Citat från "Svenska Dagbladet", 27 januari 1988:

"JK Hans Stark känner till innehållet i Radio Islam. Han har uppvaktats av Gabriel Romanus, Svenska Kommittén mot Antisemitism, Stefan Meisels, Judiska församlingarnas centralråd, Gabriel Stein, Anti-Defamation League och statsvetaren Svante Hansson, bosatt i Paris. Dessa vill stoppa Radio Islam.

JK Hans Stark säger till SvD: - Det pågår en diskussion om Palestinafrågan i Radio Islam och sådana måste vi kunna ta. Frågor av det här slaget bör inte sopas under mattan, det är det farligaste av allt.

Svante Hansson har på Judiska församlingens uppdrag granskat Radio Islams sändningar."

Citat från "Svenska Dagbladet", 11 februari 1988:

"JK har, enligt uppgift till SvD, inte funnit några konkreta antisemitiska uttalanden utan har istället prövat tendensen i programmet "

1

INLEDNING

Det ämne som behandlas i denna bok är i Sverige - liksom i andra västländer - tabu: sionismen, judendomen och den judiska staten Israel med dess falska skendemokrati.

Att detta ämne blivit ett tabu som inte tillåts överskridas i massmedia och den offentliga debatten framgår av följande som var och en är väl förtrogna med:

Vi får diskutera, kritisera och även förkasta de kristna dogmerna, kapitalismen och de marxistiska grundteserna. Vi får fördöma Sovjetunionens, USAs och Sydafrikas samhällssystem och regimer. Vi får agitera för anarkistiska eller t.o.m. monarkistiska styrelseskick eller upplösning av alla styrelseskick och samhällsnormer - utan annan risk än att vi blir motsagda i en polemik eller debatt. Men det finns ett undantag: om man analyserar sionismens rötter och ifrågasätter sionismen som ideologi och praktiskt fungerande politik med herravälde över Palestina i den sionistiska staten Israel, då har man överträtt ett gällande tabu och begått något otillåtet och oanständigt, ja, rentav begått ett brott. Man förflyttas till en annan värld, från det polemiskt ideologiska och politiska området till det rättsliga.

Som demokratisk antisionist utsätts man inte bara för personligt förtal med de mest groteska misstänkliggöranden, utan man råkar också i klammeri med rättvisan och hotas att fällas inför domstol som en brottsling och därtill som en sjusärdeles ful bov. Den i varje demokrati legala samhällskritiken har förvandlats till något skumt, illasinnat och kriminellt, paradoxalt nog till ett hot mot dom demokratiska värden som man just försvarar, eftersom sionismen är i både teori och praktisk politik en antidemokratisk företeelse: extrem chauvinism, rasism och ett våldförande på ett annat folk än det utvalda som lagt beslag på palestiniernas land.

Författaren till denna samlingsvolym kan av egen erfarenhet vittna om anklagelser för att bedriva "hets mot folkgrupp", för ständiga beskyllningar i JK-anmälningar att vara "rabiat antisemit" och t.o.m. "av samma skrot och korn som de

2

nazistiska judebödlarna". Att en kritisk granskning och ett skarpt avståndstagande till en i grunden rasistisk herrefolksideologi och en inkräktar- och ockupationsstat som Israel skulle vara detsamma som att vilja "förinta judarna", är det ständigt återkommande temat i den sionistiska skräckpropaganda som så många opinionsbildare fallit offer för.

Det är som om man kastades tillbaka flera århundraden i tiden, till korstågstiden eller till det stora religionskrigens tid när människor och hela folk var som besatta av religiös fanatism och i varje "otrogen" eller "kättare" eller "papist" såg en förkroppsligad djävul som måste oskadliggöras, med omvändelse vid tortyrkamrarnas sträckbänkar eller nedhuggas på fläcken med svärdshugg.

Hur har detta kunnat bli så här i vår tid, som vi gärna kallar den upplysta, en tid där förnuftet förklaras vara allas vår ledstjärna och vetenskapen står så högt i rang och rådfrågas i nästan alla uppkomna tvistefrågot som skiljedomare?

Varför har just en stat, den judiska staten Israel och dess bärande ideologi, den gammaltestamentligt judiskt sanktionerade sionismen (som alltså inkluderar den bibliska judendomen med dess dogmer om "det utvalda folket" och "det utlovade landet") blivit sakrosankta och förbjudna att kritiskt penetrera och förkasta? Varför har just Israel och dess sionism (som är en i hela den demokratiska väst- världen omfattande rörelse) skaffat sig monopol på uttryck för en aldrig offentligt ifrågasatt vördnad och tillbedjan? Och hur är detta förenligt med politisk klarsyn för konstruktiva lösningar i den inflammerade Palestinakonflikten? Och hur är det förenligt med den demokratiska yttrandefriheten och med den alljämna respekt för den enskildes okränkbarhet som vi eljest håller så starkt på som motvikt till all försåtlig totalitarism och andlig konformism?

Det är just dessa frågor som tas upp till behandling i denna bok. Om det här och var förekommer åtskilliga upprepningar i anförda fakta och tankegångar, så har detta att göra med att denna bok innehåller inslag i Stockholms närradiosändare Radio Islam vid olika tillfällen (mars 1987 - april 1988), vilket vi ber våra läsare om överseende med.

3

ag framför ett varmt tack till alla mina vänner som har hjälpt mig med faktainsamling, utskrifter och språkbehandling av denna bok. Låt mig särskilt nämna Sigrid Aronsson, Ingegerd Dahlström, Thomas Ek, Ann-Sofi Hylte-Hedell, Lars Holthagen, Britt Händig, Christopher Jolin, Tage Tallqvist och Marie-Louise Wadenberg. Utan deras stimulerande och idéberikande medverkan skulle den här boken inte ha kunnat utkomma.

Jag vill även tacka alla de som ställt upp i intervjuer för Radio Islam och stimulerat debatten, bland dem Algeriets legendariske revolutions- ledare Ahmed Ben Bella, ärkebiskopen Bertil Werkström, biskop Krister Stendahl, Syster Marianne; riksdagsledamöterna Evert Svensson, Karin Ahrland och Maria Leissner; SSU-ordföranden Anna Lindh, professor Jan Hjärpe; författarna Per Gahrton, Jan Myrdal, Jan Guillou, Torbjörn Säfve; journalisten Björn Erikssson; skådespelaren Sven Willter och konstnären Lars Hillersberg för hans förträffliga teckningar om Israelmaffian och Radio Islam, samt Lars-Gösta Hellström och Christer Hedin.

Stockholm den 7 juni 1988

Ahmed Rami

4

FÖRSÅTLIG SIONISTPROPAGANDATEKNIK FÖR ISRAELS FOLKMORD PÅ PALESTINIERNA

Den livliga och inflammerade debatten om Palestinakonflikten fortsätter. Fast egentligen är det en besynnerligt overklig debatt, som huvudsakligen pågår: en intern debatt mellan Israels vänner om Israels interna kris, där debattörerna oroas över hur Israel bäst skall kunna lösa denna interna israeliska kris för att kunna överleva som judisk stat.

Palestinierna som berövats sitt land av sionistiska inkräktare från all världens länder och som utsätts för de mest skändliga övergrepp, de kommer i denna pressdebatt helt i bakgrunden: de är ansiktslösa, avpersonifierade massor: unga män och även medelålders kvinnor som kastar sten, en och annan åldring som vemodigt talar om den lilla bondgård med fruktträd och olivträd som han och hans familj en gång ägt, men som för länge sedan är borta, medan han själv och många andra palestinier lever som främlingar i något eländigt flyktingläger.

Bland palestinierna möter vi inga passionerade och starka personligheter i TV och övriga massmedia - möjligen med undantag av PLO-ledaren Yassir Arafat. Men han bor i Tunisien och är ständigt på resande fot utanför Palestina, en man som presenteras som en patetisk ledare, som gör diverse uttalanden och som tycks leva i en verklighetsfrämmande drömvärld. Palestinierna, som är ett folk på över 5 miljoner och som är Mellanösterns högst utbildade folk med mängder av kompetenta och högt kvalificerade akademiker, författare och publicister, av vilka många är starka personligheter med starkt engagemang för sitt folks rättvisa sak. Detta palestinska folk har i svenska massmedia minimerats och reducerats till blott en huvudsakligen anonym massa.

Vilken kontrast mot den bild av judarna i Israel liksom i andra länder som alltid lyfts fram som inte bara det historiskt lidande folket med dess smärtsamma minnen av det förflutnas skuggor av orättfärdigheter. Judarna presenteras

5

också som begåvade, så ömsint humanistiska och ofta även geniala: som mänsklighetens adel och blomma. Denna föreställning överensstämmer helt med den judiska tron att judarna är Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk.

Vad israeliska författare känner och tycker anses alltid vara av största intresse, i synnerhet när de skriver om sin vånda och om Israels själ, som är själva mänskligheten. Men palestinska författare förbigås nära nog totalt.

Observera nu: det är på detta sätt som man tar död på ett folk. Folkmord är inte fysiska massmord på medlemmar av ett visst folk så länge det finns överlevande som bibehåller folkets själ, dess traditioner och andliga representanter. Judarna talar ständigt om att de drabbats av förintelsen - men detta är i djupare och egentlig mening fel: det stora flertalet judar som bodde i Amerika liksom i dåvarande brittiska imperiet och även i Sovjetunionen bakom de tyska stridslinjerna drabbades inte av någon förintelse. Inte heller judar i flera neutrala länder och i hela arabvärlden. Och bland judarna i koncentrations- och förintelselägren överlevde hundra- tusentals. Men framförallt: det judiska kulturarvet och de judiska traditionerna överlevde och dessutom med en aldrig tidigare skådad styrka och ett aldrig tidigare i historien förekommande starkt inflytande i hela västvärlden, främst i USA och naturligtvis i det av judiska sionister erövrade Palestina, den judiska staten Israel.

Nej, judarna har inte drabbats av folkmord. Däremot är det - och det är detta som är så fruktansvärt ironiskt och tragiskt - judarna som genom sionismens Israel begår folkmord på palestinierna. Och inte bara genom att utsätta kvarvarande palestinier för den skändligaste behandling. Sionismens Israel med dess starka sionistiska propaganda i hela västvärlden, också i Sverige, begår så gott man förmår det verkliga, slutgiltliga folkmordet på sina offer palestinierna genom att beröva dem deras själ; genom att reducera palestinierna kulturellt och massmedialt till huvudsakligen en anonym massa, där man som kultur- och massmediakonsument inte kan urskilja palestiniernas själ i levande och starka personligheter som representanter för detta folk.

6

Med all rätt upprörs många över Israels ovilja och oförmåga att återlämna de sedan 21 år ockuperade palestinska områdena Västbanken och Gaza, och än mer upprörs ännu fler över de israeliska soldaternas grymma framfart mot den värnlösa palestinska befolkningen som under de senaste månaderna lidit fruktansvärt: över 120 värnlösa palestinier har kallblodigt dödats, flera tusen, sannolikt tiotusentals palestinier har drabbast av livshotande skador eller invalidiserats. Gravida palestinska kvinnor har misshandlats så svårt av israeliska soldater att de inte kan föda sina barn. Och till detta kommer den mardrömslika ångest och fruktan som de israeliska soldaterna framkallar hos de ständigt överfallna palestinierna, något som bara kan föda en ursinnig vrede och ett lågande hat mot Israel och judarna. Till fullo förstår väl alla inte detta, eftersom det kräver stor inlevelseförmåga eller att man själv varit på platsen och upplevt det med alla sina sinnen.

Att israelerna begår grymma orättfärdigheter och svåra övergrepp på en värnlös palestinsk befolkning, detta har ändå framställts så konkret i TV, att man upprörs och även känner vanmakt över att inget eller så litet kunna göra. Men vad alltför få har insett, det är att det ännu djupare och länge pågående sionistiska folkmordet är det kulturella: att massmedia i västvärlden, också i Sverige, så gott som dödat den palestinska folksjälen genom att - medvetet eller aningslöst inför sionistpropagandan - avindividualisera och avpersonifiera palestinierna, som man visserligen kan känna ett tillfälligt deltagande med, men aldrig identifiera sig med. Att beröva en människa hennes individualitet, hennes själ - det är att beröva henne livet. Det liv som hon har rätt till och som gör henne till en människa i sig. Att beröva ett helt folk dess starka och levande representanter, det är att beröva detta folk dess själ och att förinta det, göra det till intet, en nullitet.

Låt oss erinra om vad Israels i hela västvärlden så uppburna premiärminister Golda Meir en gång sade: "Det finns inga palestinier". Ett sådant förnekande av palestiniernas existens, detta folk vars land Golda Meirs och sionismens Israel hade stulit från just palestinierna, är tydligaste möjliga

7

exempel på verkligt folkmord: ett folk tar ett annat folks land och förnekar sedan det bestulna folkets existens. Och det finns naturligtvis en logik i detta israeliska förnekande av palestiniernas existens. För om palestinierna aldrig har funnits, så har ju sionisterna inte kunnat ta deras land och inte heller kunnat fördriva 750 000 palestinier 1948 och sedan förtrycka de kvarvarande palestinierna: de finns ju inte, det är bara fantomer, helt avhumaniserade varelser, som bara är i vägen för det utvalda herrefolket i det av dess Gud utlovade landet: dvs Palestina, där de upprättat sin judiska stat Israel, som f.ö. betyder folket som strider med Gud - se judendomens Torah, Första Moseboken, 32 kapitlet, verserna 24-28.

Och kom ihåg hur Israels dåvarande premiärminister Golda Meir, som förnekade palestiniernas existens, hyllades och prisades i västvärlden, inte minst här i Sverige. Vilken gripande och storslagen bild man gav av henne som den varma upphöjt ädla judiska modergestalten, som den outtröttliga kämpen för Israel och för all världens judar, den gråtande Golda Meir, den glada och spjuveraktiga Golda Meir, den för social rättvisa ivrande Golda Meir - den i Ryssland födda och sedan i USA uppvuxna Golda Meir, som greps av den ädla sionistiska idén om ett judiskt land och hur hon strävsamt arbetade på en judisk kibbutz och anslöt sig som osjälvisk kämpe i den israeliska arbetarrörelsen. I amerikansk TV - naturligtvis i samförstånd mellan amerikanska sionister och israeliska - gjordes en gripande film i flera avsnitt om Golda Meirs liv med Ingrid Bergman i huvudrollen som själva Golda. Och Ingrid Bergman intervjuades och var så rörd och tacksam att få gestalta Golda. Det är på detta sätt den sionistiska propagandan arbetar: genom att upphöjt glorifiera judar som stora, varma, ädelt kämpande personligheter samtidigt som palestinier - likson araber överhuvudtaget - avpersonifieras på allt gott och ädelt. De reduceras till bara anonyma massor, eller så fokuserar man bilden på araber som grymma och intriganta och inbördes käbblande politiker, svartmuskiga och högst tvivelaktiga typer, eller som oljeshejker med flotta Cadillac-bilar och något aldrig fullt identifierbart lyxharem någon-

8

stans i bakgrunden, stormrika och likaledes naturligtvis skumma typer. Om palestinska personligheter tiger man: de existerar inte. I västerländska media, styrda av sionistisk propaganda, ingår palestinierna bara på ett obestämt sätt i det arabiska folkhavet, där man ser antingen kokande massor i upprörda sinnestillstånd eller en hop bedjande gubbar på knä i någon dunkel moské. I dessa massmedia bilder kan man inte urskilja palestinier som ett folk för sig, ännu mindre som ett storslaget och tragiskt folk... Och just detta är också avsikten i det försåtliga sionistiska folk- mordet på palestinierna!

Citat från "JUDISK KRÖNIKA", Nr. 1, februari, 1988:

"I en tidigare rapport till Socialistiska Internationalen om antisemitismen i Sovjet citeras en artikel i en sovjetisk tidning där man kan läsa följande:
"Sionismen består av ett osynligt, men stort och mäktigt imperium av finans- och industrimän, ett imperium som inte återfinns på någon världskarta, men som existerar och opererar överallt i det kapitalistiska lägret. Sionismens anhängare bland de amerikanska judarna äger 80 % av de lokala och internationella informationsorganen."

Ungefär samtidigt skriver Sigbert Axelson i en artikel i tidskriften Kristet Forum:
"Sionisterna är vana att totalt dominera Västvärldens massmedia, och de är säkra på sin hegemoni i det avseendet. De brukar lyckas i sina föresatser att förhindra information till folkets breda lager."

I en nyutkommen bok av DNs tidigare Mellanöstern-korrespondent Åke Ringberg "Blodet i Beirut" skriver författaren om den judiska minoriteten i USA:
Judarnas maktställning är "ett hot mot yttrandefriheten och en öppen debatt" och "detta hot tar sig uttryck i mord, mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av offentliga möten" etc.

Och i Radio Islam låter det så här:
"Den sionistiska propagandans grepp om viktiga opinionsmedia bygger på vissa förberedande operationer: Att sionisterna skaffat sig nära nog total kontroll över amerikansk film, TV, press och bokproduktion, som sprids över hela världen. Sionisterna i bland annat Sverige har målmedvetet lyckats placera sina trogna anhängare på strategiskt viktiga poster i opinionsmedia...""

9

INLEDANDE ORIENTERING OM SIONISMEN I TEORI OCH VERKLIGHET

Staten Israel bygger på en viss doktrin eller ideologi, sionismen. Utan sionismen inget Israel.

Judarna är inte från början från Palestina. Staten Israel, som bildades 1948, ligger i Palestina och har i årtusenden befolkats av palestinier. Judarna utgjorde 1917 endast 4% av Palestinas befolkning. Med våld och terror fördrevs bortåt 750 000 palestinier, d.v.s. hälften av det dåvarande palestinska folket, av horder av inkräktande judar från huvudsakligen Europa åren före och närmast efter den judiska staten Israels tillkomst. Kvarvarande palestinier har sedan utsatts för systematisk diskriminering och brutalt förtryck av den israeliska inkräktarstaten. Det finns idag fem miljoner palestinier, 2,5 miljoner lever under ockupation, 2,5 miljoner i landsflykt.

Staten Israel erkändes av det dåtida FN över palestiniernas huvud och trots alla de arabiska staternas protester. FN saknar dock rätt att skänka bort ett land eller en del av ett land, som redan är befolkat, till ett annat folk. FN överträdde alltså sina lagliga befogenheter i detta fall, när en majoritet - för övrigt en mycket knapp majoritet - under USA:s påtryckningar, erkände den judiska staten Israel. Men idag har FN stämplat sionismen som en form av rasism. Staten Israel bygger på sionismen.

Det Israel som FN erkände byggde på 1947 års delningsplan av Palestina och omfattade 57 procent av Palestinas territorium. Den

10

resterande delen av Palestina tilldelades palestininera för en palestinsk stat.

Men Israel har sedan lagt beslag på allt palestinskt territorium i krig mot de arabiska grannländerna. Östra Jerusalem och Golan- höjderna har Israel införlivat i samband med sexdagarskriget i juni 1967, då även Gazaremsan och Västbanken erövrades av den sionistiska staten Israel. Dessa områden står under israelisk militärförvaltning och bortåt hundra tusen judar har drivit undan den palestinska befolkningen och där uppfört egna judiska "bosättningar". Israels avsikt är att införliva också dessa områden - men endast så småningom, genom att öka de judiska bosättningarna och genom att med olika lämpliga medel driva bort allt fler palestinier, liksom man tidigare gjorde för att etablera staten Israel.

Den judiska staten Israel har alltså inte bara rövat palestinierna på deras land i en fortgående brutal erövring, utan detta Israel har också kunnat trotsa en så gott som enhällig världsopinions fördömanden i FN och andra internationella sammanslutningar. Israel har varit - under sin fyrtioåriga existens - invecklat i fem krig och utfört ständiga bombangrepp på palestinska flyktingläger, mördat 100 000 kristna och muslimska palestinier och förödmjukat en miljard muslimer. Israel är en liten stat, en småstat, ett internationellt socialfall med kärnvapen, som är ekonomiskt helt beroende av miljarder och åter miljarder dollar i fortlöpande stöd, främst från USA, som också förser Israel med de mest avancerade vapen. Israel har kärnvapen. HUR HAR ALLT DETTA VARIT MÖJLIGT?

11

Svaret på denna fråga är kort och gott: sionismen.

Sionismen har sitt upphov och sin drivkraft i judendomen, den judiska eller gammaltestamentliga tron. Dess grundpelare eller fundament är främst följande:

1. Judarna är Guds - eller Herrens - utvalda egendomsfolk framför alla andra folk. (2 Mos. 19:5-6).

2. Judarna har av Gud fått rätt att besitta andra folks land från Nilen till Eufrat. (1 Mos. 15:16-21). Därmed är ett STORISRAEL en Guds heliga rätt för judarna - och därmed förklaras också varför dagens Israel aldrig har i en bindande förklaring fastställt sitt lands gränser. Israel är inställt på ständigt nya erövringar och för alltså en medvetet expansionistisk politik. Dayan har sagt att Israels gräns är dit israeliska armén kan nå!

3. Judarna har av Gud fått rätten att döda, fördriva och förslava andra folk inom det av Gud utlovade landet. (5 Mos. 7:1-9, 16). Och själv- fallet har judarna också av Gud fått sin välsignelsebringande rätt att lägga beslag på de andra folkens egendomar i det land som Gud utlovade dem. (5 Mos. 6:10-19).

För judiska sionister, som har sin Torah (de fem Moseböckerna) som sin heliga och förpliktande skrift, föreligger sålunda inga som helst moraliska skrupler gentemot andra folk: andra folk är till för att betjäna dem och underkasta sig dem. Den judiske profeten Jesaja säger i 60:e kapitlet med rubriken "Sions kommande härlighet":

"Om främlingar skola bygga upp dina murar och deras konungar skola betjäna dig... Och dina

12

portar skola hållas uppe beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens rikedomar kunnas föras in i dig med deras konungar i hyllningståget. Ty de folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk ska i grunden förgöras." (Jes. 60:10-12).

Israels moraliska vägledare

Men betyder då Bibeln något heligt och förpliktande för det moderna Israel och för sionismen, vars politiska rörelse som judisk nationalism växte fram i slutet av 1800-talet med anknytning till samtida europeisk nationalism, inte till judisk bibelfundamentalism?

Svaret på den frågan får man vid ett studium av professor Israel Shahaks dokumentsamling "Boken om den sionistiska terrorn", som utgavs i oktober 1975 på hebreiska i Israel, från vilken Shahak sedan valt att översätta tre viktigare kapitel till engelska i en skrift på 123 sidor med titeln "Begin and Co. as they really are", utgiven i Jerusalem i september 1977. Här återges några valda bitar:

Rabbinen Tzwi Hacohen Kook är en av de mest framstående och inflytelse- rika rabbinerna i Israel och i hela världen, enligt prof. Israel Shahak, som är den ledande förkämpen för mänskliga rättigheter i Israel. Rabbinen Kook utövar stort inflytande på den högre israeliska officerskåren. I en offentlig redogörelse publicerad i den israeliska tidningen Ha'aretz den 31 december 1973 säger denne rabbin Kook bl.a. följande:

"Låt mig börja med att citera Josua 4:24; "Alla folk på jorden må förnimma hur stark

13

Herrens hand är." Allt detta land är vårt, absolut, det tillhör oss. Det är ett heligt arv från våra förfäder, från vår fader Abraham, från vår fader Isak, från vår fader Jakob (varefter rabbinen hänvisade till Första Moseboken 12:7, 13:15, 13:17, 15:18, 17:18, 35:12, Andra Moseboken 6:8 och 32:13). Därför är det en gång för alla fullständigt klart att det inte finns några arabiska territorier eller något arabiskt land... Det är en gudomlig befallning till våra förfäder för vårt liv och vår helighet (varefter rabbinen Kook hänvisar till psalm 102:14 i psaltaren och till psalm 46:12)... Det är allmänt känt att vi inte drev bort araberna från deras bosättningar i vårt fäderneärvda hemland, våra profetiors och våra profeters land, vårt heliga tempels säte och brännpunkten för vårt inflytande på hela mänskligheten, utan det är istället de (araberna) som av egen vilja, vare sig det var av överdriven fruktan eller själv- förvållad förvirring eller av politisk beräkning att sprida förvanskade uppgifter om egna lidanden genom att skapa "flyktingläger" för att väcka världens sympatier, flydde och övergav sina bosättningar. Vi däremot har fortsatt att bygga tack vare Herrens avundsvärda mirakel." (Shahak, 2. 66-67).

-------------

En annan av Israels moralapostlar, rabbinen Abraham Avidan, som även är överstelöjtnant och medlem av den israeliska generalstaben, sade i ett tal till Israels högre officerare (enligt ett referat i den israeliska tidningen Haholam Hazeh den 15 maj 1974):
"Våra källor visar klart och entydigt att en icke-jude (en gojim) hur framstegsvänlig och civiliserad han eller hon än är, inte är någon att lita på. Och man måste alltid vara på sin vakt och klart inse att samma icke-

14

jude, som ytligt sett kan förefalla vara en god icke-jude, uppviglar fienden. Därför är det helt uppenbart, att de som bistår eller uppmuntrar fienden måste behandlas som fienden själv och alltså måste dödas." (ibid. s. 69).

Rabbinen Avidan har i en annan artikel sagt bl.a. följande:
"På inga villkor kan eller får vi lita på en arab, inte ens om han ger intryck av att vara civiliserad." (ibid. s. 70).

Rabbinen och överstelöjtnanten Avidan har även i ett annat sammanhang sagt:
"Det finns ingen förpliktelse enligt judisk lag att skilja på fientliga soldater och fientliga civila... I krig är det en plikt att döda även fientliga civila, också sådana civila som verkar hyggliga och goda."
(Varefter rabbinen Avidan citerade Talmud, där det står att också icke-judar som fruktar Herren lämpligen bör dödas.) (ibid. s. 70).

Rabbinen Moshe Ben-Zion Ushpizai är den på senare år mest uppburne rabbinen i Israel. I den israliska tidningen Yediot Achronot den 20 december 1974 säger denne rabbin bl.a. följande:
"Hur skall vi kunna besegra och utrota de arabiska terroristerna, den palestinska plågan? De som misströstar och förtvivlar har inget svar. De saknar hopp. Men för dem som studerat den judiska lagen finns det inget som Bibeln inte har svar på... Israels lag intar en mycket klar ställning till de folk som bor i Kaanans land. De skall vara Israels boskap... Bibeln befaller oss att erövra Israels land, att utrota dess invånare och befolka det. Israel kan inte undgå denna befallning, och det är absolut förbjudet att lämna landet och överlåta det åt icke-judar.

15

I detta land finns inte plats för andra folk än Israels folk." (ibid. s. 76-77).

Rabbinen Moshe Ben-Zion Ushpizai säger också:
"Genom att lyda Herrens befallningar finns det inget utrymme för kompromisser. Därav följer att det inte finns några möjligheter för förhandlingar eller fredsfördrag med andra folk som bor i landet." Därefter citerar rabbinen från Torah, närmare bestämt från Femte Moseboken, sjunde kapitlet, verserna 2,3 och 16: "Du skall giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd och du skall icke gifta dig med dem. Du skall icke visa dem skonsamhet, och du skall icke dyrka deras gud, eftersom det skulle bli en snara för dig." (ibid. s. 78).

Och rabbinen Ushpizai tillfogar för säkerhets skull:
"Om vi inte rensar landet från de folk som förorenar det, kommer de att smitta ned oss. Detta lär oss Bibeln." (ibid. s. 78).

Och vidare säger samme rabbin:
"Folk som hindrar Israels återfödelse i dess land skall utrotas." (ibid. s.79).

Den beryktade israeliske generalen och politikern Arik Sharon, som innehaft flera ministerposter i Israels regering, sade i en intervju i den israeliska tidningen Yediot Achronot den 26 maj 1974 bl.a. följande:
"Alla terrorister överallt, i Israel liksom i arabländerna och utomlands, måste oskadliggöras för alltid. Jag vet att detta utförs, jag har själv planlagt och utfört det. Verkligen!" (ibid. s. 87).

Och Sharon, beryktad som Beiruts slaktare och dömd (men ej straffad) för massmorden på

16

palestinska flyktingar i lägren Shabra och Shatila i Libanon sommaren 1982, tillfogar för tydlighetens skull:
"De skall dödas. Alla terrorister bör dödas. I denna sak instämmer jag fullständigt med försvarsministern." (ibid. s. 88).

Och den israeliske akademikern och generalen dr. Aharon Davidi vid fallskärmstrupperna säger i den israeliska tidningen Ma'ariv den 6 december 1974:
"Araberna har inte lämnat något värdefullt bidrag till världen. De har inte åstadkommit ett dugg. Araberna är det minst skapande folket i världen. Dom bara säljer olja som dom inte har investerat en enda cent i. Dom stryper världen... I våra krig mot araberna har Israel vunnit och kommer alltid att vinna - bara vi inte ger upp. Om vi skulle kapitulera, skulle det leda till en palstinsk stat istället för Israel, vilket ju är helt otänkbart," (ibid. s. 93-94).

I Yeshiva-skolorna, där över 10% av Israels ungdomar får sin utbildning, är rabbinerna Kook och Avidan heliga apostlar och där predikas ständigt att "Israel omfattar allt land från Nilen till Eufrat". I dessa Yeshiva- skolor i Israel förhärligas "våld och krig som medfött och stärkande för israeliskt och judiskt liv". (ibid. s. 74-75).

Att sionismen odlar den nietzcheanska övermänniskoläran, som anses vara kännetecknande för nazismen, framgår av ett flertal sionistiska författares verk, så till exempel av den uppburna sionistiske författaren Ahad Ha'am som sagt följande:
"Och sålunda erkänner vi att varje existens har till syfte att framställa en övermänniska, detta är det bärande och väsentliga inslaget i en överlägsen nation. En sådan

17

nation har existensberättigande, vars intellektuella karaktär gör den dugligare och kraftfullare än andra nationer." (Sources de la Pensée Juive Contemporaine, Jerusalem 1970, s. 49).

Denne Ahad Ha'am, som levde mellan 1856 och 1927 (i Palestina från 1921), räknas som "agnostisk rabbin". I ett brev till Judah Magnes år 1910 sägre han:
"Enligt min åsikt är vår religion nationell, det vill säga att den är en produkt av vår nationella anda, men motsatsen är inte sann." (ibid. s. 262).

Den israeliske premiärministern och ledaren för Israels arbetarparti David Ben-Gurion sade vid en konferens i Jerusalem för amerikanska ortodoxa rabbiner följande:
"Det nuvarande teokratiska systemet i Israel har kommit för att stanna som en permanent instutition." (The Jewish Newsletter, den 18 september 1961).

Shulamit Aloni, länge medlem av Israels knesset och ivrig motståndare till den judiska (religiösa halachic)-lagen i Israel, säger följande:
"Rabbinerna har fått ständigt ökat svängrum i Israel för att hålla folket nere i okunnighet. Ju okunnigare och vidskepligare folket är, desto starkare blir också prästerskapet." (Norman Dacey i intervju med Aloni den 13 december 1974, återgivet i Darceys bok "Democracy" in Israel, s. 21).

Aloni har även sagt:
"Var och en bland judar som har ett gott ord att säga om Jesus förbjuds att komma till Israel, eftersom israeliske inrikesministern har befogenheter att utan rättegång förhindra var och en som kan tänkas såra allmänhetens

18

känslor." (Yediot Ahronot, den 2 februari 1975 - ibid. s. 39.).

Den kände israeliske politiske kommentatorn Boaz Evron sade i Israels ledande tidning:
"Många ledande judiska politiker anser att den israelisk-arabiska minoriteten måste lämna landet en dag. Ben-Gurion hoppades att genom ständiga trakasserier mot Israels araber skulle de så småningom bli så utmattade och irriterade, att han skulle kunna tvinga dem att ge sig iväg av fri vilja." (Yediot Achronot i april 1975).

Meron Benvinisti, Jerusalems borgmästare, har sagt:
"Antingen kommer vi att förbli en judisk stat och odemokratisk, eller bli en demokratisk stat och icke-judisk. Om vi skall bevara vår judiska karaktär, vad skall det då bli av den nästan halva arabiska befolkningen?"

"Det är sant att det inte existerar någon sionism, ingen bosättning och ingen judisk stat, utan fördrivning av araber och konfiskering av deras mark."

Yeshayahu Ben Porat,
Knessetledamot, 1972

 

JUDISK IMMIGRATION TILL PALESTINA

 

 

 

                                                     medeltal/år

 

1892-1914                       55-70 000               ca 2 000

 

1919-30                           113 000                  9 000

 

1931-40                           262 000                 26 000

 

1941-48 (maj)                     108 000                 15 000

 

1948 (maj)-51                     687 000                190 000

 

1952-66                           569 000                 38 000

 

1967-74                           288 000                 36 000

 

1975-78                            87 300                 22 000

 

 

19

VAD ÄR SIONISMEN? - EN MAFFIA SOM STRYPER DEN DEMOKRATISKA YTTRANDEFRIHETEN MED SKAMGREPP?

Alla ideologier och all politik får öppet kritiseras, ifrågasättas och analyseras. Men det finns ett undantag - sionismen. Genomgripande kritik av sionismen avfärdas som antisemitism, judehat och missaktning av judar som folkgrupp - och därmed stryps den demokratiska yttrandefriheten om sionismen.

Den sionistiska propagandans huvudtes är: Israel är sakrosankt, en helig ko som inte får ifrågasättas. Och eftersom Israel är en sionistisk stat, får följaktligen inte sionismen ifrågasättas. Detta har fått bred genomslagskraft i opinionsförmedlingen och debatten, vilket är en triumf för Israel och dess sionistiska propaganda, men ett nederlag för demokratin.

Sionisterna och deras ofta okritiska och okunniga anhängare har redan tidigt insett att om sionismen ifrågasätts och okritiskt analyseras, skulle det berättigande i den sionistiska staten Israels själva existens också ifrågasättas med ett växande opinionsstöd för de fördrivna liksom för de i Israel förtryckta palestinierna. Det skulle bara vara en tidsfråga innan Israel stod totalt isolerat, vilket vore katastrofalt för sionismen och dess stat.

Alla inser att utan det stora ekonomiska stödet från västvärlden, främst från supermakten USA, skulle Israel gå i ekonomisk bankrutt inom ett halvår och inte kunna överleva som stat med en oerhört överdimensionerad krigsmakt. Detta måste till varje pris förhindras - därav den sionistiska propagandans intensitet och omfattande effektivitet genom talrika påtryckningsaktiviteter i nästan lika talrika sionistiska påtrycknings- organisationer. Israel får på inga villkor bojkottas som Sydafrika!

20

Sionisternas främsta propagandates är att likställa kritik av sionism med antisemitism och och nazism. Därmed har man bitit huvudet av skammen. Det förhåller sig ju tvärtom: det är ju sionismens offer, palestinierna, som kan likställas med judarna i det nazistiska Tyskland. Sionismen är en sorts spegelvänd antisemitism och nazism med judarna som ett utvalt herrefolk och palestinierna som hatobjekt och diskriminerade i det egna landet som berövats dem av sionisterna.

Vad är då egentligen sionismen som det blivit - genom framgångsrik sionistisk propaganda - så otillåtet att påtala i den offentliga massmediadebatten?

1. Sionism är inte bara israelisk nationalism, lokaliserad till den sionistiska staten Israel. Om så hade varit fallet hade Israel aldrig kunnat bildas och heller aldrig kunnat överleva. Nej, sionismen är väsentligen en världsomspännande ideologi och politik, eftersom sionismen gör anspråk på all världens judars lojalitet till Israel. Detta framhålls och inskärps ständigt för judar i olika länder, bl.a. vid Världssionistiska Organisationens och Världsjudiska Kongressens konferenser och möten årligen på skilda håll i världen. Det tragiska, främst för många judar, är att sionismen organiserar ett slags femtekolonnverksamhet och därmed får också sionistkritiska judar att i sina hemländer framstå som nationellt opålitliga förrädare.

2. Sionismen är kolonialistisk och imperialistisk. Den är kolonialistisk därför att Israel är en skapelse av judar i utlandet som trängt undan landets egna invånare, palestinierna, fördrivit dem med terror och ständigt förtrycker de kvarvarande i ett sionistiskt apartheidsystem, och sionismen är imperialistisk därför att Israel är ekonomiskt och politiskt beroende av sionisternas stöd och inflytande i andra länder, främst i USA.

21

3. Sionismen är arrogansens och föraktets politik genom att de sionistiska Israel konsekvent bryter mot alla FN-resolutioner och FN-stadgar som riktas mot Israel, varvid Israel alltid räknar med att dess sionistiska påtryckare kan förmå USA att ge Israel sitt stöd, t.ex. i säkerhetsrådet, där USA har vetorätt. Sionismens politiska makt i USA är väl dokumenterad.

4. Sionismens grepp om västvärldens opinionsförmedling är betydande, främst genom den amerikanska film-, TV- och underhållningsindustrins produkter som sprids över nästan hela världen. Detta är av ovärderlig betydelse för Israel, som ständigt skildras i ljusa färger mot en mörk fond av förflutna tragedier och aktuella hot från lömska palestinska terrorister och glupska och hatfyllda grannstater: det lilla och heroiska Israel i vaksam och ädel kamp mot ett brokigt byke av arabiskt patrask.

5. Den andra infallsvinkeln i en sionistiska massmediapropagandan är det ständiga utpekandet av sionismens motståndare som besinningslösa vettvillingar, en skock judehatare och verkliga eller potentiella nazister som är på väg att anställa en ny jättelik förintelse i nya gaskammare. Därmed har den sionistiska propagandan uppnått sitt främsta syfte: att få sionismen fridlyst, fredad från ingående kritisk bevakning och granskning samtidigt som man kunnat skaffa sig ett förkrossande psykologiskt och moraliskt övertag genom att idiotförklara alla sionismens motståndare som förskräckligt dumma, obotligt fördomsfulla och dessutom mentalt störda "judehatare", medan sionisterna och deras trogna anhängare lyser i egen glans som särdeles intelligenta, storsint toleranta och sensibelt humana.

6. Sionism är en ideologi och en viss politik, inte en folkgrupp. Därför kan kritiskt ifrågasättande av sionismen aldrig vara "hets mot folkgrupp" som sionisterna ständigt söker göra gällande när det utsätts för kritisk granskning och deras hegemonianspråk på viss åsiktsbildning avslöjas.

22

Ideologiskt är sionismen rasistisk, eftersom man ockuperat Palestina som sitt land (Israel) för att uppfylla ett löfte som Gud (Jahve) skall ha gett sitt utvalda folk och sedan - enligt Gamla Testamentet eller Torah - gett befallning om en utrotning eller fördrivning av det utlovade landets inbyggare, de kananeiska stammarna. Politiskt är sionismen mest kännbart ett apartheidsystem genom att i staten Israel och dess ockuperade områden priviligiera judarna och diskriminera och trakassera palestinierna.

7. Sionismen är ett slags maffia eller militant och konspiratoriskt frimureri genom att överallt i världen organisera den judiska befolkningen till förmån för en främmande makt, ett hemlighetsfullt förfarande som aldrig öppet redovisas och som aldrig får öppet och kritiskt diskuteras, då sådant automatiskt avfärdas med skrämsel- propagandans värsta smädesord: antisemitism och judehat.

För oss muslimer - och vi är dock i Sverige över 75 000, mer än fyra gånger så många som den judiska befolkningsgruppen här - är sionismen en utmanande motståndare, kanske inte enbart av ondo, eftersom utmaningar är till för att övervinnas, helst inte med våld utan med ökad information och förnuft. Också sionister skall väl kunna bli bättre informerade, mera kritiskt medvetna och ta sitt förnuft till fånga för att överge den sterilt krampfyllda sionismen, som den store engelske historiefilosofen Arnold Toynbee betecknade som en fossil i idéernas och politikens värld av idag.

"Israel kan inte ta hänsyn till världsopinionen, då det gäller judisk bosättning på gammalt bibliskt land."

Ariel Sharon,
jordbruksminister, 1977

23

ISRAEL - ETT MISSTAG

Judarna har hävdat att Palestina är det land som Gud lovade Abraham som deras heliga land. De påstår att de utvandrade dit från den egyptiska fångenskapen och att de där grundade sitt rike och att Kung David och Salomo härskade i Jerusalem, där Salomo byggde sitt stora tempel.

Egendomligt nog har emellertid arkeologerna inte kunnat finna något som helst spår av detta judiska rike eller av Salomos tempel. Men det är inte så märkvärdigt, ty det var inte till Palestina judarna kom efter den egyptiska fångenskapen och Salomo byggde inte sitt tempel i Jerusalem.

En professor vid amerikanska universitetet i Beirut, Kamal Salibi, har forskat i Arabiens gamla historia och gjort upptäckten att det gamla judiska riket, som fanns före babyloniska fångenskapen och förstördes 587 av babylonierna inte låg i Palestina utan i ett område på den arabiska halvön strax söder om Mecka. Han har identifierat i Bibeln nämnda platser med orter i detta område. I Bibeln nämns inte att Jordan var en flod och professor Salibi påvisar hur de rabbiner som på 700-talet efter Kristus försökte översätta den gamla hebreiska texten, som saknade vokaler, placerade in fel konsonanter mellan vokalerna och då erhöll en helt felaktig text, som också i många fall gör innehållet obegripligt. Salibi har på grundval av metodisk språkforskning fått fram vad han anser vara den riktiga texten och då stämmer Bibelns historia helt med geografin i det här berörda området på den arabiska halvön. Jordan var inte en flod utan en bergskedja som skiljde kustremsan från den inre delen av den arabiska halvön.

Städerna Sodom och Gomorra, som förstördes vid en jordbävning, låg i ett vulkaniskt område, där vulkanutbrott förekommit så sent som år 1820. Hittills har man ansett att Sodom och Gomorra låg vid Döda Havet i Palestina, men i detta område har det aldrig förekommit någon vulkanisk verksamhet.

24

Detta förhållande - att det gamla judarnas rike, som Gud lovat Moses, inte låg i Palestina - förklarar varför man inte kan finna några arkeologiska spår av detta rike i Palestina. Det land som enligt Moses skulle vara judarnas "förlovade land" är således inte alls Palestina utan ett helt annat land.

Professor Salibis bok finns i en engelsk utgåva, som har titeln "The Bible came from Arabia".

"Det är Palestina judarna är intresserade av. Men inte av religiösa skäl eller på grund av Gamla Testamentets hänvisning till Palestina eller därför att Döda Havet innehåller mineraler och metaller till ett värde av fem miljarder dollar, och inte heller därför att den palestinska jorden (Eretz Israel) betäcker oljefyndigheter som är 20 gånger större än Syd- och Nordamerikas samlade oljereserver, utan vi judar är intresserade av Palestina därför att det utgör själva knutpunkten mellan Europa, Asien och Afrika och därmed är centrum för politisk världsmakt. Kort sagt: ett militärstrategiskt centrum för att kunna behärska hela världen."

"Den judiska staten må omfatta områdena från den egyptiska floden Nilen till floden Eufrat."

"Ni måste kämpa oryggligt och oupphörligt - genom invasion eller diplomati - för att förverkliga det israeliska imperiet som omfattar området mellan Nilen och Eufrat."

25

DEN BIBLISKA MYTEN OM JUDARNAS HEMLAND I PALESTINA

Ständigt får vi höra att med upprättandet av den judiska staten Israel har judarna återvänt till sitt gamla hemland efter två tusen år i förskingring bland främmande folk i främmande stater över hela världen.

Men hur är det egentligen? Har den judiska staten Israel, som upprättades i Palestina år 1948, verkligen varit judarnas ursprungliga hemland?

Nej, detta är en historisk myt, till större delen en förfalskning av historiska realiteter!

Judarna härstammar från Juda stam, en av Israels tolv stammar, vars anfader var en av patriarken Jakobs tolv söner, Juda, enligt judarnas egen Bibel, Gamla Testamentet. Men Bibelns berättelser är inga historiskt bindande dokument, inga sanningskällor. Dessutom är Bibelns skildringar otillförlitliga och motsägelsefulla.

Vetenskapen kan endast konstatera, att det inte finns en enda samtida hänvisning till Abraham, Isak, Jakob och denns tolv söner samt Mose. Inga historiska dokument kan fastställa att hebréerna eller israeliterna var trälar i Egypten, räddades från denna träldom genom Faraos sju plågor och begick massmord på alla förstfödda egyptier och plundringar av egyptiernas dyrbarheter, varefter det stora uttåget, Exodus, skall ha skett, enligt berättelserna i Andra Moseboken. Inte heller finns det en enda samtida hänvisning till de judiska konungarna David och Salomo i de många grannländerna, där man verkligen hade skrivna protokoll under 900-talet f. Kr. Vid den tid då Bibeln säger att Salomo skapade ett stort imperium i Främre Orienten har inga samtida, inte ens grannfolket i norr, fenicierna, lagt märke till saken, trots att Bibeln ändå berättar att det var den feniciske kungen Hiram som sände arkitekter

26

och byggmästare för att uppföra Salomos tempel och trots att samme feniciske konung byggde och navigerade Salomos flotta i Esjon-Geber, Nära det nutida Eilat vid Akabaviken (1 Kon. 5:2, Krön. 2:12-18;, 3:1, 1 Kon. 9:26-28).

Om judarnas härkomst säger den judiska profeten Hesekiel i 16 kapitlet, vers 3:

"Så säger HERREN, HERREN till Jerusalem: Från Kanaans land stammar du, och där är du född; din fader var en amoré och din moder en hettitisk kvinna."

Men detta stämmer ju inte alls med berättelserna i Moseböckerna att judarna härstammar från Abraham, Isak och Jakob, var ättlingar till Jakobs eller Israels son Juda och blev fångar och trälar i Egypten och därifrån drog i väg till Kanaans land (d.v.s. Palestina) under ledning av Mose och Josua, fördrev eller förintade flera av de inhemska kananeiska folkstammarna (palestiniernas ättlingar) och så vidare.

Enligt den sedvanligt judiska uppfattningen är Abraham judarnas ättefader. Men han härstammade från Ur i Kaldéen, det nutida Irak, inte långt från Persiska viken, och där härskade då sumererna, som inte var ett semitiskt folk och inte talade ett semitiskt språk. Denne Abraham fick en befallning av HERREN att bege sig till ett land som han skulle visa honom och lovade honom i ett heligt förbund att hans ättlingar skulle bli ett stort folk och härska över ett land som skulle sträcka sig från Nilen till Eufrat, ett land som redan var befolkat av 10 olika folk (1 Mos. 15:18-21). Men Abraham var barnlös i sitt äktenskap med Sara. Däremot hade han en son Ismael med tjänstekvinnan Hagar. Eftersom Abraham var 99 år gammal, såg det mörkt ut. Men Herren lovade att den dittills ofruktsamma Sara (som betyder furstinna) skulle föda en son åt Abraham: "folkslag skola komma av henne, konungar över folk skola härstamma från henne" (1 Mos. 17:16). Och Sara blev havande. Men var det verkligen den 99-årige Abraham som hade befruktat henne? I Bibeln heter det:

27

"Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara såsom han hade sagt. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom... Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom. Och Sara sade: - Gud har berett mig ett löje; var och en som får höra detta skall le mot mig." (1 Mos. 21: 1-2, 5-6)

Av denna skildring torde klart framgå att det var HERREN som var Isaks biologiske fader, inte den hundraårige Abraham! Och då förstår man också bättre den judiska föreställningen om att HERREN eller Gud kunde upprätta ett särskilt förbund med det judiska folket och upphöja det till ett HERRENS utvalda egendomsfolk. (2 Mos. 19:5-6)

Det väsentliga i den judiska bibeltron är att judarna anser sig vara Guds utvalda egendomsfolk som av Gud har fått löfte om att besitta ett stort land - från Nilen till Eufrat - som redan var befolkat av flera andra folk och att Gud utlovar judarna att fördriva, förinta eller förslava dessa folk:

"Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall driva alla dina fiender på flykten framför dig. Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga hivéerna, kananéerna och hettiterna undan för dig. Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på det att landet icke må bliva en ödemark och vilddjuren föröka sig till din skada, utan småningom skall jag förjaga dem för dig, så att du kan taga landet till din arvedel. Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda Havet till fillistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva landets invånare i eder hand och du skall förjaga dem, så att de fly för dig." (2 Mos. 23:27-31).

För palestinierna är det skrämmande att uppleva hur de blivit offer för denna judiska bibeltro genom de sionistiska judarnas erövring av Palestina och upprättandet av den ständigt expans-

28

ionistiska judiska staten Israel. Och väl att märka: det är på denna bibliska tro som staten Israel har upprättats och upprätthålles! Utan den judiska Bibeln inget Israel! Men har då Bibelns myter och sägner någon som helst etiskt bindande kraft eller någon folkrättslig sanktion? Självfallet inte!

29

GAMLA TESTAMENTET SOM HISTORIESKILDRING - EN SAMLING BEDRÄGERIER

Gamla Testamentet, judendomens bibel, används i Israel som historiebok, en skildring av judarnas historia. Den seriösa forskningen har emellertid för länge sedan kunnat fastställa, att alla dessa berättelser i judendomens bibel är en samling sagor och sägner med mycket ringa verklighetsunderlag. Det rör sig om en systematisk förfalskning av verkliga händelser långt tillbaka i ett dimmigt förflutet för flera tusen år sedan.

Arkeologerna har i stort kommit till följande slutsatser från Magnus Magnussons bok "Fynd i Bibelns länder", som utkom på svenska 1977 på Rabén och Sjögren förlag. Magnus Magnusson, som är född på Island, men uppväxt i Skottland är historiker och arkeolog och tillika rektor vid universitetet i Edinburgh, dessutom ofta anlitad som popularisator för brittisk TV.

Beträffande Exodus eller utvandringen från Egypten, som det berättas om i Andra Moseboken, säger författaren:

"Bibelforskare har oavbrutet arbetat med att få fram uttågets geografi, men deras ansträngningar har mest lett till spekulationer, som beror på olika tolkningar av ledtrådarna. Följaktligen har en del försökt visat att Israels barn vadade knädjupt genom ett grunt ställe av Medelhavet, medan andra föreställer sig att de vadade över själva Röda Havet. Däremellan finns många varianter. En sammanfattande karta över de olika vägarna ut ur Egypten och genom Sinai så som de har föreslagits av forskningen, skulle snarast likna en drucken tusenfotnings irrande, har någon sagt.

Ett problem erbjuder också uttågets omfattning. Enligt första kapitlet i Fjärde Moseboken (Numeri) omfattade de tolv stammarna av Israel som deltog i uttåget inte mindre än 603 550 män i militär ålder (20 år gamla däröver). Detta tyder på att hela skaran flyktingar bör ha varit minst två miljoner - en siffra som verkar närmast otrolig.

30

Det är otänkbart att en folkmassa av detta mått skulle ha överlevt i vildmarken i 40 år, som Bibeln gör gällande." (sid. 62)

Kort sagt, hela berättelsen om uttåget ur Egypten och uppehållet i öknens vildmark i 40 år är rena amsagan. Ett bedrägeri och skoj för enfaldiga och lättrogna själar.

Enligt Andra Mosebokens kronologi skulle Israels barn ha tågat ut ur Egypten, när detta lands härskare var farao Ramses IIs efterträdare Menefta. Magnus Magnusson säger:

"Det blev stor uppståndelse år 1881, då denna faraos balsamerade kropp upptäcktes i en grav nära Deir el-Bahri på västra stranden av Nilen vid Tebe. Men upptäckten var också en smula förtretlig: om Menefta hade dränkts i Röda Havet (som det berättas i Bibeln), hur kunde då hans kropp begravas i en grav på torra land? Fundamentalisterna - de som tror att varje ord i Bibeln är Guds sanna ord - lät sig tröstas med att mumien hade tydliga spår av salt: tydligen måste denna faraos kropp ha spolats i land efter dränkningen och begravts på normalt egyptiskt vis. Det man förbiser vid tillfället är att alla mumier har spår av salt på huden, därför att balsameringen innefattar en periods behandling med natron. Senare undersökningar visade att Meneftas mumie hade varken mer eller mindre salt på huden än andra mumier.

Även i ett annat avseende var Menefta en dålig kandidat för att vara uttågets farao. Han tycks ha regerat från omkring 1224 till 1211 (f Kr), och under femte året av hans regering gjorde han ett härtåg mot Palestina. Han förtecknade noga sin bragder och räknade upp de fiender han hade besegrat: Kanaan, Askelon, Geser m fl. Det är en lovsång, en katalog över segrar, snarare än en nederlagets krönika. Och i den finner vi säreget nog det enda omnämnandet av Israel i hittills funna Egyptiska handlingar: "Det har diskuterats mycket om detta hänför sig till staten Israel eller helt enkelt till folket - Israels barn. Men hur som helst, Menefta skulle knappast ha gjort anspråk på någon seger över Israel i Palestina om han hade dränkts i ett fåfängt försök att hindra dem från att nå Palestina (som det berättas i Bibeln).

31

För övrigt är det nu ett erkänt faktum, att termen Röda Havet (i Bibeln) är en felöversättning. Den hebreiska termen är yam suf, som nu översätts med vasshavet, inte Röda Havet, och detta har lett till en uppsjö av förslag om var detta vasshav var beläget - utan att det finns någon möjlighet att verifiera någon av gissningarna. Varje del av landskapet utmed Suezkanalen och dess sjösystem kan duga."

Kort sagt, också här är det fråga om förfalskning av historiska fakta, och inget annat än legender och sagor i Bibeln. Skildringen av arken i sex kapitel i Andra Mosebok (35-30) är också helt fantastisk. Magnus Magnusson säger:

"I Bibeln beskrevs framställningen av arken av akacieträd och det yppiga tabernaklet i hela sex kapitel. Detta är mera ett tecken på dess kultiska betydelse än en garanti för dess äkthet. Försök att rekonstruera arken och tabernaklet efter den bibliska beskrivningen, såsom det har utförts av diamanthandlaren Moses Levine under femton års arbete, blev så komplicerade och kostbara att det är svårt att tänka sig dem utförda av ett ökenfolk - det verkar snarast vara en återklang av Salomos tempel i Jerusalem under tionde århundradet före Kristus." (sid. 69)

Bibelns beskrivning av hur Israels barn besegrade de arabiska kungarikena Edom, Moab och Ammon - nuvarande Jordanien för att österifrån tränga in i Kanaans land eller Palestina - kan inte heller bekräftas av arkelogiska fynd. (sid. 71-78 i Magnussons bok)

Också Bibelns skildringar av kananéernas råa och primitiva gudstro har omprövats av forskningen - kananéerna har helt enkelt blivit våldsamt förtalade, enligt de främsta samtida experterna som dr John Gray, professor i hebreiska och semitiska språk vid universitetet i Aberdéen i Skottland och professor James B Pritchard vid universitetet i Pennsylvania, USA. (sid. 85)

Om Gamla Testamentets berättelser om Saul och David säger Magnusson:

32

"Hela Saul-David-relationen är skriven som propaganda i Davids favör ... De folkliga berättelserna om bragder i krig och dramerna om mänskliga relationer har manipulerats för det uttryckliga ändamålet att förhärliga David och nedsvärta Saul. Vi har att göra med sagor, ej historia." (sid. 120)

Filistéerna är också ett folk som förtalas i judendomens bibel, vilket även den ledande auktoriteten på filistéernas kultur, dr Trude Dothan, medger: "en avancerad kultur som var överlägsen israeliternas och kananéernas och som får sitt särskilda uttryck i deras vackra keramik, deras byggnader och deras sociala organisation. Det är knappast överraskande att israeliterna under lång tid betraktade dem som en farlig fiende och skrev bittert om dem efteråt", säger Magnusson (sid. 127). Effekten av detta: filister - av de föraktade filistéerna - blev länge en hånfull benämning på bracka.

Om Salomos ryktbara tempel någonsin funnits är något som forskningen inte kan fastställa: "Det finns inte kvar en sten, inte ett spår av denna omvittnade glans", säger Magnusson (sid. 138). Om det någonsin har funnits, så var detta tempel i alla händelser inte judiskt eller israeliskt utan kananéiskt och feniciskt, det var ju kung Hiram av Tyrus som försåg Salomo med allt material och alla hantverkare han behövde för att bygga detta tempel liksom för att bygga sin flotta i Esjon Geber, som ligger vid Elot, på stranden av Röda Havet i Edoms land. På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt skeppsmanskap som åtföljde Salomos folk till Ofir för att hämta guld (se 1 Konungaboken 9:26-28).

Den berömda klagomuren i Jerusalem är ingen rest från Salomos tempel, som man försöker inbilla folk utan efter Herodes tempel som uppfördes långt senare, under romersk tid, för idag ca 2 000 år sedan - och Herodes betraktas ju av de rättrogna judarna som en tyrann och en romersk vasall.

Att gå in på ytterligare bedrägerier och förfalskningar i Gamla Testamentet skulle kräva alldeles för lång tid. Må det räcka att här omnämna "den babyloniska fångenska-

33

pen", en lika typisk legend som det mesta i Gamla Testamentet, vilket framgår av det övervägande flertalet judar föredrog att stanna kvar i Babylonien sedan perserna kom och medgav judarna rätt att återvända till Palestina. Dessutom har man påträffat mängder av dokument om att judarna i Babylonien var aktivt verksamma inom handel och bankväsen - knappast aktiviteter som är typiska för "fångar". Det var f.ö. i "den babyloniska fångenskapen" som huvudparten av judendomens bibel skrevs, bland dem Moseböckerna och Torah.

Till detta kommer att våra västerländska bibelöversättningar av Gamla Testamentet är förvanskningar. En ledande judisk bibelexpert, dr Josef Kastein, säger i sin år 1933 utkomna bok History and Destiny of the Jews:

"Översättningarna till först grekiska gjordes för att bli förstådd av den grekiska/hellenistiska kulturvärlden, vilket ledde till avsiktliga förvanskningar och förfalskningar av orden och deras betydelse."

Sionisterna och deras anhängare har gamla traditioner i fråga om förfalskningar av historien.

Forskaren Göran Zettergren har kritiskt granskat den amerikanska journalisten Joan Peters bok, som lovprisats av sionisterna i Sverige, bl.a. av Per Ahlmark och akademiledamoten Knut Ahnlund, trots att de borde insett att denna bok vimlar av de mest absurda förfalskningar och fungerar som en grov sionistisk propagandapamflett, utstofferad som en lärd bok. (Se Dagens Nyheter 10 oktober 1985.)

"Bosättningar upprättas inte för att sedan överges."

Yigal Allon,
utrikesminister, 1976

34

BLUFFEN OM "HISTORISKA RÄTTIGHETER"

"Detta land är judarnas historiska hem", deklarerade Världssionistiska Organisationen i sitt memorandum till fredskonferensen i Versailles 1919.

Utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 bekräftade att det var "i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rättigheter" som denna stat bildades i Palestina.

Idén om "de historiska rättigheterna" är i sionistpropagandan ständigt kopplad till myten om "det förlovade landet", som skall skänka judarna en ursprunglig, "gudomlig rätt" till att besitta och härska över Palestina. (för mera detaljerad analys, se boken "The Case of Israel" av Roger Garaudy, Shoruouk, London 1983, sid. 29)

Låt oss först konstatera, att det inte finns några spår av de händelser som omtalas i Gamla Testamentet före tionde århundradet f.Kr. vare sig i skrifter från folken i Mellanöstern eller i arkeologiska fynd. Också en lärd man som Fader de Vaux, som är ytterst angelägen om att hävda "GT:s giltighet", nödgas erkänna detta. - Man kan, säger han, inte finna någon tydlig referens vare sig till de hebreiska patriarkerna, fångenskapen i Egypten eller erövringen av Kaanan. GT:s berättelser är sagor.

Föreställningen om Palestina som "det förlovade landet" eller "det utlovade landet" förekommer sålunda endast i de gammaltestamentliga skrifter, som vissa troende omhuldar som "sanna". Vissa andra uttolkare har för omring ett hundra år sedan kommit till ännu mer extrema slutsatser.

I själva verket är hebréernas - eller israeliternas - historia något helt annat och mycket blygsammare än vad den politiska sionismen vill låta påskina.

35

Deras historia kan inte under någon av dessa forntida epoker tydligt skiljas från vare sig Mesopotamien, Hettiternas rike (där det talades ett indoeuropeiskt språk, ej semitiskt) eller Egypten.

Om vi bortser från de arkeologiska fynden, som kan bestyrka människors närvaro i Palestina för omkring 10 000 år sedan och inskränker oss till den historiska period från vilken det finns skriftliga dokument, så kan vi schematiskt urskilja följande.

1. Den tidiga bronsåldern fram till cirka år 2000 f.Kr. Från denna tidiga bronsålderstid har vi flerfaldiga bevis, särskilt efter upptäckten av Eblaskrifterna 1976, på en i Kanaan existerande stor civilisation av folk som talade västsemitiska språk som arameiska, kaananeiska och även hebreiska - de förstnämnda, arameiskan, var det mest seglivade och talades allmänt som folkspråk ännu på Jesu tid i Palestina.

2. Sedan kommer en period (2200-1900 f.Kr.), den s.k. medelbronsåldern, som präglades av folkvandringar.

3. Därefter en ny period av "stadsliv" (1900-1550 f.Kr.).

4. Från mitten av 1500-talet f.Kr. rådde egyptisk dominans i området. De egyptiska faraonerna i den 18:e dynastin förvandlade Palestina till ett egyptiskt gränsrike.

Hela det vidsträckta området från Nilen till Eufrat utsattes för de mest skilda folkvandringar som kom att beblanda sig med varandra. När de nomadiserande herdefolken från Mesopotamien och Transjordanien anlände til Kaanan (Palestina) i början av år 2000 f.Kr., så fann de där invånare som var bofasta, kaananéerna med en utvecklad civilisation. De kunde bruka järn och hade utvecklat alfabetisk skrivkonst.

36

De nomadiserande hebréerna utgjorde även sedan de blivit bofasta ingen enhetlig etnisk grupp utan utgjorde endast en del av de stora nomadiska folkvandringarna - alltså tvärtom vad som berättas i Gamla Testamentet.

Man har kunnat visa, att endast vissa av dessa nomadiserande hebréer bosatte sig i Kaanan, medan flertalet vandrade vidare till Egypten. De hebréer som bosatte sig i Kaanan lånade sitt språk, sin skrivkonst och sin religion från kananéerna ända tills de omkring år 1400 f.Kr. sökte sig nytt land i Egypten, sannolikt i de inkräktande hyksosfolkets kölvatten.

När hyksos drevs ut ur Egypten, blev de nomader, däribland hebréerna, som hade åtnjutit hyksos' beskydd och priviligierade ställning, utpekade som medbrottslingar och utsatta för förföljelser och förtryck. Detta upproriska och udda folk, som inte utgjorde någon etnisk grupp utan en grupp som förenades genom sin fientlighet till Farao, flydde från Egypten. Detta folk kallades apiru, varifrån benämningen hebré torde komma.

Detta skulle alltså vara exodus, det legendariska uttåget ur Egypten som i Andra Moseboken skildras som ett blodigt uppror med Jahve som den massmördande armen för att befria sitt utvalda träldomsfolk. Men de egyptiska kröneskrifterna från denna tid, som eljest är omfattande och ofta detaljerade, gör ingen som helst kommentar till denna händelse - om den någonsin har ägt rum.

De källor vi har om hebréerna från den tidens Egypten är ytterst fåtaliga och sparsamma, Första gången man kan finna namnet Israel är på ett minnesmärke från omkring 1225 f.Kr. Det står över farao Mern eptahs segrar.

37

Man har påträffat ca 400 lertavlor vid Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av farao Amenophis IV. Dessa upplyser oss om en fortlöpande korrespondens mellan farao och (de egyptiska) vasallfurstarna i Palestina och Syrien. Men här omnämns inte Israel alls. Däremot kan man här inhämta intressant information om storstäderna i Kaanan och deras inbördes tvister och stridigheter.

Det är mot denna bakgrund av denna mycket översiktiga framställning möjligt att fastställa följande:

1. Man kan inte - på grundval av historiska fakta - tillskriva Israel någon som helst "historisk rätt" till området Palestina. När folkstammarna (bland vilka hebréerna var en av många) kom med den arameiska vågen till Kaanan, d.v.s. Palestina (Kaananéerna är Palestiniernas förfäder, fann de där infödda och bofasta kananéer (alltså palestinier) hettitier (kring Hebron som de grundat), ammoniter (runt nuvarande Amon, huvudstad i Jordanien) moabiter (öster om Döda havet) och edomiter (i sydöst).

Samtidigt kom från Egeiska havet ett annat folk, de indoeuropeiska filistéerna, som bosatte sig mellan berget Carmel och öknen. Det är från filistéerna, som palestinierna etymologiskt härstammar. Vår tids palestinier som idag är kristna och muslimer härstammar alltså inte bara från araberna, utan de har mycket äldre förankring i Palestina.

Araberna kom först, redan under sjunde århundradet e.Kr. i mindre antal, omvände större delen av befolkningen (däribland kvarvarande hebréer/israeliter) till islam, blandade sig med dem genom ingifte och införde sitt eget språk. Arabernas invandring i Palestina under 600-talet var snarare ett kulturellt än etniskt fenomen.

38

Palestinierna härstammar sålunda från de infödda kaananéerna liksom från filistéerna, senare från perserna, grekerna, romarna, araberna och turkarna, vilka succesivt ockuperade landet.

Palestinierna har alltså bebott detta land sedan historiens gryning, medan judarna kom till Palestina som inkränktare från början.

2. Hebréerna var alltså - som apiru - endast ett av många invandrarfolk, bland vilka främst märks - i kronologisk ordning - babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker, romare, araber och turkar, vartill kan fogas franker och normander som kvarstannade från korsfarartiden. Sannolikt kom hebréerna på 1200-talet f.Kr. från Egypten och bosatte sig i Palestina, dels genom infiltration, dels genom erövringar.

Av Gamla Testamentets s.k. historiska böcker - t.ex. Konungaböckerna och Samuelsböckerna - framgår inte bara att David var en osedvanligt grym rövarhövding (se t.ex. 2:a Sam. 12:29-31) utan även en slipad kondotiär påminnande om de kondotiärer som florerade i renässansens Italien. David stod i spetsen för filistéiska och kreteniska legotrupper. Vi har ju ännu uttrycket "kreti och pleti" som beteckning för "blandat sällskap" eller "vem som helst", vilket är ett lån från bibeln, närmare bestämt från 2:a Samuelsboken (8:18, där det just talas om kung Davids utländska legosoldater. "Keretéerna och peletéerna", alltså kretensarna och filistéerna. I gamla bibelöversättningar heter det "Chreti och Plethi".

David, liksom hans son och arvtagare Salomo, utnyttjade skickligt rivaliteten mellan denna tids två stormakter i området, Babylonien och Egypten. David med sin livvakt av kretensare och filistéer erövrade Jerusalem, men dess tidigare invånare, jebuséerna, fortsatte att bo kvar där.

39

David anförtrodde befälet över en tredjedel av sin armé åt en filisté, Ittai från Gath. Under sin son Absaloms revolt, mottog David underhåll från den ammonitiske prinsen Shobi. David "judaiserade" aldrig sitt rike. Tvärtom skapade han en multinationell stat som tog till sig alla folk av skilda religioner och ursprung. Davids egen anmoder Ruth var moabit, och när David råkade i svårigheter, lämnade han sina släktingar i skyddsligt förvar hos kungen av Moab. Och Davids favorit- gemål Batseba var hetiten Urias hustru (2 Sam. 11:3) Det var med henne han hade sin arvinge Salomo.

Under Salomo blev detta Israels rike än mer multinationellt - om man alltså får tro den judiska bibeln, Gamla Testamentet, som är den enda tillgängliga källan. Salomos ryktbara tempel byggdes av fenicier och den feniciske kungen Hiram försedde honom till och med med allt byggnadsmaterial (1 Kon. 5:8). Salomos flotta, med vilken han for till Ofir för att hämta guld, byggdes också av den feniciske kungen Hirams folk, ja manskapet som kunde navigera var även feniciskt (1 Kon. 9:27). Och Salomos talrika hustrur var av de mest skilda folk (1 Kon. 11:1-3). Det var inte mycket som var israeliskt - eller judiskt - i Davids och Salomos rike, om nu detta forntida rike skall tjäna som förebild för vår tids judiska stat Israel!

Efter Salomos död uppdelades Davids och Salomos kungarike i Israel i norr och Juda i söder. År 721 f.Kr. invaderade assyrierna Israel och år 587 f.Kr. besegrades Juda av babylonierna, varvid Judas ledande skikt bortfördes eller självmant gick i exil i Babylonien. När sedan perserkonungen Cyrus intog Babylonien, lät han alla judar som så önskade återvända varvid dock flertalet av dem dock föredrog att stanna kvar i det persiska Babylonien. Därefter levde hebréerna (judarna) omväxlande under persisk, grekisk och romersk överhöghet - ända till Mackabéerupproret - mot det grekiska herraväldet under kung Antichos den store av seleukidernas ätt - år 167.

40

Efter 20 års strider skapade den judiska prästsläkten mackabéerna en dynasti, som är känd under namnet Hasmonéerna. Denna dynasti upplöstes snart av inre stridigheter och år 63 f.Kr. erövrades det jäsande Palestina av den romerska härföraren och politikern Gnejus Pompejus. Först blev Palestina en vasallmonarki under Herodes, sedan en romersk provins. Två uppror ägde rum mot den romerska överhögheten, och båda misslyckades skändligen. Den första revolten ägde rum år 70 e.Kr., den andra år 135. När den andra judiska revolten, ledd av Bar Kochba (som utropat sig till judarnas Messias under namnet "Stjärnornas son") slogs ned, förstördes också i grunden templet. Det judiska folkets öde blev därmed exilens diasporans. Judarna, som redan långt dessförinnan levt väsentligen runt hela Medelhavet och i det forntida Babylonien (nuvarande Irak), kom nu att bli bosatta över hela Romarriket, också i själva Rom. Det koncentrerade israelitiska (judiska) samhället i eget land hade upphört att existera.

Vad är då att säga om judarnas anspråk på "historiska rättigheter" till Palestina?

Svaret är att detta anspråk, som ständigt framförs av sionisterna, saknar historiskt verklighetsunderlag. Sionisterna har systematiskt manipulerat och förvrängt fakta, när det i israeliska skolböcker liksom i sin propaganda i övriga världen bevarar som signifikant för Palestinas historia endast ett fåtal tillfällen när hebréerna spelade en viktigare roll, nämligen följande:

1. Ockupationen av folkstammarna från Josuas tid, som i bibeltexterna dateras till 1200-talet f.Kr., när de sannolikt ägt rum på 900-talet f.Kr. Dessutom förvandlas detta plundrings- och erövrartåg till ett "heligt krig" och till en förgörande seger genom 500-talets skriftlärda, som långt efter händelserna skrev om historien med mycket tydliga politiska avsikter.

41

2. David och Salomos 73 regeringsår - utan att betona dessa rikens vassalkaraktär och multinationella liksom multireligiösa karaktär.

3. Exilen i Babylonien och återkomsten därifrån - utan att framhäva de starka babyloniska påverkningarna och att flertalet "i den babyloniska fångenskapen" föredrog att kvarstanna där.

4. Slutligen revolterna åren 66-70 och åren 132-135 mot Romarriket.

I sionismens version av Palestinas historia är resten utplånad som om inget av betydelse hade hänt i detta land under 2000 år, alltså från det tredje årtusendet f.Kr. til hebréernas ankomst, och därefter inget av betydelse hade hänt i ytterligare 2000 år, alltså från Bar Kochbas revolt omkring år 135 till dess att staten Israel bildades år 1948! Någon motsvarighet till denna etnocentrism i historieskrivning får man leta efter.

På detta sätt har alltså en grundläggande historisk myt skapats - godtyckligt har man plockat fram endast några få perioder under ett lands historiska utveckling på bortåt 5000 år, nämligen invandringen av endast hebréerna av talrika folkstammar: endast David och Salomos kungadömen bland talrika andra och Mackabéernas och Bar Kochbas uppror bland talrika andra.

Palestinas historia, som den lärs ut i staten Israels skolor, är ett verk av förfalskare. Men också "den heliga historien" om "det heliga landet" som den lärs ut i katolska katekes-skolor och protestantiska söndagsskolor är lika bibliskt centrerad och stöder därmed oavsiktligt den politiska sionismens propaganda. Därmed läggs grunden till att miljoner kristna i hela världen tar för sanning en mytologi, som betyder döden för det palestinska folket och utgör ett permanent hot mot freden inte bara i Mellanöstern utan

42

även i hela världen eftersom de båda supermakterna, särskilt USA, är så starkt inblandade i denna konflikthärd. Denna mytologi har nämligen till syfte att förse den politiska sionismen med anledningar att göra territoriella annekteringar och begå aggresionshandlingar.

Sionisterna kompletterar denna grundläggande förvanskning av Palestinas historia med ytterliggare två "historiska" myter:

1. Myten att det är sionisterna (Israel) som har lyckats förvandla Palestina från en öken till "en blomstrande trädgård", som omfattar myten om det tidigare tomma landet som tack vare Israels folk befolkats: "Ge ett land utan folk till ett folk utan land", som först den engelska sionisten Israel Zangwill utropade (och efter honom Theodor Herzl)!

2. Myten om en raskontinuitet för det "judiska folket" som skall rättfärdiga "återvändandet" - som om dagens "judar" vore ättlingar i rakt nedstigande led från Bibelns israeliter och nu äntligen finge den gamla önskan om ett judiskt samhälle i "det utlovade landet" uppfylld!

* * *

När den politiska sionismen - genom Theodor Herzls bok "Den Judiska Staten" av år 1896 - klart framlades, bortsågs helt från att Palestina redan var befolkat. Icke-existensen av det palestinska folket är en av de grundläggande förutsättningarna för sionismen - och just detta är roten till alla sionismens påföljande brott. Som ny premiärminister i den sionistiska staten Israel sade Golda Meir i Londontidningen Sunday Times den 15 juni 1969:
"Det fanns inget folk kallas palestinier. Det var inte så att där fanns ett palestinskt folk och vi kom och drev ut dom och tog deras land ifrån dem. De existerade inte."

43

Om dessa icke-existerande palestinier ändå visar sig så närvarande att de gör motstånd, måste de naturligtvis antingen fördrivas eller massakreras, ungefär som onda fantomer, vilket väl inte kan väcka några verkliga protester! Det är på detta sätt folkmord legitimeras.

Då Albert Einstein frågade Chaim Weizmann, som då var Världssionistiska Organisationens ledare, hur det går med araberna om Palestina överlåts åt judarna, svarade Weizmann:
"Vilka araber? Dem kan man knappast räkna med!"

Professor Ben-Zion Dinur, den förste utbildningsministern i staten Israel och en nära vän till sin premiärministern David Ben-Gurion skrev 1954 i sin introduktion till History of Haganah, utgiven av Världssionistiska Organisationen:
"I vårt land finns plats endast för judarna. Vi skall säga till araberna: Ge er av härifrån! Och om de inte följer uppmaningen, om de skulle göra motstånd, skall vi driva ut dem med våld!"

Joseph Weitz, förre direktören för förlikningsavdelningen i Judiska agenturen, skrev 1940:
"Oss emellan måste göras klart att det inte finns plats för båda folken i detta land... Enda lösningen är Eretz Israel, åtminstone västra Israel, utan araber, och det finns ingen annan möjlighet än att flytta dessa araber härifrån till intilliggande landområden."

Ledande sionister var sålunda inställda på att roffa åt sig ett annat folks land och driva ut invånarna som de uppfattade som primitiva, outvecklade, betydelselösa beduiner. Ännu möter man denna föreställning i sionistpropagandan.

Det bör dock noteras, att en känd sionistisk pionjär, Ascher Ginzberg, som skrev ganska flitigt under pseudonymen Ahad Ha'am, som betyder "en av folket" redan

44

1891 skrev följande:
"Vi utomlands är vana att tro, att Palestina nu för tiden är nästan helt öde, en ofruktsam öken där vem som helst kan köpa det land han vill ha. Men faktum är att så är det inte. över hela landet är det svårt att finna arabiskt land som inte är uppodlat... De enda platser som är ouppodlade är sanddyner och bergiga områden där inget annat än enstaka fruktträd kan växa, och då endast efter hårt röjningsarbete och nyuppodling."

Nej, Palestina var då sannerligen inte vare sig avfolkat eller vanskött och låg i träda. Det var befolkat och fruktodlingar och jordbruk var i stark frammarsch.

* * *

Fördelningen av den Palestinska befolkningen, ca 4.5 milj. pers., 1982:

Libanon 8.3% Syrien 5.4% Jordanien 24.0% (Inom Palestina 40.5%) Israel 12.0% Gaza 10.0% Västbanken 18.5%

45

UTVALDHETEN - GUDS EGENDOMSFOLK

Palestinierna har berövats sitt land av judarna därför att dessa anser sig vara Guds utvalda folk, ett folk som utlovats Palestina av Gud. Hur kan det förhålla sig på detta sätt? Enligt Gamla Testamentet, judendomens bibel och heliga skrift, är judarna Guds utvalda folk, "Herrens egendoms- folk", som det står i Bibeln. I Andra Moseboken, 19 kapitlet, verserna 3-6 heter det: "Och Moses steg upp till Gud; då ropade Herren till honom uppifrån berget och sade: - Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: - I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna och huru jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn."

Alltså, Gud har slutit ett förbund med Israels barn eller folk, Gud har utvalt detta folk framför alla andra folk. Det understryks också i Femte Moseboken, 5 kapitlet, verserna 1-3: "Och Moses sammankallade hela Israel och sade till dem: - Hör Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för eder, och lären eder dem hållen dem och gören efter dem. Herren, vår Gud, slöt ett förbund med oss på berget Horeb. Icke med våra fäder slöt Herren detta förbund utan med oss själva som stå här i dag, oss alla som nu leva."

Att denna utvaldhet, detta att tro sig vara Guds egendomsfolk innebär en överlägsen ställning, en härskarställning gentemot andra folk, det framgår bl.a. av femte Moseboken, 26 kapitlet, verserna 19-19: "Och Herren har i dag hört dig förklara att du vill vara hans egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla alla hans bud, på det att han över alla folk, som han har gjort, må upphöja dig till lov, berömmelse och ära och på det att du må vara ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, såsom han har sagt."

Denna det utvalda egendomsfolkets härskarställning över

46

andra folk understryks ytterliggare i Femte Moseboken, 28 kapitlet, vers 13: "Och Herren skall göra dig till huvud och icke till svans, du skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör Herrens, din Guds bud..."

För alla fromt Gudstroende, som anser att alla människor är Guds skapelser, är det något oerhört anstötligt att Gud skulle ha utvalt ett visst folk framför alla andra folk som sitt "egendomsfolk" i ett särskilt "förbund". Men så står det klart och tydligt i judendomens bibel, i Gamla Testamentet, dessutom i judendomens lag, Moseböckerna. Där står också att Gud lovar sitt utvalda egendomsfolk andra folks land, att röva andra folks land, och var mera är: Gud lovar också sitt utvalda egendomsfolk att utrota andra folk: gigantiska förintelser av hela folk.

I Femte Moseboken, 6 kapitlet, verserna 10, 12 och 13 står det: "När nu Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob, att giva dig - stora och vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du icke planterat - och när du äter och bliver mätt - så tag dig till vara för att förgäta Herren, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Herren, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svärja."

Och i följande kapitel, alltså i Femte Moseboken, 7 kapitlet, verserna 16-24 heter det: "Och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota, du skall icke visa dem någon skonsamhet. Du skall icke heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig. Om du ock säger vid dig själv: - Dessa folk äro större än jag, hur skulle jag då kunna fördriva dem? - så må du icke frukta för dem; du skall tänka på vad Herren, din Gud, gjorde med Farao och med alla egyptierna, på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de tecken och under och på den starka hand och utsträckta arm varmed Herren, din Gud, förde dig ut. På samma sätt skall Herren, din Gud, nu göra med alla de folk som du fruktat för. Därtill

47

skall Herren, din Gud, sända getingar över dem, till dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit utrotade. Du må icke förskräckas för dem, ty Herren, din Gud, är mitt ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud. Och Herren, din Gud, skall förjaga dessa hedningar (d.v.s. icke-judar) för dig, men blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det att vildmarken icke må föröka sig till din skada. Herren, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor förvirring bland dem, till dess att de förgöras. Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har förgjort dem."

Att Gud lovar att utrota alla folk som står hans utvalda egendomsfolk emot, det återkommer ständigt i judendomens Torah, dess lag och lära, alltså i Moseböckerna i Gamla Testamentet. I Femte Moseboken, 11 kapitlet, verserna 22-25 heter det: "Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter dem, så att i älsken Herren, eder Gud, och alltid vandren på Hans vägar och hållen eder till Honom, då skall Herren fördriva alla dessa folk för eder, och i skolen underlägga eder folk som är större och mäktigare än I. Var fot som eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till Libanon, ifrån floden - floden Frat (d.v.s. Eufrat i nuvarande Irak) - ända till Västra havet skall edert område sträcka sig. Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för eder skall Herren, eder Gud, låta komma över hela det land I beträden, såsom han har lovat eder."

Och i Femte Moseboken, 20 kapitlet, verserna 10-17, manar Gud sitt utvalda egendomsfolk att förslava de folk som anhåller om fred och döda alla som bjuder motstånd: "När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du först tillbjuda den fred. Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktig åt dig och vara dina slavar. Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot dig, så skall du belägra den. Och om Herren, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå allt mankön där med svärdsegg. Men kvinnorna och barnen och boskapen och

48

allt annat du finner i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte, och du må njuta av det rov som Herren, din Gud, låter dig taga från dina fiender. Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från dig, och som icke höra till dessa folks städer. Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som Herren, din Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som anda har bliva vid liv, utan du skall giva dem alla till spillo, döda dem alla: hettiterna och amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna, såsom Herren, din Gud, har bjudit dig."

När våra dagars Israel kallar sig en "judisk stat" och i sin religions- undervisning och religionsutövning håller sig till denna Gud i Torah, i Moseböckerna, och uppfattar sig själva som ett utvalt folk med gudomlig rätt till palestiniernas land, "det utlovade landet", då påtar israelerna och alla sionister sig ett mycket stort ansvar. Ty att tillbe denna gammaltestamentliga gud kan inte vara förenligt med vare sig from gudstro i högre religioner som kristendomen och islam eller med demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Den i västvärlden så hyllade israeliska premiärministern på 70-talet, Golda Meir, liksom före henne David Ben-Gurion och efter henne Menachem Begin har offentligt medgivit att sionismen och själva staten Israels tillblivelse har sin grund i det bibliska löfte Gud gav sitt utvalda egendomsfolk och att judarna betraktar sig som detta utvalda gudsfolk.

Mot denna bakgrund får man hoppas på de sansade och kritiska rösterna från Israel. Jerusalems förre borgmästare Meron Benbenisti har sagt följande: "Antingen förblir vi (Israel) en judisk stat och blir alltmer odemokratiska, eller blir vi en demokratisk stat, men inte en judisk... Demokrati kan endast upprätthållas om vi ger Israels araber fulla och lika medborgerliga rättigheter." (Citatet är från den amerikanska veckotidningen Newsweek den 20 april 1970 - och sedan dess har Israel blivit alltmer "judiskt" i betydelsen alltmer odemokratisk gentemot palestinierna, ej minst på de ockuperade områdena på Väst- banken och Gaza med växande judiska bosättningar på palestiniernas bekostnad.)

49

Grundaren och chefen för Israels medborgarrättsrörelse, professor Israel Shahak, har vid flera tillfällen avfärdat Israel som en "rasistisk stat, där man återgår till förlegade religiösa grundsatser om att judarna utgör en mänsklighetens elit som har rätt att göra andra folk till sina slavar, eftersom en jude i slavtillstånd aldrig skulle kunna ägna sig själv åt Gud i kraft av sin så kallade utvaldhet." (Citatet är från den israeliska tidningen Ha'aretz den 27 november 1971.)

Egentligen är hela föreställningen om Guds utvalda folk ett ogudaktigt förhärligande av det egna folket på andra folks bekostnad brottslig och kännetecknade också den nazi-tyska nykristendomen under Hitlertiden, som den kände svenske biskopen och religionskritikern Anders Nygren skarpt fördömde med följande ord: "Man skapar sig en gud efter eget beläte, efter den tyska människans beläte.... den gud som verkligen tillbedes är det egna folkets idol." Så är det även med den bibliska judendomen.

50

VAD ÄR "ANTISEMITISM"?

VILKA ÄR "ANTISEMITER"?

1. Antisemitism är ett effektivt skymford, invenktiv, i den sionistiska propagandan.

Var och en som offentligt försvarar de fördrivna och förtryckta palestinierna gentemot den sionistiska inkräktarstaten beskylls av sionisterna och deras anhängare för att vara "antisemit", judehatare, judeförföljare, judeplågare och "nazist". Detta - att jämställa antisionism med antisemitism - har visat sig vara ett effektivt sätt att skrämma vettet ur folk. Effekten blir vanligen den avsedda: palestiniernas vänner och den sionistiska förtryckarstatens motståndare skyndar sig att förklara att de visst inte är "antisemiter" eller judehatare, tvärtom respekterar de judar, har många judiska vänner och älskar judar rentav mer än andra folk (det är t.o.m. en jude som är ordförande i PGS) och är det några människor som de avskyr och alltid har hatat, så är det just "antisemiter" och "nazister" så egentligen är det mycket som binder dem samman med den sionistiska staten Israel och sionisterna, de omfattar samma grundläggande värderingar, hyser samma kärlek till demokratin - "Israel är ju Mellanösterns enda demokratisk", försäkrar Israel och all världens sionister - och har samma fiender, "rasister", "antisemiter", "nazister" och "arabiska fundamentalister" liksom alla "reaktionära element"!

Här ser vi hur effektivt skymfordet "antisemitism" är. Genom att stämpla sina motståndare som "antisemiter" kan sionisterna snabbt övergå från defensiv propagandakrigföring till en offensiv. De behöver inte försvara ockupations- och terrorstaten Israel och den världsomfattande sionistiska konspirationen till Israels stöd, utan de väljer att i stället angripa sina motståndare som onda judehatare och människofiender. De kan göra detta, eftersom de sedan länge dirigerar den allmäna

51

opinionen genom att förfoga över större delen av underhållningsindustrin och massmedia, där det i åratal kunnat indoktrinera massorna för sionism och dess intressen: i de populära amerikanska filmerna, i TV-serierna, TV- reportagen, bestsellerböckerna, i de stora tidningarna, också i skolornas läroböcker och läromedel - överallt heroiseras Israel mot en hotfull och skrämmande arabisk omvärld, där det vimlar av besinningslösa "internationella terrorister" samtidigt som judar skildras som det känsliga begåvade och lidande martyr-folket mot brutala och dumma massmördande "antisemiter", dessa må sedan vara romerska legionärer, kristna korsfarare, den katolskt kristna inkvisitionens bödlar eller nazityska SS-bödlar. Ständigt och jämt återkommer detta tema utan minsta gensaga, utan minsta nyansering - och följden har naturligtvis blivit i stort den avsedda: att den sionistiska propagandans historie- version är den enda sanna och dessutom den enda väsentliga, att det bara är judar som utsatts - helt oskyldigt - för förföljelser, förnedrande behandling och "folkmord" och att alla de andra folken är antingen usla brottslingar eller medskyldiga.

2. Den sionistiska världsmakten.

Det är alltså styrningen av den allmäna opinionen i västvärlden genom makt över de viktiga opinionsmedia som utgör sjäva förutsättningen för att sionisterna kan använda ordet antisemitism som ett skymford som skrämmer vettet ur meningsmotståndarna. Därmed har sionisterna det absoluta övertaget: de står inte längre som medbrottslingar eller medlöpare till den djupt orättfärdiga staten Israel, utan de kan istället stå som förorättade åklagare och domare i en politisk rättegång mot "antisemiter" i deras roll som kvarvarande eller oläraktiga "nazister", vilka är dömda redan på förhand. Det kan tilläggas, att Nürnberg- processen genomdrevs av Institutet för Judiska Affärer i New York under ledning av två judiska jurister från Litauen, Jakob och Nehemja Robinson, vilket framhålls av

52

den framlidne store sionistledaren Nahum Goldmann i dennes bok Den Judiska Paradoxen (Tiden, Sthlm 1978, s. 136). Det kan vara värt att citera vad Goldmann här säger:

"Det är svårt att överskatta betydelsen av den internationella domstol som sammanträdde i Nürnberg. Enligt tidigare internationell rätt var det i själva verket omöjligt att tillgripa bestraffningar av militärer som endast lytt order. Det var Jakob Robinson, som härvidlag lanserade ett nytt extravagant och sensationellt tänkesätt. Då han först framlade detta för juristerna i Förenta Staternas Högsta Domstol ansåg de honom galen. Vad har då dessa nazi-officerare gjort för ont? frågade de. Man kunde tänka sig att ställa Hitler inför rätta, på sin höjd också Göring, men inte enkla militärer, som endast utfört givna order och uppträtt som lojala soldater. Vi hade alltså de största svårigheter att övertala de allierade. Engelsmännen var snarast emot, fransmännen knappast intresserade och om de slutligen ändå medverkade, så var det utan att spela någon större roll. Framgången kom, då Robinson lyckades övertyga Robert Jackson i den Högsta amerikanska domstolen. Institutets andra idé var, att Nazityskland borde betala efter nederlaget... Enligt Institutets slutsatser borde de tyska skadestånden först utbetalas till dem, som på grund av nazisterna förlorat sin egendom. Om vidare, som vi hoppades, den judiska staten kommit till stånd skulle tyskarna ge kompensationer till dem vilka tillät de överlevande judarna att etablera sig där. Första gången denna idé kom till uttryck var vid en konferens i Baltimore under kriget. Då Nürnbergprocessen väl en gång var avslutad togs problemet om skadestånden upp på nytt. Många judiska ledare sökte vid den tiden att etablera förbindelser med den förste västtyske förbundskanslern Adenauer, men deras förslag var ofta löjliga. En organisation föreslog honom att betala tjugo miljoner tyska mark. Enligt den överenskommelse som jag lyckades få till stånd var det åttio miljarder tyska mark, som tyskarna totalt skulle ut med."

53

Att den organiserade judenhetens makt och inflytande i staten Israels tjänst är oerhörd dels genom Den Judiska Världskongressen, dels genom Världssionistiska Organisationen, det framhåller Nahum Goldmann, som varit ordförande för båda dessa världsjudiska organisationer samtidigt. Goldmann säger:

"Ett av den judiska världskongressens huvudsakliga mål är att representera varje judisk kommunitet var det än må vara från det ögonblick den inte är stark nog att handla självständigt. På grund härav måste flertalet av våra interventioner vara hemliga. Om till exempel en våg av antisemitism, alltså en anti-israelisk tendens visar sig i någon latinamerikansk stat ber judarna i detta land oss genast att intervenera. Vi beger oss då till det amerikanska State Department (UD) och till ifrågavarande stats ambassader i Washington eller Paris. Ingen, varken amerikanerna eller det land det gäller, önskar någon publicitet kring vårt inskridande: det handlar om självständiga stater."
(N. Goldmann: Den Judiska Paradoxen, s. 57).

Det är denna välorganiserade sionistiska maktapparat i kombination med det sionistiska greppet om ledande opinionsmedia som möjliggör den sionistiska propagandaoffensiven: att den - åtminstone hittills i västvärlden - kunnat rulla vidare som en ångvält mot en paralyserad och skrämd motståndare, som föredrar att ligga så lågt att han knappast märks.

Men frågan är om inte den enorma sionistiska propagandabluffen redan har spruckit likt en ballong för ständiga nålstyng. Den sionistiska staten Israel - sionismens vision realiserad i en judisk stat - tycks bli sionismens fall. Israels grymma brott mot palestinierna, som berövats sitt hemland, och Israels arroganta självsrådighet går inte att dölja utan blir ovillkorligen alltmer uppmärksammad:

54

- Det kan inte finnas två folkrätter, två uppsättningar internationell lag, en för Israel och en för resten av oss, sade Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm i ett tal i FNs generalförsamling den 1 december 1987, och han tillade: - Palestinierna lever som andra klassens medborgare på sin egen jord... Den svenska regeringen fördömer kategoriskt den illegala (judiska) bosättningen. Bosättningarna utgör ett brott riktat mot det palestinska folket, dess tillhörigheter och dess land. (Expr. 1/12 -87).

55