansikte fyllt av innerligt allvar och ett passionerat flöde ur munnen av de urgamla hebreiska orden - då kommer jag inte att bli det minsta förvånad.

 

Suzanne Gottfarb "

 

 

Påpekas bör att biskop Ingmar Ström som Åke Bonnier beskriver som en inspirationskälla tidigare var ordförande för Samfundet Sverige-Israel.

Och Svenska Teologiska Institutet där Bonnier studerat är ett total judaiserat institut som går hand i hand med den israeliska regeringen och de judiska kretsarna.

 

 

Den här intervjun behöver knappt kommenteras. Åke Bonnier avslöjar sig som en typisk judisk blodsrasist som talar om det judiska som ett folk, som något man har i blodet, "mitt judiska blod", säger han t.o.m.

Han är fylld av beundran för judendomen, han använder sin kristna mask för att predika den judiska läran för sina icke-judiska lärljungar.

Allt som är kristet ändrar denne på och judaiserar.

Att han inte kallar sig för jude offentligt är bara en del av spelet, han säger ju själv att han tillhör det judiska folket, vad han kallar för "mitt folk". Vad han syftar på med ordet jude är att han inte springer regelbundet till en viss byggnad kallad för synagoga, det är ju det enda judiska han inte gör.

 

 

***

 

En annan känd judisk konvertit är kontraktsprosten och docenten Sten Philipson. Denne figur har skrivit en bok "Kristen tro i mångfalden" (Libris, Örebro) som med hyllningar recenseras av forne judiske överrabbinen Morton Narrowe i Judisk Krönika, nr.5-1998.

Den kristnade juden Philipson är nämligen i Narrowes ögon, en "liberal" kristen som inte vill sprida kristendomen och som inte är anhängare av den för Narrowe så förhatliga "ersättningsteologin" som går ut på att judendomen är obsolet - överspelad.

"Sten Philipson har på sitt eget sätt kommit fram till de talmudiska principerna", skriver Narrowe i samma recension.

Narrowe berättar sedan om förklaringen till denna liberalism hos den "kristne" Philipson:

"Philipson anger flera skäl för sin liberalism. Först och främst är han tacksam för sitt judiska påbrå och de kontakter inom och utanför familjen denna omständighet har givit honom."

Så här vill judarna ha kristendomen, helst judar som Philipson som där går in i rollen som "kristna" trendsättare och avvecklar religionens innehåll och desarmerar den potentiella värdekonflikt som finns mot den judiska "religionens" utövare.

 

Och som vi nämnde ovan är Aftonbladets Helle Klein teol.kand., medlem av Svenska Kyrkan, "nästan präst" och t.o.m. en person som predikar.

Samtidigt är hon barnbarnsbarn till Stockholms förre överrabbin Gottlieb Klein och Helle Klein har själv sagt att hon "minsann [ska] bli en superjude!".

Judinna Klein har bl.a. varit ledamot av förbundsstyrelsen Kyrkans ungdom och ordförande för Kristna socialdemokraters ungdomsråd.

F.ö. är det bra att årnyo påminna om att hon är brorsdotter till Israel-propagandisten Ernst Klein, se denne.

 

*** 

 

Den judiska påverkan ses också i då man från kristet håll släpper in judar som Anders J. Carlberg, numera ordförande för Judiska Församlingen i Göteborg och aktiv i Svensk Israel-Information, och som agerar som skribent i den socialdemokratiska kristna tidskriften "Broderskap". Likaså ses i samma kristna tidskrift även den rasistiske Talmud-juden Salomon Schulman skriva (se Broderskap nr. 51-52-2002).

 

*** 

De nyttiga idioterna inom den svenska kristenheten - Sions allierade

Inom Svenska kyrkan

 

De judiska religionsmännen visste att på ett tidigt stadium korrumpera den svenska kyrkans ledande skikt.

Den judiske och sionistiske historikern Hugo Valentin skriver i sin bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 160) om den judiske överrabbinen Gottlieb Klein (f.ö. farfar till Ernst Klein och farfarsfar till Helle Klein):

"Gottlieb Klein, född i Homona, Ungern, kom 1883 från Elbing till Sverige som nyvald överrabbin i Stockholm. Han var en lärd judaist, som förenade en bred västerländsk bildning av tyskt märke med djupa teologiska kunskaper. Hans vetenskapliga specialitet blev urkristendomens tid. Han kom att stå nära sin tids ledande svenska teologer, främst kanske S. A. Fries och Nathan Söderblom.

Efter Kleins död skrev Söderblom till de närmast sörjande: "Vår bekantskap daterar sig från hans föreläsningar i Talmud i Uppsala på 80-talet. Livligt minns jag en enkel supé på dåvarande hushållsskolan vid torget, då han för första gången öppnade för oss sitt hjärta ifråga om Israels profetism och dess fulländning i evangeliet. Sedan dess har jag med honom känt en själsförvantskap, som icke var mindre innerlig för att den icke var trosförvantskap. Klein lärde mig skarpare se den äkta judendomens ädla art och därigenom även den äkta kristendomen i dess karakteristiska olikhet. Det låg något uppfordrande och stärkande i att vandra var sin väg i sitt kall i förtröstan på Guds vishet och makt, som en gång skall böja stigarna samman." "

 

Den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky skriver i sin bok "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955" (Orstadius boktryckeri, 1955), om hur den på 1800-talet verksamma judiska påtryckningsorganisationen Samfundet I. I. ("Judiska Intresset") producerade judiska propagandaskrifter på svenska och att denna propaganda "utdelades av dess medlemmar till inflytelserika kristna för att visa den mosaiska [judiska] religionens höga etiska ståndpunkt" (sid. 42).

 

Denna aktivism har senare betalat igen sig, särkilt när det gäller att förställa stora delar av den svenska kristenheten till att stödja judisk etnisk rensning av bl.a. kristna palestinier. 

 

 

Nyttiga idioter i sionismens tjänst. "Kristna" från organisationen "Israels Vänner" lämnar över pengar de samlat till juden Ulf Cahn, generalsekreterare i Förenade Israelinsamlingen, som ser till att vidarebefordra dem till Israel för att befästa ockupationen av bl.a. kristna palestinier. Bild och bildtext ovan från "Israels Vän", nr.4-1999.

Fler nyttiga idioter i sionismens tjänst. Här är det Keren Hayesods ordförande, TV-mannen och juden Arthur Ringart, som "i glad samvaro" med Israels flagga i förgrunden, ser sina "shabbez gojim" i "kristen" skepnad hjälpa till i propagandaarbetet för den judiska kolonialststaten Israel. Bild och bildtext ovan från tidskriften "Israels Vän", nr.5-2001.

 

***

Frikyrkorna och Pingströrelsen, Livets Ord

 

Jesper Huor, skriver i DN, 3/12-2002, under rubriken "Kristna sionister på offensiven":

 

"Den "kristna sionismens" rötter är gamla: teologiska spekulationer om att bibliska profetior om det heliga landet ännu inte blivit uppfyllda - men snart ska bli det - kan spåras tillbaka till 1800-talets frikyrkliga väckelserörelser. Theodor Herzls sionistiska världskongress 1897, judarnas strävan efter ett eget land, och staten Israels utropande 1948 eldade på föreställningarna att profetiorna nu infriades och att Messias återkomst närmade sig.

Men först, enligt profeterna, ska öknen blomma, judarna flytta till Israel och det gamla templet i Jerusalem - där Klippmoskén står i dag - återuppbyggas (moskén måste alltså bort!). Enligt vissa kristna sionister ska det "Stor-Israel" de hoppas på omfatta den nuvarande Staten Israel samt de ockuperade områdena, enligt andra ska landets östra gräns sträcka sig ända till floden Eufrat i Irak. Helst ska judarna också omvända sig till kristendomen.

Startskottet för den kristna sionismen som politiskt projekt var sexdagarskriget 1967. Inflytelserika tevepredikanter som Jerry Falwell och ideologer som Hal Lindsey hyllade Israels militära triumf som "ett gudomligt mirakel" och ett tecken på att Armageddon närmade sig. Ideologin var enkel: På Guds sida stod Israel och USA, på antikrists fanns kommunismen och islam. Man vann stöd i det politiska etablissemanget, bland annat hos en viss guvernör i Kalifornien vid namn Ronald Reagan. Rörelsen internationaliserades snabbt, och 1976 hölls den första "World Congress of Fundamentalists" i Edinburgh.

Under 1980-talets början försökte starka krafter bland USA:s kristna sionister ge Gud en hjälpande hand med den förhatliga Klippmoskén. Mångmiljonären Terry Riesenhoover finaniserade via stiftelsen "Temple Mount" grupper i Israel som arbetade för en återuppbyggnad av templet samt de israeliska terrorister som 1983 försökte spränga Klippmoskén. De kristna sionisterna - många av dem sydstatsbaptister - är en stark kraft bland de 60 miljoner konservativa kristna som utgör kärnan i George W Bushs väljarstöd. I Bushadministrationen finns några av dem placerade på höga poster, och därmed har gruppen för första gången ett direkt inflytande på supermaktens mellanösternpolitik. USA:s justitieminister John Ashcroft kan räknas till skaran.

Rörelsen har knutit många band till den israeliska högern och den inhemska Israellobbyn."

 

"Även i Sverige finns en åtminstone delvis religiöst motiverad proisraelisk lobby på hög politisk nivå. Tunga kristdemokrater har nyligen författat ett upprop som hävdar att de ockuperade områdena är "en del av Israels territorium" - en extrem ståndpunkt som ingen stat i världen förfäktar. Bland undertecknarna finns EU-parlamentarikern Lennart Sacrédeus, tre riksdagsledamöter samt över hundra lokalpolitiker och medlemmar."

"De mest hängivna kristna sionisterna i Sverige är frikyrkoförsamlingen Livets Ord i Uppsala. Dess ledare Ulf Ekman tyckte sig 1993 höra Guds Röst säga till honom att "Ta ut judarna från Sovjetunionen!" Sedan dess samlar Livets Ord in pengar för ändamålet. Deras "fiskare" reser omkring i Ryssland och försöker förmå judar att emigrera till Israel, bland annat lockar de med gratis resor (projektet heter "Operation Jabotinsky" efter den judiske extremisten Zeev Jabotinsky). Liknande projekt drivs av kristna sionister världen över." 

 

***

 

Inom dessa kretsar finns det en mycket stark prosionism och aktivism för Israel. I Judisk Krönika, nr.2-1991, talar man exempelvis helt öppet om vad man kallar för "den pro-judiska" Filadelfiakyrkan.

 

Under det stora solidaritetsmöte för Israel som Livets Ord höll i Uppsala 2:a december 1990, inför det stundande Gulfkriget, var den "kristne" sionisten Jan Willem van der Hoeven från "den internationella kristna ambassaden" i Jerusalem, inbjuden som talare.

Vi har tillgång till de kompletta bandavskrifterna av vad som sades på detta möte av herr van der Hoeven och Ulf Ekman, och särskilt den förre avslöjar en skrämmande fanatism i sitt budskap.

Bl.a. sade Jan Willem van der Hoeven följande:

"Och jag ber att även om det krävs antisemitism i Amerika så måste vi få de miljoner judar tillbaks till Israel. Så vi måste ha tillräckligt med plats där [i Palestina]. För om vi har sex miljoner amerikanska judar så kan vi ju inte ge upp Västbanken, eller hur?"

"[...] Jag är full av demoner, jag är full av onda andar. Det var vad Mohammed själv sa. [...] Så islam är en syster till nazismen."

"När i den persiska viken, om några veckor från i dag kommer ett krig att explodera, som kommer att vara Guds krig mot islam. Och islam kommer att bli förödmjukat."

 

"Jag mötte två förebedjare i Amerika och jag såg att de var bleka på grund av alla timmar de hade tillbringat i bön inför Gud. Och de var heliga män. Och de sa till mig, när vi började be för Israel sa Gud till oss: du kan inte vara en förebedjare för Israel om du inte besvarar den här frågan: Är du villig att dö för Israel. För om du inte är villig att dö för Israel kan du inte be för Israel."

 

Van der Hoeven berättar f.ö. också om "min son som är befäl för en stridsvagn vid israeliska armén".

Hårresande citat. Särskilt passuset om att man skall vara redo att dö för den judiska staten Israel. En oerhörd fanatism.

Nu är det också så att Jan Willem van der Hoeven anses som en auktoritet.

När man höll sitt stora möte om "antisemitism" i Uppsala så var Israels forne premiärminister Benjamin Netanyahu och Jan Willem van der Hoeven hedersgästerna.

 

SvD, 12/12-2000. Rubrik på en replik skriven av pastor Ulf Ekman i SvD:s debattsektion "Brännpunkt".

 

Även judarna har en direkt länk in i frikyrkorörelsen.

Bruno Kaplan (född 1914) var en judisk aktivist som förutom att han blev känd som överläkare och ordförande för socialstyrelsens nämnd för abort och steriliseringsärenden åren 1966-1984, även tillhörde den Mosaiska (judiska) Församlingen Stockholm 1969-1972 och World Jewish Congress världsexekutiv åren 1957-1985 där Bruno Kaplan var vice ordförande för Europaexekutiven sedan 1979. En absolut topp-position inom den judiska världen.

Därutöver har Bruno Kaplan även haft påverkansmöjligheter att sionistifiera frikyrkorörelsen då han även satt som ledamot av Sveriges frikyrkoråds delegation under åren 1973-1985.

 

***

Annons från den "kristna" tidskriften "Israels Vän", nr.6-2002. Stöd judisk bosättning i Palestina och du "uppfyller Bibelns profetior".

När det gäller Pingströrelsen och Sven Lidman finns det en del att berätta.

Den judiske förläggaren Tor Bonnier hade nämligen en kusin Carin Thiel, dotter till den judiske bankiren Ernest Thiel, som i sitt första giftermål var gift med Sven Lidman (1882-1960), författaren som efter en religiös omvändelse 1917 kom att tillhöra den judaiserade Pingströrelsen 1921-1948, och bli dess ryktbaraste predikant.

 

Sven Lidman hade umgåtts nära med bankir Thiel och tillhörde dennes krets av kulturpersonligheter som han knöt till sig. Sedan blev Lidman ihop med bankirens dotter,

Tor Bonnier skriver i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 110), om Sven Lidman som:

"[...] redan givit ut ett par diktsamlingar, som [juden] Oscar Levertin recenserat med förtjusning i Svenska Dagbladet där han hälsat honom som en förnyare av 90-talets diktning.

Han [Sven Lidman] hade uppvaktat Levertin och genom honom kommit i kontakt med Hjalmar Söderberg och Söderbergs gode vän Ernest Thiel. Thiel blev bums förtjust i honom och han umgicks flitigt i Thielska huset. [...] Sven och Ernest trivdes som sagt förträffligt tillsammans. Sven beundrade mecenaten, konstälskaren, Nietzsche-översättaren, och Ernest var ofantligt road av Svens snabba, kvicka repliker och hans redan då betydande historiska beläsenhet. Att Levertin utpekat honom som det blivande litterära ljuset medförde också att fru Signe Maria Thiel, Ernests nya fru som ville samla omkring sig den litterära och konstnärliga världen, tog sig an honom."

 

Ulf Linde, skriver i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 124):

"Sven Lidman, som beundrade [Ernest] Thiel till den grad att han gifte sig med en av hans döttrar för att få barn som liknade honom, [...]."

Ganska extremt om det nu är sant.

 

Efter uppbrottet från judinnan Carin blev Sven Lidman förgrymmad. I samtal med sin judiske förläggare Tor Bonnier började han tala om "arvsynden" och framhöll för denne att det fanns "ingen räddning från synden för hedningar", något som föranledde Bonnier att i sin memoarbok ("Längesen", Bonniers, 1972), skriva (sid. 120):

"Denna enda gång hade jag också känslan av att han i sin förbittring mot Karin var antisemit."

 

Sven Lidman fortsatte sedan som guru inom sin kristna sekt, var bl.a. redaktör för Svensk Lösen, den aktivistiska tidningen, men behöll samtidigt sin kontakt med sin judiske förläggare Tor Bonnier.

Man kan se Sven Lidman uttryckte sin innersta tacksamhet till sin judiske förläggare i ett av de många brev han skrev, och som återges i Tor Bonniers ovannämnda memoarbok (sid. 124):

"Det har varit en stor hjälp både för böckerna och för pingströrelsen och för mig själv att Ert förlag fått sprida dem.

Det härligaste av allt är att jag som Kristen får giva Jesus hela äran därför.

Gud välsigne dig, käre Tor.

Din vän S.L."

Hade Lidman tagit sig en funderare över vad den judiska läran säger om Jesus, om den judiska skriften Talmuds vedervärdigheter som yttras mot den judiska avfällingen, skulle Lidman kanske inte lika entusiastiskt tacka just judar för att de publicerade honom.

 

Som vän av Bonniers och ekonomiskt beroende av dem (och tidigare även av sin judiske svärfar Ernest Thiel), visste Lidman att skälla på dem som kritiserade hans försörjare.

Tor Bonnier redogör (på sid. 125 i sin memoarbok):

"Under 1934 pågick i skuggan av Hitlers makttillträde en våldsam anti-Bonniersk och antisemitisk kampanj i Allehanda, där Leon Ljunglund, som sedan gammalt var Svens gode vän, öste ut sina perfiditeter. En dag kom Sven upp till mig och visade mig en stor artikel som han skrivit för Allehanda och där han både tog avstånd från antisemitismen och bemötte anklagelserna mot den Bonnierska firman. Ljunglund ville inte ta in artikeln och jag tror aldrig den blev publicerad."

 

Tor Bonnier berättar dock att han visade artikeln för sin far Karl Otto Bonnier, som den 5/12 1934 skrev följande tackbrev till Sven:

"Käre Sven!

Tor har låtit mig taga del av din för Allehanda avsedda artikel, som på grund av Ljunglunds vägran icke kommer in. Det var tråkigt, då den elakartade antisemitiska rörelsen, som Ljunglund dag för dag söker sprida, väl skulle behöva motsägas och det på ett så värdigt och övertygande sätt som Du gjort.

Käre vän! Du skall ha ett varmt tack och handslag för vad Du skriver! Och, även om det aldrig blir publicerat, för vad Du tänker och känner ifråga om judar och kristna. Jag tackar dig för den vänskap Du med denna artikel visat mig och de mina, den vänskap som ingen åsiktsdifferens i det oväsentliga kunnat rubba, men jag tackar dig ännu mera för vad som står över personlig vänskap: för dina modiga, ärliga ord om vad som är innebörden i kristen tro och kristen moral, kärleken till alla människor av vad ras det vara må, som sträva att bekämpa "människovilddjuret".

Din tillgivne K.O. Bonnier"

 

***

 

Ulla Lidman dotter till författaren Sven Lidman och Carin Thiel, och judinna enligt judisk definition, blev gift med slottspredikanten Anders Frostenson.

Anders Frostenson var slottspredikant på Drottningholm 1955-1971. Ulla Lidman var f.ö. riksdagsledamot.

Paret Lidman-Frostensons barn, som på så vis också måste betraktas som judinna, är ingen annan än Svenska Akademiledamoten Katarina Frostenson. Något som möjligen förklarar varför man nu kör hennes verk på den Judiska Teatern i Stockholm (pjäsen "Kristallvägen", 2002).

 

Några andra intressanta familjerelationer som gränsar till Sven Lidman.

 

Sven Lidmans dotter med hans andra, icke-judiska, hustru