| Index | |Svenska huvudsidan | | Andra språk |

FAKTA OM ISRAEL

Angreppen på Gunnel Jonäng (c) för hennes nyttiga och tankeväckande artikel i Dagens Nyheter den 15 november 1987 med rubriken "Vakna upp i Palestinafrågan" (i två artiklar), dels av Alf Svensson (kds), dels gemensamt - över blockgränserna - av Margareta Fogelberg (fp), Ann-Catrin Haglund (m) och Oskar Lindkvist (s), kan den i Palestinafrågan varmt engagerade och kloka Gunnel Jonäng själv besvara. Men då hennes vedersakare framför en mängd oriktigheter som förvränger verkligheten är det av allmänt och principiellt intresse att korrigera dessa.

Hur man än ser på den judiska staten Israel - positivt, välvilligt kritiskt eller negativt - kvarstår ändå vissa fundamentala fakta om denna stat som gör den mycket speciell och som man inte kan förbigå, därest man vill hålla sig till sanningen och skall kunna föra en meningsfull debatt om skilda uppfattningar om hur en fredlig lösning på denna Mellanöstern-konflikt bäst skall kunna uppnås. Alltså, om staten Israel bör man rimligtvis erkänna följande:

1. Israel är en stat som är uppbyggd på en myt om att Gud (enligt Bibeln) skall ha lovat ett visst folk, Abrahams och de andra patriarkernas ättlingar (vilka judarna/sionisterna säger sig vara) rätt till ett visst land, Palestina. Alla Israels ledare från David Ben-Gurion till Menachem Begin och Yitzhak Shamir, har bekräftat detta.

2. Israel är en inkräktarstat, alla judar från hela världen har automatiskt medborgarskap i Israel, inte en invandrarstat som USA av folk av olika etnisk härkomst och olika religiösa trosbekännelser från hela världen.

3. Israel är en stat som i samband med dess självsvåldiga bildande 1948 fördrev med våld och terror bortåt 800 000 av landets egna invånare för att därmed snabbt förvandla judar från en minoritet till en maktfulllkomlig majoritet. Före Balfour-deklarationen och den judiska invasionen 1917, var judarna bara 8% av Palestinas befolkning.

105

4. Israel är en stat som förnekar de kvarvarande av landets ursprungliga invånare deras existens - de är "bara araber bland andra araber" som bör med lock och pock förmås att ge sig av. Premiärminister Golda Meirs uttalande "det finns inga palestinier" är beryktat och symptomatiskt för den sionistiska inställningen.

5. Israel är en stat som formellt är en demokrati av västerländsk parlamentarisk typ, fastän enbart för den judiska befolkningen, den arabiska befolkningen har i "själva Israel" mycket begränsade demokratiska fri- och rättigheter och i de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza "saknar den inhemska arabiska befolkningen alla demokratiska fri- och rättigheter medan den därvarande judiska befolkningen åtnjuter dessa rättigheter". Det bör dock noteras att med dessa inskränkningar och diskrimineringar kan Israel inte göra skäl för att respektera de grundläggande demokratiska värdena. När Israel åberopar sig på att landet befinner sig i krigstillstånd eller inför hot om krig, så återfaller detta på Israel som under de senaste 20 åren vägrat att återlämna de ockuperade områdena till palestinskt självstyre.

6. Israel är alltså i sak inte en demokratisk stat utan - vad sionisterna erkänner öppet - en judisk stat, varvid "judisk" skall tolkas som både en viss nationell etnisk grupp och som en viss nationalreligiös tillhörighet. Därmed är "den judiska staten Israel" inte öppen för alla folk och trosbekännare som landets medborgare, endast för "judar".

7. Israel är en stat som öppet trotsar alla FN-resolutioner som går dess inskränkt nationella intressen emot - på samma sätt som Sydafrika, som dock uteslutits från FN.

8. Israel är den stat som är den mest militariserade i hela världen - ingen stat har tillnärmelsevis så stora militärutgifter per capita som Israel med bortåt 3,6 miljoner judiska israeler.

9. Israel är en stat som inte bara är utrustat med de mest avancerade konventionella vapen, utan Israel förfogar

106

även över en hemlig kärnvapenarsenal sedan drygt 20 år, vilket avslöjats av den israeliske kärnvapenteknikern Mordechai Vanunu.

10. Israel är en stat som utan ofantlig ekonomisk hjälp utifrån skulle gå i konkurs inom en månad. Israel får miljarder dollar årligen, dels från USAs regering, som ger större bidrag åt staten Israel än åt USAs alla 50 delstater tillsammans, dels från den västtyska regeringen, inalles bortåt 130 miljarder D-mark som gottgörelse för det nazistiska Tysklands brutala judepolitik för över 40 år sedan, dels från privata sionistiska insamlingar i olika länder vilka årligen uppgår till miljardbelopp (och i USA är avdragsgilla på deklarationen).

11. Israel är en stat som i praktiken utövar apartheid eller "rasåtskillnad" genom att särskilja judar från icke-judar och på skilda sätt diskriminerar den senare gruppen (som palestinier, muslimer liksom kristna).

Alf Svensson i sin DN-artikel ger sig hän åt de ständigt återkommande myterna i den sionistiska propagandan: myten om ett Israel som "Mellersta Österns enda demokrati", myten att Israel utsatts för angreppskrig, myten att Israel utsätts för terror, inte det fördrivna och förtryckta palestinska folkets befrielsekamp, myten att befolkningen på Västbanken och i Gaza fått det bättre under israeliskt militärstyre. Myten om Israels rätt till "säkra gränser" (men var skall dessa gränser dras när Israel vägrar palestinierna deras nationella existensberättigande och när Israel gör sig till fiende med alla grannstater genom bombangrepp på värnlösa civila i flyktingläger, det förbigår Alf Svensson).

Vad så gäller trion Fogelberg, Haglund och Lindkvist i deras fasta förvissning om att jordansk lag gäller på Västbanken. Den som tror att så är fallet känner inte till fakta. Om jordansk lag fortfarande gällde i sin helhet skulle inte expropriering av mark och vatten kunna ske, den förbjuder nämligen sådan försäljning för att skydda medborgarnas långsiktiga intressen. På Västbanken gäller inte jordansk lag utom i vissa rent civila instanser, som ingående av äktenskap

107

o dyl. I själva verket gäller ingen lag i de ockuperade områdena utan Israel begagnar sig av än den ena än den andra efter behov. Ibland hänvisas till israelisk lag, ibland till de gamla ottomanska lagarna t o m. I praktiken är det mer än 1 200 militärorder som styr det dagliga livet. Vissa av dessa är baserade på de undantagslagar som infördes under den brittiska mandatperioden 1945. Det kan t ex ges kollektiv bestraffning genom hussprängning, vilket borde vara känt för svenska riksdagsledamöter.

Sverige erkänner israelernas rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser, sägs det vidare. Men vilka är egentligen "säkra och erkända gränser"? Staten Israel har från FNs första delningsplan 1947 ständigt flyttat fram "sina" gränser och ännu aldrig fastställt vilka de är - hela Jerusalem och Golanhöjderna har införlivats med Israel efter 1967, Västbanken och Gaza är fortfarande olöst. Arabernas ständiga vägran att erkänna Israels rätt att existera är konfliktens kärnpunkt, hävdas det vidare. Här görs "araberna" kollektivt ansvariga. För vad? Jo, för att inte erkänna inkräktarens och ockupantens rätt att beröva palestinierna deras rätt till deras eget urgamla hemland. Låt oss tänka oss följande: Om ett främmande folk, t ex ryssarna, skulle göra anspråk på Sverige med hänvisning till rubrik "ryska rikets grundläggare på 800-talet", som kom från Sverige, närmare bestämt från Uppland för 1 700 år sedan, skulle riksdagsledamöterna Fogelberg, Haglund och Lindkvist acceptera också detta?

Riksdagstrion klandrar Gunnel Jonäng för att "hon frikänner araber och palestinier från ansvar för den nuvarande situationen". Alltså, de som berövats sitt land bär alltså ansvar för att de inte kapitulerar helt, den bestulne skall ge tjuven rätt. Är inte detta att erkänna flagrant orätt som rätt?

"I stället för att befria sitt eget folk valde PLO att angripa Israel", förkunnar denna trio, som tydligen är oförmögen till eftertanke: Hur skall det egna folket som fördrivits och förtrycks av Israel kunna befria sig själv utan att angripa

108

denna makt, Israel? Så kommer vi till en mycket grov och ständigt i den sionistiska propagandan återkommande historieförvanskning som kräver en något utförligare korrigering. Trion Fogelberg, Haglund och Lindkvist säger: "Redan 1947 sade araberna nej till FN-förslaget om Palestinas delning i en arabisk och en judisk stat". Vilken rätt hade FN att beröva palestinierna en del av deras hemland? FN bröt här mot sina egna bestämmelser genom att neka araberna (palestinierna), vilka då utgjorde drygt två tredjedelar av Palestinas befolkning, rätten till nationellt självbestämmande i eget land. Beslutet om delning togs av generalförsamlingen, inte av säkerhetsrådet. Därmed var det att betrakta som en rekommendation, inte som ett beslut att verkställas (enligt FN-stadgan).

Det kan f ö tilläggas att Menachem Begins Irgun aldrig erkände delningsplanen, den var olaglig och skulle aldrig accepteras, hette det - fast av andra skäl, rätten för sionisterna att grabba åt sig ännu mera palestinskt land. Under de fem och en halv månaderna mellan beslutet om FNs delningsplan den 29 november 1947 och det definitiva beslutet om upphörandet av den brittiska mandatregeringen i Palestina den 15 maj 1948 intog sionistiska styrkor områden som tilldelats araberna/palestinierna t ex Jaffa och Acre. Vem kan under dessa omständigheter förebrå palestinierna och de närliggande grannländerna för att de inte fogade sig i den grymma orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller för att de vägrade "erkänna" den sionistiska staten.

Först i maj 1948 informerade generalsekretariatet i arabförbundet FNs generalsekreterare om att arabstaterna såg sig nödda att ingripa. Sionister drev då en målmedveten terror mot den palestinska arabbefolkningen. Förstörelsen av en hel by, Deir Yassin den 9 maj 1948, är det mest eklatanta exemplet - 254 av invånarna massakrerades - män, kvinnor, barn och åldringar - av den sionistiska Irguns trupper under ledning av Menachem Begin, som senare skulle bli Israels premiärminister, besynnerligt nog även Nobels fredspristagare och mest beryktad som "Beiruts slaktare" under Israels besinningslösa angreppskrig på det värnlösa Libanon under sommaren 1982.

109

Hur vore det om dessa svenska riksdagsledamöter lärde känna åtminstone de mest elementära grunddragen i det moderna Palestinas tragiska historia och tillkomsten av den sionistiska staten Israel innan de tar till orda och uttalar sina omdömen, ty annars blir de offer för den gångbara sionistiska lögnpropagandan med dess skeva och falska historiebeskrivning. Åtminstone borde de - liksom andra tanklösa och okunniga talesmän för Israel - besinna den store humanisten och fredskämpen Folke Bernadottes öde och lägga märke till hans sista ord. Han beskrev det i stor skala utförda sionistiska rövandet, skövlandet och plundrandet och "alla tillfällen då byar förstörts utan varje synbar militär anledning". Denna rapport, FNs dokument A.648 sid. 14, framlades den 16 september 1948. Dagen därpå, den 17 september, mördades greve Folke Bernadotte och den franske adjutanten, överste Serot, i den del av Jerusalem som ockuperats av sionisterna. Israels nuvarande premiärminister Yitzhak Shamir var bland Bernadottes mördare.

110

SAKLIG KRITIK AV ISRAEL ÄR NOG DRABBANDE

I sin artikel "Judar är inga metaforer" (Dagens Nyheter, 7 mars 1988) klagar Henrik Bachner över att så många kritiker av Israel gör - enligt honom - otillåtna jämförelser mellan det sionistiska staten och den nazistiska i Tyskland. Bachner hör till de sionistanhängare som säger sig acceptera saklig kritik av Israel. Just saklig kritik av Israel är drabbande nog - för Israel och sionismen.

Sionisterna säger sig respektera saklig kritik av Israel. Alla jämförelser mellan Israels grymma framfart mot palestinierna och det nazistiska Tysklands mot judarna avfärdas emellertid av sionisterna som upprörande och "osaklig kritik": en antisionism som i grunden är antisemitisk.

Låt oss då sammanfatta den sakliga kritiken av Israel: kritik av den judiska staten Israels gärningar:

1. Israel är en stat som upprättats på palestinskt territorium, i Palestina, befolkat av övervägande - till över 95% - muslimska och kristna palestinier före den stora judiska invandringen av sionister efter första världskriget 1918 och i synnerhet efter andra världskriget 1945. De sionistiska judarna har alltså lagt beslag på palestiniernas land, ett annat folks land.

2. Israels judiska befolkning, sionisterna, har med våld och terror fördrivit omkring 750 000 palestinier, alltså vid den tiden hälften av det palestinska folket, från deras land enbart under åren 1947 och 1948 i samband med att sionisterna utropade sin judiska stat Israel. Därefter har Israel konstant vägrat dessa fördrivna palestinier och deras anhöriga att få återvända till sitt gamla hemland. Detta är i strid inte blott mot humaniteten utan även mot gällande internationell folkrätt. I dag är palestinierna 5 miljoner och hälften av dem lever under ockupation och resten som eviga flyktingar.

3. Samtidigt har den judiska staten Israel infört lagen

111

om återvändande som innebär att judar i hela världen automatiskt har rätt till israeliskt medborgarskap. Detta har lett till att hundratusentals judar från hela världen strömmat in i landet, det land som rättmätigt (enligt gällande folkrätt) är palestiniernas land. Genom denna massinvasion av främmande judar har den judiska staten Israel kunnat tillförsäkra sig en betryggande judisk majoritet i det erövrade landet. Också detta i strid mot gällande internationell folkrätt.

4. Israel åberopar sin rätt att existera som stat på ett FN-beslut antaget av generalförsamlingen 1947 om en delning av det dåvarande brittiska mandatet Palestina (mot all arabstaters uttryckliga fördömanden och utan att den palestinska befolkningen tillfrågats) i en judisk stat (57% av Palestina) och en arabisk stat (43%). Sionisterna bröt emellertid mot denna FNs delningsplan, dels genom att låta mörda FN-medlaren greve Folke Bernadotte, dels genom att lägga beslag på ytterligare palestinskt territorium, dels genom att konstant vägra palestinierna FN-beslutet om en egen palestinsk/arabisk stat. Därmed har Israel alltså egenmäktigt trotsat världssamfundet FN och raserat den grundval på vilken den folkrättsliga rätt är grundad och på vilken den judiska staten vilar. De som förfäktar Israels rätt att existera med hänsyn till att "FN erkänt den judiska staten Israel" ogiltigförklarar sålunda FNs villkor för detta erkännande och gällande folkrätt. Israel och dess försvarare gör FN och folkrätten till en fars. Shamir och hans parti har för övrigt aldrig erkänt FNs delningsplan.

5. Israel är officiellt förklarat som en "judisk stat", och detta innebär i praktiken att endast judar (ras- eller befolkningsmässigt och religiöst judiska/mosaiska trosbekännare) är fullvärdiga medborgare, medan kvarvarande palestinier i alla avgörande hänseenden är diskriminerade: de får inte göra krigstjänst (eller bära vapen) och därmed får de inte samma utbildningsförmåner som judar, de får inte äga mark och hus på samma villkor som judar, de får inte bilda egna fackföreningar, de får inte bilda egna partier, de får inte tillträde till högre ämbeten och tjänster inom den israeliska staten och inom näringslivet, de får inte fritt röra sig inom landet, de får inte resa utomlands en längre

112

tid och sedan återvända, de får inte fri tillgång till litteratur utan är underkastade den israeliska censuren, de får inte manifestera sin palestinska nationalitet och öppet solidarisera sig med PLO, den palestinska befrielserörelsen, de får inte ens automatiskt israeliskt medborgarskap utan måste för varje nyfött barn särskilt anhålla därom hos de judiska/israeliska myndigheterna m m. Allt detta är också i flagrant strid mot både folkrätten och FN-deklarationerna om mänskliga fri- och rättigheter.

6. Israel är den enda stat i världen som aldrig klart fastställt sitt lands gränser. Dayan sade en gång att "Israels gräns är så långt vår armé kan nå". När därför sionisterna talar om "Israels rätt att existera inom säkra gränser", får man från officiellt israeliskt håll aldrig klara och entydiga besked om var dessa gränser går, utan den frågan lämnas öppen - för nya israeliska erövringar som det visade sig efter Sexdagarskriget i juni 1967. Faktum är att alla israeliska ledare - från David Ben-Gurion till Golda Meir, Menachem Begin och Yitzhak Shamir (den senare f ö en av Sternligans medlemmar som mördade Folke Bernadotte) - har förklarat att Israel skall sträcka sig från Nilen till Eufrat i Irak, vilket tyder på att Israel är inställt på mycket betydande nya erövringar på bekostnad av Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon och Irak. I Knesset, det israeliska parlamentet, återges f ö ett stycke ur den judiska Bibeln att Eretz Israel skall sträcka sig från Nilen till Eufrat, enligt ett löfte från judarnas Gud till dennes utvalda egendomsfolk (1 Mos. 15:18-21). Därmed utgör Israel ett ständigt hot mot freden i Mellanöstern, ja, mot världsfreden.

7. När Israel i Sexdagarskriget i juni 1967 erövrade Sinai-öknen och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och de av palestinier befolkade östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, ställdes dessa nya erövrade områden under israelisk militärförvaltning. Efter en tid införlivades östra Jerusalem och Golanhöjderna med "själva Israel", Sinaiöknen återlämnades till Egypten (enligt det s k Camp David-avtalet med USA och Sadats Egypten som i utbyte mot ett fredsavtal med Israel erhöll betydande amerikanskt miljardbistånd), medan Gazaremsan och Väst-

113

banken förblev "ockuperade områden" som Israel hårdnackat vägrat överlämna åt (den palestinska) befolkningen för bildandet av en egen stat, ett Mini-Palestina. Israel har här år efter år - i över 21 år - trotsat FNs resolution om att utrymma dessa ockuperade områden. I stället har Israel med exempellös brutalitet farit fram mot den därvarande palestinska befolkningen, dödat inemot ett hundratal palestinier, misshandlat svårt och fängslat långt fler. Återigen i strid mot gällande internationell folkrätt och humanitet.

8. Israel har år efter år fört ett grymt och hänsynslöst terrorkrig mot den palestinska befrielseorganisationen PLO - dels genom att i våg efter våg flygbombardera värnlösa män, kvinnor, barn och åldringar i palestinska flyktingläger i Libanon, dels genom att sommaren 1982 invadera i stor skala Libanon, där värnlösa libanesiska städer, inklusive Beirut, bombades samtidigt som de israeliska trupperna förhindrade hjälpsändningar från FN, Röda Korset och Röda Halvmånen att komma fram för att bistå den nödställda civilbefolkningen. Till yttermera visso överlät de israeliska soldaterna åt sina libanesiska legotrupper att skjuta ihjäl flera hundra värnlösa palestinska flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila - på order av den dåvarande israeliske försvarsministern, general Ariel Sharon. Dessa israeliska illdåd var alltför uppenbara för att inte en hel värld skulle kunna undgå att kraftfullt fördöma Israel.

9. Enligt Amnesty International, som undersöker brott mot de mänskliga rättigheterna i olika länder, har Israel under en lång följd av år torterat tillfångatagna palestinier, också minderåriga barn, i israeliska fängelser. Ytterligare ett flagrant brott mot folkrätten och FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

10. Israel betalar inte ett öre till de palestinska flyktingar som man med våld och terror drivit iväg från deras hem och härd, utan de palestinska flyktinglägren finansieras huvudsakligen genom FNs flyktingorgan UNRWA.

11. Israel säger sig bekämpa "den internationella terrorismen", men i själva verket bedriver Israel just internationell

114

statsterrorism, dels genom attentat på palestinier i främmande länder, dels genom bombangrepp på värnlösa palestinska flyktingar i Libanon och annorstädes, dels genom ett flygangrepp mot PLOs högkvarter ända bort i Tunisien, varvid flera civila omkom, dels genom det israeliska flygbombangreppet på Iraks kärnkraftsreaktor, trots att detta stod under internationell inspektion.

12. Israel tillverkar sedan många år egna kärnvapen i en ytterst hemlig anläggning och vägrar varje internationell inspektion. Som den enda kärnvapenmakten i den explosiva Mellanöstern utgör sålunda Israel ett fruktansvärt hot mot hela världsfreden!

13. Israel har sedan många år ett väldokumenterat samarbete med apartheidens Sydafrika, bl a på det militära området, sannolikt också inom kärnvapenteknologin. Därmed bryter Israel mot den handelsbojkott av Sydafrika som rekommenderats av FN.

14. Israel har dessutom genom stölder och spionage samt nära samarbete med USA tillägnat sig en egen avancerad teknologi för tillverkning av egna toppmoderna vapen, som Israel säljer på den internationella marknaden, bl a till Sydafrika och reaktionära diktaturregimer i Latinamerika, som är utsatta för vapenembargo av andra vapenproducerande länder.

15. Israel är inte ekonomiskt självbärande utan en parasitär stat, ett internationellt socialfall och helt beroende av att miljarder och åter miljarder dollar årligen pumpas in i landet från utländska biståndsgivare, främst från USA och även Västtyskland. Enligt färska studier kan inte Israel leva mer än några veckor utan USAs hjälp. Enbart från Västtyskland har Israel mottagit - genom taktisk utpressning - över 140 miljarder DM som "gottgörelse" för det nazistiska Tysklands judeförföljelser och judemord före och under andra världskriget, alltså då staten Israel ännu inte existerade. Från USA erhåller staten Israel cirka 3,5 miljarder dollar årligen, vilket är mer än vad alla USAs delstater erhåller i federala bidrag tillsammans. Därtill

115

kommer dels de stora summor som USA ger i lån till Israel (som Israel aldrig återbetalar), dels de stora summor som judiska organisationer i USA och andra västländer insamlar, vilka är avdragsgilla på bidragsgivarnas deklarationer. Allt detta genom omfattande och skrupelfria politiska påtryckningsaktioner.

16. Allt detta ofantliga ekonomiska stöd från utlandet till lilla Israel (med knappa 4 miljoner judiska invånare) beror på att Israel understöds av Världssionistiska organisationen och Världsjudiska kongressen, under vilka sorterar en mängd judiska lobbygrupper som AIPAC och ADL (Anti-Defamation League) i USA. Dessa judiska lobbygrupper har ett starkt grepp om Vita Huset (den amerikanske presidenten och hans stab), kongressen och senaten i Washington. USAs utrikespolitik i hela Mellanösternområdet är helt dikterad av att främst tjäna Israels intressen och detta oavsett om den amerikanske presidenten är demokrat och liberal som Jimmy Carter eller republikan och konservativ som Ronald Reagan. Att det verkligen förhåller sig så har mycket ingående dokumenterats bl a av förre republikanske kongressmannen Paul Findley i dennes bok They dare to speak out. En stat - som Israel - som är helt beroende av omfattande stöd från den rika västvärlden, främst från supermakten USA, är en stat som legitimerar lobbyism i främmande stater och därmed kränker dessa staters nationella oberoende och integritet med sina politiska femtekolonnare för utpressning och styrning.

17. Israel vägrar att utlämna efterspanade judiska förbrytare, som söker asyl i Israel och - som judar - automatiskt erhåller israeliskt medborgarskap. Sålunda har Israel skyddat inte bara maffialedare och massmördare som Meyer Lansky utan även en mängd judiska terrorister, tillhörande JDL (Jewish Defence League), en judisk terrororganisation som fungerar som Israels stormtrupper utanför själva Israel, främst i USA. Grundaren av denna judiska terrororganisation är en viss rabbin Meir Kahane, som i Israel har grundat ett extremistparti Kach. Denne Kahane från New York innehade länge både amerikanskt och judiskt/israeliskt medborgarskap, men fick avsäga sig sitt amerikanska, rent

116

formellt, när han invaldes i Knesset. Alltså, också här bryter Israel mot folkrätten, när man egenmäktigt skyddar efterspanade förbrytare, bara därför att de är judar.

18. Israel är en i grunden teokratisk stat av samma modell som mackabeernas Israel långt före Kristi födelse. I Israel har den gammaltestamentliga och talmudiska judendomen en helt dominerande ställning. Självfallet är det helt omöjligt för en israelisk jude att konvertera till någon annan religion som islam eller kristendomen, ja, en israelisk jude tillåts inte ens gifta sig med en muslim eller kristen. I den israeliska krigsmakten återfinns mängder av lägre och högre officerare som samtidigt är strängt ortodoxa rabbiner, bland dem överstelöjtnanten och rabbinen Abraham Avidan, som i samband med Yom Kippurkriget hösten 1973 utgav en av krigsmakten godkänd order att fientliga civila skall dödas liksom fientliga soldater, vilket utförligt redovisas i den israeliska hebreiskspråkiga tidningen Häolam Hazeh den 15 maj 1974. (Se prof. Israel Shahak: Begin and Company as they really are, Jerusalem, september 1977, s. 67).

Man behöver inte jämföra Israel med det nazistiska Tyskland eftersom Israel är exempelöst i sin maktbesatthet, brutalitet, girighet och arrogans. Israel kan lämpligen jämföras med det forntida Israel, sådant det framträder i den judiska Bibeln, i judendomens Torah, när Israels barn med sin Herres välsignelse plundrade och mördade först egyptierna och sedan de kananeiska stammarna, förfäderna till dagens palestinier, i det forntida Palestina, Kanaans land. Det är ju detta Bibelns Israel som tillbedjes. Om det är farlig och föraktlig "antisemitism" att fördöma den sionistiska staten Israel som sionisterna och en del av Israels vänner ständigt hävdar, är det inte ännu mer förnedrande för rättvisans sak att i stort acceptera Israels övermod och våldsövergrepp i synnerhet som Israel utrustat sig med kärnvapen och vidmakthåller en fanatisk främlingsfientlighet som riskerar att kunna utlösa ett förödande kärnvapenkrig?

117

RADIO ISLAM: INFORMATION ELLER "HETS"?

- kommentarer till JKs beslut att fälla Radio Islams program den 3 oktober 1987 som uttryck för "missaktning" för den judiska folkgruppen"

Från Justitiekanslern (JK) meddelas i en skrivelse den 10 februari 1988, att "en anmälan har gjorts mot ett när radioprogram som har sänts över Stockholm av Svensk-Arab-islamiska förbundet den 3 oktober 1987 kl. 11.00-12.00. Enligt anmälan innehåller programmet uttalanden som innefattar yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp".

Observera att det här är fråga om en person som gjort denna anmälan till JK. I varje fall är det fråga om endast en anmälan mot detta program.

JK säger sig ha funnit att "programmet i dess helhet syftar till att uttrycka missaktning för den judiska befolkningsgruppen". Och JK tillfogar: "Sålunda innefattar programmet enligt min mening en sådan sammanställning av olika bibelcitat och citat ur litteratur samt kommentarer som är avsedd att vara nedsättande för den judiska folkgruppens anseende".

Detta föranleder följande kommentarer och explikationer: För det första: Är verkligen en anmälan, även om flera personer står bakom denna enda anmälan, representativ för hela den judiska folkgruppen (som lär omfatta bortåt 18 000 personer i Sverige)? Har JK tillfrågat alla - eller flertalet av dessa - cirka 18 000 personer i den judiska folkgruppen i Sverige om de samtycker till denna enda anmälan? Eller har JK låtit företaga någon opinionsundersökning inom den judiska folkgruppen för att utröna om denna enda anmälan är representativ för folkgruppen judar i dess helhet? Om så icke är fallet, hur kan JK då göra bedömningen att det anmälda programmet i Radio Islam verkligen "syftar till att uttrycka missaktning för den judiska befolkningsgruppen" och inte uppfattas så enbart av den - eller de - person som står bakom ifrågavarande anmälan? Det gäller ju ändå en hel folkgrupp på flera tusen personer, inte en eller ett

118

fåtal personer inom denna folkgrupp. För rätt bedömning torde i alla händelser krävas ingående kännedom om kunskapsmaterialet.

För det andra: Är den judiska folkgruppen i Sverige enhetlig kulturellt, intellektuellt och religiöst och reagerar enhetligt på viss kritik som främst berör denna folkgrupp för flera tusen år sedan (i biblisk tid) och i ett annat avlägset land (i Palestina eller Kanaans land) och i viss mån i vår tids Israel men inte svenska judar? Är det inte tvärtom så att den judiska folkgruppen alls inte är enhetlig utan ganska splittrad? Kulturellt är den judiska folkgruppen i dagens Sverige splittrad mellan judiska traditionalister och välassimilerade judar, för vilka judendomen och de judiska traditionerna är helt betydelselösa. Intellektuellt finns det inom den judiska folkgruppen lika - eller i det närmaste lika - stora variationer som inom den helsvenska befolkningen och återfinns inom alla samhällsgrupper och intresseorganisationer liksom inom - och utanför - alla de politiska partierna i Sverige. Religiöst finns det ett fåtal s k ortodoxa judar, men främst inom den reformistiska och konservativa judendomen. Det övervägande flertalet judar i Sverige torde vara antingen ateister eller religiöst fullständigt likgiltiga. Hur kan man skäligen ens spekulera om att denna så splittrade judiska befolkningsgrupp upplever sig som allmänt missaktad av ett antal citat ur Bibeln och från en del litteratur om sionismen? Är det inte fördomsfullt att bortse från individuella olikheter?

För det tredje: Lagen om missaktning av och hets mot folkgrupp och mot människor av viss religiös tro har alldeles uppenbart tillkommit för att motverka spridning av antisemitism eller judehat och rasism eller rasfördomar samt förföljelse av avvikande religiösa. Antisemitism är ett allmänt förakt och hat till judar. Antisemitismen säger: Lita aldrig på en jude, juden är falsk och opålitlig. Antisemitismen har alltså en generaliserande nedsättande inställning till alla judar, oavsett om de är ortodoxa eller liberala i religiös mening, agnostiker eller ateister, är välassimilerade och skötsamma eller fanatiskt sionistiska. Antisemiten tycker, att inga judar hör hemma i Sverige eller andra icke-judiska

119

länder, utan att de skall packa sig iväg till den judiska staten Israel. Även om judar inte är en ras i antropologisk mening, är ändå antisemitismen nära besläktad med rasismen. I Radio Islam har vi ständigt vänt oss mot antisemitism och rasism, också i det anmälda programmet från den 3 oktober 1987, varvid kan hänvisas till sid. 24 (andra stycket) - sid. 30 i avskriften, där bl a sionismens samverkan med antisemiter och ledande nazister i Hitlers Tyskland berörs. Detta berör förhållanden i Tyskland och i dåvarande Palestina, främst på 1930-talet, inte förhållanden i dag och inte i Sverige. Det bör tilläggas att på 30-talet var sionisterna en minoritet - dessutom en ganska liten minoritet - av den judiska folkgruppen i Diasporan, också i Sverige. Om dagens svenska judar känner solidaritet med de ledande sionister som Theodor Herzl i början av seklet som ansåg att antisemitismen gynnade deras sak och med de sionister som samverkade med Hitlers Tyskland och t o m erbjöd den nazistiska staten vapenbrödraskap i början av 1941, då är det deras sak! I radioprogrammet antyds inte ens något dylikt.

För det fjärde: När JK säger om det anmälda programmet att det är sammanställt med bl a bibelcitat så att avsikten skulle vara "avsedd att vara nedsättande för den judiska folkgruppens anseende", så måste man fråga sig hur detta kan vara möjligt. För de ortodoxa judarna är ju allt som står i Gamla Testamentet (GT) Guds ord och heligt, särskilt Torah eller de fem Moseböckerna. För denna - i Sverige - mycket lilla grupp kan självfallet inte några citat, oavsett hur de är sammanställda, vara en missaktning mot dem. För den något större gruppen konservativa och reformistiska judar kan inte några korrekt återgivna bibelcitat gärna vara en missaktning mot dem, oavsett hur dessa bibelcitat är sammanställda, eftersom dessa citat har sin speciella tolkning för dem. Hur dessa bibelcitat rätt skall tolkas är en renodlat teologisk tvist mellan olika grupper inom judendomen, främst mellan de ortodoxa och de reformistiska judarna, alltså en tvist som de religiösa judarna får göra upp inbördes, vilket också fortlöpande förekommer - se t ex Judisk Krönika, nr 5, 1987, sid. 2 (artikeln "Shabat-kriget" av chefredaktören Jackie Jakubowski), sid. 27 (arti-

120

keln "Judisk pluralism - en välsignelse" av Manfred Speier) och sid. 21 ("Antecknat i Jerusalem" av Arne Lapidus, där det rapporteras om de allt fler ultraortodoxa judarna i Jerusalem)! Så länge Gamla Testamentet, i synnerhet Torah, kvarstår som judendomens Bibel eller heliga bok, så måste det vara helt legitimt att bedöma judendomens bärande element efter vad där står. Om det stora flertalet av den judiska folkgruppen i Sverige, som ställer sig likgiltig eller främmande till Gamla Testamentets texter, skulle känna sig missaktade av dessa bibelcitat, så borde de vända sig mot sin bibel och de judar som sätter den högt som Guds ord, inte mot den som korrekt citerar därur. Man erinras osökt om historien om den konung i Antiken som hade för vana att låta avrätta budbäraren, när han framförde dåliga nyheter. Det är att missa själva saken.

För det femte: I det anmälda programmet finns också citat från Nya Testamentet, som ju är de kristnas heliga skrift. I citat från evangelierna berättas om hur de samtida judarnas högsta råd dömde Jesus till döden för hädelse och hur sedan översteprästerna och fariseerna förde Jesus till den romerske ståthållaren Pilatus för att få honom att låta verkställa dödsdomen, hur motsträvig Pilatus var, eftersom han inte kunde finna Jesus vara skyldig till något brott, men att de judiska översteprästerna och fariseerna då utsatte Pilatus för utpressning: om han inte skulle låta döda Jesus genom korsfästelse, så skulle de anmäla honom för kejsaren i Rom. Eftersom kejsar Claudius var känd för sin nyckfullhet och för sin orubbliga vilja att förhindra ett nytt jäsande missnöje i Judéen som kunde leda till ett nytt judiskt uppror, beslöt Pilatus att ge vika för översteprästernas och fariseernas ivriga övertalningsförsök sedan dessa hade uppagiterat den judiska pöbeln. Allt detta är mycket välkänt för varje kristen liksom för var och en som läst den dramatiska skildringen i evangelierna om dödsdomen och verkställandet därav mot Jesus. Hur det kan vara anstötligt för någon ett par tusen år senare att återberätta denna välkända episod, är fullständigt ofattbart. Skulle den judiska folkgruppen i Sverige solidarisera sig med de judar som dömde Jesus till döden och så här långt efteråt, i Sverige, känna sig "missaktade", när detta återberättas? Om så verkligen

121

skulle vara fallet, så får väl någon deputation från den judiska församlingen uppvakta Svenska kyrkans råd eller regeringen att dessa ställen i evangelierna stryks och förbjudes som uttryck för "hets mot den judiska folkgruppen". Men så länge Nya Testamentet är allmänt tillgängligt att läsa för varje läskunnig person i Sverige, kan det väl inte gärna vara brottsligt att läsa upp valda ställen därur i ett radioprogram? Notera vad som sägs i det anmälda närradio-programmet, avskriften sid. 9, andra stycket!

För det sjätte: Det bör kraftigt framhållas, att ingenstans i detta anmälda program talas det om judar i Sverige, utan om den bibliska judendomen (genom flerfaldiga citat från Gamla Testamentet, judendomens bibel). Citaten är autentiska, kommentarerna är deduceringar och förtydligande explikationer, inga fria omtolkningar. Självfallet finns det en linje eller målinriktad tendens i valet av dessa bibelcitat, nämligen att åskådliggöra brutaliteten, grymheterna och rovgirigheten liksom det etnocentriska självförhärligandet i GT-läran, som också råkar vara den judiska bibeln och dessutom en relevant förlaga för hur sionisterna i vårt århundrade bemäktigat sig palestiniernas land, fördrivit hundratusentals palestinier och sedan förtryckt och förslavat de kvarvarande palestinierna, precis som forntidens Israel erövrade samma Patestina, Kanaans land, och grymt förfor med dess folk. (Se sid. 23 i avskriften av det anmälda programmet!) Hur kan svenska judar, vilka lever som fullvärdiga och jämlika medborgare i Sverige, känna sig "missaktade" av att dessa GT-citat återges och förklaras med hänsyftning på hur palestinierna berövats sitt land? De svenska judarna bär väl inget ansvar för vare sig GT-författarnas skriverier eller sionisternas erövring av Palestina och förtryck av den palestinska befolkningen? Om de ändå anser sig vara delaktiga i eller medskyldiga till allt detta, så får de väl göra upp den saken med sig själva. I det anmälda radioprogrammet omnämnes i varje fall aldrig de svenska judarna i sammanhanget.

För det sjunde: Ett lika välkänt som genomgående drag hos Gamla Testamentets Gud (JHV eller Jahve) är hans fasansfulla hämndgirighet, hans fruktansvärda straffdomar

122

mot sitt utvalda egendomsfolk. Däri ligger de troende judarnas - liksom de kristna bibelfundamentalisternas - stora och ångestfyllda tragedi. I det anmälda radioprogrammet erinras om detta och framförs ett exemplifierande citat från Femte Moseboken, kapitel 28, verserna 47-48 och vers 59. (Se sista stycket på sid. 11 och första stycket på sid.12 i avskriften!) Den efterföljande kommentaren kan kanske verka chockerande ("Med dessa ord från Jahve i judendomens Torah är följaktligen Holocaust ett verktyg, ett verk av Jahve.") Men om man läser också vers 63 i detta 28 kapitlet i Femte Moseboken, så förstår man kanske denna kommentar bättre. Där står: "Och det skall ske, att liksom Herren förut fröjdade sig över eder, när Han fick göra eder gott och föröka eder, så skall Herren nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör eder ..." Man kan även tillfoga vad som står i Femte Moseboken, 32 kapitlet, verserna 21-25: "De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka; därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem. Ty eld lågar fram ur min näsa och den brinner ända till dödsrikets djup; den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar. Jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag avskjuta på dem. De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av farsoter och bitter pina; jag skall sända över dem vilddjurs tänder och stoftkrälande ormars gift. Ute skall svärdet förgöra deras barn och inomhus skall förskräckelsen göra det; ynglingar såväl som jungfrur, spenabarn tillsammans med gråhårsmän." Är inte detta en skildring av en fasansfull "förintelse", som alltså redan har sin religiösa sanktion i Torah?

För det åttonde: Det är välbekant att troende judar vanligen starkt protesterar när någon säger att den bibliska judendomen är rasistisk liksom sionister och prosionister livligt protesterar när någon framhåller att det sionistiska Israel är rasistiskt. Utvaldheten - eller utkorelsen - är inte en fråga om judarnas företrädesrätt framför andra folk sägs det från (troende) judiskt håll. Därvid brukar man citera Andra Moseboken, 22 kapitlet, vers 21: "En främling skall

123

du icke förorätta eller förtrycka: I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land." Liknande utsagor återkommer i Andra Moseboken 23:9 och Femte Moseboken 27:19. Men då måste man göra klart för sig att främling är den som helt underkastar sig Israels herravälde. Ty de som står Israels oinskränkta herravälde emot, de skall förgöras. Detta löper som en röd tråd genom hela Torah liksom i större delen av hela den judiska bibeln (GT). Så t ex i Femte Moseboken, 11 kapitlet, verserna 24 och 25: "Var ort som eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till Libanon, ifrån floden - floden Eufrat - ända till Västra havet skall edert område sträcka sig. Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse För eder skall Herren, eder Gud, låta komma över hela det land i beträden, såsom han har lovat eder." Här kan vidare hänvisas till det anmälda radio-programmet, sid.22 och 23 i avskriften. Att den bibliska judendomen inte bara legitimerar imperialistisk erövring av andra folks land utan också är klart rasistisk, framgår bl a av Femte Moseboken, 7 kapitlet, verserna 2-3, liksom Esra 9:12, 10:2-3, 10-12 och Nehemja 13:3, 25, 29-31. Det kanske kusligaste draget i denna gammaltestamentliga tro är hämndgirigheten och den besinningslösa oförsonligheten, att den som en gång har varit Israels fiende för alltid skall förbli det och utrotas. I Andra Moseboken 17:16 heter det: "Och Moses sade: - Ja, jag lyfter min hand upp mot Herrens tron och betygar att Herren skall strida mot Amalek (amalkiterna) från släkte till släkte." I Femte Moseboken 25:17-19 heter det: "Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen när I drogen ut ur Egypten, huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. Därför, när Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig till besittning såsom arvedel, skall du utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen. Förgät icke detta!" Och i Femte Moseboken 20:16-17 heter det: "När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du först tillbjuda den fred. Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för dig, så skall allt folket som finns där bliva arbetspliktigt åt dig och vara dina tjänare. Men om den

124

icke vill hava fred med dig, utan föra krig mot dig, så må du belägra den. Och om Herren, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå allt mankön där med svärdsegg. Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finns i staden, allt rov du får där skall du hava såsom byte: och du må då njuta av det rov som Herren din Gud låter dig taga ifrån dina fiender. Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från dig och som icke höra till dessa folks städer. Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som Herren, din Gud vill giva dig till arvsdel, skall du icke låta något som andra har bliva vid liv, utan du skall giva dem alla till spillo·"

 För det nionde: Notera att själva upphovet till det anmälda närradioprogrammet är den inledningsvis återgivna nyhetsnotisen i den allkristna rikstidningen Hemmets vän av den 17 september1987, där det meddelas, att Nya Testamentet inte längre får finnas med i bibelutgåvor för israeliska skolor och att en talesman för israeliska utbildningsministeriet förklarat att Gamla Testamentet kommer från Gud, medan Nya Testamentet är skrivet av människor! Alltså betraktas Gamla Testamentet som heligt också av den israeliska regeringen! Detta är resultat av en långtgående process i Israel, där fundamentalistiska (bokstavstroende) rabbiner som Tzvi Yehuda Macohen Kook och Abraham Aidan intar ledande positioner inte bara inom den israeliska skolundervisningen utan även inom den israeliska krigsmakten och dess högre officerare sedan slutet av 60-talet. (Se professor Israel Shahaks Boken om den sionistiska terrorn, utgiven på hebreiska i Jerusalem i oktober 1975 och i ett utdrag på engelska i september 1977 under titeln Begin and Co. as they really are! Se även Judisk Krönika, november 1987 sid. 1!

För det tionde: Beträffande sionisternas samverkan med det nazistiska Tyskland, som förtigits i svenska massmedia och i den svensk-språkiga litteraturen, så finns det en ganska omfattande dokumentär litteratur i ämnet utomlands, bl a följande:

* Dr Jörgen von Uthmann (Västtysklands förste ambassadör i Israel): Doppelgänger, du bleicher Geselle, Zur Pathologie

125

des deutsch-judischen Verhältnisses (Seewald, Stuttgart 1976)

* Lenni Brenner: Zionism in the Age of the Dictators (Croom Helm, London E Canberra och Lawrence Hill, Westport, Connecticut, USA, 1983).

* Edwin Black: The Transfer Ageement - The Untold Story of the Secret Pact between the Third Reich E Jewish Palestine, New York/London 1984).

126

DÄRFÖR ÄR RADIO ISLAM "FARLIG": den slaktar en "helig" bluff

Sionisterna är inflytelserika i svensk opinionsförmedling. Det gäller framför allt tidningen Expressen, Dagens Nyheters ledarsida och flera av de stora bokförlagen ... Många frågar varför sionisterna är så upprörda över Radio Islam. Det är främst av följande orsaker:

1. Den skarpa kritiken av Israels brutala ockupationspolitik på Västbanken och i Gaza kan möjligen tolereras, sådan kritik framförs ofta också i massmedia. Men att själva Israel är en ockupationsmakt, en judisk stat som stulit de palestinska arabernas land, det är alltför pinsamt, eftersom man därmed bryter mot Israels rätt att existera som en judisk stat. Och så långt är Israel en helig ko.

2. Att sionismen är rasistisk: att den judiska staten Israel diskriminerar de palestinska araberna på samma sätt som Sydafrika diskriminerar de svarta. Tänk om Israel skulle bojkottas som Sydafrika! Israels nära samarbete med Sydafrika söker man också förtiga.

3. Att Israel genom ständiga brott mot FN-stadgan om mänskliga fri- och rättigheter förverkat rätten att vara en rättsstat i moralisk mening, och sålunda inte kan räknas till de västliga demokratiernas krets. Israel befinner sig i självförvållat permanent krigstillstånd. Och Israel vägrar att sluta fred på FNs villkor.

4. Att Israel genom ständiga brott mot FN-resolutioner om delning av Palestina förverkat rätten från FN att vara en stat - dessutom att en majoritet av FNs medlemsnationer i dag aldrig skulle erkänna Israel som stat. FNs medlemsstater är i dag mer än dubbelt så många som 1948, då Israel invaldes med rätt knapp majoritet.

5. Att de ledande sionisterna som Theodor Herzl, sionismens grundare, från början samverkade med antisemiter och ansåg att antisemiterna var sionismens bästa stöd.

127

Denna del av sionismens historia har man sökt förtiga från sionistiskt håll.

6. Att ledande sionister senare även samverkade med det nazistiska Tyskland och t o m anhöll om vapenbrödraskap med Hitler mot Storbritannien, den dåvarande mandatmakten i Palestina. Och detta har helt mörklagts av prosionistiska massmedia.

7. Att Israel är ekonomiskt - liksom militärt - helt beroende av enormt stöd från utlandet, främst från USA genom starka sionistiska lobbygrupper, men även från Västtyskland genom skadestånd för de nazistiska judeförföljelserna och judemorden. Det rör sig om svindlande belopp, hundratals miljarder kronor som pumpats in i Israel.

8. Att det sionistiska Israel är ideologiskt helt uppbundet av den bibliska judendomen med judar som Guds utvalda folk som av Gud utlovats ett Storisrael från Nilen till Eufrat - och att Israel aldrig fastställt sitt lands gränser just för att ständigt kunna expandera. Att det inte skulle finnas någon sionism utan den bibliska judendomen. Trots att detta är så tydligt, vägrar flertalet att se det.

9. Att den sionistiska erövringen av Palestina i vår tid i stort motsvaras av den israelitiska erövringen av Kanaans land som omtalas i Gamla Testamentet. Också detta vill man blunda för.

10. Att Israel utgör en fara för världsfreden, dels genom sin utmanande aggressiva politik, dels genom sitt hemliga innehav av kärnvapenmissiler (som konstrueras och utprovas i samverkan med Sydafrika), dels genom sionistiska lobby-gruppers starka grepp om USAs politiska ledning.

11. Att sionismen har ett så relativt starkt grepp om även svensk opinionsbildning, att den svenska allmänheten i massmedia inte får en tillräckligt kritisk rapportering och analys av vare sig själva Israel eller sionismen som politisk lobbyrörelse. Att det kaotiska Libanon är en följd av Israels invasion 1982 och inblandning framgår klart i massmedia.

128

12. Att en bredare folklig opinion mot Israel i Sverige liksom i övriga västländer aldrig kan effektueras, eftersom sionisterna kan sätta in så effektiva protestaktioner att massmedierna faller undan och inte kan stödja en sådan folklig antisionistisk opinion. Massmedia och politiska ledare utsätts helt enkelt för utpressning med hotelser av sionistiska lobbygrupper.

13. Att Sverige liksom andra västländer för ett dubbelspel om sionismen: Å ena sidan accepterar man sionismen som israelisk eller judisk nationalism, men å andra sidan uppmanar man inte sionisterna att ge sig iväg till Israel, när de betraktar denna judiska stat som deras stat med primär lojalitet. Inställningen till sionismen och Israel är ett enda hyckleri.

14. Att accepterandet av sionismen inte är någon solidaritet med judar som fullvärdiga svenska - eller amerikanska, franska, sovjetiska o s v - medborgare utan i stället ett stöd åt antisemitismen, eftersom sionismen bygger på tesen om att judar inte kan leva fredligt med andra folk utan måste ha ett eget land på palestiniernas bekostnad. Också detta vägrar man att inse. Sionismen ger just judehatet legitimitet.

Alla dessa 14 punkter som tagits upp är synnerligen komprometterande för Israel och sionismen. Om människor i allmänhet blir informerade om detta i Sverige och andra västländer, främst förstås USA, är det slut med Israel och sionismen spricker som en uppblåst ballong för ett nålstyng. Detta vet sionisterna, och därför måste denna information till varje pris stoppas, med alla till buds stående medel. Folk måste sväva i okunnighet om detta, det är enda möjligheten för Israels fortsatta stöd och överlevnad. När en liten närradiosändare som Radio Islam gång på gång förmedlar denna information är det visserligen bara ett försvinnande fåtal personer som mottar denna information, men det är tillräckligt allvarligt för sionisterna för att de skall känna sig allvarligt oroade. Tänk om exemplet smittar av sig! Tänk om motsvarande radiosändare börjar även i USA, England, Frankrike, Västtyskland m fl länder, då kan också små men växande rännilar av antisionistiska opinioner börja

129

trycka på de större massmedia. När alltfler människor samtalsvis får klart för sig att de utsatts för en falsk och skev propaganda och fått historien delvis förfalskad, blir de misstrogna och hela det opinionsskapande etablissemanget kommer i en allvarlig förtroendekris.

I USA, där sionismen är oerhört stark i opinionsmedia, har allt tydligare tecken börjat framträda på sionismens växande kris i och med att Israels vänner - förutom de sionistiska lobbygrupperna - sedan en tid främst återfinns bland de konservativa och inom den kristna fundamentalismen, den s k Moral Majority. Tidigare har Israel och sionismen alltid haft sitt främsta stöd hos vänstern, i USA bland liberalerna (eftersom socialisterna spelar en underordnad roll i USA). Men sedan en tid har detta stöd från liberalerna börjat vackla. Ett intressant exempel, som helt förbigåtts i svenska media, är fallet Gore Vidal, en mycket känd ultraliberal amerikansk författare som bl a skrivit en roman om Justinianus, den östromerske kejsaren på 500-talet, och en annan roman om Abraham Lincoln, den förra är översatt till svenska, men inte den senare. Denne Gore Vidal medarbetar regelbundet som kolumnist i tidskriften The Nation, som har en jämförelsevis liten upplaga men är mycket inflytelserik bland amerikanska vänsterintellektuella. I det nummer av The Nation som utkom den 22 mars 1986 publicerade denna veckotidning en artikel av Gore Vidal, anspelande på "femtekolonnare", alltså agenter och provokatörer för främmande makt. I sin artikel angrep Vidal särskilt Norman Podhoretz, redaktör för den inflytelserika amerikanska tidskriften Commentary, som utges av American Jewish Committee. Denna tidskrift läses alltid noga av president Reagan och hans stab. Denne Podhoretz var prosovjetisk under Vietnamkriget och tillhörde den aktivistiska nymarxistiska vänstern, men när sedan Israel var mera betjänt av ett högerorienterat nationalistiskt USA, sadlade Podhoretz - allmänt kallad "Poddy" - om och blev Reagan-anhängare. Gore Vidal skrev:

"Under flera år har Poddy, liksom hans arbetsgivare A J C, förflyttat sig från liberala ställningstaganden som traditionellt omfattas av amerikanska judar (och mig) till den yttersta högern i amerikansk politik. Orsaken härtill är mycket enkel. För att få skattepengar för Israel (förra

130

året 3 miljarder dollar) måste proisraeliska lobbygupper se till att ryssarna utgör ett tillräckligt starkt hot för att skrämma amerikanska folket att offra enorma summor på det militära "försvaret", vilket också innefattar stöd till Israel i dess aldrig upphörande krig. För att garantera att så gott som en tredjedel av den amerikanska regeringens budget går till Pentagon och Israel, måste de proisraeliska lobbisterna göra gemensam sak med vår galna höger." Därefter anklagar Gore Vidal den sionistiske Podhoretz för att "vifta med vår flagga som en ränksmidare med sin kaftan" och att han "inte ett dyft tänker på sig själv som amerikan utan i stället som jude med enda lojalitet till Israel". Om Podhoretz fru, Midge Decter, ordförande för den nykonservativa kommittén för den fria världen, säger Gore Vidal: "Som de flesta av våra israeliska femtekolumnister är Midge inte särskilt intresserad alls för vad gojim hade för sig före Ellis Island" och tillfogar: "Jag måste bekänna, jag gillar inte alls ditt land, som är Israel." Vidal summerar sina klagomål mot de båda liberala överlöparna till det konservativa lägret genom att räkna upp den amerikanska högerns synder i det förflutna: "Vi (amerikaner) stal andra folks land. Vi mördade många av dessa länders invånare. Vi påtvingade vår religion och vårt herradöme på de överlevande. General Ulysses S Grant (från det amerikanska inbördeskriget för över hundra år sedan) skämdes över vad vi gjorde i Mexiko, och också jag skäms över det. Mark Twain (en av de mest berömda amerikanska 1800-tals-författarna) skämdes över vad vi gjorde på Filippinerna, och det gör jag också. Men Midge Podhoretz skäms inte, eftersom i Mellersta Östern ett annat rovgirigt folk är i full färd med att fullfölja stölden av ett annat folks land i namn av en utländsk och främmande teokrati. Hon är en propagandist för dessa rovgiriga plundrare ..."

Så snart Vidals artikel kom i tryck, "blev det ett herrans oväsen och taket höll på att ramla ned på tidskriften The Nations redaktion", enligt en av tidskriftens medarbetare, som blev förfärad över den veritabla syndaflod av sionistisk vrede och ursinnigt hat som östes över tidskriften.

131

Norman Podhoretz själv gick i svaromål i de spalter som står till hans förfogande i en mängd dagstidningar genom att karaktärisera Vidals artikel som "en dy av kloakvatten" och som "det mest skräniga utbrott av antisemitism som någonsin framförts i en anständig amerikansk tidskrift sedan andra världskriget". Och han anklagade Vidal för att "ha uppslukats av de mest grymma och vildsinta antijudiska känslor" och att "varje ord hos honom är dränkt i hat till judar". Andra sionistiska författare stämde in i denna klagokör. William Safire anklagade Vidal för att "hetsa mot och smäda judar urskillningslöst och hätskt". Denne Safire skriver regelbundet krönikor i New York Times och en rad andra ledande amerikanska dagstidningar.

Men märkligt nog deltog inga icke-sionistiska liberaler eller moderater i detta ursinniga skall på Vidal. De föredrog att ligga lågt och tiga om saken. Podhoretz organiserade en kampanj med krav på att alla intellektuella skulle bojkotta The Nation och hans krav på att denna tidskrift skulle kasta ut Vidal ledde inte till några framgångar - endast 20% av de uppvaktade intellektuella svarade positivt på Podhoretz krav.

Också i en annan amerikansk tidning i New York den vänster-orienterade och promarxistiska Village Voice har på senare tid infört flera artiklar, där det hävdats att "andra världskrigets historia har förvrängts av sionister för att gynna sionistiska intressen" - och naturligtvis har även detta framkallat våldsamma proteststormar från sionistiskt håll - men trots allt utan märkbar effekt.

Kanske är en omsvängning av opinionen på väg även i USA - och detta är det viktigaste av allt, ty utan stödet från USA kan Israel inte fortleva utan går i kvav inom ett halvår ...

132

ISRAELÄLSKARE ELLER JUDEHATARE?

Israelerna blir allt desperatare, alltmer hysteriska inför den palestinska frihetskampen mot den arroganta israeliska ockupationsmakten. Nu har israelerna också blivit alltmer besinningslösa främlingshatare: journalister från Europa och USA skymfas och utsätts allt oftare för hatfulla glåpord och i vissa fall även misshandel av judiska bosättare och judiska soldater.

I International Herald Tribune den 12 mars 1988 publicerades en stor sexspaltig artikel av New York Times medarbetare Alan Cowell med följande rubrik i svensk översättning: När den israeliska konflikten utvidgas, springer förolämpningarna och skymforden upp efter årtiondens plågor och förödmjukelser.

Det är de skymfade och nesligt förtrampade palestinierna som vid varje närkontakt med de beväpnade israeliska soldaterna och judiska bosättargängen för denna verbala strid: de värnlösa palestinierna har rätten på sin sida och vreden mot förtryckarna som enda resurs i kampen, och med denna vrede kan de kasta sina stenar av avsky mot de avskydda förtryckarna och ockupanterna, men de kan också överösa dem med ord, vredgade ord varav deras sinnen är fulla, ord av vrede och förakt: "Judesvin, söner av suggor och hyndor", kallar de de israeliska soldaterna och de väpnade judiska bosättarna, och naturligtvis blir dessa än mer rasande och desperata, och som kulmen på detta ropar de mot de israeliska soldaterna: "Var är Hitler?" Och därefter - "Gud är stor! Gud skall segra! Vi skall segra!"

Inför detta känner sig de väpnade israeliska soldaterna alltmer vanmäktiga trots sina skjutvapen, tårgas och batonger av glasfiber: de kan döda och misshandla palestinier, de kan bryta armar och ben av palestinier, de kan bryta sig in dag och natt i palestinska hem och bortföra palestinska ungdomar, män och kvinnor, de kan spränga sönder palestinska byar och hus - men israelerna kan inte knäcka palestiniernas motståndsvilja, palestiniernas rättfärdiga strävan efter en egen palestinsk stat.

133

I sin artikel i Herald Tribune berättar Alan Cowell om ett typiskt fall av israelisk desperation som tar sig uttryck i ursinnigt främlingshat, särskilt mot utländska journalister: "Judehatare", skrek israelen till journalisten som på sin bils vindruta hade fäst en skylt på arabiska och engelska om att det var en pressbil. Bilen stod parkerad i västra Jerusalem, den del som övervägande befolkas av judar. När journalisten - en amerikan - närmade sig skrek den upprörde israelen besinningslöst: "nazist". Nog är det sant som ofta sagts: när argumenten tryter återstår bara för de förtvivlade de meningslösa skymforden, invektiven.

Ska man ställas framför enbart två alternativ, två val: antingen att vara Israels älskare (som den nyttiga idioten Ahlmark, och kärleken är blind) eller "judehatare" om man inte älskar Israel: dess rasism, dess ockupation och dess förtryck och, som journalist, kallar vitt vitt och svart svart? Sionisterna vill inte se sig som de är i spegeln. Det är spegelns fel. De försöker krossa spegeln som är en objektiv rapportering om grymma fakta!

Skulle det vara "judehatiskt" och "nazistiskt" att enbart vara journalist och göra sin plikt att rapportera om de illdåd som begås av israelerna mot de värnlösa palestinierna som berövats sitt land och som på det mest skändliga sätt dödas och misshandlas och ständigt utsätts för det mest brutala förtryck? Ja, då har ju orden och begreppen fullständigt perverterats och mist all sin innebörd! Då har det blivit en hedersbevisning och ett moraliskt föredöme att kallas "nazist" och "judehatare"! Är det detta som Israel egentligen vill, frågar man sig?

134

JUSTITIEKANSLERN BESLUT (Avskrift) 1987-08-24 Dnr 2350-87-31

Ifrågasatt yttrandefrihetsbrott

Den 1 juli 1987 inkom till närradionämnden en anmälan mot ett närradioprogram som sänts av Radio Islam över Stockholm den 28 maj 1987 klockan 00-06. Enligt anmälaren förekom i programmet yttranden av beskaffenhet att böra föranleda ansvar för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Närradionämnden har med skrivelse den 1 juli 1987 överlämnat ärendet till justitiekanslern för prövning av om yttrandefrihetsbrott har blivit begånget.

Justitiekanslern har tagit del av en bandupptagning av det anmälda närradioprogrammet.

Ingripande från min sida med anledning av innehållet i närradioprogram kan ske endast om yttrandefrihetsbrott föreligger. Detta följer av 1 § andra stycket lagen om ansvarighet för närradio jämfört med 2 § och 8 § radioansvarighetslagen (1966:756). Med yttrandefrihetsbrott avses framställning eller offentliggörande som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott om gärningen begåtts genom tryckt skrift.

Efter att ha tagit del av bandupptagningen av närradioprogrammet i fråga har jag funnit att det yttrandefrihetsbrott som skulle kunna komma i fråga i detta fall är hets mot folkgrupp. Brottet hets mot folkgrupp består enligt 16 kap. 8 § brottsbalken av att någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Enligt den parallella bestämmelsen 7 kap. 4 § 8 i tryckfrihetsförordningen skall - med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän

135

tryckfrihet - såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar hot mot eller missaktning för sådan folkgrupp eller annan sådan grupp av personer som angivits ovan.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen står det varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som är meddelade i tryckfrihetsförordningen till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Enligt bestämmelserna i 1 kap. 4 § första stycket samma förordning skall den som har att döma över missbruk av tryckfriheten alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Det sistnämnda stadgandet, som i likhet med det förstnämnda bl a syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte, understryker vikten av att framställningens egentliga syfte uppmärksammas.

Vid tillkomsten av bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp uttalade departementschefen följande (se Beckman m.fl. Kommentar till brottsbalken II, femte upplagan s.235). "I den politiska debatten förekommer ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar, för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som ett angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka missaktning för folkgruppen som sådan icke är uppfyllt".

Det anmälda närradioprogrammet har till större delen av sitt innehåll behandlat den s.k. Palestinafrågan. I det sammanhanget har omfattande och måhända i vissa avseenden osaklig kritik riktats mot staten Israel och mot sionismen. Däremot har jag inte kunnat finna att det i programmet har förekommit några nedsättande uttalanden om judar

136

eller någon annan folkgrupp. Jag kan därför inte finna att vad som har förekommit i programmet innefattar något yttrandefrihetsbrott.

Ärendet avskrivs från vidare handläggning.

Hans Stark

Göran Persson

137

JUSTITIEKANSLERN BESLUT (Avskrift) 1988-02-10 Dnr 3304-87-31

Angående ifrågasatt yttrandefrihetsbrott i närradioprogram (Radio Islam)

En anmälan har gjorts mot ett närradioprogram som har sänts över Stockholm av Svensk-Arabislamiska förbundet den 3 oktober 1987 klockan 11.00-12.00. Enligt anmälan innehåller programmet uttalanden som innefattar yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Svensk-Arabislamiska förbundet har efter anmodan överlämnat en bandupptagning av det anmälda programmet till justitiekanslern.

Det yttrandefrihetsbrott som kan komma ifråga är hets mot folkgrupp. Jag anser att programmet i dess helhet syftar till att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen. Sålunda innefattar programmet enligt min mening en sådan sammanställning av olika bibelcitat och citat ur litteratur samt kommentarer som är avsedd att vara nedsättande för den judiska folkgruppens anseende. Förundersökning skall därför inledas mot programutgivaren Ahmed Rami, Box 316, 101 24 Stockholm.

Jag uppdrar åt överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt att ombesörja att förundersökningen verkställs och emotser besked om resultatet av denna.

Handlingarna i ärendet samt bandupptagningen översänds till överåklagaren.

Hans Stark

Harald Dryselius

ExP. till:

- Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt, Box 12512, 102 29 Stockholm.

- Ahmed Rami, Box 316, 101 24 Stockholm.

138

JUSTITIEKANSLERN BESLUT (Avskrift) 1988-03-30 Dnr 3304-87-31

Angående ifrågasatt yttrarandefrihetsbrott i närradioprogram

Ett närradioprogram som har sänts över Stockholm av Svensk-Arabislamiska förbundet den 3 oktober 1987 mellan klockan 11.00 och 12.00 har anmälts hit för granskning. Anmälaren har påstått att den som är ansvarig för programmet har gjort sig skyldig till yttrandfrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Med anledning av anmälan uppdrog jag genom beslut den 10 februari 1988 åt överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt att inleda förundersökning mot ansvarige programutgivaren Ahmed Rami, Stockholm, såsom misstänkt för det anmälda brottet. Förundersökningen är numera genomförd och protokoll från denna har överlämnats till mig. Efter att ha tagit del av innehållet i förundersökningen gör jag följande bedömning.

Programmet, varav en utskrift fogas som bilaga till detta beslut, innefattar främst en sammanställning av bibelcitat samt kommentarer till dessa. Citaten används, såsom jag har uppfattat programmet, på ett sådant sätt att lyssnaren skall inges föreställningen att den till biblisk tid hänförliga karakteristik av den judiska folkgruppen som kommer till uttryck i bibelcitaten är giltig även i fråga om nutidens judar. Härigenom uttrycks i programmet missaktning för folkgruppen judar.

Såvitt Rami kan uppfattas förnekar denne att syftet med programmet har varit att uttrycka missaktning för judar såsom folkgrupp. Rami anser i stället att programmet skall ses som ett ställningstagande mot staten Israel och ett fördömande av dess ideologi, sionismen. Utgångspunkten har därvid enligt Rami varit att genom tolkning av Bibeln dra paralleller mellan den förkristna judiska statsbildningen och den nuvarande staten Israel.

139

Det är viktigt att i vårt land skall kunna föras en öppen och obunden debatt om olika samhällsförhållanden här och i andra länder. Kritik skall kunna uttalas om förhållandena i en viss stat och den politik som förs där.

Enligt min mening är det även med beaktande av det sist sagda inte godtagbart från yttrandefrihetsrättslig synpunkt att utforma ett närradioprogram på det sätt som har skett i detta fall. Jag vill inte förneka att syftet med programmet kan ha varit det av Rami uppgivna. Detta kommer dock inte till uttryck i den framställning som görs. En viss diskussion rörande förhållandena i Israel förekommer visserligen i programmet. Programmet betraktat såsom en helhet domineras emellertid av nedsättande omdömen om den judiska folkgruppen. I programmet tillskrivs medlemmar av denna folkgrupp karaktärsegenskaper som uttrycker missaktning för dem. Detta förfaringssätt faller inom straffbudet hets mot folkgrupp även om ett övergripande syfte med programmet må ha varit att driva en åsikt i en aktuell samhällsfråga.

Med hänvisning till det anförda har jag kommit till den uppfattningen att det föreligger laga grund för att väcka åtal mot Rami för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Det ankommer emellertid på mig att även göra en prövning av om det är från allmän synpunkt lämpligt att åtal väcks. Vid denna prövning har jag bland annat att söka bilda mig en uppfattning om verkningarna av ett rättegångsförfarande i saken. I denna fråga vill jag anföra följande.

Urvalet av de bibelcitat som har använts i närradioprogrammet är tendensiöst. Citaten skapar, lösryckta ur sitt sammanhang och utan historiskt perspektiv, enligt min mening en skev bild av judendomen och av den judiska folkgruppen. Bibelcitaten är i och för sig i stort sett riktigt återgivna men olika uppfattningar kan framföras om citatens innebörd och deras betydelse för nutida förhållanden. Det föreligger därför en uppenbar risk för att ett åtal för hets mot folkgrupp kommer att mynna ut i en debatt

140

inför domstolen om Bibelns innebörd och rätta tolkning. Härigenom kan komma att fördöljas vad saken verkligen gäller, nämligen att en grupp människor i samhället genom programmet har blivit utsatta för andras missaktning. Redan med hänsyn härtill kan man hysa tvekan huruvida ett åtal verkligen bör komma till stånd.

Det är viktigt att ta hänsyn till att det förekommer en intensiv, seriös debatt i massmedierna och i andra offentliga sammanhang rörande förhållandena i Israel som otvivelaktigt tjänar som motvikt till meningsyttringar av det slag som programmet representerar. Det har också sin betydelse att det inte kan uteslutas att domstol kommer att anse att det brott som har blivit begånget genom programmet är att anse som ringa och därför inte föranleder annan påföljd än böter.

Vid ett övervägande av samtliga omständigheter har jag kommit fram till den uppfattningen att åtal inte skall väckas mot Rami i detta fall.

Ärendet är härmed avslutat.

Hans Stark

Harald Dryselius

141

JKs DOM UTAN RÄTTEGÅNG 1988-03-30

Justitiekanslern säger att bibelcitaten i det JK-anmälda Radio Islams program den 3 oktober förra året "används på ett sådant sätt att lyssnaren skall inges föreställningen att den till biblisk tid hänförliga karakteristiken av den judiska folkgruppen som kommer till uttryck i bibelcitaten är giltig även i fråga om nutides judar". "Härigenom", tillfogar JK, "uttrycks i programmet missaktning för folkgruppen judar." I P1s Kanalen den 31 mars säger JK Hans Stark i en intervju att Radio Islam begått ett lagbrott, men att JK trots detta underlåter att väcka åtal mot Radio Islam för rättslig prövning, eftersom en ny rättegång enligt JK skulle kunna leda till ytterligare smädelser av judar och föranleda diverse teologiska tvister om olika tolkningar av anförda bibelcitat.

Jag protesterar mot JKs egenmäktiga förfarande och bestrider riktigheten i JKs godtyckliga omdöme. Låt mig framhålla följande:

* JK förbigår helt orsaken till att Radio Islam så utförligt behandlade Bibeln med citat från Nya Testamentet i den första tredjedelen av det anmälda programmet. Orsaken var ett officiellt meddelande från det israeliska utbildningsdepartementet att Israels regering beslutat att Nya Testamentet skall utgå från bibelutgåvor i den israeliska skolundervisningen och att Gamla Testamentet förklaras komma från Gud, medan Nya Testamentet är skrivet av människor och alltså inte kan betraktas som likvärdig med Gamla Testamentet.

* Det är alltså Israels koalitionsregering med dess breda väljarunderlag över blockgränserna som uttalat en generell förkastelsedom över Nya Testamentet, kristendomens heliga urkund, och utrensar den som mindervärdig eller farlig i den israeliska skolundervisningen! Tydligen innehåller Nya Testamentet sådant som väcker svår anstöt hos stora delar av Israels judiska befolkning eller anses på något sätt farlig av den israeliska koalitionsregeringen.

142

* Eftersom Radio Islam - efter måttet av sina blygsamma resurser - bedriver undersökande journalistik, fanns det sålunda vägande skäl att ånyo granska innehållet i Nya Testamentet för att undersöka vad som där kan uppfattas som särskilt anstötligt för också vår tids judar i den judiska staten Israel. Syftet var alltså inte, som JK hävdar, att med illasinnat utvalda bibelcitat uttala "nedsättande omdömen om den judiska folkgruppen", utan syftet var att efterforska orsakerna till att Nya Testamentet väcker sådan anstöt bland Israels judar att den israeliska koalitionsregeringen utrensar och fördömer Nya Testamentet ur principiell religiös synpunkt. Därefter såg Radio Islam som sin uppgift att påvisa detta med adekvata bibelcitat, åtföljda av förtydligande kommentarer. Någon annan metodik står inte till buds för den undersökande och seriösa journalistiken.

* JK har uppenbarligen inte med erforderlig observans studerat Radio Islams programinslag, när han påstår att de anförda bibelcitaten skulle åsyfta även "nutidens judar". Redan från början - efter citaten från Matteusevangeliet, 23 kapitlet, verserna 23-33, och Johannesevangeliet, 8 kapitlet, verserna 37 och 44 - noteras särskilt i den därpå följande kommentaren: "Alltså, Jesus fördömer sin samtids judar som hårdnackat höll fast vid sin judendom ..." Här sägs sålunda klart att de i dessa evangelietexter omtalade händelserna och omdömena berör judarna på Jesu tid och dessutom endast de judar i det dåtida Judeen som höll fast vid den judiska lagtroheten och formalismen som Jesus gick till storms mot. Följaktligen handlar det inte om vår tids judar som utgör en synnerligen heterogen befolkningsgrupp spridd i många länder på flera kontinenter!

* Till yttermera visso betonas detsamma i programmet i den därpå följande kommentaren: "I alla de fyra evangelierna i Nya Testamentet omtalas att det var de ledande samtida judarna som ville döda Jesus ..." Alltså, de ledande judarna på Jesu tid som befattade sig med honom för över 1 900 år sedan, inte vår tids judar! För människor med normala förståndsgåvor finns här inga möjligheter till missförstånd.

143

* Alla de följande långa citaten från evangeliernas texter berättar den välkända historien om hur Jesus dömdes enhälligt till döden av judiska Stora Rådet i Judéen under en storm av smädelser och även handgripligheter utan att några verkliga bevis på hans föregivna brott kunde företes, hur sedan de judiska rådsherrarna sökte övertala den romerske ståthållaren Pontius Pilatus att låta romarna verkställa dödsstraffet genom korsfästelse, hur Pilatus envetet spjärnade emot men till slut - efter hotelser att anmäla honom till kejsaren i Rom - föll till föga och beslöt villfara de enträgna judiska rådsherrarnas begäran. Här är det sannerligen inte fråga om några "ur sitt sammanhang lösryckta citat för att ge en skev bild av judendomen och den judiska folkgruppen", som JK gör gällande, utan här ges i ett adekvat koncentrat en bild av händelseförloppet sådant det skildras i evangelierna som torde vara välbekant för varje litterat och elementärt bibelkunnig person.

* Ett intressant spörsmål är varför samtidens ledande judar i Judeen (flertalet judar bodde redan på Jeus tid utanför Judéen, i Alexandria, på Cypern, i Mesopotamien, i Mindre Asien, även i själva Rom) var så ivriga att låta romarna verkställa dödsstraffet som de själva hade dömt Jesus till. Varför lät de inte själva verkställa dödsstraffet, när de i egna angelägenheter hade autonomi och kunde verkställa det genom stening som med den förste kristne diakonen i Jerusalem, Stefanus (vilket omtalas i Nya Testamentets Apostlagärningarna)? I den religionshistoriska litteraturen är detta ämne ganska ofta behandlat, så till exempel i den tyske religionshistorikern Josef Binzlers även till svenska översatta bok Dödsdomen mot Jesus (Diakonistyrelsens förlag, Stockholm 1960, med förord av Uppsalaprofessorn Harald Riesenfeld, som var en av experterna i Bibelkommissionens nyöversättning av Nya Testamentet häromåret). I Radio Islams program ansluter vi oss till professor Binzler genom att besvara denna fråga med hänvisning till ett explikativt ställe i den judiska lagen, i Femte Moseboken, 21 kapitlet, verserna 22 och 23. Detta är en relevant förklaring, alls inte någon illasinnad eller missriktad infamitet riktad mot dagens judiska folkgrupp.

144

* Efter denna sammanfattande redovisning av relevanta texter i Bibeln, främst från Nya Testamentet, summeras ett svar på själva huvudfrågan som ställdes i programmets inledning, nämligen frågan varför Nya Testamentet väcker sådan uppenbar anstöt bland dagens judar i Israel att den israeliska regeringen anser sig föranlåten att ingripa med censur och fördömande uttalanden som inte bara flagrant bryter mot religionsfriheten med vederbörlig respekt för främmande trosbekännare utan även måste skada Israels ofta redan ömtåliga relationer med kristna västerländska stater. Svaret anges i programmet: "Att det föreligger en skarp motsättning mellan judendomen och kristendomen, det framgår i alla händelser mycket klart av Nya Testamentet." (s.8, JKs avskrift) Att sedan vissa kristna - både enskilda och samfund - vill se saken på ett annat sätt genom att lyfta fram vissa andra bibelcitat, må vara teologiskt mer eller mindre acceptabelt men är likväl i detta sammanhang skäligen irrelevant som svar på själva huvudfrågan varför det officiella Israel förbjuder och religiöst förkastar Nya Testamentet.

* I slutet av denna framställning om Nya Testamentet i Radio Islams anmälda program föregrips JKs anmärkningsvärda "dom" mot Radio Islam utan väckt åtal och rättegång, nämligen när vi säger: "Det återstår att se om Radio Islam i det kristna Sverige, där man respekterar religionsfriheten, skall dömas för antisemitism eller judehets, när vi ordagrant citerar ur de kristnas bibel, Nya Testamentet. I så fall är det tydligen den sionistiska makten att tolka lagarna som gäller i Sverige ... att det är sionisterna som dikterar villkoren i detta land." Detta är hårda ord. Men har de inte visat sig vara riktiga i detta fall? Den sionistiske aktivisten Per Ahlmark säger mycket belåtet i en intervju i Sydsvenska Dagbladet den 31 mars efter JKs utfall mot Radio Islam: "Det är viktigt att få en myndighet med sig, och JK är ju en tung instans som nu fått upp ögonen." När JK tidigare helt friade Radio Islam, var det annat ljud i skällan. Då förklarade Per Ahlmark i korus med sina sionistiska meningsfränder att JK var skumögd, ingenting begrep och en samhällsfarlig dåre. Men nu har alltså JK fått "upp ögonen" efter alla de energiska påtryckningar från framstå-

145

ende sionister, också hitkallade ända från USA efter Per Ahlmarks konsultationer i New York med Elie Wiesel och Israels FN-ambassadör (se Expressen den 20 oktober 1987)! Kan detta tolkas på annat sätt än att JK böjt sig för de starka sionistiska påtryckningarna och därmed satt både sitt höga ämbete och rättssäkerheten i fara?

* Det bör tilläggas att också i slutet av programmets framställning av Nya Testamentet betonas att bibelcitaten avser de samtida judarna: "Jesus och aposteln Paulus har sagt så vanvördiga sanningar om sin samtids judar/sionister". Om vår samtids sionister - drygt 1 900 år efteråt - känner sig illa berörda av dessa evangeliska uttalanden av Jesus och av Paulus i dennes brev i Nya Testamentet, så måste detta rimligen vara något som vår tids sionister måste göra upp med Jesus och Paulus eller möjligen med de kristna kyrkor och samfund som inhämtar sin lära och tro från Nya Testamentet och sprider den bland allmänheten, inte något som dessa sionister i vår tid kan förebrå Radio Islam med krav på att nedtysta oss när vi endast korrekt citerar från Nya Testamentet med förtydligande kommentarer. Är man ute efter att utrensa alla misshagliga ställen i Bibeln, också när de utgör omistliga element och ledtrådar i Nya Testamentets berättelser, högspänd dramatik och förkunnelse? Detta innebär införande av statlig censurmyndighet med ytterst långtgående befogenheter att strypa både kulturarvet och åsiktsfriheten. I totalitära stater förekommer ju sådant, vilket inte anses vara särdeles föredömligt ur demokratisk synpunkt. Själva metoden för dylika utrensningar beskrivs ingående av George Orwell i dennes lika kända som skrämmande framtidsroman från 1948, "1984", i det s k Sanningsministeriet, som i själva verket är ett Lögnministerium (vilket ingen får säga högt av rädsla för den allestädes närvarande STOREBROR). Är det ett dylikt sanningsministerium som föresvävar de nitiska JK-anmälarna av Radio Islam och nu även själve JK. Ett sionismens sanningsministerium för historie- och nyhetsförvanskning, också för vederbörlig utrensning av farliga eller allmänt misshagliga uttalanden i Bibeln liksom i annan litteratur också den klassiska som Shakespeares Köpmannen i Venedig (juden och procentaren Shylock är osympatisk,

146

även om han är tragisk), Voltaires Essai sur les meurs et I'esprit des nations (där judarna avfärdas som ojämförligt grymma och barbariska), Immanuel Kants Die Religion inerhalb der Grenzen der blossen Verruft (där judendomen förklaras vara "världens pestsmitta"), Schopenhauers Parerga und Paraltpomena (där judarna blankt avfärdas som "lögnens stora mästare"), Nietzsches Zur Genealogie der Moral (där det heter att "judarna är ett den tillbakaträngda prästerliga hämndlystnadens folk"), Martin Luthers förbittrade sista skrifter Vom Scbem Hamphoras och Die Juden und ihre Lugen och Karl Marx' uppsats Om judefrågan (där judendomen avfärdas som en besatthet av guld och girighet) ... Skall all denna och mängder av annan klassisk litteratur, däribland Anatole France's mest lovprisade mästerverk Drottning Gåsfot (där juden Mosaide skildras som den mest infernaliska skurk), utrensas ur litteraturen? Eller vad är avsikten?

Det synes uppenbart att judendomens ledande representanter i dagens Israel betraktar den kristna tron och läran som djupt anstötlig och farlig - liksom det är lika uppenbart att Israels koalitionsregering med dess breda väljarunderlag har fogat sig därefter och i gärning gjort samma bedömning. I Jerusalem Post International Edition (26 February -3 March, 1984, s. 22) rapporteras att "Israels sefardiska och askenasiska överrabbiner enhälligt fördömde kristna missionärer och beslöt att det är förbjudet för judar att ha något att göra med sådana". I världspressen har vid flera tillfällen också rapporterats att troende judar i Israel, särskilt ortodoxa, gått till fysiska angrepp på kristna - liksom ännu oftare på muslimer - och trängt in i de kristnas församlingshus - liksom i moskéer - och ofredat de bedjande, i några fall har dessa judar bränt ned kristna församlingslokaler utan att drabbas av några straffpåföljder. Israels premiärminister Yitzhak Shamir höll på långfredagen i år ett brandtal utanför Betlehem på den Israelockuperade Västbanken, där han nedlåtande förklarade att "de där nere", d v s palestinierna, "till dem säger vi från denna höjd och från ett tusenårigt perspektiv att de inte är förmer än gäshoppor". Detta vanhelgande förakt av palestinska medmänniskor (vilkas land man erövrat och vilka man ständigt skändar och misshandlar) vittnar om en sådan inhuman

147

arrogans att det svårligen kan överträffas. Tidigare har emellertid Israels ÖB, Rafael Eytan, kallat palestinierna "kackerlackor" (SvD,2 april 1988). Tidigare har förre israeliske premiärministern, Menachem Begin, kallat palestinierna för "den plåga som tidigare omnämnts i Bibeln", varmed han liksom senare Shamir torde åsyfta de sju "plågor" som Israels Gud sände över Egypten, däribland gräshoppssvärmar (2 Mos. 10;12-15). Här har vi i åratal fått höra, främst av judiska överlevande från "Förintelsen", att nazisternas förintelse av judar föregicks av antisemiternas föraktfulla och hätska språkliga tillvitelser mot judarna: att den som börjar med att kalla ett visst folk för parasiter eller ohyra slutar med att övergå från ord till handling och utrotar den förment plågsamma ohyran. Rabbinen och överstelöjtnanten i israeliska armén, Abraham Avidan, har till exempel förklarat att enligt gällande judisk lag, halascha, är det fullt tillåtet för den israeliska armen att "döda även goda civila bland icke-judar". (David Shacham: Al-Hamishmar Chotam supplement, Jerusalem, 28 mars 1975, citerat av prof. Israel Shahak: Begin and Co., Jerusalem, sept. 1977, s.70). Rabbinen Schlomo Ritskin, som anses tillhöra den moderata falangen bland de judiska bosättarna på Västbanken, sade i sitt hälsningstal till premiärminister Shamir på långfredagen: "Vi utkämpar ett trefrontskrig: mot araberna, mot massmedia och mot antisemiterna." (SvD, 2 april 1988).

* Det synes alldeles uppenbart att den israeliska regimen har fogat sig efter också de mer fanatiska rabbinernas påbud och krav och att därmed ett slags militant judisk teokrati, påminnande om de krigiska mackabeernas (vilkas grymma och blodbesudlade herravälde omtalas i Mackabeer-böckerna i Gamla Testamentets apokryfer), alltmer befästs i vår tids Israel. Ursprunget och förebilden i Torah, de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet. Det är av största vikt - och fullt relevant - när man skall försöka förklara de aktuella förhållandena i vår tids Israel med dess skändliga behandling av palestinierna, som är både muslimer och kristna, att här framföra skarp kritik mot Israels ingrepp mot religionsfriheten - och inte bara mot de fysiska övergreppen. Detta måste vara fullt legitim samhällskritik och har självfallet inget att göra med den (övervägande

148

välassimilerade) judiska folkgruppen i Sverige. Om vissa medlemmar av denna judiska folkgrupp i Sverige tar anstöt av denna kritik, kan detta inte innebära annat än att dessa solidariserar sig med den fanatiska intoleransens Israel och att de därmed är principiella fiender till tolerans, religionsfrihet och upplyst demokrati, vilket måste stå för dem, inte för Radio Islam som är anhängare av tolerans, religionsfrihet och upplyst demokrati!

Vad beträffar den andra avdelningen i det anmälda programmet i Radio Islam, det som behandlar De sju dödssynderna och judendomens Torah (den judiska lagen och läran som omfattar de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet), så upprepas inledningsvis rapporten från det israeliska utbildningsministeriet att "Gamla Testamentet kommer från Gud, medan Nya Testamentet är skrivet av människor och att de därför inte är likvärdiga". (s. 9) Med judendomen avses här vissa bärande inslag i just Gamla Testamentet, judendomens Bibel, eftersom allt däri "kommer från Gud", också enligt den israeliska koalitionsregeringen, inte endast från vissa rabbiner eller från en eller några judiska trossamfund. Israels koalitionsregering, bestående av de två stora politiska blocken, representerar ju den övervägande majoriteten av Israels judiska befolkning.

JK hävdar i sitt fällande utslag mot Radio Islam att detta närradioprogram är "tendentiöst: att citaten skapar, lösryckta ur sitt sammanhang och utan historiskt perspektiv, enligt min (JKs) mening en skev bild av judendomen och av den judiska folkgruppen". Denna lika försåtliga som grundlösa beskyllning måste bestämt avvisas. De återgivna bibelcitaten är självfallet tendentiösa i den meningen att de är valda för att tydliggöra den bärande förkunnelsen och moraluppfattningen, vilket är även vetenskapligt fullt befogat. Men dessa bibelcitat är infe tendentiösa i den mening som JK här lägger in i ordet: de är inte valda för att framställa "en skev bild av judendomen och den judiska folkgruppen", eftersom det i Gamla Testamentet inte finns några motbilder, inte finns något som klart och entydigt motsäger vad som framkommer i de återgivna bibelcitaten - annat än enstaka uttalanden som endast kan ge just en

149

skev helhetsbild av den gammaltestamentliga judendomen. Senare tillkomna teologiska spetsfundigheter och mer eller mindre godtyckliga omtolkningar av de bärande textställen som Radio Islam återgivit är i sammanhanget irrelevanta ur sanningens synpunkt.

* Radio Islam utmanar härmed JK att återge relevanta citat från Torah som motsäger eller bara modifierar de i programmet återgivna citatens klara innebörd om De sju dödssynderna (högmod, avund, vrede, lättja, vällust, girighet och frosseri). Så länge JK inte kan eller vill besvära sig med att göra detta - faller hela denna anklagelse mot Radio Islam platt till marken. För övrigt bör än en gång betonas att kritiken i Radio Islams anmälda program gäller judendomen som sanktionerats av Israels koalitionsregering, inte "den judiska folkgruppen", som ju omfattar personer av de mest skilda åskådningar, därav många ateister för vilka att religion, särskilt kanske judendomen, är förhatlig eller totalt främmande och likgiltig. Särskilt framhålls också i programmet att kritiken avser "den mosaiska judendomen" (s. 19) och att den "på Jesu tid förvaltades av sadducéerna, översteprästerna och fariseerna och som räknas till den nutida judendomens läromästare" (s. 20). Ledande rabbiner i vår tid har betygat detta. Vill och kan JK gendriva detta, så torde JK komma i konflikt med judendomens främsta representanter i Israel, USA och övriga världen, inklusive överrabbinen Morton Narrowe i Stockholm!

* Eftersom hela Gamla Testamentet och inte bara Torah (de fem Moseböckerna) sanktionerats av Israels koalitionsregering ("kommer från Gud"), så är det helt legitimt att Radio Islam med sitt starka engagemang för de fördrivna och förtryckta palestinierna och kritik av ockupations och världsmakten Israel, kritiskt granskar Gamla Testamentet, också Psaltaren, den judiska sång- och böneboken och de s k historiska böckerna som Gamla Testamentet och Andra Samuelsboken och därur återger vissa relevanta citat för att visa hur den i Israel än i dag lovprisade "hjältekonungen David" for fram mot ammoniterna ("Ammons barn"), som bebodde Kanaans land, alltså just Palestina och det nuvarande Israel, i synnerhet som vår tids palestinier fått plågsamt

150

och tragiskt erfara hur vår tids sionistiska judar, som räknar sig som ättlingar och arvtagare till Davids israeliter: ammoniterna mördades metodiskt och kallblodigt för att sedan förintas i eld av Davids Israel (2 Sam. 12:29-31), medan Ben-Gurions, Begins och Shamirs Israel har med våld och terror fördrivit bortåt 750 000 palestinier från deras urgamla hembygder i samband med den judiska staten Israels utropande 1948 och sedan diskriminerat, förtryckt, skändat och misshandlat kvarvarande palestinier. Att det här finns ett djupgående ideologiskt samband mellan den sanktionerade gammaltestamentliga judendomen och det militant sionistiska Israels politik har ingående dokumenterats av p