Judiskt inflytande inom teater och filmvärlden i Sverige
Judiskt inflytande inom teater och filmvärlden i Sverige
TeatervärldenIntroduktion
Filmvärlden
Introduktion
Skådespelarna
Skådepelarna
Teatervärlden
Introduktion
"Kanske har teatern en liknande funktion som synagogan?"
- Willmar Sauter, judisk professor i teaterhistoria vid Stockholms Universitet, i sin essä om "svensk-judisk teaterhistorik", publicerad i "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993), sid. 231.
Inom det svenska teaterlivet har judar spelat en stor roll, något som vi här kommer att ge åtskilliga exempel på. Liksom de andra kulturområden vi i detta arbete omnämner, gäller det även inom teatern att man från judiskt håll missbrukar sitt inflytande till att i en oproportionerligt hög frekvens föra fram s.k. "judiska teman" som tjänar den judiska propagandan, och således den judiska och sionistiska saken.
Den i Israel delvis bosatte judiske professorn i teaterhistoria vid Stockholms Universitet, Willmar Sauter, skriver i boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993) en essä om "svensk-judisk teaterhistorik" (sid. 210):
"Jag vill gärna påpeka det anmärkningsvärda i att judar gärna dyker upp på den svenska [teater] scenen när olika judiska frågor också diskuteras i offentligheten. Det gällde alldeles särskilt under det tidiga 1800-talets [judiska] emancipationssträvanden. Så skedde också i det följande seklet, även om anledningen till att dra in sceniska [judiska] gestalter i dagsaktuella debatter var helt annorlunda."Vad man kan känna på sig, är att det fanns något initiativ från högre ort att få publiken mer judevänlig genom att tajma in den offentliga debatten med judeförhärligande teaterstycken. Ett system som liknar våra dagars judars knep att alltid svämma över medieutbudet med projudiska alster när deras judestat Israel kommit i dålig dager p.g.a. av sina regelbundna brott mot mänskligheten.
Bland de judepropagandistiska verken som spreds innan andra världskrigets utbrott fanns stycket "Han sitter vid smältdegeln", där den nyss avskedade Dramatenchefen Olof Molander stod för regin. En uppsättning som gick på Vasateatern, men som också åkte även runt i landet med Riksteatern och ut i Folkparkerna.
Den judiske professorn i teaterhistoria Sauter (som är en person som judarna respekterar och hyllar), tilldelar själv dessa pjäser en politisk roll som ett vapen i kampen för att få in judiska flyktingar undan nazismen.
***
Willmar Sauter skriver vidare i sin ovannämnda essä om "svensk-judisk teaterhistorik", om de talrika judiska skådespelarna inom det svenska teaterlivet (sid. 229):
"De har blivit för många för att räknas upp här och man kan lugnt påstå att de reder sig mycket väl i den svenska teatervärlden, somliga till och med även internationellt. Andra har blivit regissörer, trots att en av dem ännu på 50-talet fick höra att han var alldeles för svartlockig för att passa den svenska teatern. Även scenografer, maskörer och andra yrkeskategorier som hör teatern till har fått tillskott från den judiska befolkningsgruppen i Sverige."
Teater verkar ligga nära det judiska kynnet då man ser till deras preferens för just skådespeleriet - kanske är det en avspegling av deras närmast vardagliga mönster att inta i flera olika roller och snabbt växla dem emellan, som bidragit till detta?
Redan i den svenska teaterns tidiga historia har man i alla fall kunnat se en icke försumbar grad av judisk inblandning. Statistisk Årsbok meddelade redan 1920 att det fanns 32 manliga och 12 kvinnliga judiska artister i Sverige, varav flertalet sannolikt var musiker, andra inom teatern.
Judiska Dramatiska Amatörsällskapet i Stockholm, skapat av öst-judar, hade sitt första uppträdandet 1906, där man framförde verk av kända jiddisch-författare. Detta sällskap knöt vid behov till sig professionella regissörer, även från den icke-judiska världen, varav Calle Flygare är en av de mer kända då denne varit skådespelare, regissör och framför allt teaterpedagog för flera generationer svenska skådespelare.
Förutom att gå in som skådespelare, regissörer och teaterchefer, gick också judar in i teaterlivet som ekonomiska finansiärer, s.k. mecenater - för att på så sätt förläna sig en "kulturell" image, och öka sympatierna till det judiska från de alltid så viktiga övre klasserna av den ickejudiska befolkningen.
Den judiske finansmannen och miljonären Isaak Hirsch (1843-1917) hade således lärt sig det smarta knepet att ställa in sig hos det icke-judiska samhällets övre skikt genom att bjuda dem på underhållning, varpå Hirsch 1905 grundlade Oscarsteaterns byggnad i Stockholm.
Not: Ett känt skämt brukade vara att juden Isaak Hirschs initialer "I.H.", som stod inskrivna över porten på hans hem samt över Oscars Teaterns scen, egentligen inte var initialerna från hans namn utan istället stod för "Ingen hyra".
Som miljonärsjude med försök till uppjusterad kulturell image var denne Hirsch vän till teaterdirektören Albert Ranft.
Not: Isaak Hirsch är f.ö. morfars far till de idag kända judarna Per och Olle Wästberg.
På hemsidan för "Institutet för Judisk Kultur", berättar man skrytsamt i sin sektion om judarnas historia i Sverige, hur:
"Göteborgs orkesterförening och Göteborgs Teaterfond tillkom på initiativ och med hjälp av donationer från bl a familjerna Mannheimer, Pineus, Fraenckel och Henriques."
Välkända judiska kapitalist-familjer som för att bättra på sin krämarimage överlåter delar av de gigantiska belopp de intjänat från den icke-judiska majoriteten genom diverse knep och affärer, till "kulturgärningar".
***
Teaterchefer och aktörer med inflytande inom teatervärlden Dramaten
Inom Dramaten har man under årens lopp sett flera judar och deras närmaste allierade på de högsta av positioner.
Dramatens styrelsen för år 2000 är ur denna aspekt klart intressant att titta närmare på:
Som ordförande för styrelsen ses den sionistiske krypto-juden Jan-Erik Wikström, tidigare riksordförande i Samfundet Sverige-Israel och stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Not: Jan-Erik Wikström är också ordförande för Operans styrelse sedan 1991 och ordförande för Drottningholmsteaterns Vänner sedan 1989 samt hedersledamot i Musikaliska Akademien.
Av fem (5) styrelseledamöter i Dramatens styrelse för år 2000 är tre av dem judar, nämligen förlagschefen Eva Bonnier (med i styrelsen sedan 1998), författaren Per Wästberg (tillhör Dramatens styrelse sedan 1999) och den socialdemokratiska judinnan Inger Efraimsson (medlem i styrelsen fr.o.m. april 2000).
Som verkställande direktör för Dramaten för samma år (2000) ses förre TV-chefen Ingrid Dahlberg, enligt vad vi vet inte icke-jude men som sitter i styrelsen för Bonnier-koncernen, och på så vis även träffar Eva Bonnier i denna roll.
Not: Per Wästberg, som ju är ättling till ovannämnde Isaak Hirsch, har själv varit chefredaktör på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, sekreterare för Albert Bonniers 100-års fond och erhöll 1995 Gerard Bonniers litteraturpris på 100 000 kr.
Så i en värld där judarna och deras propagandister påstår att det inte finns någon som helst judisk makt eller inflytande och där sannolikheten att en person i Sverige är jude skall vara en på fyrahundra - hittar vi judar i en majoritetsposition i en så uppburen kulturinstitution som Dramaten.
Detta avslöjar förljugenheten i de judiska påståendena om deras obetydliga roll som ett liten minoritetsfolk maktlösa folkspillra.
Dramaten har förövrigt haft judiskt styre flera gånger förut, Erland Josephson och tidigare även hans farbror Ragnar Josephson har under en mängd år styrt denna institution och tills nyligen var Lars Löfgren chef, en person som samtidigt samarbetade öppet med den Judiska Teatern.
Vi kan först nämna juden och bruksägaren Knut Gottlieb Michaelson (1841-1915), en person som var verkställande direktör och därigenom "teaterchef" för Kungliga Dramatiska Teatern under åren 1907-1910.
Teaterchefen Michaelson var sonson till den till Sverige invandrade "kramjuden" Isak Michaelson.
Michaelson blev efter sitt chefsskap på Dramatiska Teatern sedan teaterchef och meddirektör för den s.k. nya Intima Teatern under åren 1911-1914, ihop med hans kollega, teaterchefen Gustaf Collijn (jude?). När Knut Gottlieb Michaelson sedan slutade fortsatte Intima Teatern under Collijns ledning t.o.m. 1921.
Under sin levnadstid var Michaelson även känd för sitt dramatiska författarskap och komedier, verk som "Moln" (1890), "Skandalen i natt" (1891) och "Unge grefven" (1895).
Not: Knut Gottlieb Michaelsons judiskhet uppmärksammas exempelvis i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.
En annan jude, professor Henrik Schück, var sedan styrelseordförande för Kungliga Dramatiska Teatern under åren 1919-1922.
Ragnar Josephson (1891-1966), kallad "Joppen" var Dramatenchef under åren 1948-1951. Han är f.ö. känd som professor i konsthistoria Lund 1929-1957, ledamot i Svenska Akademin fr.o.m. 1960, och grundare av Arkiv för dekorativ konst (numera kallad Skissernas museum) i Lund.
Ragnar Josephson är bror till den sionistiske juden och bokhandlaren Gunnar Josephson, och på detta sätt farbror till Erland och Carl-Olof Josephson.
Som troende jude är Ragnar Josephson begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Brorsonen Erland Josephson (född 1923) är sannolikt mest känd som skådespelare i bl.a. Ingmar Bergmans produktioner, men som ett symtom på den totala inaveln inom det svenska kulturetablissemanget var även Erland Josephson Dramatenchef under åren 1966-1975.
När Bonnier-tidskriften MånadsJournalen skrev en stor artikel om Erland Josephson (i MJ, nr.3-1984) hade man följande rubriksättning: "Erland Josephson - maktfaktor i svenskt kulturliv."
Och det har man nog rätt i då Erland Josephson är en person som vill styra och påverka. Han har haft flera höga poster som vice ordförande för Svenska Teaterförbundet 1961, och ordförande där 1963-1966, han var också ordförande för Teatrarnas Riksförbund 1972-1976 och ordförande för Stiftelsen Skådebanan 1983, samt ordförande för Dramatiska Institutet 1983.
Han har även suttit som ledamot i radiostyrelsen 1974-1976, ordförande i ledningsgruppen Projekt Stockholm Europas Kulturstad 1998, och har suttit Svenska Filminstitutets styrelse.
Förutom skådespeleriet är Erland Josephson också lanserad som regissör men även som författare och poet, bl.a. till "En berättelse om herr Silberstein" (1957) och en självbiografisk svit, "Rollen" (1989), "Sanningslekar" (1990) och "Föreställningar" (1991). Han har också agerat som skribent, bl.a. har han vid flera tillfällen skrivet i ovannämnda MånadsJournalen.
Priser och utmärkelser haglar över honom, 1994 fick han exempelvis bokförlaget Natur och Kulturs kulturpris på 150 000 kronor.
Erland Josephson är ett bra bevis på den judiska inskränktheten trots hans släkts långa vistelse i Sverige. Hans judiska funderingar i hans böcker är framträdande och i sin skådespelargärning har man också sett honom spela rollen som jude. Josephson gestaltade den judiske deckaren "Samuel Rosenbaum" för svensk TV efter Olov Svedelid och Leif Silberskys böcker, han spelade juden "Isak" i filmen "Fanny och Alexander", och juden "Goldberg" i "Goldberg-variationer", det senare en pjäs av den ungerske juden George Tabori.
Erland Josephson är även ordförande i Judiska Muséets Vänförening.
I vårt avsnitt om Erland Josephsons far, bokhandlaren och tidigare ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm, Gunnar Josephson, redovisas flera exempel på Gunnar Josephsons ohöljda sionism, ett politiskt engagemang som också smittade av sig på sonen.
Israels dåvarande ambassadör i Stockholm Max Varon, hyllade i sin artikel i Judisk Krönika, nr.1-1972, den då nyligen avlidne Gunnar Josephson:
"[...] som en ledande medlem av Keren Hayesod-Magbit [den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen] och som aktiv i många andra aktioner för Israel [...].""[...] av hela sitt hjärta gladde han sig med oss i känslan av förlossning genom Israels pånyttfödelse och dess kamp för framåtskridande."
Och i Judisk Krönika, nr.3-1972, hyllar den sionistiska organisationen Keren Kajemet och ett antal framträdande sionister den avlidne Gunnar Josephson och skriver:
"I arbetet för staten Israel tog han aktiv och skapande del från det den etablerades och ända in i sina sista dagar."Detta var således den sionistiska miljö Erland Josephson växte upp i, och uppenbarligen slog sionismen rot även hos honom.
Erland Josephson var exempelvis ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987 där Josephson medverkade med Hagge Geigert och Per Ragnar på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons för jippot i Judisk Krönika, nr.6-1986).
Och hans första fru, skådespelerskan Kristina Adolphson-Josephson, har setts samarbeta med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986).
Lars Löfgren (född 1935) var teaterchef och VD på Dramaten 1985-1997. Löfgren är inte öppne jude men har sedan länge samverkat intimt med de svenska judarna i deras kulturaktiviteter. Lars Löfgren tillhör den Judiska Teatern i Stockholm och dess styrelse (se Judisk Krönika, nr.1-1991) och deltog vid teaterns invigning. Löfgren har också intervjuats i den judiska närradion Radio Shalom.
Lars Löfgren kom från Upsala Stadsteater till TV och verkade på TV-teatern 1963-1968, var TV-teater chef 1968 och innehade sedan den upphöjda positionen som chef för TV-teater och musik på TV2 under åren 1969-1983. Efter chefsskapet på Dramaten är han sedan 1997 styresman för Nordiska Muséet.
Lars Löfgrens far, rektorn Gunnar Löfgren (1904-1982), var en på sin tid känd lokalpolitiker.
Några andra aktörer på Dramaten:
Den judiske direktören Erland Waldenström, på mödernet från den judiska klanen Lion, var en höjdare inom Sveriges industri- och bankvärld. Vi berättar mer om denne jude och hans släkt i avsnittet om judar och industrin i Sverige. Har som många judar av sin typ också haft ett "kulturellt" engagemang och satt bl.a. i Kungliga Teatern 1961-1972. Han satt också i Konsertföreningen 1956-1976 där han var ordförande 1973-1976, Stockholms Konserthusstiftelse (ordförande) sedan 1976, och som ordförande för det judiska Thielska Galleriet sedan 1961.
Juden Jan Friedman var marknadschef på Dramaten 1979-1981. Friedman tillhör Judiska Församlingen i Stockholm och är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism
Lars Gyllensten, prosionistisk f.d. professorn och Svenska Akademieledamot, satt i styrelsen på Dramaten 1970-1990. Gyllensten är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Moderatkvinnan Ann-Cathrine Haglund (född 1937), var ledamot i Kungliga Teatern 1995-1997. Hon har också varit styrelsemedlem på Kungliga Biblioteket, KB, sedan 1994, och och på Statens Försvarshistoriska Muséer sedan 1997. Haglund var tidigare riksordförande i Samfundet Sverige-Israel
***
Utöver Dramatens styrelse har vi ytterligare några exempel på personer ur den judiska och pro-israeliska falangen på höga positioner av inflytande inom Sveriges teaterliv:
Grosshandlaren Axel Abramson (född 1855), son till den judiske grosshandlaren Gabriel Abramson och dennes fru från den judiska klanen Gumpert, satt som styrelseledamot i Dramatiska Teatern och i Kungliga Teatern. Ägare till firman "G. A. & Co".
Den kände judiske advokaten Mårten Henriques som också var sekreterare, föreståndare och slutligen ordförande för Göteborgs Mosaiska (judiska) Församling, hade flera andra åtaganden och var exempelvis sekreterare för styrelsen för Göteborgs Stadsteater 1918-1962.
Olle Wästberg, jude som tidigare varit styrelseledamot i Samfundet Sverige-Israel och är bror till ovannämnde Per Wästberg, har verkat inom Stockholms Stadsteater 1988-1992 som styrelseordförande.
Christina Rogestam, centerpartistisk politiker också från Samfundet Sverige-Israel samt stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism och vald av sionisterna till årets sionistkvinna för 1990, har även varit verksam inom kulturen som ordförande för Göteborgs Stadsteater 1974-1978.
Sören Mannheimer, jude som varit ledamot i partistyrelsen för socialdemokraterna SAP och ordförande för 4:e AP Fonden, har också haft ett "kulturellt" engagemang som ordförande för Folkteatern 1975-1985. Han är också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
***
Judiska teaterchefer Utöver de judiska teaterchefer på Dramaten vi nämnt ovan, finns det åtskilliga att här ta upp:
Anton Salmson, som 1909 övertog vad som då hette Östermalmsteatern från Albert Ranft, och som omvandlade den till en operettscen nu omdöpt till Operett-teatern, som han drev tills den slutligen brann ner 1913.
Den judiske filmaren Mauritz Stiller kom till Sverige som skådespelare till Sverige 1905 och ledde 1910-1912 Lilla (f.d. Intima) Teatern i Stockholm. Under åren 1912-1923 var han regissör hos AB Svenska Biografteatern, och blev känd för sin lansering av Greta Garbo. Vi skriver mer om honom i vårt avsnitt om judar och filmproduktionen.
Som vi berättade ovan ledde juden Knut Gottlieb Michaelson (1841-1915), som tidigare varit teaterchef för Kungliga Dramatiska Teatern, den s.k. nya Intima Teatern under åren 1911-1914.
 Den judiske teatermannen och Israel-maffioson Palle Granditsky. |
Den judiske skådespelaren Palle Granditsky (född 1923) var teaterchef för Borås Stadsteater 1957-1964, verkade vid Upsala Stadsteater 1964-1974, och var chef för Helsingborgs Stadsteater 1986-1989. Han var även chef för Stockholms Skolbarnsteater 1951-1954.Han har varit verksam som skådespelare på en mängd andra teatrar, däribland Dramaten 1974-1986.
Som kulturjude har han inte kunnat dra sig för andra styrande positioner och även suttit som styrelseledamot i Konstnärsnämnden 1991-1994.
Palle Granditskys far, den judiske skomakaren Josef Granditsky, tillhörde på sin tid det Judiska Dramatiska Amatörsällskapet på Söder, i Stockholm, som grundades 1906.
Palle Granditsky är också skådespelare på den Judiska Teatern i Stockholm. Han var ceremonimästare ihop med Pierre Fränckel, se denne, på Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Spelar också med i Marianne Goldmans judiska film "Freud flyttar hemifrån".
Palle Granditsky har också skrivit i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika (en artikel om vad som är judisk teater, i Judisk Krönika, nr.1-1989).
Palle Granditsky har konsekvent kombinerat sitt kändisskap som teaterman med att stödja den judiska ockupant-staten Israel. Exempelvis var han talare på den s.k. "Israelfestivalen" för år 1993.
Han var sedan 1959 gift med skådespelerskan Anita Blom, se denna.
 Palle Granditsky håller anförande på en Israelfest med Israels fana i bakgrunden. |
Bland andra människor från den judiska Granditsky-klanen kan vi nämna Rakel Granditzky som var skådespelerska i Radioteatern och Maria Granditzky som på 1990-talet setts som skivrecensent på Dagens Nyheters kultursidor.
Pierre Fränckel (1934-2004), tidigare skådespelare, var VD för Sveriges Riksteater 1992-1997. Han har också varit chef för Upsala Stadsteater 1981-1985 och chef för Örebroensemblen 1978-1991. Därtill har han haft den viktiga rollen som rektor för Dramatiska Institutet 1973-1978.
Fränckel har haft ett antal regissörsuppdrag på bl.a. Malmö Stadsteater och var exempelvis regissör för TV-serien "Varuhuset".
Pierre Fränckel var med och startade Judiska Teatern i början av 1990-talet och tillhörde Judiska Teaterns konstnärliga råd. Ceremonimästare ihop med Palle Granditsky på Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Ordförande i Stockholms Judiska Församlings Kulturkommitté (1999).
Pierre Fränckel var regissör för Riksteaterns uppsättning av den judiska pjäsen "Spelman på taket", se avslöjande intervju gjord av Salomon Schulman i Judisk Krönika, nr.2-1990. Pierre Fränckel skrev om svensk judenhets framtid i Judisk Krönika, nr.3-1999.
Pierre Fränckels namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS. Således ses hos denne inflytelserike kulturjude - liksom i så många andra fall - starka emotionella och t.o.m. monetära band till terrostaten Israel.
Pierre Fränckel var barnbarnsbarn till den kände judiske industrimannen Eduard Fränckel, se denne.
Michael Meschke (född 1931, i Danzig, Tyskland). Grundade 1958 och därefter chef för Marionetteatern t.o.m. 1998. Grundade 1976 Svenska Dockteaterinstitutet. Chef Marionettmuséet sedan 1973.
Har också verkat som regissör för teater, opera, dockteater och film, pjäser, bl.a. "Himlaspelet" (1958). TV-filmer, bl.a. "Purgatorio" (1974). Marionett-teatern samarbetar med Judiska Teatern.
Regissören Kurt-Olof Sundström är en annan aktör som tidigare bl.a. var chef för Folkteatern i Göteborg. Han började på TV-teatern på 1960-talet och var regissör där under åren 1965-1969 för att sedan fortsätta på TV1 1969-1989. Sundströms mor var född Bernstein.
Stefan Böhm (född 1942) och vars morbror räddades av Raoul Wallenberg, är en jude som varit skådespelare men som är teaterchef för Upsala Stadsteater sedan 1997.
Han har varit medlem i Fria Proteatern sedan starten 1971 och konstärlig ledare där sedan 1983. Därtill har denne jude haft inflytande över teaterutbildningen då han varit lärare vid Scenskolan i Stockholm sedan 1968 och lärare i regi vid Dramatiska Institutet sedan 1983. Han är också regissör.
Stefan Böhm är gift med den judisk kulturskribenten Jeanette Gentele på SvD, som själv är dotter till den judiske operachefen Göran Gentele. Stefan Böhm var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000. Samtidigt figurerar denne Böhm ihop med sin Jeanette Gentele som donator till den sionistiska organisationen Judiska Nationalfonden - Keren Kajemet (se organisationens tidskrift).
Jurij Lederman. Chef för "TeaterStudio Lederman". Bland TeaterStudio Ledermans uppsättningar kan man se verk som den hel-judiska "Rothschilds Violin" (Benjamin Fleischman/Dimitrij Shostakovitj) (2000), "Mozart versus Salieri" (1999), i samarbete mellan Jurij Lederman och juden Michail Kazinik och "Istället för Måsen" (2001), där de två också samverkade.Jurij Lederman var även regissör för "Israelfestivalerna" för år 1993 och 1994. Regisserade Elie Wiesel-pjäsen "The Trial of God" till Judiska Teatern, på Södra Teatern, Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991).
Jurij Lederman (t.v.) en av de två arrangörerna av "Israelfestivalen" på Folkoperan, 1994.
Harry Goldstein är en judisk regissör och producent verksam inom en bred ram. Studerade för olika judar som Dan Lipschutz och sedan Amos Chets, Jerusalem och Juri Alschitz, Odessa, där han lärt sig att betona det judiska.
Regissör som arbetat bl.a. på Malmö Stadsteater, Teater Nike Malmö, Studioteatern Malmö; Hallands Teater; Länsteatern Jönköping, och på Teater NU där han regisserade "Älskaren", en pjäs av juden Harold Pinter.
|
|
Goldstein har producerat "Mio min Mio" på Götateatern, "Natthärbärget" på Riksteatern och har också producerat det judiska propagandaverket "Anne Franks Dagbok", och samarbetat med regissören Pierre Fränckel i produktionen av "Hjälten på den Gröna Ön".Bland egna produktioner ses också den judiska nerven i "Kohelet" med material från Predikaren, och verket "Buber", om juden Martin Bubers filosofi.
Harry Goldstein har också haft ett finger med spelet i "Träpatroner" SVT, "Sjätte dagen" SVT, och "Jalla Jalla", "Memfis" m.fl. Goldstein har också setts som gästpedagog på Teaterhögskolan i Stockholm, Göteborg.
Han driver sedan länge ett samarbete med den lika judiske Salomon Helperin, en kompositör och musiker som även arbetar i Israel. De bägge medverkade på en "Bokmässokväll" i den sionistiska organisationen WIZO:s regi, i Göteborg, 16/9-1999 (se annons för evenemanget i Judisk Krönika, nr.4-1999).
Goldstein är också skådespelare på Judiska Teatern, och deltog 30/11-1995 på Nordiska Muséets judiska jippo.
Hilda Hellwig. Född i Ungern. DN skriver att "Hilda Hellwig har rötterna i kulturens och kafélivets Centraleuropa". Till Stockholm 1975. Startade Teater Aurora 1978. Satte upp "Informatorn" samt juden Brechts tolkning av "Huslaereren", 1987, i Stockholm. 1998 verksam bl.a. på Stockholms Stadsteater. Kallas för "postmodernismens egen Jeanne d’Arc".
Ledamot i Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, HSFR (1995), och satt tillsammans med juden Arne Ruth i juryn för Stig Dagerman-Priset, ett årligt pris på 25.000 kronor som tilldelas den eller de personer, eller organisationer som "i Stig Dagermans anda verkat för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet".
Hilda Hellwig var tidigare tillsammans med Claes Peter Hellwig.
Claes Peter Hellwig, (född 1951), huvudlärare för dramaturgi och produktion vid Dramatiska Institutet. Östgötateaterns chef 1993-1995. Sedan 1990 gift med en Agnes Östberg.
Claes Peter Hellwig har tidigare arbetat som lärare och prefekt på Dramatiska Institutet. Han var en av grundarna till Teater Aurora där han arbetade 1978-1993, 1993-1996 var han teaterchef på Östgötateatern och 1996-98 konstnärlig rådgivare och chefsdramaturg på Riksteatern. Har i många år undervisat i skådespeleri och dramaturgi/dramatik.
Claes Peter Hellwig har utsetts till professor i Teaterns kreativa processer. I sitt arbete som professor blir Claes Peter Hellwig ansvarig för den konstnärliga utvecklingen mellan de olika utbildningarna på teaterinstitutionen samt gentemot teaterbranschen.
Anders Lerner tillträdde 2001 som chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har där en judinna Louise Nessim, under sig som sin chefsassistent.
Lerner, som gått producentlinjen på Dramatiska Institutet, var tidigare teaterchef på Teater Västmanland, och en av grundarna och ledarna i den tidigare sommarteatern i Södertälje.
Ulf Dohlsten var med och startade Backa Teater och delade också det konstnärliga ledarskapet med Eva Bergman 1978-1997. Har medverkat i flera produktioner på Backa Teater under 1980-talet som t.ex. "Historien om en häst" av Mark Rozovskij, "Lasse i gatan" av Lars Forssell, "En Midsommarnattsdröm" av William Shakespeare. Har varvat arbetet på Backa Teater med roller och arbete som teaterchef på Lisebergsteatern, som Ulf Dohlsten tillsammans med skådespelaren Puck Ahlsell övertog 1998 efter Israel-fanatikern Hagge Geigert.
|
Dohlsten är också känd från TV-serier som "Hem till byn" samt TV-såpan "Vita Lögner" TV3 (2001, 2002). Ulf Dohlsten är verksam i Judiska Församlingen. Anges som en av de "utomstående krafter" som medverkar i den Judiska Närradion i Göteborg (se Judisk Krönika, nr.3-1991 och nr.4-1990).Ulf Dohlsten medverkade också vid "Israelfestivalen" i Liseberg, Göteborg, 1/3-1994, "med en uppläsning av dikter från Menorahs dikttävling"(se artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1994).
Som appellör vid samma tillställning för insamling av pengar till Israel var Siewert Öholm, som enligt Menorah där "gav 'svar direkt' på frågan om sin kärlek till Israel".
Ulf Dohlsten var också en av dragplåstren vid "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, också ett jippo i Förenade Israelinsamlingens regi (se annonsbilaga till Menorah, nr.4-1995).
Bland teaterchefer lierade med den judiska maffian har vi i avsnittet om Dramaten nämnt Lars Löfgren men det finns andra exempel.
Tor Hedberg (1862-1931), var en icke-judisk kulturprofil som umgicks frekvent hemma hos sin judiske förläggare Karl Otto Bonnier och var enligt Karl Ottos son Tor Bonnier "den författare som förekom mest i hemmet" efter den judiske författaren Oscar Levertin.
Tor Hedbergs far Frans Hedberg hade på sin tid getts ut av Karl Otto Bonniers far Albert Bonnier (Sr.), så relationen mellan de bägge familjerna var väl etablerad.
Bonnier-vännen Tor Hedberg kom sedan att bli chef för Dramaten, och hade denna post under åren 1910-1921.
Tor Hedbergs hustru var Stina Hedberg, en berömd och uppburen skådespelerska på Dramaten. Deras dotter, societétsflickan Nillan Hedberg, umgicks på sin tid med Albert Bonnier Jr. (Tor Bonniers son) och Jacob Wallenberg.
Tor Hedberg själv blev sedan intendent på det judiska Thielska Galleriet, grundat av en ingift släkting till Bonniers, den judiske bankiren Ernest Thiel.
På senare tid har vi Hagge Geigert, regissör och revyuppsättare som var chef i 33 år för Lisebergsteatern i Göteborg . En teater som 1998 lämnades över till bl.a. juden Ulf Dohlsten.
Om Geigerts engagemang för Israel redovisar vi noga i avsnittet om den svenska televisionen
Hagge Geigert var exempelvis ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987 där han medverkade med Erland Josephson och Per Ragnar på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons för jippot i Judisk Krönika, nr.6-1986).
Geigert har vid flera tillfällen använt scenen till att bedriva politisk propaganda för judarnas sak, bl.a. genom att delta i den judiska hetskampanjen mot österrikaren Kurt Waldheim.
En annan aktör är Ulf Kjell Gür. Han heter är gift med regissören Dilek Gür, som bl.a. regisserat "Medea" av Eurypides, på Studion, Göteborgs Stadsteater. Enligt judiska namnregler brukar namnet "Gür" betraktas som "judiskt", men i detta fall vet vi inte säkert. Ulf Kjell Gür var tidigare chef och VD för Göteborgs Stadsteater 1992-1995 och sedan verksam på Dramaten 1997-2000.
***
Teaterregissörer
Ludvig Josephson (född 1832) var en medlem av judiska församlingen i Stockholm och som mellan 1847-1850 var juden Adolf Bonniers medhjälpare i Adolfs bokhandeln i Stockholm. Ludvig drev sedan en egen bokhandel i Stockholm, tillsammans med sin svåger författaren Martin Schück, under åren 1855-1858.Ludvig Josephson börjar en karriär inom skådespeleriet då han 1858 debuterade hos Stjernström och 1864 som regissör och scenisk ledare på de Kungliga Teatrarna. Med denna upphöjda position anses han av den judiske professorn i teaterhistoria Willmar Sauter "som en av de centrala namnen i 1800-talets svenska teaterutveckling" (sid. 211, Sauters essä i boken ovan), där han också talar om "Ludvig Josephsons hemmahörande i en tydlig om än inte alltid så uttalad judisk kulturtradition" (sid. 214). Även om detta är en del judisk skryt så skall man inte underskatta Josephsons påverkansmöjligheter, dennes bidrag till den judaiseringsprocess av det svenska intellektuella- och kulturella livet, som vi idag ser resultaten av.
1866 satte så Ludvig upp en opera med en judisk titelgestalt, skriven av en judisk kompositör. Det var på Kungliga Teatern med verket "Judinnan", komponerat av juden Fromental Halévy (egentligt namn Elias Levy).
Året därpå var det igen dagas för Josephson att lansera en stamfrände, nu var det juden Giacomo Meyerbeers verk "Afrikanskan".
En gammal judisk vän till Ludvig var den i Berlin födde Philip Joseph Meyer (1826-1861), som hade arbetat ihop med Ludvig hos Adolf Bonniers stab på Norrbro. Meyer blir sedan själv förläggare och förlade på egen hand bl.a. "Tusen och en natt" och skaffade sig 1853 utgivningsrätten till hela Bellmans produktion. Vid sidan om förläggandet var denne jude även "dramatiker" och hans judiske vän Josephson tvekade förstås inte att som regissör även sätta upp sin vän Meyers versdrama "Cids döttrar" på Kungliga Teatern, sex år efter Meyers död.
Därefter lämnade Josephson de kungliga teatrarna efter en del stridigheter och blev under en period ledare för Christiania Theater i Norge, där han samarbetade med Ibsen och iscensatte urpremiären av "Peer Gynt".
Åter i Sverige på 1880-talet var Josephson ägare och ledare på Nya Teatern på Blasieholmen, som var Dramatens värsta konkurrent. Där fick August Strindbergs nationaldrama "Mäster Olof" sin första iscensättning, men Sauter själv betraktar relationen mellan icke-juden Strindberg och hans judiske teaterdirektör Josephson som "inte oproblematisk". Den judaiserade teaterforskaren Tiina Rosenberg (med namnet och temat i beaktande sannolikt själv judinna) skall i sin avhandling om Ludvig Josephson gått igenom Strindbergs brev om den judiske teatermannen och ansett sig se hur det "framskymtar i breven den strindbergska antisemitismen": "Beroende på adressat varvas i breven inställsamhet inför teaterdirektören Josephson med de mest osmakliga beskrivningar av densamme." (sid. 212, i boken ovan).
Som vanligt avfärdas kritik av judar som "antisemitism", som något smutsigt som man inte behöver redogöra närmare för, samtidigt som vi som kritiker av judendomen förstår att det måste ha varit något i juden Josephsons arbetsmetoder och affärer som förgrymmat Strindberg.
Ingen rök utan eld, som det heter.
Josephson gick sedan i konkurs med sin Nya Teater och blev åter anställd på Operan som sceninstruktör och senare som sekreterare. Juden avskedades slutligen 1896 och fortsatte därefter som debattör skrivandens olika polemiska skrifter och dör 1899.
Med exemplet Ludvig Josephson vill vi visa på hur en judisk "kulturarbetare", så fort denne får plats och inflytande i de ledande skikten, börjar sin judaiseringsprocess genom att avancera just judars verk, vilket på så sätt förlänar dem ett proportionerligt utrymme jämfört med verk presterade av andra folk.
Som en del av den judiska kulturkretsarna i Sverige på 1800-talet kan vi f.ö. nämna att Ludvigs bror Semmy Josephson var far till den kände konstnären Ernst Josephson, och således var Ernst brorson till Ludvig.
Ludvigs syster Wilhelmina, gift med ovannämnde Martin Schück, var dessutom en känd konsertpianist som bl.a. ackompanjerade sångerskan Jenny Lind (som i sin tur var gift med den judiske pianisten Otto Goldschmidt).
I våra dagar finns en nyemission av "Ludvig Josephson" som arbetar på Radioteatern. Denne ättling arbetar precis lika konsekvent som sin för mer än hundra år sedan döde släkting, och driver renodlat judiska teman.
När vi nu går vidare kan vi nämna att den ovannämnde judiske teatermannen Knut Gottlieb Michaelson (1841-1915) också var känd för sitt dramatiska författarskap och komedier, verk som "Moln" (1890), "Skandalen i natt" (1891) och "Unge grefven" (1895).En annan individ från "det utvalda folket" inom teatervärlden i Sverige är den danska judinnan Lulu Ziegler, som lämnade Danmark 1942 för att i Sverige under 1940-talet uppträda därefter för soldater och flyktingar. Ziegler medverkade i Kar-de Mummas revy, hade den första kabarén på Hamburger Börs och regisserade på Göteborgs Stadsteater.
Ziegler var tillika gift med en känd dansk regissör och teaterchef, Per Knudtzon (en kommunist).
Som den judinna hon var uppträdde Ziegler också för Judiska Klubben eller Judiska Studentklubben kring 1943, (se Bertil Neuman, "Något försvann på vägen", Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 125-126).
Den judiske regissören John Zacharias (född 1917) var regissör för Riksteatern och Folkparksteatern. Regissör och konstnärlig ledare på Boulevardteatern 1947-1950. Både regissör och skådespelare på Radioteatern samt även i TV-teatern. Styrelseledamot i Teatrarnas Riksförbund 1953-1968 och 1975-1978 (ledamot av Arbetsutskottet 1954-1968). Verksam vid Statens Scenskola i Stockholm 1964-1969. Internationella Vadstena-akademin och dess vice ordförande sedan 1976.
Lotta och John Zacharias var producenter och iscensättare av den judiska sionistorganisationen WIZO:s festlighet som hölls på Vasateatern i mars 1986, där en mängd kändisar framträdde. Ett sionistiskt spektakel som Judisk Krönika, nr.3-1986, berättar närmare om.
John Zacharias far var den judiske direktören Efraim Zacharias, och modern var född från den judiska klanen Kopowski. John Zacharias gifte sig själv med dottern till överstelöjtnant Gösta Hellgren.
John Zacharias är enligt uppgift besläktad med Gun Zacharias, som bl.a. är skribent i Judisk Krönika och vars judiska dotter med skådespelaren Arne Ragneborn, Ann Zacharias, tidigare var gift med Evert Taubes son Sven-Bertil Taube.
Sven-Bertil Taube och Ann Zacharias judiska dottern Sacha Zacharias är en känd ungdomsskådespelerska inom såpa-världen.
Rolf Carlsten (född 1926), är en annan judisk regissör. Dramaten 1953-1955, 1958-1965, regiuppdrag Riksteatern, Folkparkerna, Helsingborgs Stadsteater, etc. Skolteaterchef Dramaten 1963-1965. Radioteatern 1953-1965, anställd Sveriges Radio, televisionen 1965-1986, frilans sedan 1987. Producent för TV:s "Hamlet" 1954, regi bl.a. "Babels torn" på Dramaten 1953.Verksam som illusionist under artistnamnet Charlie Stone sedan 1971.
Han är jude via sin moder Dora, född Söderberg, dotter till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska fru, således besläktad till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn. Rolf Carlstens far var en känd regissör Rune Carlsten (1890-1970).
Mimi Pollak (1903-1999) känd judisk skådespelerska, känd som "Dramatens första kvinnliga regissör" fr.o.m. 1940. Var 1:e regissör 1959-1975. Tidigare lärare vid Teaterhögskolan i Stockholm. Operaregissör på Oscarsteatern 1986. Regisserat filmerna "Rätten att älska" (1956) och "Malin går hem". Engagerad vid bl.a. Komediteatern, Blancheteatern, Göteborgs Stadsteater och sedan på Dramaten 1942-1975. Medverkat i 60-tal filmer. Hon hann med över 200 roller.
Vän med Greta Garbo, som hon kände sedan studietiden på Dramatens elevskola.
Pollak växte upp i Värmland som dotter till en österrikisk konsertpianist och och en ingenjör. Bild på Pollak i Judiska Muséet under rubriken "Vitaminer i svensk kultur".
Den judiske regissören Hans Abramson är en annan person vi här nämner. Abramson "har många uppsättningar av TV-teatern bakom sig" enligt Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.
Hans Abramson (född 1930), är son till en judisk major Bernt Abramson och dennes judiska fru Greta från den judiska klanen Luterkort. Hans Abramson var regiassistent på SF 1954-1956, regissör på TV-teatern 1956-1962, därefter ånyo på SF 1960-1966, verksam på bl.a. Stockholms Stadsteater och sedan som regissör på TV i Göteborg sedan 1973.
I samma Judisk Krönika-artikel om kända svenska judar nämns förövrigt Hasse Funck som jude, en man som regisserat scenteater. Hasse Funck (född 1917), är friherre och son till en kapten och friherre Fredrik Funck och dennes hustru Eva Nordensvan, den senare i sin tur ättling till hovjuden Moses Marcus Levi - Adolf Ludwig Levin.
Hasse Funck började på Kungliga Teaterns balettskola och var därefter verksam på bl.a. Hippodromteatern och Stadsteatern i Malmö samt Södra Teatern och Oscarsteatern i Stockholm.
Hasse Funck hade ett stort inflytande då han var chef för Stockholms showskola sedan 1951.
Hasse Funck präglas också av den judiska inkränktheten varpå han som maka valt en judinna från klanen Wallentin, en Inga-Lisa Wallentin.
Hasse Funcks likaledes judiske bror Thomas Funck (född 1919) är känd som regissör i TV, radio och film, framförallt för sina insatser med Kalle Stropp och Grodan Boll. Thomas Funck var även ledare för Thomas Funcks teatergrupper för barn och ungdom 1962-1990 och driver tillsammans med hustrun Eva Funcks Dockteater i Stockholm sedan 1981.
Den judiske skådespelaren Erland Josephson som vi redogjort utförligt ovan i avsnittet om judiska teaterchefer har också regisserat och skrivit skådespel, bl.a. "Benjamin" (1960).
Erland Josephsons son, Ludvig Josephson (Jr.), är producent, dramaturg och regissör vid Radioteatern, P1.
Ludvig Josephson är öppet judisk och verkar inom Judiska Centret i Stockholm och sitter i Judisk Krönikas ungdomsbilaga Mish Mash:s redaktion (se nr.3-1999). Och i en artikel i Judiska Krönika , nr.3-2000, sid. 8-9, uppmärksammar man att han också "emellanåt är kontrabasist i ett klezmerband".
Och i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättas att denne Ludvig Josephson "gav den rätta klezmer-klangbotten på sin basfiol" vid sitt uppträdande på jubileumscabareten för att fira Israels 50-års jubileum, ett sionistiskt spektakel som hölls på Musikmuséet i Stockholm. Ludvig avslöjar sig således som anhängare av denna av FN så fördömda stat.
Han har även varit sommarpratare i radion 1998.
I sitt val av teman och vilka han samarbetar med är han konsekvent judiskt etnocentrerad - d.v.s. en rasist rätt och slätt som tyr sig till sitt "utvalda folk". Exempelvis har han haft projektet "A room for a Jew", som han satt ihop med sin judiske kompis Danny Gordon, på Mosebacke 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998) och när judinnan Lena Einhorn (dotter till Jerzy och Nina Einhorn, den senare f.d. ordförande för Förenade Israelinsamlingen) skulle behöva en berättarröst till sin judepropagandistiska dokumentärserie "Ur det förflutnas dunkel", som sändes i SVT januari 2001, så var det förstås juden Ludvig Josephson som fick jobbet.
Judinnan Doreen Kanter verkar tillsammans med Ludvig som producent på Radioteatern och hon har också samarbetat med Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash", (Judisk Krönika, nr.3-1999).
Regissören Kurt-Olof Sundström är en annan aktör som tidigare bl.a. var chef för Folkteatern i Göteborg. Han började på TV-teatern på 1960-talet och var regissör där under åren 1965-1969 för att sedan fortsätta på TV1 1969-1989. Hans mor var född Bernstein.
Här har vi också Marie Louise Ekman (Fuchs) och dramatikern Peter Weiss.
Den amerikanska judinna Donya Feuer (född 1934) som vi berättar mer om i vårt avsnitt om dansen har länge verkat på Dramaten sedan 1965 som koreograf men även varit regissör av teater. Feuer har också varit adjungerande professor vid Lärarhögskolan.
Gösta Bredefelt (född 1935) är en judisk skådespelare som även gjort sig känd som regissör där han stått för regin på Sveriges Riksteater 1977-1979. Gösta Bredefelt har varit aktiv på Stockholms Stadsteater sedan 1967. Har tidigare tillhört svenska teatrarna i Åbo och Helsingfors. Lärare på Statens Scenskola. Känd som skådespelare, bl.a. i såpan "Hotel Seger", TV5 fr.o.m. hösten 2000.
Skådespelare vid Judiska Teatern, framförde på Nordiska Muséets judiska afton 30/11-1995. Gift med skådespelerskan Britt Örnehed, se denna.
Marianne Goldman är en känd judisk manusförfattare. Skrev manus till "Freud flyttar hemifrån". Samarbetade där med judar som Josef Hochhauser, producenten Peter Kropénin och regissören Susanne Bier.
Marianne Goldman skrev också manus till "Kaos är granne med Finkelsteins" tillsammans med judinnan Kersti Klein-Perski, en judisk pjäs som senare spelades på Kulturhuset i Stockholm. Goldman har också skrivit pjäsen "Försoningsdagen" för den Judiska Teaterns räkning, 1998. Marianne Goldman skriver själv i den sionistiska tidskriften (Judisk Krönika, nr.4-1999).
Marianne Goldman räknas numera av judarna som en av deras storheter inom kulturen och hon var exempelvis inbjuden som gäst till Judiska Kulturkommitténs i Stockholms seminariedagar i december 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999).
Som brukligt får denna judinna allsköns priser. Hon erhöll exempelvis Teatervetenskapliga Rådets Monologpris 1:a pris tillsammans med Ernst Brunner, för en text om "Auschwitz och oförlöst kåthet" enligt Dagens Nyheter. Och 1994 meddelades det att hon får ett tvåårigt konstnärsbidrag från Sveriges Författarfond (1994).
Hon är gift med den likaledes judiske Ricki Neuman, som är sionist och kulturskribent på Svenska Dagbladet och som också skriver regelbundet i Judisk Krönika.
Marianne Goldmans judiska syster är författarinnan Anita Goldman.
Suzanne Osten (född 1944). Regissör och dramatiker vid Fickteatern 1968-1971. Regissör och dramatiker vid Stockholms Stadsteater (Unga Klara) sedan 1971. Professor i regi vid Dramatiska Institutet sedan 1995.Även filmregissör, bl.a. "Bröderna Mozart" (1986) och "Tala, det är så mörkt!" (1993).
Skrev en bok (1998) om sin uppväxt med sin psykiskt sjuka mamma, en bok som utgavs på judiska Brombergs Förlag. Regisserade sedan pjäsen "Flickan, mamman och soporna" skriven av Erik Uddenberg, efter Ostens bok om sin psykiskt sjuka mor, där pjäsen uppfördes på Unga Klara.
Samarbete med Helena von Zwiegbergk, Margareta Garpe och Per Lysander (Lysander blev senare chef för Radioteatern 1984-1988 och chef för Göteborgs stadsteater efter 1989 och numera rektor för Dramatiska Institutet). Se även judarna Marie Feldtmann, Yvonne Rock, Philip och Jessica Zandén, Simon Norrthon, Henry Bronett, Gunilla Röör.
Suzanne Osten har också setts i TV som en av sympatisörerna till den judiske bedragaren Jesús Alcalá, under rättegången mot Alcalá, maj 2001. Sambo med Etienne Glaser, se denne.
Etienne Glaser. Skådespelare vid bl.a. Stockholms Stadsteater och Unga Klara. Regissör, bl.a. vid Operan och Drottningholmsteatern. Regisserar Peter Weiss´ "Rannsakningen", hösten 2000. Filmroller i bl.a. "Bröderna Mozart" (1986) och "Skyddsängeln" (1990).Skrev i Judisk Krönika, nr.4-1989, under rubriken "Judendomens etiska åtagande":
"Vad gör jag med min kunskap om det judiska folkets lidande, den smärta och vanmakt som gavs mig som arv? På vilket sätt skall jag ta hand om de ihjälgasade barnen inom mig, hur är jag i ord och handling solidarisk med alla ihjälslagna systrar och bröder, vad är det för ansvar som ålagts mig av dem vars liv jag fortsätter genom min tillhörighet, mina judiska rötter? Vad gör jag med mitt hat. Och mitt självhat? Så frågar jag mig och så frågar sig många judar. Ordet helig blev konkret för mig, därför att det var det enda som anmälde sig, när jag stod, tömd av en orkan av skräck bland Auschwitz stumma hus.""Å vad jag känner mig befryndad med de unga socialistiska sionisterna från det gamla Europas getton som bröt upp och på tusen hemliga vägar tog sig till Palestina och där grundade kibbutzer i människovärdets och jämlikhetens tecken, i tron att det var möjligt att åstadkomma levnadsformer, samhällen där människor levde med varandra och varandras barn kollektivt, i solidaritet och rationalitet! Sionismen - liksom socialismen - är exempel på dessa världsförbättrande ismer."
Etienne Glaser är son till Werner Wolf-Glaser, en tysk jude i Sverige verksam som komponist och f.d. studierektor på Västerås Musikskola.
Etienne Glaser är far till Pernilla och Benjamin Glaser, se dessa.
Andra Glasers i det svenska kulturlivet:
Joachim Glaser. Skådespelare. Radioteatern i P1.
Rebecca Glaser. Gallerist i Stockholm.
Paul Glaser. Skådespelare. Standin för Björn Kjellmans roll i "Little Shop of Horrors", China Teatern, 1996.
Pernilla Glaser (född 1972). Dotter till Etienne Glaser. Pernilla Glaser är regissör, dramapedagog och pjäsförfattare. Skriver regelbundet på DN:s kultursidor (2000, 2001). Pernilla beskrivs i DN, 12/2-2001, som att hon "är totalt autodidakt". Regissör "Unga Klara". Regidebuterade där 1993, med barnpjäsen "Sagornas hav". Skrivit pjäsen "Familjen Kantarell", för Älvsborgsteatern (2001). Startade 1990 teatergruppen Cirkus Tigerbrand. Skrev sin första roman, "Robson", 1995. Avtackas för "medverkan i Judisk Krönika 1999" på baksidan i Judisk Krönika, nr.6-1999.
Cecilia Glaser. Spelar violincell. Egen konsert i Grünewaldssalen i Stockholms Konserthus 1992.
Vi går vidare.
Jakob Oschlag, regissör vid Borås Stadsteater regisserade uppsättningen av juden Georg Taboris pjäs "Mein Kampf" (se Judisk Krönika, nr.2-1991).
Marie Feldtmann. Pjäsförfattare. Regissör Teater. Teaterkoreograf åt Susanne Ostens "Livsfarlig film". Se DN, 4/2-1994.
Osnát Opatowsky-Wahlberg är född 1953 i Israel. Hon är verksam i Sverige som utbildad koreograf. Hösten 1998 satte hon upp en opera med samma tema som i boken "Prinsessan och månen".
Frank Kelber. Född i Polen. Skådespelare och regissör. Spelade med i Riksteaterns "Spelman på Taket". Regisserade judiska pjäsen "Roitsvans" på Södra Teatern (se Judisk Krönika, nr.5-1990). Se också Bert Kolker och också Jurij Lederman. Regisserade judiska pjäsen "Tidvatten" på Södra Teatern (se Judisk Krönika, nr.2-1991).
Irena Kraus. Dramatiker/dramaturg verksam vid Upsala Stadsteater. Stod för dramatiseringen av Upsala Stadsteater uppsättning av pjäsen "Född skyldig" av juden Peter Sichrovsky, en pjäs där de judiska skådespelarna Stefan Böhm och Per Graffman också medverkade.
SvD skriver i sin recension (23/2-2002).
"[...] men det handlar ändå om människor som stängts in i ett tillstånd, om barn och barnbarn till tyska nazistiska officerare.Som samtalsledare fungerar Stefan Böhms judiske jurist, som samlat några "födda skyldiga" för att fråga ut dem och dokumentera deras svar. Irena Kraus, som dramatiserat Peter Sichrovskys intervjubok tillsammans med regissören Eva Molin, har skrivit denna roll, som både håller ihop föreställningen och väcker frågor."
Irena Kraus stod också för regi och bearbetning av Nordiska Muséets judiska afton, 30/11-1995. Kraus var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.
Yvonne Rock. Skådespelerska. "kulturproducent". Teaterproducent på Västanå Teater (se också Susanne Marko), Ronsäter, en barnteater i Värmland. 1994-1995 producent för en ny film av Suzanne Osten, se denna. Projektledare för TV-serien "Morsarvet" på Kanal 1 från 1993. Producent för Judisk Kabarés "Kaos är granne med Finkelsteins" (se Judisk Krönika, nr.1-1989) som spelades på Kulturhuset i Stockholm. Ingår i Judiska Teaterns konstnärliga råd. Står som en av de bakom Judiska Kulturkommitténs i Stockholms seminariedagar dec 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999). Dotter till sionisten Harry Rock - se dennes dödsannons i DN hösten 2001.
Edward "Buffalo" Bromberg. Teaterregissör. Regisserat pjäsen "Under bältet" som går på Teater Giljotin, Stockholm (2001). Se också Bert Kolker som spelar i pjäsen.
I en artikel i antirasist-blaskan "Svart-Vitt med Expo" (nr.2-2000) skriver man om Edward "Buffalo" Bromberg: "Han är jude, men inte en utövande sådan." Bromberg berättar där själv:
"- Jag går två gånger om året i synagogan och det är en upplevelse varje gång." Kulturellt är jag stolt över att vara jude."Gift 1999 med Annika Bromberg som betecknas som "en framgångsrik finsk scenograf uppväxt i Sverige".
Katharina Cohen. Skådespelare och regissör, Unga Klara (2001). Spelar i pjäsen "JB", 2001 och i SVT:s serie "Järnvägshotellet" (2003).
Pia Forsgren. Judiska Teaterns konstnärliga ledare. Se Judisk Krönika, nr.1-1998. Se intervju med henne i Judisk Krönika, nr.5-1999.
Judith Hollander (född 1944). Regissör. Stockholms barn- och ungdomsteater, Pistolteatern (delägare (1972-1974), Riksteatern, Unga Klara, Mosebacke.Har regisserat uppsättningar med typiska judiska namn som "Änglasug" och "Kunde prästänkan så kan väl du".
Judith Hollander deltog som regissör för Judisk Kabarés "Kaos är granne med Finkelsteins" (se Judisk Krönika, nr.1-1989), och som spelades på Kulturhuset i Stockholm.
Hon var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.
Hon har också gjort uppsättningen "Min pappa är Tarzan" och man undrar då om hon inte haft sin egen far som förebild? Hennes far är nämligen ingen annan än den sionistiske aktivisten Fritz Hollander, en jude som bl.a. varit chef för Solidaritetskommittén för Israel, president för Zionistiska Federationen, och hedersordförande för Förenade Israelinsamlingen samt tidigare ordförande för European Council of Jewish Community Services.
Med denna bakgrund kan det var intressant att veta att Judith Hollander sedan 1978 är ihop med journalisten Ove Säverman, på Dagens Nyheter.
Fritz Hollander (till vänster) erhåller det sionistiska priset "silverlejonet" av den judiske krigsförbrytaren Yitzhak Rabin (till höger), som då var Israels försvarsminister.Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" (i en tidskrift från sent 1986/tidiga 1987, vi har inte det exakta datumet).
Enligt tidskriften stod det ingraverat på silverstatyn följande inskription, riktad till pristagaren Fritz Hollander:
"I erkänsla för långvarigt stöd och värdefulla insatser för Israel genom Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod.Jerusalem i november 1986
Avraham Avi-hai
Världsordförande"Regissören Judith Hollanders far, Fritz Hollander, rör sig i de högsta sionistiska kretsarna, med band direkt till det sionistiska etabalissemanget i Israel.
Den tyske juden Michael Meschke, mannen bakom Marionetteatern har också verkat som regissör för teater opera, dockteater och film, pjäser, bl.a. "Himlaspelet" (1958). Michael Meschke är också professor vid Dramatiska Institutets dockteaterutbildning.
Den till judendomen konverterade poeten och författaren Tobias Berggren (född 1940) är också besläktad med Bonniers varifrån han fått sina judiska impulser. Berggrens poesi lanseras av Bonnier-media, han är t.o.m. kulturskribent i Bonnier-tidningen Expressen, men skriver också i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.3-1991) och är aktiv som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Poeten Tobias Berggrens likaledes Bonnier-ättade broder, Martin Berggren (född 1942), är en känd skådespelare som bl.a. varit skådespelare och regissör på Göteborgs Stadsteater och medverkat i TV- och Radioteatern. Martin Berggren är själv gift med skådespelerskan Ann Lundgren.
Susanne Marko, författare, dramaturg, teaterkritiker och regissör. Dramaturg vid Västanå Teater (se också Yvonne Rock). Marko har bl.a. skrivit boken "Rappatack" (1996), en bok där den världsberömda glaskonstnären och judinnan Ulrica Hydman-Vallien var illustratör. Marko har givit ut ett flertal barnböcker, bl.a. "Lilli i Snödrottningens rike".
Susanne Marko var ansvarig för bearbetning och regi för Nordiska Muséets judiska afton, 30/11-1995. Var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.
Victoria Kahn. Regissör, "Burkpojken" efter Christine Nöstlingers barnbok, Fyren, Kärrtorp. Spelar med i den israeliske dramatikern Joshua Sobols pjäs om den judiske "självhataren" Otto Weininger, Kulturhuset, 24/1-2001.
Del av annons från Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1998, i
samband med Israels 50-års firande.
Michel Druker är en judisk pjäsförfattare som haft ett antal pjäser uppförda bl.a. på Dramaten ("Svinstian") och Stadsteatern i Stockholm. Han har haft juden Jurij Lederman som regissör för en av sina pjäser. Tommy Ringart skriver om Druker i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1984:"Det vore fel att säga att Michael använder en judisk humoristisk ton i sina pjäser. Det är nog riktigare att säga att hans pjäser, liksom hela hans uppenbarelse, hela hans sätt att tala, att röra sig, att tänka, är judiskt. Och därmed inte nattsvart utan varmt och intensivt. [...]Fast Michael har svårt att kalla det för judiskt.
- Jag vet inte? Humor är oerhört viktigt. Judiskt? Jag vet inte. Jag har inte rannsakat det.
Han tvekar och får en bekymrad rynka mellan ögonen.
- Just nu känns det inte viktigt.
Han stannar upp igen. Tvekar.
- Fast jag känner att det är en stor bit... kanske är det så att det judiska finns i allt jag gör. Just nu känner jag inget behov av att gestalta det. Men nån gång i framtiden... kanske en pjäs om en judisk familj. Där finns det mycket att ta på. Många konflikter. Många krav.
Att Michaels judiska bakgrund skulle vara en viktig del i hans liv och i hans dikt verkar faktiskt vara en ny tanke för honom.
Michaels föräldrar kom 1945 från Polen och bodde på Söder i Stockholm, där han sen själv också bott större delen av sitt liv. Han tycker inte själv att han fått någon judisk uppfostran, men medvetenheten om hans judiska ursprung har alltid funnits där.
- Jag är väl förmodligen en produkt av det judiska kulturarvet. Men jag är inte beroende av det judiska idag. Där jag är idag tänker jag inte på det. Men nån gång i framtiden, kanske det blir en eller flera pjäser.
I spänningsfältet mellan den judiska och icke-judiska världen är han inte ensam. Där har mycket konst fötts, ofta under stora våndor."
Robert Sjöblom (född 1952). Skådespelare. Teaterregissör. Spelade i "Älska mig Lagom" på Turteatern. "Vilda Sardinen" på Folkan. Narren i "Prinsessan och månen", på Operan. Intervjuad i Radio Shalom om sin revy tillsammans med de judiska eleverna på Ahlströmska som Robert gjorde ihop med Johan Schildt (se denne för mer detaljer).
|
Robert Sjöblom ledde workshopgrupper under Judiska Kulturkommitténs seminariedagar december 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999). Konferencier ihop med Samuel Sjöblom, i "Jubileumscabaret" under Israels 50-års jubileumsfestival den 29/3-1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998).
Stephen Rappaport, konstnär, aktiv inom teatern. Var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.
Jonathan Metzger (född 1978). Judisk regissör som hårdlanserats i media. Vann 1997 Teater Giljotins författartävling Ung Författare med debutpjäsen "Kluven". Hans första verk som framfördes på scen var pjäsen "DFB - Darling Fascist Bullyboy" som spelades i hans egen regi på Teater Giljotin under sommaren 1998. Teatern skriver själv om honom på sin hemsida:"Jonathan tycker mycket om att irritera och uppröra människor. Det är för att tillfredställa denna drift och för att få utlopp för sin mytomana läggning som han skriver."Och hans pjäs "Kusiner" skall enligt uppgift vara "ett drama med sju roller som handlar om en i verkligheten drygt hundraårig konflikt omkringgärdad av en historisk myt om en flertusenårig bakgrund, Israel-Palestinakonflikten".
Den sionistiske juden Jonathan Metzger, som för icke-judarna skall förklara orsakerna till Palestinakonflikten. Och våren 2001 spelades så "den unga dramatikern" Jonathan Metzgers pjäs "Men i framtiden då?" på den Judiska Teatern i Stockholm. En pjäs som går "Från ironi till mörkaste allvar med en förbluffande känslighet", enligt DN:s judiske teaterrecensent Leif Zern.
Metzger beskrivs i DN, 8/12-1996, som en som "hör till den nya generation judar som växer upp i Stockholm, lägerfångarnas barnbarn".
Metzger skriver själv en artikel i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.2-1999, om Israelitiska Ynglingaföreningen, en organisation vars ekonomiska stöd till judiska studenter brukar garantera dem inflytelserika platser i det icke-judiska majoritetssamhället.
Utöver sitt teaterarbete är Metzger student och fil. dr. i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet (2001).
Jonathan Metzgers namn kunde f.ö. ses annonseras i "Menorah", nr.1-1996, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Ellen Lamm (född 1975), utgör ett bra exempel på hur judar infödda från kulturetablissemanget raskt beredes plats bland de stora och sedan av dessa får erkännande och för "de vanliga dödliga" sedan lanseras som en "ung sensation".
När hon var tio år gammal var hon med i Ingmar Bergmans uppsättning av "Ett Drömspel", och 1987, när Ellen Lamm var 12 år, spelade hon redan på Dramatens stora scen. Lamm erhöll Sandrews teaterstipendium, 2001.
Arbetar sedan 1997 på nationalscenen som dramaturgi- och regiassistent på Dramaten och i Ellens egna teatergrupp Trappteatern där Ellen Lamm bl.a. regisserade Trappteaterns "kritikerhyllade" föreställning "Våren vaknar" (2000).
Hon är en typisk judisk rasist i sitt urval av vilka hon samarbetar med. I sin regi av uppsättningen "Fool for love" på Trappteatern så är två av de fyra som har rollerna judar (David Dencik och Sara Jangfeldt), d.v.s. 50%.
Ellen Lamm kommer från etablerade judiska kretsar, där fadern är den judiske dokumentärfilmaren Staffan Lamm (se nedan) och modern textilkonstnärinnan Ingela Håkansson. Ellen Lamms syster Lovisa Lamm arbetar samtidigt som regiassistent åt Johan Renck (se SvD 19/6 2001).
Bland två personer vi redan nämnt i avsnittet om judiska teaterchefer ovan, kan nämna att både Stefan Böhm och Pierre Fränckel är regissörer, den senare bl.a. på Malmö Stadsteater.
Lizzy - Lizzie Oved. Den israeliska ambassadens kulturattaché i Stockholm är också aktiv i det svenska kulturlivet. Exempelvis var det hon som stod bakom "Ann Frank"-pjäs för skolorna. Enligt Menorah, nr.3-1999, var hon talare på Rikssamfundet Sverige-Israels riksårsmöte i Södertälje, 1999, där hon framhöll att "kultur är ett utmärkt, mångsidigt vapen". Oved var regissör för projektet att sätta upp "Spelman på taket" med amatörer från det Judiska Centret, 1996 (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996).2001 gifte hon sig med den judiske pianisten Staffan Scheja, se denne, och är mor till deras gemensamma barn.
***
Bland kända teaterregissörer lierade med judiska maffian hittar man flera intressant namn från det svenska kulturetablissemanget:
Gustaf Linden (1875-1936), och sceninstruktör och teaterdirektör, bl.a. 1:e regissör vid Dramatiska Teatern i Stockholm 1907-1917, konstnärlig ledare och chef för Lorensbergsteatern, Göteborg, 1917-1919, senare ånyo 1:e regissör vid Dramatiska Teatern i Stockholm 1921-1931 och t.f. konstnärlig ledare där. Var fr.o.m.1912 gift med den judiska skådespelerskan Olga Raphael-Linden (på mödernet från den judiska klanen Saloman), också verksam på Dramatiska Teatern. Under åren 1931-1951 var hon ordförande Judiska Kvinnoklubben.Efter Gustaf Lindens död gifte hon sig 1940 med en konstnär Gösta Hallencreutz (1881-1952) och kallade sig således för Olga Raphael-Hallencreutz. Hon blev då lanserad som målarinna och illustratör.
Augusta Lindberg, premiäraktris vid Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, gifte sig med teaterchefen August Lindberg.
