Det judiska Bonnierimperiet
Det judiska Bonnierimperiet
IndexMyten om Bonniers vurmande för kulturen
Bonniers prosionism och styrning av sina medie produkter
Bonniers val av judiska medarbetareBonniers judiska advokater
Bonniers val av judar som mellanhänder
Konsekvenser av Bonniers makt - likriktning
Bonniers och kulturen i Sverige
***
När man skall behandla den judiska makten i Sverige av idag kommer man oundvikligen in på den judiska familjen Bonnier och dess grepp om den svenska medievärlden.
Denna judiska familj utövar ett oerhört stor inflytande på det svenska samhällslivet, mer än vad folk anar, då familjen inte bara genom sin monopolstatus får ensamrätt på att föra fram den politiska och ideologiska bild som skall vara förhärskande i samhället, utan också genom sin selektiva utgallring av författare och därtill associerade s.k. "intellektuella", har lyckats sålla fram en veritabel armé av Bonnier-uppfostrade opportunister, som kommit att tillhöra de ledande skikten i samhället. Dessa Bonnier-korrumperade individer står sedan att finna på en mängd strategiska poster i samhället, och p.g.a. deras beroendeställning mot Bonnier-imperiet är de inget annat än Bonniers lydiga redskap och allierade.
Om man tittar närmare på de personer som i vårt samhälle skall utgöra den s.k. "eliten" och som lanseras som våra förebilder, både på det intellektuella och konstnärliga planet, har en mycket stor del av dem någon sorts koppling till Bonniers.
Det blir uppenbart om man börjar nysta upp och analyserar de nätverk de tillhör.
I detta avsnitt kommer vi inte kunna göra en fullständig redogörelse om Bonniers göranden, men vi kommer att belysa några aspekter av deras historia och växande makt, som vi tycker illustrerar faran med att lämna över samhället till judiska profitörer av Bonniers typ.
Bonnier-familjens egna representanter har i sina telefonsamtal till Radio Islam visat var de står i konflikten om Palestina.
Det är faktiskt inget annat än en medborgerlig plikt att som svensk humanist och förespråkare för alla människors lika värden, avslöja den med apartheid-staten Israel allierade judiska förläggar- och mediafamiljens maktmissbruk och deras kampanjer för att göra svenska folket till ideologiska medbrottslingar till judarnas pågående övergrepp och folkmord i Mellanöstern.
***
Myten om Bonniers vurmande för kulturen Det handlar ju om Bizzniss!
En del av försvaret för Bonniers gärningar i Sverige brukar innehålla argumentet att de skall ju vara en så härligt fin intellektuell familj, som vurmar för högkulturen.
Judeofilerna och Israels vänner i Sverige talar ofta om den fantastiska kulturinsatsen som familjen Bonniers gjort i detta land och pekar på deras djupa engagemang för just kulturen, ofta när man vill glorifiera det judiska och framhäva dem som särskilt intellektuella och kulturella. Men skrapar man bara lite på ytan av dessa floskler ser man att vad det egentligen handlar om är rent och skärt krämande, om den eviga gamla judiska filosofin att tjäna pengar.
Att det sedan för familjen Bonniers del slutade med att de gav sig in i bokbranschen och förläggarskapet förefaller mer slumpbetonat och inte alls något tecken på kulturellt djupsinne. Under bröderna Bonniers tidiga period under 1800-talet med nyetablering i Stockholm är det känt att de i samma lokal som de sålde gamla böcker också ägnade sig åt ett annat judiskt favoritgebit - det föga glamorösa yrket att samla och sälja lump - d.v.s. trasor och uttjänta kläder. Det är känt att de hade dessa två verksamheter parallellt och när det sedan föll sig så att böckerna gav mer pengar kom de sedan att rikta in sig på denna - för dem - lukrativa marknad. Men hade de tjänat mer pengar på lumpen kan vi lova att de idag hade varit välsituerade och respektabla lumpförsäljare!
Den anti-judiske författaren Martin Brandt skriver i sin bok "Moses Smith" om familjen Bonnier-Hirschel (OBS: Hirschel var deras ursprungliga namn):
"Att de över Köpenhamn från Tyskland till Sverige invandrade tre bröderna Bonnier allesammans kommo att slå sig på att schackra just i böcker, och detta ej blott som vanliga bokhandlare, utan snart även som bokförläggare, hade sina rutiga skäl och randiga orsaker. I fråga om det annars för Israels barn i allmänhet, och den Hirschelska familjen i synnerhet så specifikt lämpliga schackrandet med gamla kläder och lump, var konkurrensen med infödingarna här större. För övrigt hade bröderna förekommits av andra judiska invandrare, som anlänt några år tidigare och redan i betänklig grad lagt beslag på klädes- och lump-branschen samt t. o. m. startat företag i stor stil inom textilbranschen. Att börja sin karriär i Sverige som enkla "gårdfarihandlare" höllo de sig tydligen för goda till. Dessutom hade de under sin månghundraåriga erfarenhet inom just lump- och klädesbranschen troligtvis känt sin begränsning på ett påfallande sätt, eftersom de inte funnit jaktmarkerna särdeles givande ens i klädesbranschens Schlaraffenland i Sachsens huvudstad, textilindustrins och lumphandelns centrum i Mellan-Europa sedan århundraden. Att man emellertid höll reträttvägarna klara, för den händelse bokbranschen skulle slå alldeles slint; framgår så tydligt som helst av det faktum, att det i Adolf Bonniers första hyreskontrakt i Stockholm heter, att lägenheten vid Storkyrkobrinken finge begagnas blott "till bokhandel eller färdiggjorda kläders försäljning". Det är en sann Hirschel som skriver detta kontrakt, det är den evige lumphandlaren från ghettot.När en fältherre vill erövra en fästning, är det ju självklart, att han inriktar sig just mot dess svagaste punkter. Fästningen Sverige har som bekant aldrig haft någon synnerlig motståndskraft mot spekulativa, utländska äventyrare, som sökt slå under sig än det ena och än det andra geschäftområdet här i landet på infödingarnas bekostnad. Men om det vid den tidpunkten, då Bonnierna gingo över Sundet och började gå till storms mot det svenska samhället, var något ekonomiskt område, som i alldeles särskild grad låg obearbetat och följaktligen måste i allra främsta rummet locka företagsamma och ogenerade utländska invandrare, så var det onekligen just bokmarknaden och dennas olika grenar.
Bröderna Bonniers val mellan å ena sidan klädes - och lumpaffär, å andra sidan bokhandel var ju så gott som på förhand avgjort, uppvuxna som de voro i gamle "Gérards" lånebibliotek nere i Köpenhamn; den forna lumphandeln i Klarebodernes ghetto hade nämligen blivit antikvitetsaffär och lånebibliotek, för att undgå konkurs. För den tidens bokköpare var den största svårigheten att få in i landet utländsk litteratur, och till förmedlare därvidlag ägnade sig speciellt judarna ypperligt, på grund av sin otroliga förmåga att hänga ihop som ler och långhalm, i vilka av jordens länder de än månde hamna. I början och mitten av förra århundradet lästes såväl tyska som franska språken vida allmännare i Skandinavien än senare blev förhållandet, och därför fanns det onekligen plats för de Bonnierska lånebiblioteken och boklådorna, såväl i Stockholm som Göteborg, även om dessa lånebibliotek på den tiden voro sjudubbelt mera dubiösa affärs-företag än våra dagars mest dubiösa "bokbarer" - med "världslitteraturens mästerverk för 25 öre i veckan"!"
Bokförläggaren Gerard Bonnier, (1917-1987), VD i Albert Bonniers Förlag AB åren 1953-1976, formulerade som målsättning för sitt förlag "att utge de bästa författarna och att dessutom vara en god affär" (se Mats Larssons bok "Bonniers - en mediefamilj", Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 337.)
Här avslöjas delvis den bakomliggande affärsmässigheten.
Expressens f.d. redaktör Carl-Adam Nycop skriver i sin memoarbok "Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965" (Bonniers, 1971, sid. 65-66), om ett möte hos Bonniers som Nycop närvarade vid:
"Tor Bonnier höll ett tal, som på sitt sätt var en liten programförklaring för familjen Bonniers förläggartradition. Han talade om nödvändigheten att sköta affärerna så att det alltid finns pengar i kassaskrinet. Endast då kan man handla fritt och självständigt. Det var därför viktigt att alla medlemmarna av familjen, även om de sysslade med litteratur eller tidningar, alltid kom ihåg att de i grund och botten ändå var köpmän, som handlade med varor.Jag har även vid andra tillfällen hört Tor tala i ungefär samma vändningar. Det måste alltså vara en filosofi som för honom - och kanske också för hans familj - blivit en målsättning och en livsuppgift. Köpmannaskapet är det centrala. Att göra goda affärer. Att ha pengar i kassaskrinet.
Det kanske går tillbaka till gamle Karl Ottos tid, eftersom jag från flera medlemmar av familjen har hört att denne patriark bedömde bokförlagets ekonomiska situation efter hur tjock sedelbunten i kassaskåpet var vid olika tillfällen på året. När den sjönk under den gräns, som Karl Otto menade borde vara minimum, blev han nervös och deprimerad.
Vår tids koncernaffärer sköts inte på detta primitiva sätt. Ändå kan man skönja denna traditionella attityd till begreppet solvens hos flera av familjens medlemmar. En märkbar oro och nervositet griper omkring sig, så snart miniatyrnätsrapporterna visar vikande siffror för tidskrifterna eller när vinden börjar viska om att det föreligger risker att vinsterna krymper i något av bolagen."
Dessa citat kanske visar på det vi menar när vi talar om falskheten i att utmåla Bonnier-judarna som några som primärt skulle brinna för kulturen.
DN:s och Expressens judiske profil och styrelseordförande Tor Bonnier avnjuter en cigarr på Expressens ettårsfest.
***
Den Bonnierska makten
Bonnier-eminensen
Carl-Johan Bonnier
- alias Dracula från Sion.
Exempelvis äger Bonniers 30% av den svenska mediemarknaden (2000) och är överlägset störst. Familjen äger bland annat Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, Kristianstadsbladet, Kvällsposten, Göteborgs-Tidningen, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, TV 4, Svensk Filmindustri, 180 olika biografer, Wegelius TV, Albert Bonniers Förlag, Wahlström & Widstrand, långa rader av tidskrifter, stora delar av Tidsam (som distribuerar tidskrifter i Sverige) och många, många andra medieföretag.Enligt en uppskattning gjord i Dagens Nyheter (DN 4/4-2002) värderar man Bonnier-koncernen till omkring 20 miljarder kronor.
Bonniers dominans över de svenska medierna är lika stor som den fruktade judiske mediemogulen Rupert Murdochs dominans över medierna i Storbritannien.
(För att se en schematisk överblick från 1999 över den då rådande Bonnierska maktstrukturen kan ni klicka här och få upp ett pdf-dokument.)
OBS: I augusti 2004 meddelades det att familjen Bonniers - som ett led av familjens monopolistiska strävanden - köper upp Sandrew Metronome, den enda egentliga konkurrenten. Sandrew hade 22 biografer med totalt 90 salonger i 15 städer i Sverige. Dessa inlemmas nu med Bonnier-ägda SF Bios 33 biografer med totalt 209 salonger i 21 städer.
***
Bonniers expansionism
Att den judiska mediefamiljen Bonnier lider av hybris är ingen nyhet. Det är ett typiskt judiskt drag, den kända Rothschild-familjen led av samma sjuka. Amshel Rothschild som grundade sitt bankir-imperium lade grunden för en skapelse som sedan växte ohämmat, och där det enda målet var just att skaffa sig så mycket makt och pengar som möjligt. Det är inte "antisemitism" att konstatera detta, t.o.m. judarna själva talar om detta drag sinsemellan och ser det som ett tecken på "judisk livskraftighet", som de så fint uttrycker det.
Som bokförlag har Bonniers systematiskt lagt under sig alla mindre konkurrenter och på så sätt slagit ut pluralismen och mångfalden i samhället.
Bonniers hade innan andra världskriget lagt under sig bl.a. följande förlag: Flodins, Billes, Normans, Beijers (som dessförinnan lagt under sig Gemandts förlag), Haeggströms, Looströms, Oscar Lamms (f.d. det judiska Gumperts förlag), H. Klemmings, Palmqvist (som hade katekesen som sin främsta förlagsartikel!) Pro Fide et Christianismo, Hansellis, Lundequists. Bonniers ägde även tillsammans med Norstedts skolboksförlaget A.B.
1929 förvärvade Bonniers tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund, som sedan kommit att utgöra en viktig stomme i verksamheten. Avseende Åhlén & Åkerlund hänvisar vi förövrigt till det speciella avsnitt om förlaget vi tillägnat under kapitlet om tidskrifter.
På senare tid har man även förvärvat Förlaget Wahlström & Widstrand (1962), Centerförlaget (1969) och Bokman (1979) Calsen If (1980) Trevi (1991) för att bara ge några exempel.
Mats Larsson, professorn i ekonomisk historia, skriver i sin bok "Bonniers - en mediefamilj" (Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 8):
"I början av 1950-talet vilade Bonnierkoncernen på i huvudsak tre ben - förlagsverksamhet genom i första hand Albert Bonniers Förlag och tidskriftsutgivning vid Åhlén och Åkerlund samt utgivning av dagstidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Vid sidan av dessa grundläggande verksamheter fanns också en mindre industrirörelse [...]."Larsson berättar hur det därefter "inleddes emellertid en mer allmän uppbyggnad av koncernens industriengagemang och koncernen blev allt mer diversifierad".
Man började alltså se sig om efter andra områden att etablera sig på.
Bonniers började redan under 1950-talet rekognosera utlandsetableringar där det "gjordes bland annat omfattande utredningar rörande toalettpapperstillverkning i Colombia" (sid. 24 i boken ovan), en typ av produktion som tydligen intresserade den kulturjudiska familjen Bonniers. Men så jan man jude lite elakt säga att de redan hade god erfarenhet av dylik produktion, om än på lite dyrare papper.
På 1950-talet sonderade den bland våra judar geniförklarade Albert Bonnier Jr. t.o.m. affärer med apartheids Sydafrika och förtog en resa till Johannesburg. Bonniers företag Billingsfors och Printing Equipment hade redan sedan tidigare representanter stationerade där för att utforska markanden och etablera kontakter.
Mats Larsson skriver (sid. 81):
"Försäljningen av Billingsforspapper på den sydafrikanska markanden bedömdes som synnerligen framgångsrik. Tack vare Bonnierföretagens agent E I Rogoff höll Billingsfors hela tio procent av den sydafrikanska kraftpappersimporten."Larsson skriver vidare (sid. 83) om hur "Bonnierföretagen under några år" gick "in på den sydafrikanska toalettpappersmarknaden". Bonniers hade även stora planer på att etablera serietidningsproduktion i rasismens Sydafrika. Larsson skriver (sid. 83):
"Med tryckning av en svart/vit serietidning i Sydafrika skulle man inte bara kunna penetrera denna marknad utan även de engelskspråkiga marknaderna i Guldkusten och Nigeria - åtminstone borde restupplagor från Sydafrika kunna avsättas där."Man kan i ljuset av det rådande apartheidstyret ställa sig lite tveksam till vad Bonniers menade med en "svart/vit" serietidning.
Larsson avslöjar också i sin av Bonniers sanktionerade affärskrönika att Albert Bonnier Jr. önskade "undersöka möjligheterna för att tillverka och försälja svenska betong- och eternithus till Sydafrika" (sid.83), då dessa uppenbarligen var billigare än de tegelhus som producerades i landet. Oss veterligen låter det som just den typ av hus som byggdes på de svartas undanträngda jordlotter, de s.k. homelands. Hur somh elst kunde inte detta materiella-strukturella bidrag till apartheidregimens logistik genomföras, och projektet rann ut i sanden.
Bland de övriga utlandssatsningar Bonniers riktade in sig på så förefaller man ha haft en förkärlek för just totalitära förtryckarsystem och diktaturer. I Afrika förutom Sydafrika så visade Bonniers, enligt Larssons av Bonnier-familjen sanktionerade bok, ett intresse för etablering i det Belgiska Kongo just under den värsta repressionen, och Bonniers riktade också in sig under 1950 talet på etablering i föga demokratiska stater i Sydamerika som Colombia, Peru och Brasilien.
Även Israel skall ha inspirerat mediemogulen Albert Bonnier Jr.. Mats Larsson skriver på sid. 146 i sin bok:
"Albert Bonnier jr hade efter ett besök i Israel fått upp ögonen för behovet av vattenrening på flera områden. Avsaltningen av Medelhavets vatten fascinerade honom och han såg behov av vattenrening på flera områden. Detta var bakgrunden till att Bonnierföretagen 1960 köpte [den österrikiske juden] Harry Scheins företag Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS)."
***
Förutom dessa industrisatsningar har Bonniers också börjat gå in i andra länders mediastrukturer.
DN 29/6-1995 meddelar exempelvis att den judiska mediekoncernen Bonnier sträcker ut sina tentakler till Österrike där man fr.o.m. hösten samma år började ge ut den första dagliga affärstidning ut, "Wirtschaftsblatt", där Bonniers äger 50% av aktierna. Upplagan ligger inledningsvis på 50 000 exemplar.
Detta var en del av en mer omfattande strategi. År 2000 fanns Bonnier-ägda affärstidningar av Dagens Industri-typ, i tio europeiska länder, framförallt i östra Europa.
|
|
Och i Sverige fortskrider expansionen.
Så sent som 1997 ökade till exempel Bonniers ytterligare sitt grepp om svenska folket genom att köpa TV4.
Vår kulturminister Marita Ulvskog såg sig då tvingad att åtminstone låtsas att hon var oroad över utvecklingen. I ett TT-meddelande (Metro 5/1-1997) säger hon att "affären ökar maktkoncentrationen ytterligare". Hon skall även ha kommit med hot om att utestänga TV4 från marknätet: "Regeringen kommer nu noga att följa vad Bonnierföretagen och Marieberg gör på medieområdet i stort framöver." Det fanns nämligen en paragraf i avtalet mellan staten och TV4 som enligt Ulvskog säger att "det inte bör ske förändringar ägandet av TV 4 vilka påverkar ägarkoncentrationen i media i stort".
Ty när Bonniers tog över TV4 begicks ett avtalsbrott då TV4 faktiskt haft ett avtal med staten som säger att kanalen inte får göra ägarförändringar som har betydelse för balansen på mediemarknaden. Kulturminister Marita Ulvskog hotade anmäla kanalen till radio- och tv-styrelsen och få hela TV4:s sändningstillstånd indraget.
Dock vet hon att om hon skulle börja motarbeta Bonniers kommer hon snart att få känna på deras vrede. S.k. "undersökande journalister" på någon Bonnier-ägd tidning kunde "helt plötsligt" komma någon gammal Ulvskog-skandal på spåret, och dra igång drevet mot henne. Eller, om hon blir för besvärlig, varför inte kalla henne "antisemit", och säga att hon hackar på Bonniers bara för att de är judar? Det knepet fungerar alltid när argumenten tryter!
Så Ulvkog - den svenska regeringen och det svenska folkets representant - ändrade sig. Istället för att konfrontera Bonniers och sätta hårt mot hårt valde hon den fega vägen och gav istället 500 extra miljoner till SVT för att stärka public service i konkurrensen med TV4, och tillsatte den urvattnade Mediekoncentrationskommittén för att "se över lagstiftningen".
Dan Josefsson, en relativt självständig journalist som gjorde sig känd för att vägra acceptera det korrumperade Bonnier-utmärkelsen Stora Journalistpriset (som vi berättar mer om nedan), skrev i sin artikel "Marita Ulvskog och Goliat" i boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000, sid. 173):
"Men är det verkligen rimligt att regeringen lät TV 4:s avtalsbrott passera därför att en process skulle ta för lång tid? Det finns en alternativ förklaring som lyder så här: Inget parti har idag råd att på allvar stöta sig med så starka mediekrafter som TV 4 och Bonniers. En utdragen rättsprocess skulle sträcka sig över minst ett riksdagsval, och i det valet är Marita Ulvskog och socialdemokraterna beroende av sin framtoning i TV4 och den samlade Bonnierpressen."Dan Josefsson ställer sedan frågan direkt till Ulvskog som han intervjuar (i samma artikel, också sid. 173):
"Är det helt enkelt omöjligt för en regering att driva en process mot Bonniers?"Och Marita Ulvskog, Sveriges kulturminister "funderar ordentligt" när hon hör detta och svarar slutligen på denna raka och provokativa fråga inte avvärjande, utan uppgivet:
"Jag tillhör tyvärr en rörelse som har förklarat att 'vi ska inte ägna åt oss att äga medier'. Och jag tycker att det är väldigt sorgligt att lämna ifrån sig så mycket makt utan att kämpa för den. Självklart borde vi vara offensiva ägare. Men vi är en rörelse som inte har så många rika familjer som satsat på medier. Och där har jag egentligen svarat på din fråga."
Så mot Bonniers faller Sveriges styrande pladask och ger upp kampen utan strid, så långt har det gått.
***
Och 1998 ville Bonniers på fullt allvar ta ett steg till och köpa Svenska Dagbladet, den ende konkurrenten som finns till familjen Bonniers flaggskepp Dagens Nyheter (förutom Stenbecks gratistidning Metro). Av rädsla för att affären skulle provocera fram en lag mot massmediekoncentration blev det inget köp, men ingenting talar för att Bonniers inte kommer att försöka igen.
Därutöver har Bonniers under åratal försökt hålla konkurrenter och avvikande opinionsyttringar på mattan, bl.a. genom att Bonniers sedan många år via företaget Tidsam kontrollerar stora delar av tidskriftsdistributionen i Sverige.
Genom att neka vissa tidskrifter tillträde till detta distributionsnätverk minskar drastiskt dessa tidningars konkurrensmöjligheter, och viktigast av allt, möjligheten att deras avvikande nyheter och andra infallsvinklar når en större publik.
Istället för spännande mångfald tvingas den breda publiken hålla till godo med tidningar som produceras av Tidsams ägare, däribland huvudägaren Bonniers.
Detta föranledde Johan Ehrenberg, chefredaktör på tidningen ETC, en tidning som drabbats hårt av Bonniers distributionsbojkott, att 2001 skriva ett upprört öppet brev riktat till Carl-Johan Bonnier. Ett brev som vi här återger, och där Ehrenberg vädjar till Bonniers att sluta med sina trakasserier.
Detta öppna brev var bara en aktion i raden av protester från frisinnade mot Bonniers metoder, och i detta fall skall det ha givit resultat, då ETC 2002 fick möjlighet att delta i Tidsams distributionsnätverk.
Ett till exempel hämtat från Internetversionen av mediatidningen Resumé, 30/5-2000, där det i en artikel av Leif Holmkvist berättas hur Bonnier-ägda "DN tar makten över Svenskans distribution":
"Svenska Dagbladet blir inte utestängda från distributionen när DN tar över hela Pressens Morgontjänst. Däremot tar DN hela vinsten och kan höja priserna för konkurrenternas utbärning.DN har ägt 80 och Svenskan 20 procent av Pressens Morgontjänst. Enligt ett hembudsavtal från 1992 har DN rätt att köpa ut Svenskan om dess ägande förändras, vilket skedde när Schibsted köpte tidningen.
I fjol aktualiserade Bonniers hembudsklausulen. Svenskan protesterade hos Presstödsnämnden och förde frågan till skiljenämnd, som gav DN rätt.
- Jag har tidigare varnat för risken att distributionsföretag tar ut överpriser, säger Håkan Westergren på Presstödsnämnden.
- Jag utgår från nämnden vill titta på fallet Pressens Morgontjänst.
Pressens Morgontjänst gjorde i fjol en vinst på 67 miljoner kronor och siktar på 70 miljoner i år. DN svarar för drygt 60 procent av den utburna volymen, men ta i framtiden hela vinsten. Svenskan står för 35 procent av volymen, men få framgent inte dela vinsten. Även Computer Sweden och Dagens Industri delas ut av Pressens Morgontjänst.
- Jag är inte ett dyft orolig för att vi blir utslängda. Däremot tror jag att DN har mindre goda avsikter. I Skåne har [Bonnierägda] Sydsvenskan missbrukat sitt monopol på utbärningen genom att dela ut direktreklam till Arbetets prenumeranter, säger Svenska Dagbladets vd Gunnar Strömblad.
- På kvällstidningarna kunde vi samarbeta om distributionen, trots den hårda konkurrensen i övrigt. Men här är det tydligt att Bonniers väljer konfrontation.
Dagens Nyheter får 6,5 miljoner om året i statligt samdistributionsstöd och Svenskan 3,5 miljoner. Stödet förutsätter att tidningarna behandlas lika av distributionsföretaget. Men det är inte förbjudet för Pressens Morgontjänst att höja priserna lika mycket för alla, hela vinsten går ju tillbaka i ägaren DN:s ficka."
*** Bonniers ökade makt leder till desperata rop på kontroll och varningar för att yttrandefriheten i Sverige håller på att gå i graven. Följande artikel publicerades i Dagens Nyheter, 23/8-1997:
"BONNIER HOTAR FRIA OPINIONEN Bonniers hotar på sikt den fria opinionsbildningen. Det menar Håkan Carlsson ordförande i Svenska Journalistförbundet (SJF).Carlssons uttalande kommer dagen efter att Bonniersdominerade Marieberg, via dotterbolaget Sydsvenska Dagbladet, köper Skånetidningarna Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
Familjen Bonnier äger totalt tre av landets fyra kvällstidningar och fem morgontidningar. Bonniers har också intressen i TV 4.
- Därmed har Bonniers passerat den gräns som på sikt kan hota den fria opinionsbildningen som i sin tur är grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle, säger Håkan Carlsson i ett skriftligt uttalande.
TT "
Det är värt att märka att ovannämnda artikel trycktes på en dold plats långt inne i Bonnier-ägda Dagens Nyheters många sidor. Artikeln publicerades som en undanskymd notis och upptog inte mer än några futtiga kvadratcentimeter. Detta när innehållet i artikeln, dess budskap, egentligen borde föranleda en första-sideplats, med fet rubrik.
Ty här hävdar ju faktiskt journalistförbundets ordförande att den svenska yttrandefriheten, en av våra viktigaste och mest sakrosankta friheter, är allvarligt hotad. Han säger t.o.m. att den gräns nu nåtts att grunderna för ett öppet och demokratiskt samhälle är i fara! D.v.s. en tidigare okänd form av diktatur, rycker allt närmare.
***
I den sionistiska propagandastrategin ingår det också att, när man tvingas tillstå att Bonniers faktiskt har en hel del makt, försöka låtsas som om familjen inte längre vore judisk. Man påstår istället att det judiska skulle vara något passé från det förgångna - något som de lämnat bakom sig.Exempelvis skriver den judiske författaren Steven Koblik i sin bok "Om vi teg, skulle stenarna ropa" (sid. 58), om Bonniers roll före och under andra världskriget:
"Inom förlagsbranschen intog familjen Bonnier en framträdande plats. De svarade för en betydande del av bokutgivningen och stod också bakom ett avsevärt antal vecko- och månadstidningar samt ägde den största dagliga tidningen, Dagens Nyheter. Ägarskapet innebar emellertid inte att medlemmar av familjen aktivt styrde dessa företag för politiska syften. Det hör också till saken att familjens "judiskhet" kan ifrågasättas. Bonniers hade kommit till Sverige i början av artonhundratalet och hade från början gift in sig i icke-judiska familjer. De var inte aktiva i den mosaiska församlingen, och hur många som var utövande judar var oklart. Likväl tog antisemiter både i Sverige och Tyskland dem som exempel på "det judiska inflytandet" i landet."Detta uttalande klingar dock mycket falskt.
*** Det har också framkommit att Bonniers under andra världskriget sonderade möjligheterna att lämna Sverige i fall av en tysk ockupation, de visste att de i nazisternas händer skulle betraktas som just arketypen av judiska mediemoguler och behandlas därefter. Men samtidigt förstärker Bonnier-klanens förberedelser till flykt från Sverige bilden av att de alltid i första hand sett sig som judar mer än svenskar.I efterhand har man låtsats att man aldrig övervägt att lämna landet
Karl Otto Bonnier skall internt ha sagt: "Vi reser inte, vi är svenskar!" (Carl-Adam Nycop, "Nyfiken med sting!", Bonniers, 1971, sid. 215).
Sonen Tor Bonnier skulle "under sina bästa år uppleva Hitlers hat och förföljelse och det ständiga hotet om utplåning" då det för Tor Bonnier var "omöjligt att bortse från sin härstamning" (se hans hustru Jytte Bonniers bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993 sid. 105). Detta skall ha lett till att Tor Bonnier under kriget skulle ha "gått med ett giftpiller i fickan i fall nazisterna skulle komma" (sid. 108, boken ovan).
Och Tor Bonniers judiske son Albert Bonnier Jr. skall enligt sin egen biografi "Personligt" ha ordnat en "evakueringsstuga" för sin familj i Boda by i Dalarna och gjort upp med sig själv "att stanna och dö i Sverige vad som än komma skulle" ("Personligt", Bonniers, 1985, sid. 132).
Samtidigt avslöjar Bonnier-vännen Carl-Adam Nycop i sin bok "Nyfiken med sting!" om "rykten om att Bonniers övervägde att lämna Sverige sommaren 1940 hade sipprat ut och fångats upp av tyska legationen" (sid. 214-215), och att "det var också känt att en grupp svenskar, med doktor Robert Norrby i spetsen, hade gjort sonderingar för att överta DN om Bonniers skulle immigrera" (sid. 215).
Nycop medger också att Bonniers "internt diskuterat" att sälja DN, "under det ödesmättade året 1940 då deras existens verkligen syntes hotad" (sid. 215) och han talar på samma sida om den "defaitism [inför den nazistiska anstormningen], som onekligen drabbade en del av familjen [Bonnier] denna kusliga sommar", vilket ytterligare bekräftar att man faktiskt diskuterat att lämna landet.
Och sin bok "Bära eller brista" (Bonniers, 1970), skriver Nycop om samma epok (sid. 183):
"Mot denna bakgrund kan jag väl förstå om nervositeten och oron gnagde familjen Bonnier. Skulle Hitler besluta sig för att även sluka Sverige, så var deras öde beseglat. På sommaren 1939 hade Åke Bonnier rest till Amerika med sin amerikanska fru, Eva, och när kriget bröt ut i september stannade han kvar där. Den övriga familjen fick i stället uppleva den kusliga utvecklingen där Sverige mer eller mindre ringades in av hotfulla politiska urladdningar."Carl-Adam Nycop skriver vidare ("Bära eller brista", sid. 186):
"Sommaren 1940 var alltså en tid av djupa inre slitningar för familjen Bonnier. För sin egen del hade Abbe Bonnier redan fattat sitt beslut. Han skulle själv stanna i Sverige, fullfölja sitt beredskapsuppdrag, dö om så krävdes av honom. Det var för honom ett definitivt och klart beslut, men med en reservation av dystert allvar:- Men, du förstår, det är inte lika lätt att tänka sig in i en situation, då någon bultar på dörren och släpar iväg ens små barn till koncentrationslägren.
Det fanns ännu vid denna tid möjligheter att nå Amerika via Petsamo och via Sovjetunionen. Ganska långt framskridna planer fanns tydligen inom den bonnierska familjen att sända en del av släktens barn i säkerhet. Till denna unga grupp räknades även Abbes yngre bror Lukas, som nu är chef för Åhlen & Åkerlunds Förlag. Men tiden gick och avresan uppsköts, för att småningom helt inställas.
Familjen Bonnier beslöt sig för att stanna i Sverige, att möta det öde som låg framför dem. Det är möjligt att dessa, enligt min mening fullt naturliga, emigrationsplaner senare togs till underlag för den ryktesbildning som förekom i samband med Torsten Kreugers insinuationer att familjen tänkte sälja Dagens Nyheter till tyska intressen.
Så vitt jag förstått saken - och jag har verkligen diskuterat dessa frågor ingående med flera medlemmar av familjen - var situationen 1940 mycket splittrad inom familjen. Man levde från månad till månad i ett läge som skärptes undan för undan. När som helst kunde Sverige anfallas och därmed skulle det med största säkerhet vara slut med familjen Bonnier.
Det var därför för mig föga överraskande om man i detta läge också diskuterade omflyttningen av sina ekonomiska tillgångar."
Hur många i klanen som var beredda att lämna Sverige får vi aldrig veta, men ett som är säkert är att vad Bonnier-medlemmar nu efter kriget säger i frågan får betraktas som efterkonstruktioner.
I ljuset av de tyska businessjudarnas massflykt från Tyskland i samband med det nazistiska övertagandet där är det bara nys att höra påståenden från Bonniers om att de skulle stannat kvar och hållit stånd och dött som svenskar, skulle nazisterna ha ockuperat Sverige.
***
Omslaget till Torsten Kreugers bok "Ville Bonniers sälja till Tyskland 1940" (Högbroforsens Stiftelse AB/Natur och Kultur, 1959). |
När det gäller diskussionerna om att sälja DN finns det förövrigt en intressant historia att nämna och som Nycop tangerade i citatet ovan. Den 9:e januari 1952 skrev Torsten Kreugers Stockholms-Tidningen ett närmast sensationellt avslöjanden om hur Bonniers under kriget hade försökt sälja Dagens Nyheter till Hitler. Det var känt att nazisterna hade en strategi att via bulvaner försöka förvärva tidningar i andra länder men här handlade det om förhandlingar mellan nazister på tyska legationen och representanter för Bonniers, och där initiativet till denna affär skall ha kommit från Bonnier själv.Nycop kallar affären med påståendet att Bonniers övervägt att sälja DN till Tyskland för "ett dystert dokument i den svenska antisemitismens historia", och påstår att Kreugers avslöjanden på 1950-talet i sin tur skall ha visat sig vara en bluff baserad på förfalskade dokument. Men vi som av erfarenhet lärt oss att det alltid brukar finnas fog för de uppgifter som förs mot den judiska maffian tar det inte för helt överraskande om Bonniers verkligen övervägt försäljning av sitt organ DN, till "djävulen" själv, d.v.s. den tyska nazismen. Historien är full av dylika oheliga allianser mellan svurna fiender.
I sin högintressanta bok "Ville Bonniers sälja till Tyskland 1940"(1959) (se bilden på omslaget invid), återger Torsten Kreuger flera relevanta dokument för att bevisa sin sak, med vittnesmål från ledande personer däribland den herr Folke Kylberg, som av juden och Bonnier-släktingen Ragnar Thiel fått uppdraget att mot provision förmedla Bonniers försäljningserbjudande till nazisterna.
I denna bok kan man hitta intressanta intyg som följande:
INTYGHärmed intygas, att jag vid ett tillfälle under det senaste världskriget hörde min numera avlidne fader, advokaten Hampus Boden omtala, att han av bankir Ragnar Thiel, med vilken han var god vän, hört, att familjen Bonnier på grund av hotet från det nazistiska Tyskland hade för avsikt att försöka överlåta Bonnierkoncernen till tyskarna mot garanti för köpesummans utbetalande i dollars och fri lejd till USA, dit familjen Bonnier ämnade emigrera.
Stockholm den 2 april 1958.
Hampus Boden Jr
*** I samband med den s.k. Halmstadsprocessen på 1970-talet som vi skriver mer om nedan, framkom det också att de två Bonnier-höjdarna Albert Bonnier Jr. och hans bror Simon Bonnier hade ett subversivt judiskt engagemang där de kanaliserade ekonomiska medel till judiska organisationer.
När det gäller efterkrigsperioder ses alltjämt en stark judisk koppling mellan medlemmar av klanen Bonnier och judendomen.
Faktum är också att den nuvarande koncernchefen för Bonnier-företagen, Carl-Johan Bonnier, så sent som hösten 1993 i samband med avgången av Expressens chefredaktör Claes Månsson, uttalade i radion att "som ni vet så är ägarfamiljen Bonnier en judisk familj".
Detta som argument för att familjen skulle vara extra liberal och tolerant. Ett dåligt skämt från Carl-Johan Bonniers sida om man ser till judendomens dokumenterade intolerans både mot sina egna skeptiker och icke-judiska kritiker av judisk makt och den judiska läran.
|
|
Bokförläggaren Eva Bonnier är VD för Albert Bonniers Förlag AB sedan 1992 och alltså en av de mäktigaste inom familjekoncernen. I en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1998 berättas hur Eva Bonnier deltog i ett möte i "Göteborgs Gamla Mosaiska Församlings Vänners" regi, för att diskutera den svensk-judiska identiteten idag. Judisk Krönika redogör om denna tillställning, där:"Eva Bonnier berättade att hon har vuxit upp i ett oreligiöst hem. Hennes far Gerhard var den ende bland kusinerna som var medlem av judiska församlingen, medan hennes mor kommer från en prästfamilj och hennes bror Åke är präst i Svenska kyrkan. Men pga. hennes intresse för familjens historia och tradition samt samhörighetskänslan med det judiska folket, beslutade hon sig för att bli medlem i Stockholms judiska församling, utan att konvertera. Hon vet att i allmänhetens ögon, trots familjens nästan fullständiga assimilation betraktas de som "den judiska förläggarfamiljen". Och som konsekvens av detta bär hon medvetet sin judiska identitet."Judinnan Eva Bonnier deltog i TV-programmet "Syskon" med sin bror Åke Bonnier i SVT, första halvan av 1990-talet, där hon manifesterade sin judiska fanatism då hon vägrade låta brodern förrätta begravningen av hennes döda barn, då brodern var "kristen".
Åke Bonniers "kristenhet" är det å andra sidan liten si och så med. På 1990-talet medverkade han i en större artikel i Judisk Krönika och läser man den förstår man att han egentligen är en gammal vanlig jude, fixerad vid det judiska och som ser som sin uppgift att judaisera den kristna kyrkan. Han talar där själv om "mitt judiska blod" och om judarna som "mitt folk".
Vi återger i vår sektion om kyrkan denna artikel i sin helhet.
Därför förvånas man inte när man ser att det var den pseudokristne juden och prästen Åke Bonnier som ledde det samtal som hölls under rubriken "Vart är Israel på väg", i S:ta Anna gården, Lidingö, i september 2001, och där den sionistiske juden och journalisten Eli Göndör, var inbjuden för att där berätta om den aktuella situationen i Israel och vart den kan leda (se annons i DN 10/9-2001). Eli Göndör har t.o.m. varit soldat i ockupationsmakten Israels förhatliga armé och jagat stenkastande palestinier, något Göndör berättade om i en av sina krönikor i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah".
***
Om man bevakar den judiska pressen, se man namnet Bonnier titt som tätt svepa förbi.Lennart och Lena Bonnier är några av de judar som hyllar den judiske kantorn och läraren i Stockholms Judiska Församling, Idy Bornstein, i boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993).
Dödsruna för Lennart Bonnier, publicerad i SvD, 19/1-2005. Uppenbarligen var denne Bonnier heljudisk.
Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen) sörjer man sin avlidne medlem i Judiska Församlingen i Stockholm, Gerard Bonnier.
***
Bonniers prosionism och styrning av sina medie produkter
Att Bonniers är sionister är också något de judiska propagandisterna ej vill tillstå ty de vet att de då tvingats erkänna att den sionistiska sidan har ett förkrossande övertag när det gäller möjligheterna att påverka informationsutbudet i den svenska medievärlden. De skulle således då automatiskt ge Radio Islam rätt.
Som vi i vår undersökning tydligt visat och som illustreras bäst med vår citatsamling i introduktionsavsnittet både om judendomens förhållande till sionismen och de svenska judarnas relation till Israel finns det oerhört starka band mellan nästan samtliga judar i Sverige, troende och s.k. "icketroende" eller "kulturjudar", mellan deras judiska identiteter och den judiska rövarstaten Israel och den rörelse som uppehåller denna stat ideologiskt, d.v.s. sionismen.
Radio Islam har också tidigt visat på den judiska Bonnier-familjens prosionism, som går helt i linje med våra konstateranden ovan.
Bäst illustreras detta av det telefonväkteri Radio Islams grundare Ahmed Rami hade där två framträdande familjemedlemmar av klanen Bonnier ringde och där ventilerade sina fascistoida åsikter om Israels rätt till existens och dylikt.
Vi skall här framföra lite andra fakta som ytterligare förstärker bilden av Bonniers som sionistadepter och anhängare av denna kriminella och maffiotiska ideologin och världsåskådningen.
Den framträdande judiske förläggaren Tor Bonniers prosionistiska hållning avslöjas av hans hustru Jytte Bonnier, i hennes bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 107), där hon skriver om sin judiske make:
"Dock ömmande han [Tor Bonnier] för det späda landet och förkastade, i motsats till sin far [Karl Otto Bonnier], inte sionismens idé. [...] Han reste till Israel och diskuterade sionismen med ledande politiker, bland annat med Golda Meir som försökte övertala honom att emigrera till Israel. Men släkten, familjen och firman var hans hem."Ett mycket tungt citat som avslöjar hur Bonnier-hövdingen Tor t.o.m. fraterniserade med sionismens absoluta ledarskikt. Golda Meir är förövrigt den sionistiska politiker som hävdade att de aldrig funnits några palestinier...
Än mer information har vi att hämta från Carl-Adam Nycop, Bonnier-vän och f.d. redaktionschef på Expressen, en tidning han startade upp i nära samarbete med Albert Bonnier Jr..
Carl-Adam Nycop var själv gift med en tysk judinna Margot Nycop (född Benon) och han satt även med i arbetsutskottet för den supersionistiska organisationen Svenska Israelhjälpen.
Carl-Adam Nycop beskriver i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 229-230) hur den sionistiska judinnan - fotografen Anna Riwkin-Brick, gift med grundaren av Judisk Krönika Daniel Brick (som var en av sionismens förgrundsgestalter i Sverige), gjorde ett fantastiskt propagandafoto från ett av hennes reportageresor i Israel. Bilden, som numera är allmänt känd förställer två välnärda och nöjda judiska barn i den nyblivna staten Israel; den ena är en mörk jude av algeriskt ursprung, den andra ett blont judebarn från Europa. Då judarna insåg sprängkraften i en sådan bild för att främja propagandabilden av Israel som en legitim hemvist för världens alla judar, såg Tor Bonnier själv till att sprida bilden maximalt via de kanaler han kontrollerade. Nycop beskriver (sid. 229, boken ovan) hur den sionistiska propagandabilden via Tor Bonniers försorg "spreds genom Nordens största kvällstidning i hundratusentals svenska familjer" och gläds mycket över detta.
Nycop påtalar dock inte den inom-judiska rasismen mellan de sefardiska (arabiska) och ashkenaziska (europeiska, ryska) judegrupperna i den judiska staten Israel, en rasism som gör att fotografiet ovan är föga representativ. Det är också extra fräckt att på fotografiet ha ett blont barn som närmast ser svenskt ut, då det antal judebarn som i verkligheten är blonda och ser ut som svenska solstickebarn förstås utgör en försvinnande liten del av det totala antalet. Propagandastrategin bakom Riwkins fotografi är att förutom att visa på den judiska enheten också genom att visa ett blont judebarn ge judarna lättköpta sympatier från typ svenskarna enligt doktrinen "vi måste tycka om dem, till skillnad från de svartmuskiga araberna, judarna ser ju t.o.m. nästan ut som oss".
Detta trix har man sett förut i de många sionistiska filmproduktionerna som "Exodus" och liknande där man medvetet valt judiska huvudpersoner med blonda nordeuropeiska drag, med rasistiska baktanken att biopubliken lättare kan identifiera sig med dem istället för med de i filmerna som svartmuskiga och gutturala framställda araberna.
I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns både bokförläggaren Gerard Bonniers och Lukas Bonniers namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv". Här sällar sig alltså dessa två höga Bonnier-cheferna med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.
Och när Israels vice premiärminister Yigal Allon kom på besök till Sverige september 1971, hölls en mottagning för honom där bl.a. Lukas Bonnier medverkade. I samband med denna tillställning publicerade man en bild i Menorah (nr.1-1971) som visade Lukas Bonnier "i livlig diskussion" under mötet.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1974, skriver om festligheterna i samband med firandet av Israels 26:e självständighetsdag:
"Samma dag, den 26 april [1974] på eftermiddagen, hade Israels Turistbyrå med chefen, Joseph Shany, i spetsen bjudit på cocktailparty i Mosaiska Församlingens sessionssal. Utöver att hedra Israel samlades man kring ett antal skandinaver som gjort sig förtjänta om utvecklingen av turismen till Israel från Skandinavien.Direktör Shany hade israeliske turistministerns, Moshe Kols, uppdrag att till dessa förtjänta personer utdela Israels turistrnedalj i silver och brons. Ambassadör Avner Idan överlämnade medaljerna bl a till Bokförläggare Lukas Bonnier, redaktör Sven Broman, museichef Olov Isaksson, Reso-chefen Rune Enockson, Resos försäljningsdirektör Folke Mohlin, redaktör Karin Atterling-Wedar, riksdagsman Bo Siegbahn och biskop Ingmar Ström."
Så där dyker Lukas Bonnier upp som en av de lyckligt premierade av Israels turistminister - med medalj till och med!
Artikel från Menorah, nr.4-1972. Och artikeln intill från Menorah, nr.4-1972, visar att Lukas Bonnier t.o.m. satt i styrelsen för den sionistiska organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner. En organisation fylld av Israels främsta supporters i Sverige.
Förläggaren Gerard Bonnier visade även på andra sätt att han var en man som aktivt stödde Israel - se artikel invid från Menorah, nr.1-1974.
Rubrik och artikel tagna direkt från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1974, sid. 59. En större del av Sveriges förläggarkår avslöjar sig här som sionister - människor som aktivt stödjer ockupationsmakten Israel.
Och i Menorah, nr.3-1992, sid. 24, kan man läsa:
"Vid en sammankomst hos Bonniers på Nedre Manilla gav professor Georg Klein sin syn på Israel."Sedan följer en utskrift av ett långt anförande av Klein om varför man som jude måste stödja Israel.
I artikeln ovan framkommer inte varför Klein höll detta sionsitiska föredrag hos Bonniers eller vilken typ av tillställning det rörde sig om.
För att slutligen avsluta vår genomgång av olika Bonnier-personligheters sionistiska böjelser, har vi tung bevisning att föra fram som definitivt borde ända alla judiska slingranden om att de nuvarande klanmedlemmarna i Bonniers vare sig är judar eller Israelanhängare - d.v.s. sionister.
Det visar sig nämligen att tre av de mest ledande Bonnier-personligheterna, Carl-Johan Bonnier, Eva Bonnier och Pontus Bonnier samtliga har antingen gemensamt eller separat donerat pengar till Förenade Israelinsamlingen - det främsta organet för pengainsamling till Israel.
Detta avslöjas vid en genomgång av organisationens kvartalstidskrift Menorah, i dess nummer 1 från 2001, sid. 23.
Där publicerar man som brukligt en lista på de som donerat pengar till organisationen sedan föregående nummer, och högst upp på denna långa lista på sionismens finansiärer dyker de trenne Bonniers upp.
De kan därför vara bra att rekapitulera deras positioner:
Carl-Johan Bonnier (född 1951), styrelseordförande i Bonnierkoncernen. Högsta hönset.
Eva Bonnier (född 1945), VD för Albert Bonniers Förlag AB. Tillhör judiska församlingen.
Pontus Bonnier (född 1954), Tillhör styrelsen för Bonnierkoncernen:
Vice ordförande i Bonnier AB, VD Bonniers förvaltningsbolag AB Boninvest sedan 1987, ordförande i Albert Bonnier AB.
Not: Positionerna ovan gällde för år 2000.
Tackannonsen är publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2001, sid. 23.
F.ö. har man även efter denna annons sett Carl-Johan Bonnier avtackas i Menorah, nr.4-2001 och nr.1-2002, på samma sätt, för förnyade bidrag till Förenade Israelinsamlingen.
Så det är inte fråga om några enstaka försyndelser.
Notera också att detta sker under det pågående kriget i Mellanöstern.
***
Påverkar då den sionistiska familjen Bonnier innehållet i sina medieprodukter?
Albert Bonnier Jr. skriver i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 184) om sin farfar Karl Otto Bonnier som tog över Dagens Nyheter:
"Under hela sitt liv hade han inpräntat hos sina söner att en tidnings opinionsbildande mening, dess personliga ledare, inte fick rubbas annat än vid en gemensam stark övertygelse att tidningen slagit in på fel väg. Samt att i ett sådant läge ledningen skulle ersättas med män som hade ägarnas förtroende, en åsikt som gått i arv även till nuvarande generation av familjen Bonniers."Vad Bonniers tycker är "fel väg" anges icke, men alltför vittgående kritik av judestaten Israel, och judisk maktkoncentration är vi övertygade tillhör de ämnen som Bonniers inte låter sina medier ta upp och där man kan se sig "nödgad" att ersätta de besmittade med "män som har ägarnas förtroende".
Bonnier-familjen har för detta ett bolag som heter DENI, Dagens Nyheters Intressenter, som är familjens kontrollorgan för att styra upp Dagens Nyheter och Expressen att följa den Bonnierska agendan.
Juden Olle Wästberg (Hirsch), f.d. Expressen-chefredaktör, skriver hycklande i den folkpartistiska tidningen "Liberal Debatt", nr.4-2000, sid. 15:
"Samtidigt är nackdelarna vad gäller maktkoncentration [i media] uppenbara. Inte så att Bengt Braun eller Bonniers försöker bestämma vad som ska stå på Expressens ledarsida eller Dagens Nyheters kultursida. Däremot skapar alla stora företag en gemensam företagskultur. "Här talar juden Wästberg om att det inte är "så att Bengt Braun eller Bonniers försöker bestämma vad som ska stå på Expressens ledarsida eller Dagens Nyheters kultursida".
Hur trovärdigt är detta påstående, särskilt när det kommer från en som själv och från familjehåll, fadern Erik Wästberg och brodern Per Wästberg, alltid stått familjen Bonnier nära? Man biter väl inte den hand som göder en?
Olle Wästberg skriver betydligt intressantare i ett av sina nyhetsbrev på Internet, denna daterad 13/1-1999, om sin erfarenhet av Bonniers:
"Erfarenheter av Bonniers
Jag har just lästa andra delen av Jan Wallanders memoarer (Forskaren som bankdirektör, SNS Förlag). En intressant bok för den som är intresserad av de senaste 40 årens ekonomiska utveckling och inte minst hur bankerna agerade under tiden fram till katastroferna i början av 1990-talet.
Själv fäste jag mig vid det ganska förbittrade kapitel Jan Wallander skriver om sin konflikt med Albert Bonnier Jr, som ledde till att Wallander avgick som styrelseordförande i Marieberg. Wallander hade, främst till Abbes yngre bror Johans ilska, drivit igenom att Bengt Dennis blev ny chefredaktör för Dagens Nyheters allmänna redaktion.
Vid en offentlig frukost hos Veckans affärer kritiserade Abbe Bonnier kraftigt Wallander och kallade honom en parentes, utan tidningserfarenhet. Wallander avgick omedelbart. Det belyser ett helt irrationellt sätt all leda storföretag.
Jag fick ju uppleva något av en parallell: Jag blev 1993 chefredaktör för Expressen. Senare fick jag reda på att det var mot Johan (Joja) Bonniers vilja. Snabbt började rykten komma att Joja privat - också till journalister - markerade sitt missnöje med mig. Detta gjorde det svårt för mig att få kontroll över den ganska självsvåldiga redaktionen. Joja byggde också bakom min rygg upp direktrelationer med enskilda journalistiska chefer på Expressen och började försöka påverka allt från lay-out till vilka böcker som skulle recenseras. Den 19 februari 1995 skrev jag en söndagsledare "Expressen, Johan Bonnier och mediemakten". Dagen efter blev min sista på Expressen.
Jag tror att Joja Bonnier blev förolämpad av att ingen brydde sig om hans uppfattning när jag tillsattes, och beslöt sig därför för att försöka få bort mig. Hans uttalanden i början av 1995 ekade av Abbes frukostanförande om Jan Wallander.
Episoden med Abbe Bonnier och Wallander, liksom med Joja och Expressen kan ses som bisarra tillfälligheter. Min slutsats av detta är dock att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund. Det varierar med person, konstigt vore det annars. Dessutom kan aldrig ett lands regelsystem bygga på vad man inom en viss familj säger att den "brukar" göra."
Här berättar alltså samme Wästberg om hur Johan "Joja" Bonnier försökte "påverka allt från lay-out till vilka böcker som skulle recenseras" och drar slutsatsen "att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund". Därigenom motsäger han sig själv och vad ha sade i "Liberal Debatt" ovan om att Bonniers inte lägger sig i vad som står i deras tidningar.
Vi tror nog att historien i hans privata nyhetsbrev ligger närmare sanningen i detta hänseende.
Den tyske juden Arne Ruth, som länge var kulturchef på Dagens Nyheter och innan dess på likaledes Bonnier-ägda Expressen, avgick på DN 1998 p.g.a. en konflikt med den Bonnierska ledningen.
Bl.a. hade Bonniers en önskat att ändra Ruths chefredaktörskontrakt. Ruth berättar själv i intervjun i tidningen "00-tal" (nr. 2/3-2000):
"Man ville få in en sekretessparagraf som skulle begränsa vad jag fick skriva om företaget [Bonnier]. Jag vägrade. [...] Det försöket att belägga mig med munkavle var också en av anledningarna till att jag slutade."Innan Ruth avgick var han också missnöjd med Bonniers för att de petat honom från hans plats i Marieberg AB:s styrelse och skrev en artikel i DN där han själv bekräftade maktkoncentrationens faror. Han tar den numera döde judiske mediemogulen Robert Maxwell i Storbritannien (begravd som hederssionist på Oljeberget i Jerusalem!) som exempel i en artikel i (DN 31/1-1994):
"Mediekungen Robert Maxwell skrämde t.o.m. sina värsta fiender till tystnad med hjälp av sina tidningar och hot om åtal. Rykten om hans ekonomiska falsarier cirkulerade långt innan hans bygge kraschade. Men ingen vågade skriva om det."Juden Ruth, som känner sig kränkt av sin arbetsgivare, tillåter sig att berätta den annars så nedtystade historien om mediejuden Maxwells totalitära metoder.
Ruth berättar också i intervjun i tidningen "00-tal" (nr. 2/3-2000) om vad han kallar för "ett slags självcensurinställning" som finns på "den egna tidningen" Dagens Nyheter, och tycker att "det säger också någonting om vilka psykologiska gränser som finns på en tidningsredaktion".
Maria-Pia Boëthius, gammal Bonnier-journalist och som t.o.m. samarbetat med Svenska Kommittén mot Antisemitism i deras bok mot Radio Islam ("Det eviga hatet") skriver i en debattartikel publicerad på DN-Debatt, 4/8-1998, om de "allvarliga konsekvenser ägarkoncentrationen inom medierna redan har fått för det offentliga samtalet".
I artikeln skriver den forna Bonnier-vännen Boethius bl.a.:
"Nu har en av Sveriges absolut främsta publicister och den med störst civilkurage - Arne Ruth, som var chefredaktör och chef för Dagens Nyheters kulturredaktion - sagt upp sig. Han kände sig inte tillräckligt fri och obunden och ville inte skriva på kontrakt som sa att han när som helst och med omedelbar verkan kunde sägas upp eller att han måste tiga om saker och ting som gällde Bonnierkoncernen.Detta är en allvarlig indikation på att något är fel i den offentliga svenska debatten och inom Bonnierkoncernen. Har alla andra chefredaktörer skrivit på sådana kontrakt?
De som nu sköter DN:s kultursidor har beslutat att inte driva någon debatt om Arne Ruths avgång med motiveringen att man då skulle kunna fylla sidorna med Arne Ruth i två veckor. Det kanske är sant. Men utifrån frågar man sig om de inte vill stöta sig med Bonnierkoncernens ledning."
Aftonbladets Gunnar Fredriksson skriver i en artikel i Aftonbladet, 24/7-2002, om Olof Lagercrantz, tidigare redaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, och Lagercrantz´ bok "Ett år på sextiotalet" (1990), där denne berättade om sin tid på DN:
"Ägarna, särskilt Albert Bonnier, utövade påtryckningar utan skrupler, arrogant, hånfullt, till och med skriftligt. Det var ofta ett skrammel med hela aktieinnehavet, skriver Lagercrantz."
Så från ledande mediahåll tillstås det att Bonniers går in och påverkar innehållet i sina produkter således har de en direkt politisk maktutövande som skall sättas i samband med deras sympatier för staten Israel.
***
Vi kommer här också att visa ett bra och konkret exempel på Bonnier-styrning av sina medier för att främja den judiska staten Israel. Förövrigt går vi mer in på detta område i vårt kapitel om Israels makt inom massmedia samt om Bonnierpressen där vi också visar exempel på Bonniers konsekventa satsning på judar och sionister som Mellanösternbevakare.
Journalisten Gunnar Nilsson, tidigare ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, berättar om sina erfarenheter av Bonniers interventioner i folkpartisten och Israelsympatisören Thomas Hammarbergs bok "Massmedia och vår bild av världen", (Bokförlaget Prisma, 1981, sid. 53):
"Direkta påtryckningar från tidningen endast vid två tillfällen: En gång då jag ansetts ha skrivit alltför väl om Nasser ringde Kaj Bonnier och klagade och kallade mig för antisemit. Nycop [Expressens dåtida chefredaktör, gift med en tysk judinna, Margot Benon] lär ha bett honom inte lägga sig i och Bonnier lär senare ha bett om ursäkt. Wrigstad jagade mig en hel dag i Mellanöstern då jag i en artikel berättat om israeliska övergrepp mot befolkningen i södra Libanon. Jag förklarade att jag skrev vad jag sett och att jag inte accepterade någon form av censur. Jag bad att få slippa täcka Mellanöstern och inställde min planerade resa till Israel för en uppföljning av krisen."
Denna repression leder till en självcensur bland de Bonnier-anställda journalisterna.
Författaren och journalisten Herman Lindqvist som tidigare var reporter på Bonnier-ägda Expressen och skrev om tredje världen, svarar på frågan om självcensur i Expressen (sid. 52 i Hammarbergs bok):
"Självcensur? Ja givetvis. I utrikespolitiska frågor där min personliga åsikt skiljer sig dramatiskt från tidningens, som t.ex. i Mellanöstern-frågor."
Journalisten Gunnar Nilsson, då ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, svarar också mycket avslöjande på samma fråga om journalistens självcensur (sid. 52, samma bok):"Ja, ofta under rapportering från arabvärlden. Jag hade stora svårigheter att presentera [Egyptens ledare] Nasser som människa. I början av femtiotalet framställdes han som ett vilddjur och en Hitler i svensk press. Det var inte populärt att skriva i Expressen att Nasser var enormt populär och att han trots diktaturtendenserna befriat arabvärlden från sekelgamla komplex."Även Jan Guillou har i Radio Islam, under en intervju 9/7-1987, tagit upp detta ämne, apropå hans tidigare anställning som journalist på Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlund veckotidningsförlag.
Han berättade där att "alla småpåvar" på redaktionen trodde "att man skulle komma i ett bättre läge om man tog in artiklar som hyllade Israel."
"Frilansare som ville komma till en chefredaktör på Åhlén & Åkerlund och få ett reseförskott för att åka ut och resa i Europa och göra kul reportage, hade ett knep som alla vi frilansare kände till efter någon tid. Man gjorde så här, att man föreslog tio kul reportage i Frankrike, Spanien, vart man nu ville åka någonstans, och stoppade in den judiska kyrkogården i Prag eller någonting liknande på den här listan, så skulle chefredaktören lättare ge pengar och säga att man kunde åka."
Om journalisters prostitution för den judiska ägarmakten i Bonnier-pressen berättar Guillou vidare under intervjun i Radio Islam:
"Ändå har jag sett flera exempel på unga kollegor som kommer, t.o.m. några stycken från den kommunistiska rörelsen, och haft samma uppfattning som all annan vänster till frågan om Israel som omedelbart på Dagens Nyheter och Expressen börjat tala om araber som "terrorister". På första anställningsdagen, praktiskt taget. Och det är ingen som gett dem order att göra det här, utan det är deras personliga, opportunistiska, karriäristiska vilja att vara någon sorts högre makt till lags."
Bilden av Bonnier-tidningen Expressen som organ för Israels propaganda förstärks också av följande berättelse. Den kommer från Anders Hasselbom, tidigare Expressen journalist. Hasselbom skriver följande i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern":
"Jag själv råkade vara ung vikarie på Expressen under sexdagarskriget 1967. Det var ett stycke nutidspresshistoria ingen hittills berättat om.
En kväll kom den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren instörtande (han jobbade alltid annars från tidig morgon) på redaktionen och sa:
"Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt".Så skedde också. Jag minns till exempel att tidningens Parisbaserade Mellanöstern-kännare, Gunnar Nilsson, själv ärlig rapportör, klagade bittert över hur man redigerat om en text han sänt från Jordanien.
Under ett redaktionsmöte dristade jag mig till att undra om inte stora Expressen borde försöka rapportera på nyhetssidorna och ha åsikter på ledarsidan eller debattsidorna.
Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel."Den allmänna stämningen var sådan att ingen troligen minns ett ord av detta. För just så tyckte ju nästan alla vid den tiden. Själv antecknade jag vad Wrigstad sa.
Nära tio år senare, 1976, hade inte mycket hänt med själva stämningsläget. Flera slutade faktiskt hälsa på mig i Bonnierhusets cafeteria och hissar efter att jag under sommaren det året rapporterade om hur kristna falangister försökte slakta 30 000 innestängda människor i Beirut. Människorna var palestinier, så omvärlden brydde sig inte lika mycket om den slakten som om människorna varit några andra.
Många människor som jag betraktade som vänner frågade mig plötsligt om jag var kommunist. Men så var det inte och är det inte. Om detta nu har med saken att göra. Jag var bara journalist. För mig är rättesnöret i sakfrågan enkel: Eftersom jag tycker att det är vidrigt att förfölja och döda människor bara därför att de är exempelvis judar, så tycker jag det är lika vidrigt när det gäller civila palestinier."
***
Bonniers har också lånat sitt förlag till åtskilligt propagandamaterial, och stod bakom boken "Det eviga hatet", en propagandabok av sionistmaffian med bidrag av sionister som Per Ahlmark, Henrik Bachner, Maria-Pia Boëthius, Jerzy Einhorn,Peter Englund, Håkan Holmberg, Jackie Jakubowski, Georg Klein, Stieg Larsson, Agneta Pleijel, Jörgen Weibull, och författaren Per Wästberg. Boken utgavs av Albert Bonniers Förlag i samarbete med den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Och när det gäller de mediala kampanjerna mot Radio Islam har det alltid funnits en synkronisering mellan Bonnier-media och Svenska Kommittén mot Antisemitism, där kommitténs rättsliga kampanjer mot oss effektivt timas in med kampanjer i de tidningar Bonniers kontrollera, för att skruva upp stämningen och påverka opinionsklimatet och på så vis de beslutsfattande.Ofta med argumentet typ: "Titta flera av Sveriges ledande tidningar har ju skrivit upprört om denna hemska företeelsen Radio Islam, ni måste nu agera rättsligt och sätta dem i fängelse, det finns ju en folklig opinion mot deras propaganda!"
Att sedan denna "opinion" och "folkstorm" mot Radio Islam är regisserad av några judiska aktivister som sinsemellan umgås privat, som träffas hos varandra regelbundet på sina gemensamma fester, coctailparties och årliga "Israelfestivaler", och då och då t.o.m. inne i den Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan i Stockholm, det är det förstås ingen som upplyser beslutsfattarna om.
***
Bonniers judiska preferenser
Dagens Nyheters judiska journalist Magdalena Ribbing skriver i sitt kapitel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" om 1800-talet (sid. 108):"Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen."Ribbing ger också som exempel juden Josef Leja där "större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän".
Detta judiska drag, att preferera den egna gruppen och favorisera klanmedlemmar och konsekvent söka sig till just andra judar märks inte minst i Bonniers företagshistoria.
Adolf Bonnier omgav sig vid sin etablering i Stockholm med ett antal judiska medarbetare som Ludvig Josephson, Aron Samson och Philip Joseph Meyer. Bonniers använde sig också av en jude från klanen Elkan för att binda sin böcker, ända t.o.m. 1908 då Bonniers själv köpte in sig på bokbindarverksamheten.
***
Artikel från Judisk Krönika, nr.4-1998.Den judiska familjen Bonnier ordnar fest för sionismens ledande tidskrift i Sverige - Judisk Krönika. Festen hölls hemma på förlagsfamiljen Bonniers lokaler i Nedre Manilla. Värdar var Eva Bonnier, VD för Albert Bonniers Förlag AB, samt Jeanette Bonnier, styrelseledamot i Bonnierkoncernen och ledamot i AB Kvällstidningen Expressen och Dagens Nyheter.
Kom ihåg den här artikeln nästa gång du hör någon från Israel-maffian i media lögnaktigt säga att "Bonniers inte är någon judisk familj längre".
Observera också närvaron av Svenska Akademie ledamoten Per Wästberg, officiellt döpt som kristen, men född av en judisk mor (klanen Hirsch).
Kom också ihåg att Judisk Krönikas chefredaktör, den polskfödde juden Jackie Jakubowski, har arbetat som "PR-man" för Israel och var tidigare informationssekreterare för den proisraeliska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel.
***
Tor Bonnier börjar i sin unga år först med att utföra uppdrag för sina far Karl Otto. Ett sådant uppdrag 1905 gick ut att åka till Berlin och bistå familjen Bonniers författarinna och nära vän Ellen Key under några föredrag hon skulle hålla där. Där lärde den unge Tor känna en judinna Ilse Mosse, vars far hade en framskjuten plats i Berlins stadsfullmäktige och vars farbror var den kände judiske tidningsmannen Rudolf Mosse(1843-1920), utgivaren av Berliner Tageblatt.
Tor Bonnier kommenterar i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 82), sina kontakter med de "förmögna tyskjudiska kretsarna":
"I tysk handel, bankväsende, sjöfart och tidningsvärld i Berlin, Hamburg och Frankfurt spelade dessa [judiska] män en stor och uppbyggande roll."När den unge Tor Bonnier sedan sattes att läras upp i businessyrket var det också förstås just i en judisk firma som han fick sin volontärtjänstgöring. I sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 84), berättar Tor hur han började "i den svensk-franska firman Per Lamm".
Per Lamm ("Pirre"), var en gammal judisk ungdomsvän till Karl Otto Bonnier, Tor Bonniers far. Per Lamm kom i unga år som bokhandelsmedhjälpare till Libraire Nilsson i Paris, en inte obetydlig bokhandels-, förlags- och bokexpeditionsfirma. Han stannade där och tog sedan över denna firma.
Tor Bonnier själv förfaller dock ha reagerat lite på sin fars väns oseriösa publikationer som "lexicon d´amour" och Lamms affärsmetoder som verkade "en smula saleté" (oanständiga). Tor Bonnier gav sedan ett intressant exempel på juden Lamms tillvägagångssätt, i ett brev till sin far. Tor skriver:
"Ett exempel: han [Per Lamm] ger ut en karikatyrsamling 'Lui' (Kejsar Wilhelm), hvaraf han skickat 400 expl. till Tyskland. Nu går han och väntar på att den skall bli beslagtagen, och då skall han - anförtrodde han mig i dag - annonsera: 4 000 expl. brända i Tyskland."(Citat från Tor Bonniers memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 88.)
Ännu ett klassiskt exempel på judisk manipulation inom affärsvärlden, just sådant som har givit judarna ett dåligt rykte, om som de kan dryfta sig skriva om i sina interna publikationer av typ Bonnier-memoarer, men som de inte talar om publikt inför gojerna - icke-judarna.
Tor Bonnier klagade i sitt brev till sin far Karl Otto vidare på Per Lamms förläggargärning och ger ett "exempel på kvaliteten och exaktheten av en del av hans [Lamms] förlagsföretag". Tor Bonnier skriver (också sid. 88) om Lamm:
"Han ger ut en serie resehandböcker. I den för Skandinavien uppmanas den franska stockholmsturisten som vill ha nattsällskap vända sig till de unga flickor som flanera på Rue de la Reine (drottninggata) med följande tilltal: 'Kom med mig mitt unga vif.' Stackars turist!"Förövrigt berättar Tor Bonnier i sin memoarbok hur han under sin Parisvistelse i det tidiga 1900-talet just letar upp och försöker etablera kontakt med judiska affärsmän som "herrarna Flammarion, ivrigt gestikluerande, småväxta judiska herrar, som talade i mun på varandra" och juden Calmann på Calmann-Lévy (sid. 91).
Tor Bonniers bror Åke Bonnier gjorde på samma vis sitt "volontärår" på det judiska Aschers bokhandel på Unter den Linden i Berlin.
Och när Albert Bonnier Jr., Tor Bonniers son, skall få sin utbildning åker han som lärling hos den tysk-judiska familjen Ullsteins tidningstryckeri i Berlin, och bodde som gäst hos juden Franz Ullsteins villa i Grunewald (se Albert Bonnier Jr., "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 71).
Boken "Personligt" recenseras för övrigt i tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1986, där man skriver:
"Det kan för en judisk läsare ändå vara slående hur många berömda svenskar av judisk börd som passerar revy i denna intressanta släktkrönika."
|
När Albert Bonnier Jr. sedan skall lära sig mera om tidningsutgivning och grafisk teknik åker han 1929 till New York och hamnar "av en lycklig slump" på den judisk-ägda tidningen New York Times.Albert Bonnier Jr. berättar entusiastiskt i sina memoarer hur han redan "första dagen" fick träffa juden Arthur Sulzberger, vice verkställande direktör för New York Times och svärson till tidningens likaledes judiske ägare Adolph S. Ochs:
"Mr Sulzberger sa under det korta första samtalet: 'The house is yours - Stället är ditt, ta för dig vad du kan greppa.' En fantastisk inbjudan till en okänd ung man från ett okänt litet land på andra sidan Atlanten [...]."("Personligt", Bonniers, 1985, sid. 105).
Vi dryftar dock oss till att tro att denna öppenhet från juden Sulzbergers sida just beror på den "judiska faktorn"; hade den unge spolingen Bonnier istället varit en icke-jude tror vi inte behandlingen hade varit densamma, utan klart mer distanserad.
Förövrigt får även Albert Bonnier Jr. under sin New York Times-placering vid ett och enda tillfälle äran att träffa tidningens ägare, mr. Adolph S. Ochs - en amerikansk-judisk motsvarighet till familjen Bonniers i Sverige. Albert skriver om juden Ochs:
"Han såg ut som en av de många karikatyrer av en judisk företagare som på 30-talet förekom i olika publikationer."("Personligt", Bonniers, 1985, sid. 107).
Albert Bonnier Jr. beskriver också i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 260) om sitt möte med "judepojkarna" Walt</
