Judiskt inflytande över det ekonomiska livet i Sverige
Judiskt inflytande över det ekonomiska livet i Sverige
Index
Bekräftelser på judiskt ekonomiskt inflytande
Judiskt maktutövande genom pengamakten
En kort introduktion till den svensk-judiska ekonomiska historien
De judiska affärsmännens sammanhållning
Judiska fabrikanter - industrimän
Judiskt inflytande inom finans- och börsvärlden
Judiska aktörer inom IT-sektorn
Sveriges Arbetsgivarförening - SAF
Svenskt Näringsliv
***
Judar och pengar har alltid varit en laddad kombination.Judarnas propagandister brukar hävda att talet om judisk fixering vid ekonomisk makt härstammar från irrationella "antisemitiska" fantasier, men den judiska fixering vid guld rikedom ses redan i den judiska Bibeln, det Gamla Testamentet (GT). Både vid beskrivningen av den överdådigt guldbehängda Arken, men också i citat som de som följer nedan, där just judisk materiell rikedom, gärna på icke-judars bekostnad, framhärdas:
Jesaja, 60:10-12 (Sions kommande härlighet):
"Och främlingar skola bygga upp dina murar och deras konungar skola betjäna dig [...] Och dina portar skola hållas uppe beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens rikedomar kunna föras in i dig med deras konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grunden förgöras."
Jesaja, 61:6:
"Men Ni skall heta Herrens präster, och man skall kalla eder vår Guds tjänare: Ni skall få njuta av folkens skatter och deras härlighet skall övergå till eder."
Daniel, 7:27:
"Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det."
Jesaja, 66:12:
"Ty så säger Herren: Se, jag vill låta frid komma över henne [Sion] såsom en ström och folkens rikedomar såsom en översvämmande flod, och Ni skall få dia. Ni skall bli burna på armen och ni skall få sitta i knäet och bliva smekta."
Det finns därutöver ett judiskt förakt sedan gammalt för just jordbruksarbete. Den judiske kritikern Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" (kapitel 4, "Historiens tyngd"):
"Den klassiska judendomen odlade överallt hat mot och förakt för jordbruket såsom yrke och för bönderna såsom samhällsklass, ännu mer än för andra ickejudar - ett hat vartill jag inte sett något motstycke i andra samhällen. Detta är omedelbart tydligt för envar som känner 1800- och 1900-talllitteraturen på hebreiska och jiddisch."
***
Bekräftelser på judiskt ekonomiskt inflytande
"Tydligen var judarna redan då ett skickligt affärsfolk, vilket de också förblivit genom tiderna. [...] Judarna är ofta mycket begåvade och många av dem har gjort lysande karriärer på skilda områden. [...] Det är också känt att större delen av den internationella affärs- och bankvärlden ligger i judarnas händer."
- Samuel Sollerman, sionist från Samfundet Sverige-Israel, i sin bok "Profetiskt och aktuellt om Israel" (Evengeliipress, 1976, sid. 61).
I den hysteriska stämning som judarna söker åstadkomma och där minsta tal om judisk makt, vare sig politisk eller ekonomisk brännmärks som utslag av "nynazism", är det intressant att notera att de av judarna godkända källorna också, både i ett historiskt och modernt perspektiv, talar om just ett betydande judiskt inflytande över den europeiska ekonomiska historien.
Den av svenska staten utsedda Naziguldkommissionen skriver i sin slutrapport, dokument SOU 1999:20:
"Under medeltiden var judarna hänvisade till ett fåtal sysslor, däribland penningutlåning. Då utvecklades bland dem en färdighet för ekonomi och finansiell förvaltning. På 1800-talet stod judiska ägare eller intressen bakom många europeiska privatbanker. Den tysk-judiska familjen Warburg är ett exempel på en släkt som i generationer kom att syssla med bankaffärer, framför allt i Tyskland men också på andra håll. Ett antal svenska privatbanker, t.ex. Göteborgs Enskilda Bank, etablerades av judar från den Warburgska släkten. Flertalet banker som bildades i Holland i början av 1800-talet hade tysk-judiska ägare. Under slutet av 1800-talet kom många av dessa att även syssla med mäkleri och börshandel."Denna statliga regeringskommission bekräftar alltså talet om det judiska inflytandet inom bankväsendet, f.ö. ett område vi kommer att skriva mer om nedan, i vårt separata avsnitt om judar och bankväsendet i Sverige.
Och man skriver vidare i samma rapport om judarnas roll i ekonomin i Europa under 1800-talet:
"I de nya industrier som grundlades fanns judiska företrädare inom i princip alla branscher. I Polen dominerades, som redan sagts, kläd-industrin av judar. I Holland och Belgien kom många judar att specialisera sig på diamantslipning och handel med diamanter. I exempelvis Antwerpen var det nästan enbart judar som drev diamanthandel. I dessa båda länder var också skinn- och läderproduktionen en i huvudsak judisk bransch."Här, igen talar man i detta av judar godkända dokument, om den historiska judiska makten inom ett antal olika ekonomiska området som vore det fakta och med termer som att dessa områden "dominerades" av judar, en terminologi som annars judarna brukar påstå härrör från "antisemitiska" pamfletter.
När det sedan gäller landet Sverige tillstår också där judarna själva att de kanske inte har utgjort vilken liten invandrande minoritet som helst, utan faktiskt har haft en betydande påverkan och makt över det lilla kungadömets ekonomi.
På hemsidan för "Institutet för Judisk Kultur", berättar man exempelvis skrytsamt om judarnas historia i Sverige, och om hur:
"Flera svenska judar har gjort betydande insatser i Sveriges kulturella och ekonomiska liv.""Judar spelade en betydande roll även vid grundandet av stora varuhus i Sverige [...]."
"Betydande insatser då det gäller tillkomsten av den svenska textilindustrin gjordes också av judar."
"Bland en grupp affärsmän och firmor som grundade Skandinaviska Banken 1863 fanns även några judar. Banken leddes från början av Theodor Mannheimer som anses vara en av det moderna bankväsendets två grundare i Sverige."
Så när det så passar för judarna, som en deras självförhärligande skryt, ja, då passar det sig att göra en del pikanta erkännanden.Men skulle någon utomstående, en icke-jude, göra exakt samma observationer, men kanske sätta in dem i ett sammanhang som inte gynnar den judiska saken, då hojtar våra pseudo-liberala judar istället högt på polis och kräver att vederbörande skall buras in!
***
Judiskt maktutövande genom pengamakten
"Namnet Rothschild blev alltså allestädes närvarande och man anmärkte med all rätt att huset Rothschild hade spridits som ett nätverk över hela nationen, och det är inte förvånande att dess operationer på penningmarknaden var ständigt kännbar för varje regering i Europas alla stater."
- Moses Margoliuth, "The History of the Jews in Great Britain", London 1951, volym II, sid. 161.
Att påstå att det finns ett judiskt inflytande och i vissa särområden även en viss dominans på den ekonomiska arenan - både internationellt och nationellt - är att bryta mot ett tabu och enligt den gängse oskrivna men tillämpade judiska lagen ha gjort sig skyldig till "hets mot folkgrupp". Ty det skall enligt samma åsiktspolis vara ett påstående helt taget ur luften och ett "klassiskt antisemitiskt argument" som sedan sekel tillbaka använts mot judendomen och judar som förevändning till att förfölja och ha ihjäl dem.
Men judarna gör titt som tätt under historiens lopp antydningar att de faktiskt besitter en betydande ekonomisk makt och har som intention att använda denna makt för den judiska gruppens egenintressen.
Den judiske ledaren Chaim Weizmann, skrev i den judiska tidningen Jüdische Rundschau, nr.4, 1920:
"Vi kommer, med eller utan er vilja, att besätta Palestina. Ni kan påskynda eller fördröja det, men det är bättre för er att hjälpa oss, ty annars kommer vår makt att förvandlas till en världsomstörtande makt."
Theodor Herzl, sionismens grundare, skrev i sin berömda sionistbibel - "Den Judiska Staten" - år 1896:
"Vårt undre skikt proletariseras till omstörtare och bildar alla revolutionära partiers underofficerare och samtidigt växer vårt övre skikts fruktansvärda penningmakt."
När nazismen gjorde frammarsch i Tyskland vässade den internationella judendomen sina klor och visade att den minsann besitter en omfattande ekonomisk makt på det internationella planet. I den berömda texten i artikeln "Judea Declares War on Germany" i tidningen Daily Express, 24:e mars, 1934, berättas hur de judiska affärsmännen på en internationell front gick samman för att ekonomiskt attackera Tyskland.
Not: Bland den så lanserade judiske "nazist-jägaren" Simon Wiesenthals kända teckningar (han lanseras faktiskt också som en duktig tecknare!) finns det en med Europas karta som bakgrund, som visar hur judar utanför Tyskland bildligen stryper nazismen i Tyskland - ett strypgrepp som anläggs mot judendomens fiende och syftande på att judarna kväver Tyskland genom sin ekonomiska makt.
Judarna skramlade ånyo med denna judiska pengamakt i samband med konflikten med Schweiz 1997 om de judiska kontona från andra världskriget. Tills dess hade judarna på sedvanligt vis avfärdat allt tal om judisk pengamakt som "antisemitiskt" förtal. Men när det väl kom till kritan och en konflikt seglade upp mellan den internationella judendomen och det icke-judiska landet Schweiz, då kunde judarna tala obehindrat att de hotade Schweiz med just en internationell judisk ekonomisk bojkott. Och detta bojkottvapen ansågs vara alldeles särskilt verkningsfullt och farligt för det lilla alp-riket.
Eftersom sedan schweizarna mycket riktigt backade, får man dra slutsatsen att judarna även idag har makt att ekonomiskt skada de eller de länder som de anser vara "fientligt" inställda mot deras strategier och planer.
Avisen, 3/1-1998. Avisen beskriver hur utbetalningarna till "förintelsens offer" fördröjdes eftersom judarna inte ville dela pengarna med några andra. Dessutom kunde man inte hitta några offer att dela ut pengarna till.
***
Den rådande världsekonomin
Bland de ledande i den internationella börsverksamheten innan andra världskrigets utbrott figurerade en mängd judar som: Rotschildarna, Sassoons, Bleichröder, Schröder, Schuster, Goldsmidth, Goschen, Schiff, Kahn, Baruch, Ernest Cassel, Samuel, Brödragruppen Warburg, Guggenheim, Mendelssohn, Wasserman, Kleemans, Bröderna Philipsson, Löwenstein, etc.I våra dagar figurerar också ständigt judiska namn när storfinansen nämns, namn som Goldmann-Sachs, Lehman Brothers och Salomon & Salomon, och Lazard Freres.
Öppnar man vilken som helst officiellt, av judarna sanktionerad tidning, så ser man idel exempel på den judiska makten inom världsekonomin.
I Dagens Nyheter, 22/1-1997, kunde man exempelvis på ekonomi-sidorna läsa en av alla dessa glorifierande artiklar om USA:s judiske riksbankschef Alan Greenspan. Han beskrevs som en "verbal lindansare" och "en av världens mäktigaste män". För när lindansaren Greenspan leker med orden påverkas faktiskt hela världsekonomin. Räntor höjs, valutakurser sjunker, allt bara för att en jude på andra sidan Atlanten får för sig att säga något, det är riktig makt det! "I december räckte det med två ord från den amerikanske riksbankschefen för att sända chockvågor över den globala marknaden", skriver DN, vilket stämmer mycket väl med vad som sedan hände.
En annan aktör som idel hyllas och citeras i den judisk-kontrollerade pressen är den judiske finansspekulanten George Soros, mannen som har ett stort ansvarig för det ekonomiska elände som drabbade Europa och Sverige under 1990-talet. De senaste beräkningarna har visat att hans kampanj 1992 mot den svenska kronan och andra europeiska staters valutor kostade oss samhällsekonomiskt så mycket som upp till 95 miljarder kronor, som ett resultat av att den svenska riksbankens misslyckade försvar av kronans kurs. Soros har alltså ett stort ansvar för den s.k. krisen i Sverige och priset vi sedan fick betala med försämrad sjukvård, skolgång, och utbredd massarbetslöshet.
|
|
Men judarna älskar sin gullegris Soros, en person de brukar kalla "statsmannen utan stat", "mannen som knäckte det engelska pundet", etc. Den judiske f.d. Expressen-redaktören och tidigare statssekreteraren Olle Wästberg (Hirsch), försvarade i konsekvens därmed Soros´ handlingar i TV2:s "Dokument Utifrån" (på den tiden juden Hirschfeldt var chef för programmet). Wästberg hävde i programmet ur sig att personer som Soros var ett "smörjmedel för ekonomin"! Ett påstående som är lika absurd och enfaldigt som om man skulle påstå att "kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var ett smörjmedel för ekologin och naturen".På tal om George Soros kan vi också berätta att denne judiske välgörare i många år har engagerat sig för liberalisering och legalisering av narkotika, t.ex. genom sina enorma penningdonationer till Lindesmith Centre, en New York-baserad verksamhet, där Soros står som ordförande och den notoriske legaliseringsivraren Ethan Nadelman är direktör. Och varför engagerar sig Soros i en sådan verksamhet? Ja, uppenbarligen för att tjäna pengar. "Jag vill tjäna pengar, annars satsar jag inte", sade Soros i programmet "Dokument Utifrån" i TV2, 1995.
Soros stöder också Drug Policy Foundation, DPF, vars ledning är för en legalisering och avkriminalisering av droger. Soros´ egen organisation Open Society Institute har donerat minst sex miljoner dollar till Drug Policy Foundation, som samarbetar med legaliseringsfolket i Europa, t.ex. European Cities on Drug-policy, de städer som skrivit under Frankfurt-resolutionen, och är en väloljad maskin.
DPF har även kontakt med Antiprohibitionist League - IAL. Även denna organisation förespråkar en total legalisering av knarket. Bland IAL:s medlemmar kan man hitta den nyliberale judiske nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman. Friedman är annars känd för att vilja ta bort alla bidrag och hjälp till sjuka och arbetslösa. Han predikar hur kapitalets makt ska ordna alla problem, bara storfinansen får styra.
Aftonbladets Anette Holmqivst skriver (15/3- 2000), om George Soros:
"Han satt i styrelsen för antidrogstiftelsen Mentor, tillsammans med bland andra drottning Silvia, samtidigt som han skänkte en miljon dollar till en kampanj för att legalisera marijuana."
När George Soros besökte Sverige 1998 mottogs han av vårt etablissemang som en kunglighet, trots hans skuld till kronans fall och de efterföljande ekonomiska svallvågorna som så hårt drabbat landets arbetande befolkning. Den högsta ledartoppen bland de styrande socialdemokraterna tog emot den judiske storspekulanten och han hade t.o.m. en audiens hos vår kungafamilj inbokad. Därefter var det tid för möten med Sveriges riktiga styrande kungliga familj, nämligen den judiska förläggarfamiljen Bonniers, vilka också hade samtal med Soros (se DN 11/6-1998).
På Bonnier-ägda Dagens Nyheters ledarsida hyllade man förstås hans ankomst: "Välkommen till Sverige, George Soros" skrev DN:s Hans Bergström i sin signerade artikel på ledarsidan 12/6-1998.
***
Judisk affärshederlighet
I den judiska skriften Talmud, som Rabbinen Marris N. Kertzer från The American Jewish Committee kallar för "the legal code which forms the basis of Jewish religious law and it is the textbook used in the training of rabbis" (Look Magazine, 17/6-1952), kan man läsa följande om judar och hederlighet jämte gojerna, icke-judarna:"Judarna måste alltid vilseleda icke-judarna"
(Zohar I, 168a)
"Icke-judisk egendom tillhör den jude som nyttjar den först."
(Babba Bathra 54b)
"Ifall två judar bedrar en icke-jude måste de dela på vinsten."
(Coschen Ham 183, 7)
"Varje jude är tillåten att ljuga och begå mened för att bringa en icke-jude till fördärv."
(Babba Kama 113a)
"Varje jude är tillåten att praktisera ocker på icke-judar"
(Talmud IV / 2 / 70b)
Den judiske kritikern Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" (kapitel 3, Ortodoxi och tolkning):
"Vad är det som allmänt betraktas såsom det 'heligaste' och högtidligaste tillfället under hela det judiska gudstjänståret, som bevistas av väldigt många judar, som annars är långt ifrån religiösa? Det är bönen kol nidrej på aftonen före försoningsdagen - då man sjunger en särskilt absurd och bedräglig dispens, nämligen den varmed man i förväg ogiltigförklarar alla enskilda löften man under det kommande året avlägger till Gud."
Israel Shahak skriver vidare i sin bok (kapitel 5, Lagarna mot icke-judar) om hur den judiska religionen legitimerar ohederligheter i affärer med icke-judar. Då vi tycker att större delen av Shahaks bok på denna punkt är av intresse att återge, gör vi så.
Professor Shahak:
"Pengar och egendom 1. Gåvor. Talmud förbjuder rent ut givande av gåva till en ickejude. De klassiska rabbinska auktoriteterna ändrade emellertid denna stadga, enär det är vanligt bland affärsmän att ge gåvor till affärskontakter. Det stadgades att en jude fick ge en ickejudisk bekant en gåva, eftersom den betraktades inte som en verklig gåva utan som en sorts investering på vilken man väntade sig att få avkastning. Gåvor till 'obekanta ickejudar' är alltjämt förbjudna. En liknande regel gäller givande av allmosa. Att ge allmosa till en judisk tiggare är en viktig religiös plikt. Allmosor till ickejudiska tiggare tillåts endast för fridens skull. Det finns emellertid många rabbinska varningar mot att låta de fattiga bland ickejudarna 'vänja sig' vid att få allmosor av judar, så att det skulle bli möjligt att inte ge sådan allmosa utan att väcka onödig fiendskap.
2. Tagande av ränta. Diskriminering av ickejudar i denna sak har till stor del blivit teoretisk på grund av den dispens (förklarad i kapitel 3) som i själva verket tillåter juden att utkräva ränta också av en judisk låntagare. Det är emellertid fortfarande fallet att det hyllas som en gärd av människokärlek att bevilja ett räntefritt lån till en jude, medan det är en bjudande plikt att utkräva ränta av en ickejudisk låntagare. Många - men inte alla - rabbinska auktoriteten däribland Maimonides, anser det faktiskt vara en bjudande plikt att utkräva så stor ockerränta som möjligt på ett lån till en ickejude.
3. Hittegods. Om en jude påträffar egendom vars ägare sannolikt är en jude, är han strängt befallen att anstränga sig att återlämna hittegodset till ägaren genom att kungöra fyndet. Talmud och alla de tidiga rabbinska auktoriteterna tillåter däremot inte en judisk upphittare att återlämna hittegods till en ickejude utan rent av förbjuder honom eller henne att göra detta. I nyare tid, då det i de flesta länder stiftades lagar som befallde upphittare att lämna in hittegods till någon myndighet, anvisade de rabbinska auktoriteterna judarna att göra vad dessa lagar stadgar, såsom en handling av medborgerlig lydnad mot staten, men inte såsom en religiös plikt, det vill säga de skulle inte anstränga sig att finna ägaren, om denne sannolikt inte var en jude.
4. Bedrägeri i affärer. Det är en svår synd att öva något slags bedrägeri, vad de vara må, mot en jude. Mot en ickejude är endast direkt bedrägeri förbjudet. Indirekt bedrägeri är tillåtet, såvida det inte kan befaras väcka fiendskap mot judar eller häda den judiska religionen. Det återkommande exemplet är felräkning på priset vid försäljning. Om en jude räknar fel till eget förfång, är det en religiös plikt för envar jude att göra honom uppmärksam på felet. Om man iakttar att en ickejude gör en dylik felräkning, behöver man inte låta honom veta det, utan man kan säga, 'Jag litar på er beräkning', så att man förebygger fiendskap för det fall han senare uppdagar sitt misstag.
5. Skojeri. Det är förbjudet att skoja en jude genom att sälja honom något till ett orimligt högt pris eller köpa något av honom till ett orimligt lågt pris. Men 'förbudet mot skojeri gäller inte gentemot ickejudar, ty det står skrivet: "Om I alltså säljen något åt eder nästa eller köpen något av eder nästa, skolen I icke göra varandra orätt." Men en ickejude som skojar en jude skall tvingas att gottgöra bedrägeriet ehuru inte straffas strängare än juden [i liknande fall].'
6. Stöld och röveri. Stöld (utan bruk av våld) är absolut förbjuden 'också från en ickejude', som Shulhan arukh så trevligt uttrycker det. Rån eller röveri (med bruk av våld) är strängt förbjudet, om offret är en jude. För en jude att röva från en ickejude är däremot inte ovillkorligen förbjudet utan endast under vissa omständigheter, såsom 'då ickejudarna inte står under vårt herravälde', men är tillåtet 'då de står under vårt herravälde'. Rabbinska auktoriteter är sinsemellan oense om detaljerna i de omständigheter varunder en jude får röva från en ickejude. Hela debatten gäller dock enbart judars och ickejudars ömsesidiga styrka, inte allmänmänskliga principer för rättrådighet och humanitet. Detta kan vara förklaringen till att så få rabbiner protesterat mot röveriet av palestinsk egendom i Israel: det har ju gjorts med stöd av en förkrossande judisk övermakt."
Den judiska hederligheten har det således varit si och så där med.
Historien visar på åtskilliga vidlyfta judiska affärer som slutat i katastrofer. Vid en granskning av de största börs- och finansskandalerna möter oss ständigt judiska namn. Enbart Frankrike ståtar med följande exempel. Bakom Panamasvindlerierna stod judarna: Cornelius, Hertz, Reinach, Arton. I La Gazetteaffären har vi: Martha Hanau, Bloch, Jeromme Levy, Klatz, Lucien Weil, Samuel Goldstein, Abraham Rosenblatt, Nimour Amar.
Sagazanskandalens upphovsman var Isaac Azan. I Oustricsvindlerierna påträffar vi Erlich. I juden Staviskis jättebedrägerier står som medhjälpare: Cohen, Aron Hesse och Hayotte.
Från Danmark kan vi notera Landsmannbankskraschen, där juden Gliickstadt spelade första fiolen. I Jugoslavien har vi Schlesingersvindeln.
Expressen, 18/4-1994. Verklighetens Schindler tog betalt för alla som skulle hamna på hans lista. Pengarna tog juden Marcel Goldberg hand om. Schindler själv klarade kriget bra, bedrog sin fru, lämnade henne i ruinerad i Argentina och flyttade i Israel där han fortsatte att leva på de judar som redan slavat i hans rustningsfabrik.
Redan tidigt var svenskarna skeptiska till de invandrande judarna och misstänkte att de brukade sig av skumma och ohederliga affärsmetoder.
Läser man judarnas egna böcker får man dessa farhågor bekräftade med autentiska exempel.
TV-producenten Bo Bjelfvenstam skriver mycket avslöjande om sin morfars farfar Levi Jacobsson, i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 90):
"Ernst far, Levi Jacobsson, kallade sig för hovparfymör, men det var han inte alls. Parfymör kanske. Men han tillverkade också flugvatten. Dessvärre hade han tillsatt arsenik. Det påpekades av tidningen Folkets röst, som hade uppfattningen att "näst brännvinet och privatbankerna, ingen större plåga finnes än judarna". Tidningen varnar allmänheten för Levi, "ty då det nu visat sig, att han ej skämts att under namn av flugvatten försälja upplöst arsenik, och man även känner åtskilliga andra bedrägerier med mannens fabrikationer, såsom bland annat att han i tidningarna utbjuder björnisterpomada, som likväl är förfärdigad av vanligt svinister, så har man också allt skäl att befara, det juden även för tillverkningen av sina tvålar och parfymer möjligen använder för människors liv och hälsa farliga ämnen".Levi stöter ihop med redaktören och piskar upp honom med sin käpp. Levi döms till böter för misshandeln och tidningens ansvarige utgivare till fängelse på vatten och bröd för sina smädelser mot Levi. Detta trots att tidningen egentligen haft rätt. En expert på Teknologiska Institutet som undersökt flugvattnet fann att en halvbutelj var tillräcklig att döda fem fullvuxna personer."
Denna historia utgör ett ypperligt exempel på den Justitia Judaica som därefter instiftats i Sverige, där juden går fri medan budbäraren massmedialt halshuggs.
Den pro-judiske historikern Eskil Olán anger i sin bok (sid. 84) en faktor som ökade den judiska genomslagskraften på det svenska samhället. Det var det utbredda supandet som pågick när de första judarna kom hit på Gustav III tid. Judarna å sin sida var måttfulla med spriten:
"Härigenom fingo dessa främlingar vid många tillfällen ett visst övertag gentemot den inhemska befolkningen, därvid de till egen vinning utnyttjade svenskarnas svaghet för bordets nöjen."
Jaqueline Stare, judinna och biträdande museichef på Judiska Muséet i Stockholm fyller i denna information, när hon skriver i sitt bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 189):
"Motboken infördes 1914, och det var många [judar i Stockholm] som inte uttog sina fulla motboksransoner för eget bruk, då deras spritkonsumtion var liten. I stora familjer kunde det bli mycket över. Den spriten tog istället några kvinnor hand om och sålde vidare till törstiga grannar på Söder. De flesta "langerskorna" lär ha varit kända av polisen för sin olaga sprithantering men polisen tycks bara ha ingripit i undantagsfall. Möjligen för att statuera exempel dömdes ett par av dessa judiska kvinnor till fängelsevistelser på Långholmen för sin langningsverksamhet."
Under förbudstiden i USA var de judiska gangstrarna kända för sin del i den illegala sprithandeln. Robert A. Rockaway, föreläsare vid Department of Jewish History i Universitetet i Tel Aviv University, skriver i sin bok "Hoodlum Hero: The Jewish Gangster as Defender of His People" (American Jewish History, Vol. 82, Numbers 1-4, 1994-95, sid. 215):
"After the first World War, Jewish gangsters became major figures in the American underworld and played prominent roles in the creation and extension of organized crime in the United States. During Prohibition fifty percent of the leading bootleggers were Jews, and Jewish criminals financed and directed much of the nation's narcotics traffic. "
Även på senare tid i Sverige hittar man judar i olika skandaler.
Den judiske direktören Karl-Otto Olofsson-Hirsch uppmärksammades av Jan Guillou i en artikel i Folket i Bild, nr.11-1972 (återgiven i hans bok "Journalistik 1967-1976", Oktoberförlaget, 1976, sid. 43, 44) då Hirsch "köpte en fastighet av den man som i pressen utpekas som Sveriges gangsterkung". Hirsch köpte huset för 820 000 kronor och huset renoveras därefter för en halv miljon kronor för att sedan där starta en bordellverksamhet.
Sedan har vi juden Joachim Posener och hans judiske kumpan David Kollmans halvmiljard-svindel i Danmark och judarna Posener och Jisanders Trustor-kupp i Sverige.
|
|
Joachim Posener, mannen som utpekas som hjärnan bakom plundringen av Trustor, är en av dessa judiska storbedragare som Radio Islam redan uppmärksammade 1995 (Radio Islams Tidning, nr. 5-7, 1995, artikeln "Gyllene Bedragare").Då var det Joachim Posener och hans judiske kompis David Kollman som tillsammans lurade danska och svenska företag på tillsammans 500 miljoner (!) kronor. Sydsvenska Dagbladet (27/5-1994) skrev om denna skandal, det största bedrägeriet i Danmarks moderna historia. Tidningen avslöjade då att de två brottslingarna kände varann redan som barn, när de dagligen träffades på den Mosaiska (judiska) Församlingens dagis.
Att de var judar var något som de utnyttjade för sina affärer. Sydsvenskan skrev i sin artikel om de två judiska bedragarna:
"Grundreceptet var att de hänvisade till sin judiska bakgrund, familjerelationer och välsedda finansmän, i umgängeskretsen."
Medierna har flera gånger uppmärksammat Poseners koppling till den judiska staten Israel, men ändå händer inget.
Aftonbladet, 3/2-1998, skriver att "det finns fler indikationer på att Posener befinner sig i Israel: Han har tidigare hyrt en lägenhet i Tel Aviv där han syntes i höstas. Flera av hans vänner bor i Israel, liksom hans tidigare medbrottsling i en svindelhärva i Danmark på 80-talet". Man syftar här på Poseners judiske kumpan från hans tidigare kupp i Danmark, David Kollman.
Vad man ser här är bara ett välbekant mönster: En jude blåser gojerna (det judiska uttrycket för icke-judarna) på pengar, sedan tar han sin tillflykt till den judiska staten. Och alla försök till utlämning och rättslig prövning faller på den judiska arrogansen - staten Israel säger helt sonika: "den judiska staten förbehåller sig rätten att inte lämna ut judiska flyktingar". Och sedan blir allt tyst.
Det finns flera andra exempel:
I Polen, i början av 1990-talet, utförde ett gäng judar det största bedrägeriet i landets moderna historia. De flydde alla undan den polska rättvisan till Israel.
Och i Serbien, när det Jugoslaviska inbördeskriget kommit igång, försnillade en judisk bankchef oerhörda belopp från serbiska sparare och flydde därefter till staten Israel. Händelsen ledde till ett enormt ekonomiskt kaos när förtvivlade sparare insåg att de blivit lurade. Men i vår "fria press" nedtystades nästan helt denne judes framfart.
Ett annat exempel är Ukraina, som hade en judisk premiärminister för några år sedan. Han "försvann" också plötsligt, samtidigt som enorma belopp försnillats från den ukrainska statskassan. Affären passerade förbi med en förbluffande tystnad i de "västliga medierna", som innan så mycket hade hyllat att Ukraina fått denne jude som premiärminister. Det slapp dock igenom att alla misstankar pekade på att brottslingen flytt till.... Israel.
Och Frankrike och Ryssland har också haft liknande skandaler, där judar först begår ekonomiska brott och bedrägerier i dessa icke-judiska länder, och sedan, när det börjar bli för hett, flyr till Israel.
Det franska exemplet med juden Flatto Sharon (Samuel Szypervicz) är mycket talande. Denne polsk-födde jude, bosatt i Frankrike och miljonär där, flydde efter sina omfattande svindlerier på 1980-talet undan den franska rättvisan till judarnas fristad Israel. Väl i Israel utnyttjade juden Flatto Sharon "Lagen om återvändande" som automatiskt omvandlar en invandrad jude till israelisk medborgare. För att undvika utelämning då en internationell arresteringsorder var utfärdad på honom, såg han till bli invald till det israeliska parlamentet, Knesset, varpå han även fick skyddet av den immunitet som israeliska parlamentsledamöter åtnjuter.
På Radio Islams Hemsida har vi samlat information om judar och ekonomisk brottslighet i vår sektion Jews and Crime, en sektion som vi rekommenderar läsarna att ta del av. Där finns en mängd information på detta högintressanta område tagna från s.k. "officiella" och judisk/israeliska källor.
***
De judiska affärsmännens sammanhållning
Som i det övriga judiska livet föredrar judar inom affärsvärlden att samarbeta med andra judar, och gärna hålla ihop mot icke-judarna, gojim.Redan i vårt introduktionskapitel hänvisade vi till boken "The Chosen People in America", av den amerikanske juden Arnold M. Eisen (Indiana University Press, 1983). I denna heljudiska bok kan man läsa, under den talande rubriken "The Mask Jews Wear"("Masken som judar bär") (sid. 143):
"Jews choose other Jews almost exclusively as their close friends, and even wider friendship circles are composed overhelmingly of other Jews."I den tidiga historien av de judiska affärsmännens härjningar i detta land var deras gruppsammanhållning särskilt kompakt. Det bekräftas exempelvis av Dagens Nyheters judiska journalist Magdalena Ribbing i hennes artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm", om den judiska affärsmannen Josef Leja.
Ribbing berättar (sid. 108):
"Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen. Större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän."
I samma bok ("Det judiska Stockholm") skriver också den judiske fabrikanten Harry Kaplan (sid. 220) om de judiska anställda på den judiska Kaplans Konfektionsfabrik (sid. 220):"Drygt ett tjugotal mer eller mindre nära släktingar till Marcus och Oscar [Kaplan] har varit medarbetare i Kaplans [konfektionsfabrik] längre eller kortare tid."Harry fortsätter (sid. 221):
"Det finns inga kända noteringar om den judiska personalens omfattning. En grov uppskattning är att den under åren pendlat mellan 10 och 25 procent av det totala antalet anställda."Juden Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 145) om hur "sammanhållningen bland de till Sverige inflyttande judarna kring sekelskiftet var stor".
Och i affärsvärlden hjälpte de varandra. Bertil Neuman (också sid. 145):
"Även om det fanns en påtaglig konkurrens mellan dem [de judiska affärsmännen] var det en naturlig sak att de hjälpte varandra."
I efterhand försöker ofta judar och deras försvarare förvränga verkligheten och få det till att denna inomjudiska preferens är ett resultat av det yttre samhället antijudiska attityder. Men sanningen är att det judiska valet att särskilja sig från resten av mänskligheten och istället i första hand handla och samverka med sina egna, är ett självpåtaget judiskt beslut och ett uttryck för den judiska rasismen.
***
En kort introduktion till den svensk-judiska ekonomiska historien
Argumenten som fördes fram av de rika klasserna för att man skulle tillåta judisk etablering i Sverige var rent sagt ekonomiska. Det gick historier om hur hutlöst rika vissa businessjudar i Holland var och en del verkade vara av föreställningen att allt dessa judar rörde vid förvandlades till guld.Ett som är säkert var att man var medveten om judarnas nationsöverskridande affärsnätverk och trodde att genom att släppa in judarna så kunde även den svenska handeln gynnas.
Den judiske Svenska Dagbladet journalisten Ricki Neuman skriver i boken "Det judiska Stockholm" om judarnas historia i Sverige i slutet av 1700-talet (sid. 259):
"På samma gång var man [de svenska myndigheterna] medveten om judarnas särart, t.ex. deras betydelse för handel och kommers, för bank- och lånesystem, [...]."
I senare delen av 1700-talet fanns det redan en större judisk koloni bosatt i Marstrand utanför Göteborg där det vid den tidpunkten fanns en frihandelshamn förlagd (en s.k. Porto Francoinrättning), vars privilegierade undantagslagstiftning befriade judarna från de hinder som tidigare begränsat deras expansiva handelsverksamhet, ett andrum de nu raskt utnyttjade. Handeln i Marstrand hade ett uppsving under det nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) då de hade en lukrativ direktförbindelse med Nord-Amerika. Där kunde judarna profitera på handel med smuggelvaror som amerikanska blockadbrytare lyckats få förbi engelsmännen, och här kunde också judar till Göteborg fara för att ropa in varor från Ostindiska Compagniet.
När ytterligare restriktioner för judiskt förflyttelse och handel inom Sverige reducerades flyttade sedan Marstrandsjudarna in till Göteborg och kom där att snabbt etablera sig som en mycket stark ekonomisk faktor.
Ju mer judar som släpptes in ju mer tog de sedan över.
I boken "Det judiska Stockholm" om judarnas historia i Sverige perioden 1815-1870 kan man läsa (sid. 274):
"[Judiska] Affärsmän, fabrikanter av olika slag, framförallt inom textilbranschen, och bankirer gjorde sig allt mer gällande i det svenska samhället. Deras ofta stora internationella kontaktnät var mycket betydelsefullt."Här upprepare man talet om betydelsen av judarnas "internationella kontaktnät".
Och den judiske historikern Hugo Valentin talar i sin bok "Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 86-87) om hur Sveriges avskaffande av importförbud och andra handelsåtgärder gav "vidsträckt näringsfrihet" i 1800-talets mitt och "blev till stor gagn för de judiska affärsmännen, inte minst tack vare deras betydande internationella handelskännedom och intima relationer till utländska [läs judiska] firmor".
Och hela tiden var det business som var judarnas huvudsysselsättning.
Valentin konstaterar i sin bok det var "först och sist rikedomen" som var de första judarnas ingångsport till "inflytande och anseende" i det icke-judiska samhället (se "Judarna i Sverige", sid. 57) .
Den judiske författaren Per Wästberg, skriver i sitt bidrag om sin judiska familj "Hirsch" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 160):
"I mitten av 1800-talet var judarna i Stockholm grosshandlare, fabrikörer och butiksägare."
Här nedan kommer vi nu att ta upp olika särområden inom industrin, där judar har haft och har ett inflytande.
Vi kommer att göra så att vi först går igenom det judiska inflytandet i ett mer historiskt perspektiv, d.v.s. 1700-, 1800-talen, för att sedan ge oss in på det mer sentida judiska inflytandet under 1900-talet och det nu påbörjade 2000-talet.
***
Judiska fabrikanter - industrimän I ett historiskt perspektiv
Den judiske doktoranden David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 30-31) om judarnas ekonomiska utveckling i Sverige:"Den ekonomiska utvecklingen för judarna i Sverige var mycket expansiv under hela 1800-talet. Ett stort antal företag grundades av judar och många av dessa kom att bli ledande inom sin bransch. Vissa orter hade sina typiska industrier, så t.ex. var judiska bomullsindustrier, kattuntryckerier och rederier, utmärkande för Göteborgsområdet och tobaksindustrin var utmärkande för Marstrand. När det gäller Norrköping var oljeslagerierna och textilindustrin typiska judiska industrier och i Karlskrona dominerade segelduksindustrin.Bland de första judarnas främsta sysselsättningar blev anläggandet av kattunstryckerier. Kattunstryckningen var en metod där man tryckte flerfärgat tryck på bomullstyg, en metod de nyinvandrade judarna var väl förtrogna med från kontinenten. En mängd judar från de äldsta judiska familjerna som släktena Marcus, Bauer, Hirsch, Lamm och Philip startade kattunsindustrier.
Dessa kom att expandera och bli en stor källa för inkomst hos judarna och grundlade deras inflytande över textilindustrin.
Den judiska förläggarfamiljen Hirsch grundades av stamfadern David Hirsch (1752-1811), en förmögen som kom till Sverige 1792, från Strelitz. Han började som tobaksarbetare hos juden Elias Magnus (se nedan) och fick snart skyddsbrev för att handla med nipper, skospännen och tobaksvaror. 1801 startade han ett kattunstryckeri i Stockholm och blir framgångsrik. 1807 var firman "David Hirsch & Söner" störst i sin bransch i Stockholm.
I boken "Det judiska Stockholm" (sid. 136) kan man läsa:
"Sedan lång tid intog judiska köpmän en dominerande plats inom textil fabrikation och handel."Aron Levi Lamm drev fabriken "A. L. Lamm & Co" i Stockholm. Ett bomullsväveri som årligen (på 1830-talet) producerad 1/3 av landets bomullsvävsproduktion.
Not: Aron Levi Lamms son, läkaren Axel Lamm (1819-1899), hade f.ö. August Strindberg anställd som informator åt sina bägge söner.
Aron von Reis, en annan känd judisk bomullsfabrikant, ägde ett bomullsväveri i Göteborg (Aronsdal) där man också producerade en ansenlig mängd bomullsväv och kattun. Von Reis tillsammans med sin judiske kompanjon Aron Magnusson, fick var sin medalj av Kung Carl XIV Johan för deras arbete att grunda en ny industri i Göteborg. Som bisak kan vi nämna att Aron Magnusson var bror till finansjuden L. E. Magnus som vi berättar mer om nedan.
En annan jude, Isaac Pineus (1781-1835), inflyttad till Sverige 1808, drev det största kattuntryckeriet i Sverige, i Göteborg, på 1830-talet, med en årstillverkning av 30.000 riksdalers värde.
Som en logisk följd gav sig även judar in på sidenfabrikation och personer som Heyman (Chajim) Schück, stamfader till ätten Schück i Sverige, invandrade från Oberschlesien, ägde ett stort sidenväveri i Stockholm, och även juden L. Meyersons sidenväveri hade en ansenlig produktion.
Den judiske historikern Hugo Valentin berättar vidare i sin bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 96):
"I slutet av emancipationstiden skapades vid Barnängen i Stockholm ett verkligt storföretag i textilbranschen: Stockholms bomullsspinneri- och väveriaktiebolag (1869), ett verk framför allt av Ludvig Rubenson, som ända till 1907 var bolagets disponent. Genom Eduard Heckscher [släkt med rikspolischefen Sten Heckscher], som var gift med hans syster, hade han förbindelse med storfinansen. Det judiska inslaget var alltifrån början starkt både vad aktieinnehavet och ledningen beträffar."
Och i Norrköping fanns sedan tidigare flera judiska kattuntryckerier. Den egentliga pionjären bland de judiska textilfabrikanterna var Alexander Ludvig Soldin, som etablerade sig 1818 i Norrköping och där startade en egen rörelse. Denna verksamhet fortsatte sedan av en judisk släkting till Soldin vid namn Levy Joseph Eliasson.
Därefter blev olika medlemmar av den judiska klanen Wahren ledande inom textilindustrin. Exempelvis hade juden R. Wahren en väveri i Norrköping som producerade en ansenlig mängd. Och de judiska klanerna Wahren, Philipson och Magnus och Jacobsson var involverade i rekonstruktionen av bruket i Holmen 1854 som skedde genom att man utnyttjade sina möjligheter till internationellt kapital och marknader. Vi berättar mer om sentida ättlingar till textiljudarna Wahrens nedan.
I Karlskrona fick 1782 den judiske segelduksfabrikanten Fabian Philip tillstånd att bosätta sig och starta en betydande verksamhet samtidigt som han där kunde grunda en judisk församling. Fabian Philip tilldelades 1816 medaljen Illis Quorum och anses vara den förste juden i Sverige som fått denna utmärkelse.
***
I andra industriområden med stort judiskt inflytande i mitten av 1800-talet kan nämnas Mendel Elias Delbanco (1780-1862), invandrad 1809 från Hamburg. Han startade 1822 en storindustri med kvarnar i Mölndal för oljetillverkning vars årsproduktion av lin- och rov-olja på sin tid var den största i landet. Denna storindustri som sedan gick under namnet Svenska Oljeslageri AB fortsatte in på 1900-talet.
Philip Jeremias, anfader till den judiska släkten Philipson, startade en verksamhet i Norrköing, där bl.a. ett oljeslageri anlades i 1790-talets mitt, vilket gav Philip Jeremias stora rikedomar. Philip Jeremias blev sedan en betydelsefull fastighetsägare i Norrköping och tilldelades 1820 medaljen Illis Quorum 18:e storleken för "patriotisk idoghet och åtskilliga gagnelika inrättningar". Han blev således Norrköpings mest framträdande jude. Förutom att vara anfader för alla de judar som har efternamnet Philipson så kan vi också nämna att Philip Jeremias var morfar till krögarkungen Wilhelm Davidson som vi berättar mer om nedan.
*** I början av 1800-talet hade det judiska företaget "L. E. Magnus & Co" en industri för sockerförädling i Göteborg, grundat 1804, där man förädlade den näst största mängden socker i landet.
En annan jude, Isaac David Hirsch, född 1776 i Strelitz, och son till kattunfabrikanten David Hirsch ovan, började först som tobaksarbetare hos juden Elias Magnus för att sedan bli expedit i faderns diversehandel och slutligen göra sig känd som sockerbruksidkare.
Den danske juden Jacob Lachmann (död 1909) bosatte sig i Skåne och tog över den skånska sockerindustrin.
*** Som det nämndes i citatet ovan etablerade sig även judar inom tobaksindustrin. Anchel (Andreas) van Reis, var en känd judisk tobaksfabrikant verksam i Marstrand, slutet av 1700-talet. Bland andra näringar denne jude var involverad i ses sillsalteri, trankokeri, kram- och spannmålshandel. Andreas van Reis ättlingar, många i Göteborgstrakten, lever numera under namnet "von Reis".
Elias Magnus var en annan tysk jude som hösten 1779 underhandlade han i Stockholm om att från Mecklenburg få flytta sin strumpfabrik till Sverige, och med stöd av 1775 års portofrancoförordning slog han sig 1780 ned i Marstrand som krämare och drottningens hovfaktor. Kungen besökte i egen hög person strumpjudens hus i Marstrand, vilket till minne därav försågs med en kopparsköld med Hans Majestäts chiffer. Elias blev sedan föreståndare för den judiska församlingen i Marstrand. Elias Magnus flyttade sedan sin verksamhet till Göteborg där han blev känd som tobaksfabrikör och han kallas för "den förste judiske handlanden" i Göteborg. Elias Magnus använde sig i början av en mängd olika namn, växlandes mellan Elias Magnusson, Elias Marstrand, Elias Segal och Elias Emanuel.
Det judiska företaget "L. E. Magnus & Co" som vi nämnde ovan, hade en tobaksfabrik av mindre format 1812-1836, enligt uppgift den första som fabricerade cigarrer i Sverige.
Anton Ruben, jude och död 1922 var också tobaksfabrikör och stadsfullmäktig i Karlskrona.
Göteborgs-juden Mathias Kaplan, född 1863 i Grodno i Litauen och son av en rabbin Leon Kaplan, gick själv religionsskola i Grodno, kom till Göteborg 1885, och grundade där Cigarrfabriken Kronan. Kaplan innehade fabriken t.o.m. 1913 då fabriken uppgick i AB Sveriges Förenade Tobaksfabriker. Kaplan gav sig då in i tygbranschen och grundade samma år Nordiska Linnefabiken.
Juden Hugo Elliot (född 1870) byråchef, var styrelseledamot i tobaksmonopolet.sedan 1925.
Not: Två icke-judiska höjdare inom tobakbranschen var också gifta med judinnor. Vi tänker här på civilingenjör och f.d. direktörn i Svenska tobaksmonopolet, Per Nordenfeldt, var gift med en judinna som på mödernet stammade från de judiska familjerna Michaelson och Heckscher. Tobaksmonopoldirektören Olof Frick i Göteborg, var gift med en judinna på mödernet stammade från den judiska klanen Kahn.
***
Salomon Ludvig Lamm, övertog 1836 bomullsväveriet i Stockholm från ovannämnde Aron Levi Lamm. Den driftige industrijuden Salomon Ludvig Lamm startade därefter ett kemiskt blekeri, ett färgeri, en vaxduksfabrik, uppsatte landets första mekaniska vävstolar för bomull och ylle, förkolningsverk för utvinnande av träsyra, det första "blåeriet" i Sverige. Startade mekanisk verkstad med gjuterier. Han förvärvade också Långholms skeppsvarv.
David Fischer skriver i sin doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 31): "När det gäller Stockholm dominerade den judiska textilindustrin. [Salomon] Ludvig Lamm var där en föregångsman."
Salomon Ludvig Lamm var far till Jacques Lamm (1817-1891, som jude begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm) grundare av Ludvigsbergs Mekaniska Verkstad, där egendomen Ludvigsberg köptes av fadern Salomon Ludvig år 1843, för sonens räkning.
Den judiske historikern Hugo Valentin talar i sin bok om
"[...] det av Jacques Lamm 1843 grundade gjuteriet Ludvigsberg, uppkallat efter hans far, vilket under hans egen och sedan under hans son Carl Robert Lamms ledning utvecklade sig till en av landets största mekaniska verkstäder. Här göts det monument över Henrik Wergeland, som av tacksamma judar år 1849 restes på hans grav i Kristiania (Oslo)."("Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 96.)
Carl Robert Lamm blev kommendör och riddare samt ägare av Sveriges största silversamling.
Då klanen Lamms medlemmar haft ett stort inflytande i svenskt ekonomi-industri-politik-kultur, nämner vi här lite ytterligare fakta.
Salomon Ludvig Lamms äldste son Ludwig Lamm blev istället handlande och bankdirektör i Stockholms Enskilda Bank. Med en hamburgerjudinna Goldschmidt hade bankdirektören Ludwig Lamm barnen Selma och Oscar. Dottern äktades av slottsintendenten, arkitekturprofessorn och riddaren Ernst Abraham Jacobson. Oscar Lamm studerade bergsvetenskap och grundade sedan med Gustaf de Laval Separator och vidare verkstadsföretagen Atlas och Diesels Motorer som senare slogs ihop till Atlas Diesel och idag heter Atlas Copco. Juden Oscar Lamm hade i sin tur barn med en hamburgerjudinna Liebschitz, av vilka Dagmar Lamm blev hustru till handelsrådet Ludvik, f.d. statsråd och handelsminister, kommendör och riddare av svenska, norska, danska, polska, österrikiska, belgiska, franska och finska ordnar samt styrelseledamot i Thule, Inteckningsbanken, Spritcentralen m. m., ledamot av kulturrådet, traktatberedningen o.s v.
Salomon Ludvig Lamms tredje son August Lamm blev handelsagent i Hamburg.
Ytterligare en son till Salomon Ludvig Lamm, Martin Lamm, blev handlande i Stockholm och fader åt tre barn där dottern äktades av den judiske bokförläggaren Hugo Geber, en annan av den konstnären Anders Zorn och sonen Herman Lamm en känd judisk politiker som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar och politiken.
V kan här nämna att Herman Lamm är far till den kände judiske litteraturprofessorn och Svenska Akademie-ledamoten Martin Lamm.
***
Den judiske historikern Hugo Valentin berättar att den judiske finansmannen Michael Benedicks också gav sig in i industrin (se "Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 96):
"1820 inköpte Michael Benedicks ett nästan förfallet järnbruk i Gävleborgs län, Gysinge, som tillverkade stångjärn av dannemora-malm för export till England. Genom ökat driftskapital och skicklig ledning kom detta bruk att spela en viktig roll för svensk järnexport. I flera generationer förblev det i släktens ägo."Trixaren Benedicks berättar vi annars mer om nedan.
*** En annan av judarna ansedd som en "stor" judisk industriman verksam i det icke-judiska svenska samhället var Eduard Fränckel (1836-1912). Eduard Fränckel var först ingenjör inom järnvägarna och ledde sedan som VD för A.B. Atlas´ mekaniska verkstäder i Stockholm under åren 1873-1887. Fr.o.m. 1878 ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och 1889-1911 riksdagsman och ledamot av Första Kammaren där han var en konservativ politiker och protektionist. Sedan 1888 var han österrikisk-ungersk generalkonsul i Stockholm.
Eduard Fränckel var gift med Betty, som var dotter till den judiske Hasselback-kungen Wilhelm Davidson, och paret fick en dottern Sigrid Fränckel som gifte sig med NK-juden Josef Sachs, som vi strax berättar mer om i avsnittet om judar och handeln.
Eduard Fränckels andra dotter, Hariet Fränckel, blev i sin tur hustru 1891 åt den judiske advokaten bankmannen och vice häradshövdingen Walter Philipson, och således mor till Bonnier-koncernens mästeradvokat Ivar Philipson (1901-1983)
Pierre Fränckel, judisk teaterman och regissör som bl.a. varit VD för Riksteatern, regissör för TV-serien "Varuhuset" och som var med och startade Judiska Teatern i början av 1990-talet, är själv barnbarnsbarn till Eduard Fränckel.
Erik Magnus (född 1884), var en judisk pamp i Göteborg och Stockholm som var verksam i Barnängens Tekniska Fabriker AB, Tomtens Fabriker och Vinägron. Erik Magnus gifte sig i sitt första giftermål med överstelöjtnant och friherren Edvard Liljencrantz dotter.
***
Som vi visat var det judiska inslaget, även om man försöker rensa bort en del av det judiska självskryt som genomsyrar citaten ovan, oproportionerligt stort i förhållande till judarnas ringa antal.Dock skall man komma ihåg att de judar som släpptes in inte var några vanliga enkla medborgare utan just affärsmän och näringsidkare från de välställda klasserna.
Under 1900-talet har det judiska inslaget inom industrin tappat sin dominans men det finns ändå en icke-betydelselös andel namn inom industritoppen som vi tycker det här kan vara av värde att nämna.
Bland olika judiska företag av större betydelse kan nämnas Moritz Fränkel & Co., Fränkel & Söner, E. W. Henriques, Heyman & Co., Julius Hüttner, Maskinaffären Carl Lamm, Partifirman Ivar Aaron, August. Abrahamsson, Bendix Josephsson, AB Fränkel & Eisner, Frans Engelkes Fabriker och Heyman & Olesen.
Vi kommer nu att nämna några av de judar som återfinns i den svenska företagarvärlden. Observera att detta - som övrigt i detta arbete - inte är någon komplett upplistning - utan bara några belysande exempel.
Av hans tre judiska barn Erland, Lars och Elisabet blev Erland Waldenström direktör.
Erland Waldenström har haft en mängd höjdarpositioner inom industri-Sverige. Vi gör här en upplistning:
Han var han VD för LKAB under åren 1950-1957, och sedan liksom fadern också verksam på Gränges AB där sonen Erland Waldenström var aktiv 1950-1971, och senare som styrelseordförande 1971-1977.
Erland Waldenström var också djupt involverad i metallutvinningen i den fattiga afrikanska staten Liberia, det beryktade Lamco-projektet. Erland var styrelseledamot i Lamco sedan 1955 och ordförande 1975-1977, han satt i Liberian Iron Ore Ltd Canada sedan 1958 (styrelseordförande sedan 1970), han var ordförande Lamco Joint Venture (JV) 1960-1975, styrelseledamot sedan 1975 och ordförande Svenska Lamco syndikatet sedan 1963.
Bland andra tunga positioner denna jude haft har han tillhört Sveriges industriförbund sedan 1950 och var dess 1:e vice ordförande 1969-1971 och ordförande 1971-1973.
Han har också suttit i SAF 1951-1973, Sveriges allmänna exportförening 1951-1959 där han var ordförande 1971-1973, ordförande för Svenska gruvföreningen 1957-1959 samt styrelseledamot i AB Bofors sedan 1960.
Erland Waldenström satt också i styrelsen på Skandinaviska Banken 1957-1971 (vice ordförande 1968-1971) och på då nybildade Skandinaviska Enskilda Banken fr.o.m. 1972 och där han var dess 1:e vice ordförande sedan 1972.
Han var också ledamot av direktionen för Handelshögskolan i Stockholm 1961-1977.
Erland Waldenström har som många judar av sin typ också ett "kulturellt" engagemang och satt i Konsertföreningen 1956-1976 där han var ordförande 1973-1976, i Stockholms konserthusstiftelse (ordförande) sedan 1976, Kungliga Teatern 1961-1972, och som ordförande för det judiska Thielska Galleriet sedan 1961.
Det kan här vara på sin plats att berätta om Erland Waldenströms judiska bror Lars Waldenström.
Lars Waldenström började som sekretare i statens krigsförsäkringsnämnd 1939-1946, blev ombudsman och sekretare för Svenska foderämnes- och spannmålsimportör föreningen 1942, VD för dess inköps AB 1944-1947, satt i Svenska kvarnföreningen 1947-1953, i Lawal handels AB och Tre rosor handels AB 1954-1966, Lawal ekonomi och juridik AB sedan 1967. Juden Lars Waldenström har också suttit som styrelseledamot i bl.a. Handelskredit 1947-1953 och i Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln sedan 1948.
Lars Waldenströms judiska syster Elisabet gifte sig med sin syssling läkaren, medicin-professorn och vice ordföranden i statens medicinska forskningsråd Jan Waldenström, i sin tur son till en professor Henning Waldenström.
Vi kan här påminna att Jan Waldenströms styvsyster Elsa von Rosen var hustru till herr Carl Bernadotte, belgisk titulärprins och f.d. hertig av Östergötland.
*** På tal om Gränges där vi redan nämnt Martin Waldenström och hans judiske son Erland Waldenström, Carl-Erik Feinsilber, skall vi nu tala om Johan Åkerman (Jr.).
Johan Åkerman (född 1925) är en judeättling till den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms"). Denne Johan Åkerman har gjort en lång karriär på Gränges bergsbolag sedan 1960 och var VD för Gränges AB åren 1971-1977.
Därefter var han utredningsman på Industridepartementet 1977-1978, innehade diverse styrelseordförande uppdrag, var finansdirektör på Statsföretag AB 1981-1983, och till sist direktör i Svenska Handelsbanken 1983-1985, en bank som vi berättar mer om nedan.
När det gäller denne judeättling är det intressant att notera att Johan Åkermans far var den likaledes judeättade professorn i nationalekonomi i Göteborg, Gustaf Åkerman.
Johan Åkerman (Jr.):s farbror Johan Åkerman (Sr.) var f.ö. också professor i nationalekonomi åren 1941-1961 och tillhörde Sveriges Industriförbund 1928-1932.
Johan Åkermans (Jr.):s judiske farfar var Henrik Åkerman, diplomat och svensk-norsk envoyé i London.
Kalms-ättlingen och diplomaten Henrik Åkerman hade en judiskättad far August Åkerman som var s.k. "smidesdirektör". Augusts bror Fredrik Åkerman blev å sin sida landshövding och president och adlades år 1843. Fredrik Åkerman gifte sig med en judinna som var dotter till den judiske affärsmannen Wilhelm Benedicks, (Michael Benedicks broder), vilket tyder på en viss judisk böjelse hos dess döpta ättlingar till Kalms.
En sonson till August Åkerman och på samma sätt judisk, vid namn Gunnar Åkerman, blev kansliråd i försvarsdepartementet. Gunnar Åkermans syster Helena blev å sin sida gift med en Holmquist, geologiprofessor vid KTH i Stockholm.
En annan tidigare styrelseledamot i Grängesbergsbolaget var den judiske bankiren Walter Philipson (död 1934).
*** Den Göteborgs-judiske affärsmannen Gösta Fraenkel, vars mor var född Bensow, fortsatte faderns företag "Moritz Fraenkel & Co" som han sedan blev ensam innehavare av 1908. Till det intressanta hör att notera att Gösta Fraenkel blev gift med en Hervor Hjelt, dotter till överste Uno Hjelt och den höge militärens fru Pauline, en kvinna som av någon mystisk "slump" också var född Bensow!
Således en total rundgång i relationerna.
En annan jude Fraenkel, denne direkt från Tyskland, Karl-Heinz Fraenkel (född 1897, på mödernet född Philipson) kom till Sverige under 1930-talet och blev här konsultingenjör på Bolidens gruv AB 1942-1950, AB Åkerlund & Rausing 1942-1958, och därefter bl.a. ordförande för hårdmetallkommittén 1946-1956, och styrelseordförande för AB Specialpapper.
En annan viktig judisk aktör inom industrivärlden är den judiske direktören Lennart Bernstein (född 1916).
Han började en karriär på SKF på 1940-talet, blev sedan platschef 1960, direktör SKF 1965, vice VD SKF Kullagerfabrik GmbH Schweinfurt 1965 och VD 1967-1973. Juden Bernstein var ordförande för Sveriges mekanikerförbunds gjuteriavdelning 1963-1965.
Direktör Bengt Ulf (född 1921) är född av en mor från klanen Lewin, och tillhörde Margarinbolaget AB 1950-1966, var vice VD för AB Pellerin/Zenith 1966-1973, VD där 1973-1976, vice VD för AB Aritmos 1966-1976, VD där 1976-1980. Han var även styrelseledamot i AB Aritmos 1966-81, Margarinbolaget AB 1966-1981, Svensk oljeextraktion AB 1966-1982, AB Samfod 1972-1980 m.fl. bolag.
När det gäller Margarinbolaget AB är det på sin plats att berätta om juden Bengt Heilborn (född 1926), son till Dagens Nyheters judiske direktör Helge Heilborn.
Via familjebanden började Bengt Heilborn inte helt överraskande på Bonnier-företaget Åhlén & Åkerlunds Förlag AB 1952-1954 och tillhörde också Bonnierföretagens kemisk-tekniska grupp åren 1959-1964.
Därutöver har denne jude varit direktör på Margarinbolaget AB fr.o.m. 1965 samtidigt som juden Bengt Ulf verkade där, och Bengt Heilborn var företagets vice VD under åren 1967-1982.
Därutöver har Bengt Heilborn varit VD för företaget AB Stilmönster 1964-1965 och är styrelseordförande och delägare i i TL Seafood AB och vice ordförande i Stiftelsen Svensk livsmedelsteknik.
Einar Henriques hade också ett aktivt liv inom bankvärlden och satt Göteborgs Handelsbank 1925-1943 och arbetade även i Skandinaviska Bankens advokatkontor 1949-1954. Han var djupt involverad i försäkrings aktiebolaget Atlantica där han var styrelseledamot 1920-1972 och vice ordförande 1948-1972.
I sitt andra giftermål var han gift med en dotter till en landssekreterare Alrik Pipon.
Einar Henriques´ bror Mårten Henriques blev känd som advokat i Göteborg och var bl.a. ordförande för Göteborgs Mosaiska (judiska) Församling.
Douglas van Reis (född 1918) från den Göteborgs-judiska klanen van Reis blev civilingenjör och anställd på Asea 1942, för att sedan bli VD för Asea Electric South Africa Ltd 1951 i rasismens Sydafrika, och senare på Asea kabel AB åren 1965-1984.
Och på Patentverket verkade tidigare byrådirektörn och greven Ludvig af Ugglas, som via modern var ättling till den kände judiske affärsmannen Isaac Michaelson (handelshuset "Michaelson & Benedicks"), och där Ludvigs mormorsmor var en dansk judinna född Heckscher.
Ludvig af Ugglas icke-judiske far var också greve och kammarherre. Ludvig af Ugglas judiske bror till Karl af Ugglas, var i sin tur friherre och antikvarie i Vitterhetsakademien.
Thomas Wahlberg (född 1924) är en jude som haft stort inflytande inom pappersindustrin. Thomas Wahlbergs mor var judinnan Carin Heyman, dotter till grosshandlaren Fredrik Heyman och en judinna Henni, född Friedeberg. Carin Heymans farfar var i sin tur juden Salomo (Sally) Heyman, delägare i firman Hasselblad & Co.
Thomas Wahlberg var ingenjör och produktionschef och även direktör med ett flertal tunga positioner bl.a. på f.d. judiska Holmens bruk AB 1986-1988, men dessförinnan på Billeruds AB Gruvöns bruk, Wifstavarfs AB, Fiskeby AB. Thomas Wahlberg har varit ledamot utbildningsrådet för industriell ekonomi 1971-1977, styrelseledamot AB Svenska papperstidningar 1976-1982 och 1984-1990, och på Vattenfall region östra Sverige 1987-1990.
Thomas Wahlberg har också varit ordförande för Sveriges pappers- och cellulosaingenjörs förening 1976-1982. Där har f.ö. en annan judiskt besläktad person, Walter Améen, också varit ordförande, en person vi berättar mer om strax härnedan.
Thomas Wahlberg kommer från privilegierade förhållanden där hans far borgmästare Eric Wahlberg (född 1894), borgmästare Torshälla 1925-1942. Till det intressanta hör att notera att denne med en judinna Heyman gifte svensk var ledamot av statens flyktingsnämnd 1941-1950, alltså under de år som man behandlade den judiska flyktingimporten. Således kan man säga att judarna i Eric Wahlberg hade en trogen allierad att föra deras talan. Eric Wahlberg fortsatte sedan som direktör för Sveriges socialvårdsförbund under åren 1940-1962.
Vi har noterat att en "Eric Wahlberg" skriver tillsammans med Jens Matthiessen en gemensam artikel i Judisk Krönika, så sent som i nr.5-1996, med rubriken "Bibelns musik - om Händel, England och judiska hjältar", men det torde snarare röra sig av färskare material från något judiskt barn eller barnbarn till Eric d.ä.
Ytterligare en Wahlberg är Jan Wahlberg, judisk bror till pappersingenjören Thomas Wahlberg. Jan Wahlberg (född 1932) blev chefsöverläkare och senare professor på arbetsmiljöinstitutet sedan 1981. Inom läkaryrket har denne jude haft flera topp-positioner som ordförande för Svenska föreningen för allergologi 1985-1986, Svenska dermatologiska sällskapet 1986-1988, och tillhörandes Internationella kontaktdermatitgruppen sedan 1990.
När vi nämnde pappersindustrin ovan sade vi att vi skulle ta upp en annan jude, Améen.Walter Améen (född 1907), son till det icke-judiska justitierådet Louis Améen (d.ä.) var via modern ättling till den öppet judiske Abraham-Josephson-Josephssohn. Walter Améen hade en karriär som civilingenjör och var också verksam vid bl.a. Billeruds bruk AB, där han var direktör för centrala industriförvaltningen på Billeruds AB 1967-1972. Walter Améen var därtill också, likt ovannämnde juden Thomas Wahlberg, ordförande för Sveriges pappers- och cellulosaingenjörsförening under åren1970-1973, där han sedan blev hedersledamot 1974. Walter Améen var styrelseledamot i Stiftelsen svensk cellulosaforskning 1943-1968, satt i AB Svensk Sprit 1963-1975, och AB Karlstadplattan 1976-1977.
Walter Améens likaledes judiske bror Einar Améen (född 1901) blev bruksdisponent där han var disponent på Surahammars bruks AB 1947-1966, styrelseledamot Järnbruksförbundet 1949-1966, fullmäktig i Jernkontoret 1950-1968, f.d. styrelseordförande för Institutet för metallforskning och styrelseledamot i Tekniska Muséet.
Einar Améens son Louis Améen (d.y.), (född 1929), blev direktör, driftsforskningsingenjör och labchef på Nyby bruk AB 1954-1964, föreståndare för Metallurgiska forskningsstationen och VD för Stiftelsen för Metallurgisk forskning i Luleå 1964-1972.
Den judiskt-ättade Louis Améen (d.y.) var även VD för AB Bofors-Åkers 1973-1980. Sedan var han VD Halstahammars ab 1980-1983, VD Kanthal Development AB 1984, ambassadråd, teknisk-vetenskaplig attaché i Washington 1984-1986, och sedan ånyo VD för Kanthal Development AB sedan 1986.
En annan med judisk koppling till klanen Heyman är Hans Frydén (född 1910) vars mor Gertrud Rebecka Heyman, var sondotter till en av de tre invandrande bröderna Heyman - juden Heyman Jacob Heyman och dennes judiska hustru, född Schlesinger. Hans Frydén blev Kraftverksdirektör för Norrbottens kraftverk 1956 och var verksam på Trollhätte kraftverk 1958-1975.
Den kan var a på sin plats att berätta att Hans Frydéns far var en icke-judisk överstelöjtnant vid namn Einar Frydén, ytterligare ett i den långa raden av hög positionerade icke-judar som judarna valt att blanda in sig med när de väl velat gå över gränsen och äkta någon från gojerna.
Direktören Georg Tullander (född 1912, vars mor var född Fischer) blev biträdande direktör på Sveriges allmänna exportförening 1957, och tillhörde Sveriges exportråd. 1972-1977.
Georg Tullanders syster, Margareta Tullander (född 1908), arbetade på Nordiska Muséet och Skansen och var intendent på Skansen 1961-1973.
I detta sammanhang kan nämnas, att den huvudsakliga delen av pälsvaruhandeln länge låg i judiska händer.
Leodor Levy, sekreterare i Mosaiska Församlingen i Stockholm var på sin tid affärskompanjon till den liberale statsministern Karl Staaff i den advokatfirma Levy innehade, "Lidforss & Levy". Leodor Levy var styrelseledamot ett malmbolag samt i restaurangbolagen Continental och Rosenbad. Levy satt också som styrelseledamot i brodern Isaak Levys firma, AB Svenska Pälsvarufabriken, och i styrelsen på det judiska Kaplans Konfektionsfabrik.
Bertil Schütt (1909-1983) är känd som en judisk författare som trots sin körsnärsutbildning skrivit åtskilliga böcker.
Den kände judiske Göteborgs-handlanden Martin Levisson inledde 1821 affärsverksamhet i Göteborg i förening med lädertillverkning
Och under 1970-talet kunde man fortfarande se annonser för flera judiska skinnförsäljare i den sionistiska tidskriften Menorah, där annonsintäkterna gick Israel till del.I Stockholm finns idag skinnaffären Roco Baroco, som också regelbundet annonserar i Menorah.
*** Inom textilindustrin fortsatt även in på 1900-talet en betydande judisk komponent.
Den ryskfödde juden Oscar Kaplan (1888-1977) invandrad till Sverige 1906 med brodern Marcus Kaplan (1885-1954). Redan 1909 startade de en egen konfektionsrörelse i Uddevalla som försörjde det lokala stora judiska konfektionsföretaget "Schwartzman & Nordström". 1919 flyttade bröderna med sina familjer till Stockholm och startade en gemensam konfektionsrörelse och 1927 inregistrerades AB M. Kaplans Herrkonfektionsfabrik som sedan bytte namn till Kaplans Konfektionsfabrik.
Bröderna Kaplan samarbetade med den tyske juden och konfektionären från Hannover, Fritz Weingarten. Kring 1938 invandrade Weingarten till Sverige med sin familj och startade Regnkonfektionsaktiebolaget, som leddes av Fritz mellan 1939-1953. Regnkonfektionsaktiebolaget blev fr.o.m. 1947 ett av Kaplans Konfektionsfabrik helägt dotterbolag.
Marcus Kaplans judiske svärson Samuel Gerov fortsatte som VD efter Marcus bortgång 1954. Vice VD blev då Harry Kaplan, son till Oscar Kaplan.
Harry Kaplan (född 1920) fortsatte som vice VD på Kaplans Konfektionsfabrik 1954-1965.
Som vi berättade tidigare hade man en "tendens" inom denna judiska industri som så många andra judiska dito att selektivt anställa judar och gärna judiska släktingar. Harry Kaplan skriver i sitt bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 220) om de judiska anställda på Kaplans Konfektionsfabrik:
"Drygt ett tjugotal mer eller mindre nära släktingar till Marcus och Oscar [Kaplan] har varit medarbetare i Kaplans [konfektionsfabrik] längre eller kortare tid."Harry fortsätter (sid. 221):
"Det finns inga kända noteringar om den judiska personalens omfattning. En grov uppskattning är att den under åren pendlat mellan 10 och 25 procent av det totala antalet anställda."
1964 började Kaplans Konfektionsfabrik avvecklas och 1966 avregistrerades det. Oscar Kaplan var med från företagets början till slutet.
Harry Kaplan fortsatte sedan som direktör på Bohlin & Strömberg AB efter 1965 för att sedan bli VD där åren 1973-1974.
Juden Harry Kaplan har haft inflytande i industri-Sverige och var styrelseledamot (som representant för Konfektionsindustriföreningen) i Sveriges Industriförbund åren 1961-1964, satt i Sveriges Konfektionsindustriförbund 1960-1965 och i Konfektionsindustriföreningen 1958-1964.
Harry Kaplans bror Bruno Kaplan (född 1914), var en judisk aktivist som förutom att han blev känd som överläkare och ordförande för socialstyrelsens nämnd för abort och steriliseringsärenden åren 1966-1984, även tillhörde den Mosaiska (judiska) Församlingen Stockholm 1969-1972 och World Jewish Congress världsexekutiv åren 1957-1985 där Bruno Kaplan var vice ordförande för Europaexekutiven sedan 1979. En absolut topp-positon inom den judiska världen.
Därutöver har denne jude även haft påverkansmöjligheter a
